Min 16-åriga dotter vill inte acceptera sin AS diagnos 2007

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: atoms, Alien

Re: Kan någon ge mig tips?

Inläggav Sam » 2011-01-27 11:33:58

Nicolina skrev:Hej!
Min son är snart 19, han har Asberger, diagnostiserad redan som 6-åring.
Vi talade om för vår lille kille att han hade ngt som hette Asberger men att han var lika bra och lika mycket värd för det bla..bla..bla, så mycket han nu fattade av det...min son har aldrig någonsin velat kännas vid sin Asberger. Han har alltid avskytt alla försök att prata eller läsa om diagnosen. Han har klarat skolan hyfsat bra och går sista året på en musik/datalijne. Nu sista året börjar det bli mycket svårt för honom att klara av allt "fritt arbete" samt APU o. dyl. Han har dåligt självförtroende. Vill umgås och gå på konserter men blir oftast sittande hemma i trygghet framför datorn. Jag har tipsat honom om detta forum. Att han här kanske kan hitta själsfränder, folk som förstår honom. Han vill aldrig prata med mig eller ta hjälp av mig. Hans pappa dog när han var 7 och efter det kan man säga att han varit deprimerad av och till under åren.

Jag vill så himla gärna hjälpa honom att komma vidare i livet. Tror inte jag har förmågan att ge honom den där kicken ut i vuxenlivet. Jag curlar och daltar alldeleds för mycket också det vet jag. Någon som har erfarenhet av folkhögskolornas kurser för Aspberger?


Allt har sin tid. Du hjälper inte din son genom att leva hans liv åt honom.
Se till att du finns där när han söker din hjälp/stöd. berätta hur du skulle löst en liknande situation, men låt honom välja sin egen väg.

Ge honom informationen om att forumet finns (vilket du gjort), men låt honom ta det i sin takt.
Många av oss här inne på forumet är betydligt äldre än din son. i vissa åldrar så vill man inte förknippas med sin diagnos, utan bara få vara så vanlig som möjligt.

Dessutom låter det som om han har fullt upp med att hantera det liv han är tvingad till att delta i just nu ( skolans värld). Kanske den jobbigast tiden i ens liv. där kraven på likformighet är extrema.

Ibland tror jag iaf att allt för mycket fokus hamnar på att ens barn har en diagnos, istället för att se individen bakom diagnosen. Detta är en svår balansgång att inte fastna i svårigheterna som diagnosen kan innebär, istället för att se det som faktiskt fungerar och är en tillgång.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
Sam
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2007-04-07

tack Sam

Inläggav Nicolina » 2011-01-27 11:49:48

Det verkar finnas så otroligt mycket klokhet här på forumet, jag bara önskar återigen att min son ville ta del av detta.
Senast redigerad av Nicolina 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
Nicolina
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2011-01-25

Inläggav geocache » 2011-01-27 16:39:11

Hallå monica (hoppas du finns kvar på forumet?)

Hur gick det sedan, för din dotter och för dig? Berätta om du vill.
geocache
 
Inlägg: 9578
Anslöt: 2008-06-16
Ort: Ludvika

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in