Hej !

Händer det er att ni drömmer iväg ?

Jag har ofta drömmar eller någon form av tankar att jag ska leva ett ”normalt” liv med familj och hela kittet , sen landar jag och tänker: jag har det bäst själv!

Jag själv kan ha familj och vara social i 3 dagar av 7 , resterande dagar vill jag vara för mig själv…..hmm det snurrar så i huvet….

Ett bra alternativ om du hittar en partner är att ha var sin lägenhet. Alltså särbo. Man kan träffas när man känner för det men inte bo tillsammans. Jag hoppas du reder ut det.

Eller så har man tur, som jag, och hittar en person som jobbar extremt mycket och/eller reser mycket i jobbet.
Funkade fint!

Men ... jag valde bort det livet. Behöll de bästa bitarna, ungar och djur

Jag insåg efter ett antal år att jag faktiskt fungerar och trivs bäst ensam, utan partner alltså. Ungarna är en så stor del av mig själv att jag aldrig uppfattat dem som något "störande moment" i tillvaron.

Men särbo är nog bra om man vill ha fast relation och mycket ensamtid.

tack för era svar !

jo jag kommer ofta fram till att jag fungerar bäst själv. Sen finns det en baksida. Det ska ju levas på med barn , mat , pengar osv. Då svävar jag iväg lite....om bara jag hade det och det och det...ja ni förstår säkert

Jag är 32 år och har aldrig haft ett förhållande. Jag undrade ofta varför när jag var yngre men sen fick jag diagnosen AS för 3 år sedan och fattade varför. Säger inte att alla med AS är ensamma eller föredrar att vara det men för mig funkar det utmärkt.

Jag träffar morsan 1 gång i veckan i 1 timme, syrran går jag på promenad med kanske varannan vecka 1 timme. Sen träffar jag min boendestödjare 3 gånger i veckan och psykolog 1 gång i veckan. Det är ungefär den enda kontakt jag har med människor.

Har 1 bästa vän men han bor i Estland och vi ses kanske 2 gånger om året, antingen så kommer han och bor hos mig i 10 dagar eller tvärtom. Det känns lagom.

Senaste inlägget här gjorde att man kom en aning upp ur depressionen.. Jag har själv varit i samma sits.. inte haft nåt förhållande nånsin och funderat varför? Sen att det finns någon fler som trivs utmärkt att vara ensam och kan acceptera sin situation är kanon, att man kan få ett rätt bra liv utan närhet och sex,man får ju läsa i var och varannan tidning att närhet är sååå viktigt, för mej handlar det inte om att man ser ut som ett missfoster utan andra orsaker men ser inte ut som nån fotomodell heller utan en typisk aspergare kanske..

Jag vill vara ensam nästan jämt och när jag inte är det blir jag trött. Det kan ta flera veckor beroende på hur krävande umgänget varit innan jag känner mig "återställd" igen.
De veckor jag vilar upp mig får jag inget gjort hemma.
Jag har liten kontakt med omvärlden, bara ett forum som det här kan kännas nog krävande ibland. Trivs bra i min bubbla men har också tänkt tanken:

"Undra hur det skulle vara med familj, jobb och aktivt socialt liv. Ja, som alla andra..?"

Ja... Vad kan man säga... Jag har svävat iväg så här en gång och innan jag hann fatta vad det skulle innebära, blev jag med en man och två barn. Hastigt som fan innan jag hann ändra mig för "någonting måste jag göra av mitt liv". Jag var snart 30 och tyckte att det var dags... Om jag då visste det jag vet nu... Men då trodde jag på det som ett sätt att bli "normal"...
Blir tokig och utmattad av att inte få vara ensam.

Joakoni skrev:Ja... Vad kan man säga... Jag har svävat iväg så här en gång och innan jag hann fatta vad det skulle innebära, blev jag med en man och två barn. Hastigt som fan innan jag hann ändra mig för "någonting måste jag göra av mitt liv". Jag var snart 30 och tyckte att det var dags... Om jag då visste det jag vet nu... Men då trodde jag på det som ett sätt att bli "normal"...
Blir tokig och utmattad av att inte få vara ensam.

Lever du ihop med den du skaffaade barn med?
Hur gör du för att få vara ensam?
Funderar lite själv på att skaffa barn, är 39 men vill inte bo ihop med någn, är så skönt att vara för sig själv. Bara träffas när man själv vill

tottis1234 skrev:

Joakoni skrev:Ja... Vad kan man säga... Jag har svävat iväg så här en gång och innan jag hann fatta vad det skulle innebära, blev jag med en man och två barn. Hastigt som fan innan jag hann ändra mig för "någonting måste jag göra av mitt liv". Jag var snart 30 och tyckte att det var dags... Om jag då visste det jag vet nu... Men då trodde jag på det som ett sätt att bli "normal"...
Blir tokig och utmattad av att inte få vara ensam.

Lever du ihop med den du skaffaade barn med?
Hur gör du för att få vara ensam?
Funderar lite själv på att skaffa barn, är 39 men vill inte bo ihop med någn, är så skönt att vara för sig själv. Bara träffas när man själv vill

Ja, det är barnens pappa. Han är en underbar pappa, men om vi är skapade för varandra är en annan sak...
Att få vara ensam är ett problem. Barnen är på dagis 15 timmar i veckan, men då har jag fullt upp att samla tankarna och göra allt annat som jag inte lyckas med när de är hemma... Jag är urusel på att organisera mig, måste jag tillägga... Och det tar väldigt lång tid för mig att hämta mig.
Jag älskar mina barn, men deras aktiva och impulsiva sätt stressar upp mig så in i h.....e.
Jag börjar fatta att jag inte alls vet hur man umgås med barn, lika som jag inte visste hur man umgicks med jämnåriga när jag själv var barn...
Suck!

