Hej!
Jag börjar mer och mer känna att jag faktiskt aldrig kommer orka jobba eller ha praktik. Jag mår för psykiskt dåligt och med allt jobbiga i livet som skett så kommer jag förmodligen aldrig vara kapabel till jobb eller praktik eller liknande.

Är det någon mer som känner som jag eller har livet såhär?
Vad gör ni på dagarna? Träffar ni några andra osv?
Hur orkar man med ett helt liv i isolering från omvärlden med många psykiska problem?

Jag kan nog jobba deltid men väljer att inte göra det. Varför slava och stressa sönder i onödan när man klarar sig fint på ev ersättning från FK.

Jag sover länge, spelar tv-spel, tränar, går i naturen, reser, träffar folk när jag vill. Hmm jadu jag har hela världen fritt framför mina fötter. Som jag anser att man skall leva.
Någon jäkla fördel skall man ha om man har ett handikapp.

Det gäller ju att få in pengar på något vis. Jag får inga pengar från försäkringskassan så jag jobbar lite svart istället, när jag får lust. Så småningom kanske det känns som det är dags att ta ett vanligt jobb igen och då gör jag det. Hur man mår varierar ju över tid.

Tantaly skrev:Jag kan nog jobba deltid men väljer att inte göra det. Varför slava och stressa sönder i onödan när man klarar sig fint på ev ersättning från FK.

Jag sover länge, spelar tv-spel, tränar, går i naturen, reser, träffar folk när jag vill. Hmm jadu jag har hela världen fritt framför mina fötter. Som jag anser att man skall leva.
Någon jäkla fördel skall man ha om man har ett handikapp.

Hur mycket får du från FK?

Huggorm skrev:Det gäller ju att få in pengar på något vis. Jag får inga pengar från försäkringskassan så jag jobbar lite svart istället, när jag får lust. Så småningom kanske det känns som det är dags att ta ett vanligt jobb igen och då gör jag det. Hur man mår varierar ju över tid.

Varför får du inga pengar från FK?

Huggorm skrev:Det gäller ju att få in pengar på något vis. Jag får inga pengar från försäkringskassan så jag jobbar lite svart istället, när jag får lust. Så småningom kanske det känns som det är dags att ta ett vanligt jobb igen och då gör jag det. Hur man mår varierar ju över tid.

Jag hoppas verkligen inte att du gör eljobb hemma hos folk utan åtminstone ha plockat ut en BB1 eller helst en allmänbehörighet.

xxxxx skrev:Varför får du inga pengar från FK?

För att jag inte bett om det och för att jag inte är berättigad till det.

slackern skrev:Jag hoppas verkligen inte att du gör eljobb hemma hos folk utan åtminstone ha plockat ut en BB1 eller helst en allmänbehörighet.

Sällan jag gör eljobb. Nu i höst har jag byggt en maskinhall samt sålt mängder med ved och handlat lite med bilar och annat. Man får dra in pengar där det går, på sina egna villkor. Det är något helt annat än ett vanligt jobb.

Moderator:

Ett sidospår i diskussionen flyttades hit.

xxxxx skrev:
Är det någon mer som känner som jag eller har livet såhär?
Vad gör ni på dagarna? Träffar ni några andra osv?
Hur orkar man med ett helt liv i isolering från omvärlden med många psykiska problem?

Jag har varit sjukskriven/haft aktivitets- och senare sjukersättning sen 2004. Är mest hemma, surfar, ser TV, har boendestöd två ggr/v, läser, ser film, skriver brev, träffar nån brevvän eller forumkompis ibland, går promenader, helt enkelt gör det jag orkar och kan.
Isolerad behöver man inte bli, det finns speciella aktivitetshus och verksamheter för folk som har psykiska problem. På såna ställen kan man t.ex. gå kurser i olika ämnen (handarbete, språk, musik, keramik, snickeri osv...) eller bara sitta där och läsa en tidning och ta en fika med folk.
Man kan ju gå med i en idrottsklubb om man vill, utöva en sport alltså, och träffa folk där.

xxxxx skrev:Hej!
Jag börjar mer och mer känna att jag faktiskt aldrig kommer orka jobba eller ha praktik. Jag mår för psykiskt dåligt och med allt jobbiga i livet som skett så kommer jag förmodligen aldrig vara kapabel till jobb eller praktik eller liknande.

