Hej

Jag har inte haft ett problem med det tidigare men det börjar märkas mer och mer nu. Och det konstiga är att jag inte ändrat min synpunkt på området...

Förr undvek jag andra människor, mer eller mindre alla, familj, vänner och främlingar. Detta gjorde jag för att jag ofta missförstod dem och de missförstod mig. Konflikter följde. Än idag märker jag att jag tänker väldigt annorlunda jämfört med andra människor.

Jag tittar på världsregeringar och deras ledare, uttalanden de gör och utspel. Det alla har gemensamt är att de är inkonsekvent och kortsynta.

Jag tittar på folk som springer omkring på krogen och dricker sig dyngraka för att sedan klaga på baksmällan. Folk som knarkar och sedan klaga på att samhället vänder dem ryggen. Människor som skaffar barn och klagar på att det kostar pengar. Dessa är aktiva val, stå för dem.

Varför ska det vara så svårt att tänka på konsekvenserna för sitt handlande? Jag gör det hela tiden men så fort jag märker att en annan inte gör det blir jag väldigt tvär. Jag vill bara skrika åt människan att vakna upp och använda hjärnan innan de tar dumma beslut. Men det gör jag inte. Jag gör faktiskt ingenting idag. Förr försökte jag hjälpa och prata med folk om sina problem bara för att se dem upprepas dagen efter.

Jag blir helt enkelt ur led på min omgivnings konstanta tjafs om sina problem. Så jag drar mig bara längre och längre bort från mänskligheten. Jag tål inte allt oorganiserat skrik och jämmer. Ljudet från 1000 klagande idioter slår mot min trumhinna så fort jag träffar en annan människa. Jag blir direkt påmind om allt jag hört tidigare, alla misstag som gjorts och alla problem som uppstått.

Så här sitter jag, i min balanserade lilla tillvaro där inte mycket händer.

Ensam men i alla fall inte störd av andra.

Så äntligen ett forum vart jag kan hålla med folk!
Du är inte galen. Jag har lagt märke till detta jag med,
så håll det inte emot dig själv.

Skönt att läsa det du skrev. Jag är dötrött på dem som är så inkonsekventa i att gnälla om andra, medans de tar sig själva friheter som de hypokritiskt har unnat sigsjälva. De flesta tycks bara vilja gnälla sig till fördelar, hellre än vara sanningstrogna, för sanningen och för den absoluta nyttans skull.

Människor är så fulla med skit.
Hoppas du finner likasinnade inom kort, som du kan umgås med.

Alla människor har fel inom sig. Mitt problem är att jag inte kan acceptera detta och därmed inte acceptera mig själv, vilket leder till ångest, stress och energilöshet.

Men vafan... When your down and out... sing a song!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=jHPOzQzk9Qo[/youtube]

Att du kan inte acceptera detta o därmed inte accetepterade digsjälv ?

Låt oss säga att problemet var att du just inte accepterade helhjärtat det du tycker o tänker, så du inte slutar med att du försöker umgås med vilka du skulle bara utsäta dig för att självmant slå digsjälv i ansiktet med knytnäven.. ??

Världen är underbar!!!
Vi lever, vi kommer dö, och både är faschinerande för en livsnjutare!
Tro mig eller inte, men jag ville veta hur min död kommer kännas.
För smärta är inte alls så hemskt som vår överaktiva paralyserande, fåfänga rädsla för döden. Efter över 20 år av deppression, social fobi, bdd m.m, så är det vad jag har kommit fram till.

Världen är så fruktansvärt fin! ..Inte pågrund av andra, men att jag kan sjunga, fantisera, röra på mig så sm jag vill, att stimuleras genom mina sinnen och genom ljusa varma dagar..Och att det finns ändå hopp för att finna likasinnade. Kände mig ensam ett taqg.

Jag håller med dig..

Det är inget fel på livet..bara människorna i det

Pff... det är allt fel på livet också.

Mm. Livet är egentligen verkligen så pass skumt, att man undrar om det var någonsin ämnat att människan ska överleva.

outzaidur skrev:Ensam men i alla fall inte störd av andra.

Inte alla människor är som du beskriver. De flesta är så.

Det går att hitta likasinnade som man kan umgås med. De är svåra att hitta men de finns. Det FINNS bra människor också. Inte att förglömma.