Min mamma kan inte acceptera att jag kanske har asperger

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien

Min mamma kan inte acceptera att jag kanske har asperger

Inläggav Jane » 2009-01-31 22:46:05

Jag tror att jag har Aspergers syndrom och ska göra en utredning snart. Jag berättade det till min mamma men hon ville inte tro att jag har en "sjukdom". Jag berättade det för henne sjukdom och att hon skulle sluta överdriva, sedan sa hon att jag inte får berätts för någon om jag skulle få diagnos på att jag har asperger. Jag fattar inte vad jag ska skämmas över.
Jag började ställa henne några frågor om min barndom, om jag hade några speciella intressen, hon svarade att jag var ganska lugn och tyst och att jag inte drog av huvuden på mina dockor :? . Hon tror att man är en psykopat om man har det syndromet och vägrar prata om det mer och säger att jag ska vara tyst. Jag är ganska känslig så nu mår jag dåligt över det här, vill inte att hon ska skämmas över mig, hon oroar sig för allt och vill att allt ska vara perfekt i mitt liv. Hon tjatar hela tiden om att jag inte har några vänner att det är något fel på mig att jag hellre sitter i mitt rum och lyssnar på musik än att festa varje helg. Jag är inte intresserad av smink och mode, hon tycker att jag ska slösa mina pengar på sånt än böcker och cd-skvor, kan inte fatta att sånt är viktigare.
Vad ska jag göra för att få henne att förstå att det inte är något fel på att ha Asperger och att jag tycker om att vara ensam?
Senast redigerad av Jane 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Jane
Ny medlem
 
Inlägg: 11
Anslöt: 2009-01-31

Inläggav Ganesh » 2009-01-31 23:05:35

Välkommen jane.

Många är som din mamma. Det är nog oftast för att de inte vet och inte förstår tillräckligt. Och det kanske inte är så konstigt egentligen.

Med mer kunskap och litet (eller mycket) tid kanske hon börjar förstå mer.
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Ganesh
 
Inlägg: 3688
Anslöt: 2007-11-16
Ort: Varberg

Inläggav imperativ » 2009-01-31 23:06:28

Jane skrev:Hon tjatar hela tiden om att jag inte har några vänner att det är något fel på mig att jag hellre sitter i mitt rum och lyssnar på musik än att festa varje helg. Jag är inte intresserad av smink och mode, hon tycker att jag ska slösa mina pengar på sånt än böcker och cd-skvor, kan inte fatta att sånt är viktigare.

Du är ju du oavsett vad mamma tycker.

Jag skulle gissa att hon inte finner likheter mellan sig själv och dig när hon var i samma ålder. Och därför säger hon att något är "fel" med dig.
Fråga henne vad hon gjorde i din ålder.
Senast redigerad av imperativ 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
imperativ
 
Inlägg: 2134
Anslöt: 2008-11-22

Inläggav Aspkvinna » 2009-01-31 23:08:46

Hej och välkommen, jag börjar med och fråga hur gammal du är och bor du hemma?

Själklart är det inget att skämmas för vilken diagnos man än har här i världen, möjligen gör din mamma det för att hon inte har brytt sig och vill inte visa utåt att hon har försummat/inte förstått/blundat.

Bra att du gör utredning och så har du möjlighet att börja förstå dig själv när du läser om AS.
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Aspkvinna
 
Inlägg: 3512
Anslöt: 2008-04-24
Ort: Stockholm

Inläggav Hundralappen » 2009-01-31 23:14:13

Ganesh skrev:Många är som din mamma. Det är nog oftast för att de inte vet och inte förstår tillräckligt. Och det kanske inte är så konstigt egentligen.


Det tror jag också. Och många "normala" personer ryggar ju tillbaka och tänker "okej... den där är ju inte normal" om man säger att man har diagnosen.

Det viktigaste är nästan att förstå att det inte är en sjukdom utan en diagnos, eller ett syndrom, ett medfött sådant, och det är hur du är.

Man är verkligen ingen psykopat för att man har asberger. Visst man är väll inte "som alla andra" och man tänker mycket, men psyokopat är man då rakt inte.

