Är det bara jag som är det? Jag har upplevt episoder med mer eller mindre ångest 24/7, var mycket känslig för vissa intryck som barn (kunde haka upp mig på en ihjältrampad mus i flera veckor), samt haft sociala problem hela livet. Men jag har aldrig brytit ihop. De gånger jag grät var pga något typiskt trams som hände just då, och jag har aldrig låtit lidandet lysa igenom.

Är jag ett freudianskt mönsterexempel på förträngning eller tål jag bättre än andra?

Jag har varit snudd på galen av ångest men aldrig brutit ihop till den grad att jag inte kunnat styra mitt eget handlande. Har aldrig fått ett äkta nervsammanbrott eller en riktig psykos, t.o.m efter att ha passerat den punkt där man normalt går in i en psykos.

Vad ÄR bryta ihop och vad ÄR sammanbrott? Är det att gråta och vara ifrån sig ett tag, som i några timmar eller kanske dagar, eller är det att tappa verklighetsuppfattningen och behöva läggas in? Behöver klargöranden för att kunna svara eller öht ta in diskussionen.

alfapetsmamma skrev:eller är det att tappa verklighetsuppfattningen och behöva läggas in?

Jag anser i alla fall att det är att tappa kontrollen och upphöra att fungera/inte kunna ta hand om sig själv.

Josef1 skrev:

alfapetsmamma skrev:eller är det att tappa verklighetsuppfattningen och behöva läggas in?

Jag anser i alla fall att det är att tappa kontrollen och upphöra att fungera/inte kunna ta hand om sig själv.

Jo men, en timme eller en dag, eller över tid?

alfapetsmamma skrev:

Josef1 skrev:

alfapetsmamma skrev:eller är det att tappa verklighetsuppfattningen och behöva läggas in?

Jag anser i alla fall att det är att tappa kontrollen och upphöra att fungera/inte kunna ta hand om sig själv.

Jo men, en timme eller en dag, eller över tid?

När jag skrev bryta ihop tänkte jag ungefär som Josef1 skrev. att vara upprörd eller annat till den grad att man slutar fungera. Hur länge tänkte jag inte på men anser inte att det behöver vara speciellt länge, dock mer än ett tvåminuters gråt kanske. Detta är min tolkning dock.

Det tog nästan 20 år av konstant malande ångest och panik innan jag bröt ihop. Det är ganska starkt tycker jag. (Självmordsförsöken jag gjort räknar jag inte som att bryta ihop).

Till sist var det dock en sak som fick mig att flippa ur: Psyk hade slarvat bort min remiss som jag begärt för att jag kände att nervsammanbrottet var nära. Efter 6 veckors väntan fick jag reda på att remissen var bortslarvad. För första gången i mitt liv blev jag faktiskt sängliggande och svårkontaktbar i någon slags psykotisk depression. Detta varvat med helt galna raseriutbrott och att jag åkte iväg några gånger och letade efter folk att döda.

21 ECT-behandlingar och en mängd olika mediciner senare har jag fortfarande inte återhämtat mig helt. Kommer nog att ta några år. Om jag någosin blir som förr . Den som lever får se. Men nu behöver jag bara knäppa med fingrarna, så får jag vilka mediciner jag vill, även hårt narkotikaklassade bensodizepiner som jag tjatat om i 10 år att få prova. De vågar inte säga emot längre eftersom jag är påvisat spritt språngande galen.

Det som genomsyrar det hela är konstigt nog beslut och kontroll. Jag bestämde mig för att släppa kontrollen. Ungefär på samma sätt som jag vid 13 års ålder bestämde mig för att ge fan i att gråta när sällskapsdjur dog - vill inte vara ett snyftande mähä. Måste vara stark för djurens skull. Måste vara svag inför psykiatrin, annars förstår de inte allvaret. Tyvärr förlorade jag kontrollen den här gången. Att ge efter för känslor som vanmakt, frustration och ilska är farligt. Livsfarligt.

Jag har brutit ihop en gång. Gjorde det för att jag ville det. Men tyvärr så krävdes en otroligt stark bias i form av en ansenlig mängd sprit. Det var botten för att jag var nära att allvarligt skada mig själv (har två påminnelser på ena handen), men det var också toppen att få veta hur det känns när allt kommer ut samtidigt. Morgonen efter var jag mycket lättad. Chockerande minsann. I will never do that again.

Saninaé skrev:

alfapetsmamma skrev:

Josef1 skrev:[quote="alfapetsmamma"]eller är det att tappa verklighetsuppfattningen och behöva läggas in?

Jag anser i alla fall att det är att tappa kontrollen och upphöra att fungera/inte kunna ta hand om sig själv.

Jo men, en timme eller en dag, eller över tid?

När jag skrev bryta ihop tänkte jag ungefär som Josef1 skrev. att vara upprörd eller annat till den grad att man slutar fungera. Hur länge tänkte jag inte på men anser inte att det behöver vara speciellt länge, dock mer än ett tvåminuters gråt kanske. Detta är min tolkning dock.[/quote]

Jaha, sånt... I så fall gör jag det om inte dagligdags så iaf ofta. För mig är det inte styrka att låta bli att bryta ihop, för mig är det styrka att resa sig igen och försöka igen med vad det nu var, fast på ett annat och mer konstruktivt sätt. Inte ge upp kort sagt.