Är det någon mer som känner som jag eller har livet såhär?
Vad gör ni på dagarna? Träffar ni några andra osv?
Hur orkar man med ett helt liv i isolering från omvärlden med många psykiska problem?

Jag jobbar just nu men jag vet inte hur jag på sikt ska orka med det. Tyvärr kan jag inte ge dig något råd. Jag skriver mest för att du ska veta att det finns fler med liknande tankar.

Samtidigt som jag inte tror att jag kommer orka med yrkeslivet på sikt är jag väldigt rädd för ett liv utan arbete. Det skulle för mig bli ett väldigt isolerat liv och ett liv fyllt med mycket dåligt mående.

Jag har mycket att sköta om att livet ska ens fungera och det e redan heltids jobb själv:
* hushållets städning,
* renovering,
* laga mat, äta, tvätta, duscha
* därefter fordon behöver vård,
och då när allt e färdig då e tanke att hur mycket tid har jag ens till något JAG vill EGENTLIGEN syssla med?! Inte så mycket tid e kvar.

Däremot om jag vore på något jobb där-någon-betalar­-för-mig (även deltid) då vore det omöjlig att ens ha tid för dessa grejer i listan ovan.

Och i sådant situation hör jag ÄNDÅ mycket äckliga frågor om "varför har du inga barn och fru?!" när det e knappt tid för mig själv även!!!

Q: Vad gör ni på dagarna? Träffar ni några andra osv?

det blir en del tid att sova ut.
Det e inte särskilt mycket att träffa någon, men finns 1 kompis vem sysslar med motorer. Träffar ibland 2-3 gånger i månaden.

Q: Hur orkar man med ett helt liv i isolering från omvärlden med många psykiska problem?

Bra ord -- isolering. För att man känner sig inte ensam, utan ignorerad.
Jag sätter tid att skriva dagbok. Problemet uppstår just när jag e i kontakt med NT-människor (vilka visar inget hänsyn). Bättre ensam än med tvungsällskap, och undviker reklam, TV, tidningar, alla sådana negativa nyhetskällor. Däremot man ska ha aktiv sysselsättning (-- så, håll koll vilka hobby du har?). Men bra att ha 1-2 bra kompisar vem har kontakt med dig och söker upp dig några gånger i månaden.
Ibland kan det väcka hos mig också känslan av behov för sällskap men oftast är det omgivningens inflytelse när jag hade kontakt med NT-människor vilka sårade mig.


För dig det vore bra att skriva i forumet här också, tycker jag.

Kristofer skrev:Samtidigt som jag inte tror att jag kommer orka med yrkeslivet på sikt är jag väldigt rädd för ett liv utan arbete. Det skulle för mig bli ett väldigt isolerat liv och ett liv fyllt med mycket dåligt mående.

Men om hela umgåsande e endast på jobbet då e du ensam redan även när du e på jobbet. Så upplevde jag när jag var på jobbet...

Om någon vill umgåsa med dig då det äger rum även UTANFÖR arbetstid ju, eller hur?

h88nv skrev: Och i sådant situation hör jag ÄNDÅ mycket äckliga frågor om "varför har du inga barn och fru?!" när det e knappt tid för mig själv även!!!

Känner igen det där. Antingen kan man jobba men då orkar man inte ha ett liv vid sidan av samtidigt. Eller så kan man låta bli att jobba och ha ett liv med familj och annat, men då har man inga pengar att försörja dom med. Det blir bara skit hur man än gör.

Huggorm skrev: Antingen kan man jobba men då orkar man inte ha ett liv vid sidan av samtidigt. Eller så kan man låta bli att jobba och ha ett liv med familj och annat, men då har man inga pengar att försörja dom med. Det blir bara skit hur man än gör.

+1

Själv så är jag väldigt nära att lägga ner mina intressen pga brist på ork. Det gör mig olycklig att ens tänka tanken. Jag har inte fattat något definitivt beslut men tanken är tyvärr formulerad. Trist eftersom det i princip är det enda jag är någorlunda duktig på.