Jag tycker att din mamma ska sätta sig in i ämnet och läsa böcker osv..

Berätta för henne att det inte är något dåligt med det och att hon förmodligen har kompisar som har asberger som hon inte vet om.

Med en med asberger kan du antingen se om man har det, eller inte alls, det beror på hur "mycket" man har, svårt att förklara..


Det du måste intala din mamma är att asbergen är en del av dig, att det är en del av dig och att det inte kommer ändras bara för man är tyst om det. Tvärtom så kan det bli värre eftersom man oftast vill prata om det.

Försök skaffa dig kompisar, online eller IRL, som du kan prata med annars om din mamma totalvägrar, för det är viktigt att du pratar med någon :)


EDIT:
Haha, nu skrev jag asberger istället för asperger igen. Varför gör jag det? Det har jag alltid gjort konstigt nog =P
Senast redigerad av Hundralappen 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 2 gånger.
Hundralappen
 
Inlägg: 2041
Anslöt: 2009-01-16
Ort: Landet där kropparna vissnar?

Inläggav Jane » 2009-01-31 23:18:31

Aspkvinna skrev:Hej och välkommen, jag börjar med och fråga hur gammal du är och bor du hemma?

Själklart är det inget att skämmas för vilken diagnos man än har här i världen, möjligen gör din mamma det för att hon inte har brytt sig och vill inte visa utåt att hon har försummat/inte förstått/blundat.

Bra att du gör utredning och så har du möjlighet att börja förstå dig själv när du läser om AS.

Tack! Jag är 20 år och bor fortfarande hemma. Jag vill flytta hemifrån, men allt känns så svårt och komplicerat. Har inget jobb, jag har allvarliga sociala problem så jag vet inte vad jag ska göra än så länge.
Senast redigerad av Jane 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Jane
Ny medlem
 
Inlägg: 11
Anslöt: 2009-01-31

Inläggav Aspkvinna » 2009-02-01 0:01:31

Ok, att få diagnos är tillräckligt och du behöver inte känna att du också i en stund som denna ska ta hand om din mammas nojor om vad andra ska tycka.

Du är myndig. Lär dig det du kan och här kan du fråga hur mycket du vill.

Du kommer att kunna få hjälp med att flytta och stöd och undrar du något på vägen, skriv här igen.

Möjligen försöka bena ut om du vill det sakliga i det här och känslor för sig med din mamma för det är verkligen bara hennes nojor som styr när hon vill att du ska tysta dig själv.

Gå på några träffat som vi annonserar här på forumet och se om du kan prata med någon som varit i diagnosen ett tag. :wink:
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Aspkvinna
 
Inlägg: 3512
Anslöt: 2008-04-24
Ort: Stockholm

Inläggav Hundralappen » 2009-02-01 0:11:06

Aspkvinna skrev:Gå på några träffat som vi annonserar här på forumet och se om du kan prata med någon som varit i diagnosen ett tag. :wink:


Det är nästan det bästa. Speciellt att byta erfarenheter.
Vad har du för intressen osv?

Du borde nog också sätta dig in i ämnet och läsa lite böcker och så, så du får lite koll på det hela.


Hur menar du med "allvarliga sociala problem"? Kan du definiera lite tydligare? :)

Och som aspkvinna sa, vi finns här, det må vara text, men det sitter riktiga människor bakom skärmarna :)
Senast redigerad av Hundralappen 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Hundralappen
 
Inlägg: 2041
Anslöt: 2009-01-16
Ort: Landet där kropparna vissnar?

Inläggav alfapetsmamma » 2009-02-01 0:29:49

imperativ skrev:
Jag skulle gissa att hon inte finner likheter mellan sig själv och dig när hon var i samma ålder. Och därför säger hon att något är "fel" med dig.


Eller tvärtom, att hon finner likheter, inte vill kännas vid dem och slår ifrån sig alltihop. Säkert minst lika vanligt.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav Alexandra » 2009-02-01 0:35:45

Jag känner igen mig till stor del i din problematik, Jane. Jag tror att det kan vara så att din mamma behöver tid på sig för att låta informationen "sjunka in" och acceptera situationen.