Jag har bara tappat kontrollen en gång då jag ville ta självmord genom att hoppa ifrån min balkong då jag bode på 5:e våningen i ett hus, jag skickade ett sms till min mamma och till min flickvän (min sambo i dagsläget):
"att nu orkar jag inte mer, älskar er och är tacksam för allt ni har gjort för mig. go´natt och säg inte att jag aldrig gjort nått för det har jag och jag älskar dig.."

Efter det låg jag i min säng och grät ett bra tag och när jag gick upp för att gå till balkongen ringde jag min mamma och jag kommer inte ihåg vad hon sa men på nått sätt fick hon mig att klä på mig och ta cykeln hem till henne mitt i natten och att vänta utanför hennes lägenhet tills hon kom hem från jobbet (hon hade nattskift).

Medans jag satt där kom mobila-teamet och pratade med mig (min mamma hade ringt dom, så att jag kunde prata med nån medans hon cyklade hem i panik ifrån jobbet.) och tack vare mobila-teamet och min mammas insattser med läkare har jag i dagsläget bättre dosering med min medecin, men det var första gången jag grät och "bröt ihop", på nått sätt sammlar jag mina känslor inom mig, på nått sätt säger min hjärna att inte gråta när nått hemskt händer eller ifall jag gör mig illa.

Många har sakt att jag är känslokall och har inget medlidande men jag har det men min kropp vill inte visa det av nån anledning.

alfapetsmamma skrev:Jo men, en timme eller en dag, eller över tid?

Mycket relevant fråga. Jag ser exempelvis inte ett hysteriskt vredesutbrott som ett "sammanbrott" men många gör tydligen det. Det gör att språkbruket kring "sammanbrott" blir rätt förvirrat.

Jag föll så djupt efter att jag fått diagnosen att jag aldrig trodde att jag skulle återhämta mig igen. Det blev för tungt att bearbeta allt skit jag varit med om, alla missförstånd, allt hat som berott på att jag är udda. Jag insåg att jag aldrig skulle bli "vanlig" och det var det smärtsammaste jag gått igenom. Så mycket tid jag lagt på att försöka smälta in -25 år. Allt förgäves.

Jag föll. Hade ingen som kunde ta emot mig eller hjälpa. Läkarna sade att det var en allvarlig psykos och har i efterhand berättat att de ärligen aldrig trott att jag hade en chans att repa mig fullt ut igen.

MEN här är jag nu. Friskare än någonsin. Starkare. Få saker kan sänka mig igen. Prövningar jag gått igenom känns idag som en välsignelse.

Mitt liv är en kamp. Och jag tänker vinna.

Jag går på en väns begravning och mår riktigt dåligt. Åker sedan hem, hämtar mitt barn på förskolan och ägnar mig åt henne resten av kvällen. Vi har sjungit barnvisor, myst, badat och ätit middag. Det kallar jag att inte bryta ihop. Jag fokuserar.

Men nu när dottern sover kommer mycket över mig igen. Jag håller det inom mig när hon är vaken. Hur nyttigt detta är i längden vet jag inte och ibland tänker jag att jag kanske blir som en vulkan till slut av all skit rent ut sagt som jag bara får ta. Då vet jag inte vad som händer.

Jag är väldigt mentalt motståndskraftig. Stark kallar jag det.

Jag har typ brutit ihop en gång när jag blev sjukskriven men ändå inte riktigt för jag hade aldrig riktigt kraftig utbrändhet och depression som många får och kom snabbare tillbaka trots att jag fick diagnosen på vägen men samtidigt löste den knutar - ett facit till stor del . Å andra sidan kanske de dragits med problemen under längre tid.

På väg tillbaka har jag aldrig totalt brutit ihop men fått några små, enstaka sammanbrott av vrede och någon enstaka gång grät jag men det var lika ofta över skitbagateller.

Jag har brutit ihop 1 gång, men då gick det så långt att jag så att säga hade lagt av.

Dessförinnan hade jag försökt få hjälp på psyk ett antal gånger men som vanligt var mitt allmäntillstånd enligt dem inte särskilt dåligt.....

När de sent omsider fick tag på mig via telefon hade jag som sagt lagt av, jag bara låg, hade varken druckit eller ätit på ett par dagar men exet hade lagt telefonen brevid mig så jag svarade.

DÅ äntligen insåg de hur dålig jag var och jag blev kommenderad att gå ut till en redan inringt taxi. Hade inga kläder på, men blev tillsagd att ta morgonrocken.

Iklädd den ankom jag till psyk och plötsligt ansåg de mig vara i så dåligt skick att de inte ens vågade lämna mig ensam inför inskrivningen...

Vila och omsorg 2 veckor fick mig på fötter och efter min dotters långa psykvistelse hoppas jag innerligt att jag aldrig mer behöver dem.

Så jag tolkar att bryta ihop som när man slutar fungera.
Sanna

Jag känner mig mest svag och utsatt så länge jag inte får spendera min tid exakt som jag själv vill