Kristofer skrev:

xxxxx skrev:Hej!
Jag börjar mer och mer känna att jag faktiskt aldrig kommer orka jobba eller ha praktik. Jag mår för psykiskt dåligt och med allt jobbiga i livet som skett så kommer jag förmodligen aldrig vara kapabel till jobb eller praktik eller liknande.

Är det någon mer som känner som jag eller har livet såhär?
Vad gör ni på dagarna? Träffar ni några andra osv?
Hur orkar man med ett helt liv i isolering från omvärlden med många psykiska problem?

Jag jobbar just nu men jag vet inte hur jag på sikt ska orka med det. Tyvärr kan jag inte ge dig något råd. Jag skriver mest för att du ska veta att det finns fler med liknande tankar.

Samtidigt som jag inte tror att jag kommer orka med yrkeslivet på sikt är jag väldigt rädd för ett liv utan arbete. Det skulle för mig bli ett väldigt isolerat liv och ett liv fyllt med mycket dåligt mående.

Den rädslan har jag full förståelse för, passivitet, isolering och ensamhet är psykiskt nedbrytande.

Jag tror i alla fall att det är en väldig fördel att ha vetskap om sin diagnos eller sin problematik när man är i arbetslivet eftersom man är bättre rustad om man är medveten om den problematik och de svårigheter man har, vad som är ens styrkor och svagheter. Med den vetskapen kan man i bästa möjliga mån försöka få det att fungera bättre på olika sätt, som exempelvis genom att sätta gränser i den mån det är möjligt, att försöka vara uppmärksam på att man kanske inte klarar vissa saker lika bra som andra gör, att vara medveten om att man bör se upp med stress och att ta på sig för mycket arbete, att försöka se till att skapa möjligheter att kunna dra sig undan för att få återhämtning m.m. så att man förhoppningsvis ska kunna orka med att ha ett arbete eller för att kunna orka med att arbeta så länge som möjligt i alla fall.

Är man odiagnostiserad kan det vara svårt att veta vad som är fel, man undrar varför man inte fungerar som andra, hur man ska leva och hur man ska göra för att klara av att studera, arbeta o.s.v. Tror det i de allra flesta fall blir enklare att hantera livets krav och måsten inom olika områden om man är utredd och diagnostiserad och har fått insikt i och förklaring till sina problem och svårigheter än vad som skulle ha varit fallet om man ej ännu är utredd och inte har någon diagnos på papperet eftersom man ju efter en utredning får mer kunskap om och insikt i sin problematik och sina svårigheter vilket gör det möjligt att söka kunskap, göra anpassningar och försöka skapa olika strategier för att få saker och ting, livet, att fungera bättre och att man också, om man vill ha det, har möjlighet att söka stöd och hjälp från samhället.

vad har man rätt till om man får diagnosen asperger? kan man tex få skriva tenta i ett eget rum då?

Jag tror inte det är så nyttigt för oss aspergare att inte ha någon sysselsättning / dagliga rutiner...

Wine skrev:

Kristofer skrev:

xxxxx skrev:Hej!
Jag börjar mer och mer känna att jag faktiskt aldrig kommer orka jobba eller ha praktik. Jag mår för psykiskt dåligt och med allt jobbiga i livet som skett så kommer jag förmodligen aldrig vara kapabel till jobb eller praktik eller liknande.

Är det någon mer som känner som jag eller har livet såhär?
Vad gör ni på dagarna? Träffar ni några andra osv?
Hur orkar man med ett helt liv i isolering från omvärlden med många psykiska problem?

Jag jobbar just nu men jag vet inte hur jag på sikt ska orka med det. Tyvärr kan jag inte ge dig något råd. Jag skriver mest för att du ska veta att det finns fler med liknande tankar.

Samtidigt som jag inte tror att jag kommer orka med yrkeslivet på sikt är jag väldigt rädd för ett liv utan arbete. Det skulle för mig bli ett väldigt isolerat liv och ett liv fyllt med mycket dåligt mående.

Den rädslan har jag full förståelse för, passivitet, isolering och ensamhet är psykiskt nedbrytande.