Min mamma är väldigt social, och har haft mycket svårt att acceptera att jag inte är det. Hon har nog fortfarande svårt att förstå att jag är som jag är, men med åren så har hon lärt sig att acceptera det. När jag flyttade hemifrån så blev allt så mycket lättare för oss båda. Vi ses ofta och har en väldigt fin kontakt med varandra. Tycker överhuvudtaget att mitt liv blivit väldigt mycket bättre de senaste åren. (Jag är 28.)
Senast redigerad av Alexandra 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Alexandra
Inaktiv
 
Inlägg: 1388
Anslöt: 2009-01-02
Ort: Stockholmsförort

Inläggav DIProgan » 2009-02-01 0:54:03

imperativ skrev:
Jane skrev:Hon tjatar hela tiden om att jag inte har några vänner att det är något fel på mig att jag hellre sitter i mitt rum och lyssnar på musik än att festa varje helg. Jag är inte intresserad av smink och mode, hon tycker att jag ska slösa mina pengar på sånt än böcker och cd-skvor, kan inte fatta att sånt är viktigare.

Du är ju du oavsett vad mamma tycker.

Jag skulle gissa att hon inte finner likheter mellan sig själv och dig när hon var i samma ålder. Och därför säger hon att något är "fel" med dig.
Fråga henne vad hon gjorde i din ålder.


Det kan va precis tvärtom också. Att hon är arg för att imperativ går i samma fotsteg som hon själv gjort eller för att mamman känner att hon själv har något i den stilen som hon aldrig vågat eller velat ta hand om för att inte verka annorlunda. Jobbigt det där när man inte kan ha en bra ärlig dialog med sina föräldrar.

Om jag inte minns fel så ska 50% av alla Aspergare ha andra AS i släkten (rätta mig för all del). För egen del är min pappa 61 och har helt klart AS och mer så än vad jag har men han har levt hela livet utan någon hjälp och är rätt skeptiskt till min diagnos. Han undrar om det inte är något de försöker dumpa på mig för att göra mig svagare än jag är osv.
Senast redigerad av DIProgan 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
DIProgan
 
Inlägg: 4557
Anslöt: 2008-10-14

Inläggav DIProgan » 2009-02-01 1:21:52

imperativ=jane givetvis
Senast redigerad av DIProgan 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
DIProgan
 
Inlägg: 4557
Anslöt: 2008-10-14

Inläggav imperativ » 2009-02-01 1:29:51

DIProgan skrev:imperativ=jane givetvis

que? :-)040

Edit: Sorry. Skulle läst HELA tråden innan jag bara svarade på sista! F'låt. xD
Senast redigerad av imperativ 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 2 gånger.
imperativ
 
Inlägg: 2134
Anslöt: 2008-11-22

Inläggav DIProgan » 2009-02-01 1:30:39

imperativ skrev:
DIProgan skrev:imperativ=jane givetvis

que? :-)040


Jag skrev fel namn i min text, sårryy
Senast redigerad av DIProgan 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
DIProgan
 
Inlägg: 4557
Anslöt: 2008-10-14

Inläggav Lilla Gumman » 2009-02-01 10:50:29

Hej!

Jag tyckte frigörelseprocessen från mina föräldrar var svår.

När jag flyttade hemifrån våren 1998 var det de som köpte en etta åt mig och hade en reservnyckel "ifall något skulle hända". Mamma gav mig matlådor "så att jag skulle äta näringsriktigt mat" som hon sa. Det blev bråk ifall det var för smutsigt, eller om de hittade några burkar öl som jag ännu inte pantat.

Jag tog hjälp av Habiliteringen och vi hade olika möten. År 2000 utreddes jag för AS på Habiliteringen, mina föräldrar blev intervjuade, fick fylla i frågeformulär och se en film om AS. En kväll när vi satt i den dåvarande sommarstugan och pratade, sa mamma att hon "hatade min psykolog".

De hade nog svårt att smälta diagnosen AS till en början. Men sedan har det gått bättre.