Jag känner igen mig i väldigt mycket ni skriver.

Jag svävar mellan olika tankevärldar. Ibland är jag riktigt stolt över att vara annorlunda och leva själv. Det händer om jag till exempel ser folk i min egen ålder (eller yngre) driva omkring berusade och högljudda på gatorna. Själv använder jag sällan alkohol. Inte har jag något emot de som dricker: det är vars och ens eget val. Men man kan väl göra det på ett mer civiliserat sätt. Eller folk som tränger sig fram i bussar eller spårvagnar utan att ta hänsyn till äldre eller handikappade. När det gäller mina studier har jag gjort mina egna val, inte lyssnat på mina föräldrar. Den enda "riktiga" kompis som jag har tycker det är fint att jag åkte på utbyte till Island osv även om mina föräldrar motsatte sig det. Såna saker är jag kanske stolt över.

Men det är svårt att veta hur man skulle vara lycklig, hitta balansen.

Om jag hör att någon före detta "skolkamrat" (hatar det där ordet eftersom jag inte riktigt hade några kamrater i skolan) gift sig, bildat familj eller fått ett bra jobb, blir jag påmind om att jag är och förblir annorlunda, ensam. Det känns inte bra. Visst känner jag ett styng av avundsjuka. Det svåraste är kanske ändå inte det faktum att jag är ensam. Jag har ju personligen inga problem med att bejaka att jag aldrig skulle orka ta hand om andra människor eller fatta viktiga beslut. Så jag hyser inga falska förhoppningar kring det här. Men det är samhället och de sociala koderna, de sociala kraven som är de svåraste att hantera. Hur framstår jag i andras ögon?...Tyvärr tänker jag för mycket på vad andra tycker. Men det är väl inte så konstigt om man hela sitt liv varit tvungen att sticka ut och bryta mot normen.

Men för att fatta mig kort...jag är en ensamvarg. Kan inte rå för det. Jag träffar mina familjemedlemmar dagligen och deltar i föreläsningar vid universitetet ungefär tre gånger i veckan. Annars sker all kommunikation med folk på nätet. Visst tar jag en motionsrunda varje kväll och går och simmar ibland. Men mest under sådana tidpunkter att jag får vara ensam. Jag kan inte bli socialare och vill inte det heller.

Här är en till ensamvarg skämt&sido sa frukthandlarn.. om man ska va allvarlig nu så handlar det om att man inte kunnat förändra och blivit mer social,i mitt fall att man ofta inte är närvarande i sociala situationer som ett exempel, är inget jag valt frivilligt, sen alla sociala koder gör mej bara yr, får man en fråga och råkar svara kanske lite nonchalant därefter så.. det kan räcka för att man blir stämplad som ouppfostrad och bortskämd men hur som helst så har man inga problem med att vara ensam synd bara att man fått ett liv med så mycket oförklarligt runt om en,det har varit en påfrestning åtminstone för mej.

Fast än jag själv uppskattar egen tid och vara för mig själv lite då och då, så vill jag inget annat än att hitta min dröm partner. Någon jag kan vakna upp bredvid, någon jag kan ta hand om och visa/få kärlek. Ahh....kanske i nästa liv.

jag har haft tur, min man verkar vara perfekt för mig, han är inte aspbergare vilket gör att han kan hjälpa mig med tex vissa sociala situationer m.m. men han gillar inte att vara social så tex bjuder han inte hem "kopisar" hela tiden eller liknande. han gillar inte hellar att prata om "ditt och datt" utan intressanta saker och att spendera tid med mig kan vara nått så enkelt som att se en film vilket för mig iallafall inte är påfrestande.

och vi har just flyttat till ett ställe där närmaste granne är 1 km bort, och även om folk ute på landet hälsar på varandra i större utsträckning är det inte lika problematiskt med att tex om jag går på en promenad så behöver jag inte råka stöta på folk jag känner som man måste vara social med.
men jag vill vara ´mer social men jag kan inte jag är för dålig på sånt. men kanske när man bott "ute i ingenstans" så blir man bättre på det.


om det inte varit för min man däremot skulle jag nog varit ensam i en lägenhet vid det här laget (eventuellt varit i korta förhållanden som inte betyder så mkt som jag var för min man)

64 år, har hunnit med ett förhållande i 28 år, två barn ett barnbar, skiljd sedan ung. 6 år.
Trivs utmärkt med att bo och vara för mig själv numera. Barnen går inte att tänka bort, mitt umgänge är i stort sätt barn, bror och hans barn.
Dessutom deltar jag i endel föreningsaktiviteter, men det krävs en del återhämtningstid efter varje social aktivitet.

Hej!

Detta känns högaktuellt för mig, hade en net-dejt på gång, vi skulle träffas på lördag men jag avbröt det hela i panik. Vilken ångest det gav mig, att på nätet kunna kommunicera är ju inga problem men i verkligheten måste jag ju leverera och det är där det fallerar. Så om jag inte hittar någon underbar "bokstavskvinna" så får jag bo själv.

Men det är underbart ibland, tystnaden, nattpromenader utan att någon tycker jag är konstig, äta vad/när jag vill o.s.v. Men särbo är ju ett alternativ. Att träffas på sina egna villkor, umgås på kvällarna med mys o allt. sedan åka hem utan att bli betraktad som konstig vore ju drömmen.

mvh, Morr