Jag tror i alla fall att det är en väldig fördel att ha vetskap om sin diagnos eller sin problematik när man är i arbetslivet eftersom man är bättre rustad om man är medveten om den problematik och de svårigheter man har, vad som är ens styrkor och svagheter. Med den vetskapen kan man i bästa möjliga mån försöka få det att fungera bättre på olika sätt, som exempelvis genom att sätta gränser i den mån det är möjligt, att försöka vara uppmärksam på att man kanske inte klarar vissa saker lika bra som andra gör, att vara medveten om att man bör se upp med stress och att ta på sig för mycket arbete, att försöka se till att skapa möjligheter att kunna dra sig undan för att få återhämtning m.m. så att man förhoppningsvis ska kunna orka med att ha ett arbete eller för att kunna orka med att arbeta så länge som möjligt i alla fall.

Jag är glad för din skull att du har orkat att ta dig ut i arbetslivet igen.

jonte00 skrev:Jag tror inte det är så nyttigt för oss aspergare att inte ha någon sysselsättning / dagliga rutiner...

Man kan sysselsätta sig själv. Att någon annan bestämmer vad man skall göra är bara kontraproduktivt.

anja921 skrev:vad har man rätt till om man får diagnosen asperger? kan man tex få skriva tenta i ett eget rum då?

Ja, på de flesta universitet har man det eller det kanske är i ett rum med andra som har rätt till det om du förstår. Så det blir inte så många. Även någon som antecknar på föreläsningar brukar man ha rätt till. Och ha en slags stödperson som hjälper en. Det brukar vara en student som läst ett tag. Den kan hjälpa med studieteknik och hur en lägger upp Arbetet och allmänt hur det är att studera på uni.
Kontakta skolan, finns alltid en person som hjälper med detta!

ok.men jag vill bara ha eget rum på tenta det skulle hjäkpa enormt mycket! problemet kvarstår dock...jag har inte fått nån diagnos ännu.Psykiatrin tar mig inte på allvar. Bara för att man ser normal ut och har listat ut livet efter nogranna betraktelser så betyder det inte att det är lätt eller att nästa dag fungerar som den ska.vet inte vad jag ska säga..till dem

@anja921, Det finns många klåpare med fina titlar. Så mitt tips är att hitta någon annan mottagning eller någon med specialistkunskap. De kan iaf peka dig till någon bättre person.

Och för övrigt så har NT personer rent kognitivt oerhört dålig förståelse för hur personer med AS fungerar oavsett hur mycket de läser om det.

h88nv skrev:Q: Vad gör ni på dagarna? Träffar ni några andra osv?

det blir en del tid att sova ut.
Det e inte särskilt mycket att träffa någon, men finns 1 kompis vem sysslar med motorer. Träffar ibland 2-3 gånger i månaden.

Q: Hur orkar man med ett helt liv i isolering från omvärlden med många psykiska problem?

Bra ord -- isolering. För att man känner sig inte ensam, utan ignorerad.
Jag sätter tid att skriva dagbok. Problemet uppstår just när jag e i kontakt med NT-människor (vilka visar inget hänsyn). Bättre ensam än med tvungsällskap, och undviker reklam, TV, tidningar, alla sådana negativa nyhetskällor. Däremot man ska ha aktiv sysselsättning (-- så, håll koll vilka hobby du har?). Men bra att ha 1-2 bra kompisar vem har kontakt med dig och söker upp dig några gånger i månaden.
Ibland kan det väcka hos mig också känslan av behov för sällskap men oftast är det omgivningens inflytelse när jag hade kontakt med NT-människor vilka sårade mig.


För dig det vore bra att skriva i forumet här också, tycker jag.

Jag har med problem med nt människor. Dom visar ingen hänsyn men dom tycker att jag inte gör det . Känner mig missförståd och bitter. Så jag isolerar mig hellre från nya människor. Jag har de vänner jag har och det trivs jag bra med. Det är bara andra i min närhet som alltid ska kommentera att jag inte skaffar fler vänner men dom jag har är väldigt bra så det räcker:)


Vad menar du med " För dig det vore bra att skriva i forumet här också, tycker jag"