När jag var ungefär sex år (runt 1980) fick jag diagnosen MBD som det hette då. Dessutom är jag född med en "diplegi med högersidig övervikt" och hade barnepilepsi (slutade medicinera helt sommaren då jag fyllde 15). Sä jag var känd av läkare, Habiliteringspersonal etc. som talade om för mina föräldrar vad jag klarade av och det var bara att göra som "experterna" sa.

Men i dag har man bättre kunskap. Så jag tycker du ska stå på dig om en diagnos och försöka hävda dig gentemot din mamma. Vilket inte är så lätt. Men ge dig inte.

Hälsningar

Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Lilla Gumman
 
Inlägg: 5451
Anslöt: 2007-08-01
Ort: Ludvika

Inläggav Jane » 2009-02-01 21:00:35

Tack för erat stöd! :)

Har börjat fundera och vet inte om jag längre vill få en diagnos. Man kommer ju ha den stämpeln på sig hela sitt liv och det kommer att bli otroligt svårt att få ett jobb. Jag vill plugga vidare och få jobb inom det ämnet jag är intresserad av även om jag är VÄLDIGT osocial och vet inte hur jag ska bete mig runt andra människor i sociala sammanhang.
Har redan OCD och är rädd för att de kanske hittar något annat med, då kommer jag säkert misslyckas med allt. Och kommer att göra min mamma väldigt besviken. Tycker ni att det r värt att göra en utredning?
Senast redigerad av Jane 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Jane
Ny medlem
 
Inlägg: 11
Anslöt: 2009-01-31

Inläggav Proffe Slimp » 2009-02-01 21:03:58

Jane, hur skulle du beskriva din relation till din mor i termer av makt och ekonomi?
Senast redigerad av Proffe Slimp 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Proffe Slimp
 
Inlägg: 1029
Anslöt: 2008-08-03

Inläggav Zombie » 2009-02-01 21:10:11

Med diagnosen kan det vara komplicerat. Den kan också komma senare om du själv upptäcker att du "behöver" den. Men i förhållandet till din mamma tycker jag det låter som om du behöver fortsätta frigöra dig, lägga kraft på det.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav DIProgan » 2009-02-01 21:36:52

Varför vill man jobba på ett ställe som inte kan acceptera vem man är (att man har diagnos).
Senast redigerad av DIProgan 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
DIProgan
 
Inlägg: 4557
Anslöt: 2008-10-14

Inläggav nano » 2009-02-01 22:10:23

Det där med att föräldrarna vill ha nyckel känner jag igen, mina hade det länge.

Jag flyttade hemifrån som 24 åring och det tog 3 månader innan jag började sova hemma hos mig själv.
Spenderade mest dagar hemma hos mig själv till en början, så hade föräldrarna synpunkter på städningen men de hade iofs medhåll från mig av o till också.
Ibland städade jag.

Jag har inte heller någon diagnos och funderar om den inte är mer ivägen än till nytta, däremot skulle jag kunna tänka mig att undersöka mig anonymt.
Har ju läst om att det funnits folk som på vissa håll som blivit ifrågasatta som föräldrar på grund av socialens okunskap om AS och trott att det varit frågan om utveklingsstörning.
En fick en sk "god man" men skrev till tingsrätten och de gav den "gode mannen" kicken med omedelbar verkan.
Senast redigerad av nano 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav barracuber » 2009-02-01 22:36:10

Jane skrev:Tack för erat stöd! :)

Har börjat fundera och vet inte om jag längre vill få en diagnos.


Iofs så behöver inte alla diagnos. Vissa, med mildare, subkliniska AS-drag, kan klara av att försörja sig, kanske till och med skaffa familj, utan diagnos. Många i den här gruppen "lyckas" framstå som väldigt normala (ofta till ett väldigt högt pris för dem själva).

Det som avgör om man behöver diagnos är hur mycket problem och lidande man har när man försöker fungera och hitta en plats i samhället. Har man problem att göra detta då kan man kanske behöva diagnos.

Jane skrev:Man kommer ju ha den stämpeln på sig hela sitt liv och det kommer att bli otroligt svårt att få ett jobb.


Men "stämpeln" är åtminstone en förklaring framför allt för dig själv, en dörröppnare för självförståelde och självaccepterande. Då har du också större chans att förstå dig själv vilka problem du har att interagera med andra människor ute i samhället. Du kan också skapa egna strategier att kompensera för problemen.

Och om du tror att det kommer bli svårt att få ett jobb med diagnos, så säger jag: jag tror att det för många kan vara ännu svårare utan diagnos. Varför? Jo för då finns det ingen förklaringsmodell att luta sig mot för egen del och man får svårare att "försvara" sig mot omvärlden. Man tvingas helt enkelt spela "normal" eftersom ingen vet något annat, eftersom man inte har signalerat något annat. Jag har hela mitt eget liv försökt spela "normal" men det blir bara svårare och svårare (och till slut antagligen omöjligt) i takt med att arbetslivet har blivit allt mer uppskruvat och konkurrensutsatt.

Hoppas du inte blir besviken över mitt svar. Det är bara vad jag tror om det hela.

/Barracuber
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 10997
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav MsTibbs » 2009-02-01 22:44:02

Jane skrev:Har börjat fundera och vet inte om jag längre vill få en diagnos. Man kommer ju ha den stämpeln på sig hela sitt liv och det kommer att bli otroligt svårt att få ett jobb.


Du måste ju inte tala om att du har diagnos inför ett jobb eller studier. Om du har aspergersvårigheter blir inte de varken lättare eller svårare av att ha en diagnos på papper. Om du inte vill ha med diagnosen att göra, kan du ju bara lägga pappret underst i högen? Mår du inte bra av det så är det ju onödigt att utreda sig, men jag var inte positiv jag ville inte bli handikappstämplad "nått fel på mig", men i efterhand har jag nytta av den; jag kan ju ta de bra bitarna och skita i resten. Jobbet har inget med ens diagnoser att göra! Bättre då (om något alls) säga jag är bra på och jag är sämre på och därmed försöka förbättra sin jobbsituation.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs
 
Inlägg: 22873
Anslöt: 2007-07-30
Ort: 127.0.0.1 Spindelnätet Karlstad i Värmland

Inläggav nallen » 2009-02-01 22:51:49

barracuber skrev:Iofs så behöver inte alla diagnos. Vissa, med mildare, subkliniska AS-drag, kan klara av att försörja sig, kanske till och med skaffa familj, utan diagnos. Många i den här gruppen "lyckas" framstå som väldigt normala (ofta till ett väldigt högt pris för dem själva)

Det sista kan jag bara hålla med om. Jag är inte diagnosticerad och det gick acceptabelt bra ett tag. Sen lyckades jag bli utbränd och lämnad och sen dess har det varit kontinuerlig misär, till skillnad från tidigare när det bara var dåligt ibland.

Sen ska det väl sägas att jag är osäker på om en diagnos hade gjort någonting bättre. Möjligen hade det varit lättare att se sina begränsningar och därigenom inte blivit utbränd, men säkert är det ju inte.
Senast redigerad av nallen 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
nallen
 
Inlägg: 18852
Anslöt: 2006-08-27
Ort: Vid flodkröken

Inläggav Kristofer » 2009-02-01 22:58:22

Jane:

Bara för att du har en diagnos så behöver du ju inte tala om det för din arbetsgivare. Jag tror att många aspergare skulle kunna klara av ett passande jobb utan att arbetsgivaren överhuvud taget är medveten om diagnosen. Förmodligen kan en aspie på en passande arbetsplats komma att uppfattas som lite speciell men duktig och noggrann. :wink:

Hur tror du en utredning och en eventuell diagnos skulle kunna hjälpa dig? Jag tror att det kan vara nyttigt att ställa sig den frågan inför en utredning. Se inte frågan som en retorisk fråga för att påstå att utredningar är meninglösa. Se den som en rak fråga och försök formulera de problem och styrkor du har som du tror kan vara aspergerrelaterade. Jag tror att det skulle kunna ge dig kanske lite bättre klarhet över din situation.
Senast redigerad av Kristofer 2011-05-04 17:48:22, redigerad totalt 1 gång.
Kristofer
Inaktiv
 
Inlägg: 7528
Anslöt: 2005-11-05

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in