Vår son är så ledsen för att vi inte engagerar oss mer i hans hobbies och tycker att vi verkar ointresserade. Naturligtvis är vi inte ointresserade av honom och vi vill ju stötta honom i det han väljer att göra, men av hans hobbies är jag faktiskt helt ointresserad.

Kan man förklara det här för ett barn utan att såra det? Jag är helt oförmögen att ljuga.

Ja du borde svara honom ärligt.
Förklara hur du ser på saken men att du bryr dig jättemycket om honom och att du tycker det är kul att han har sin hobby.
Håller du på att ljuga för honom ser han igenom det snart och tappar förtroende för dig och det blir bara en onödig ängslan för honom.

Ja du kan förklara hobbyn som ointressant för dig, men glöm inte bort att bekräfta den viktig för honom.

Även om man är ointresserad som förälder så kan man ju vilja göra en liten uppoffring för att visa sin kärlek och lojalitet. Har tillbringat en hel del tid i stall med min dotter, trots att jag är rädd för hästar. Var hela tiden ärlig med det och jag tror att hon i dag är lite stolt över hon är modigare än farsan.

ufo skrev:Ja du kan förklara hobbyn som ointressant för dig, men glöm inte bort att bekräfta den viktig för honom.

Det är svårt, men det går. Kan dock tänka mig ett en del barn med en inte fullt utvecklad empati har svårare att förstå, men samtidigt är det en bra träning för dem.

Miche: Det är inget fel med hans empatiska förmåga. Det är vi föräldrar som fallerar i så fall. Han är ledsen för att han har föräldrar som inte är som kompisarnas. Att vi älskar honom och varandra är jag övertygad om att han vet. Ibland är det inte nog, tyvärr.

Jag gick en föräldrarutbildning som hette Komet. En bra grej vi fick lära oss där var att ge vårt barn 15 minuter om dagen där barnet helt fick välja och bestämma aktivitet. Min grabb valde att måla någon gång, men flest kvartar fick jag sitta bredvid och titta när han spelade dataspel - något jag tycker är urtråkigt. Jag skärpte till mig och frågade och hejade under spelets gång.

Grabben mådde klart bättre och vår relation utvecklades. Tyvärr har det runnit ut i sanden nu.

Så kanske du kan lägga 15 minuter på din sons hobby ett par gånger i veckan. Säg att du gör det för hans skull, men försök skärp till intresset lite.

På habiliteringen fick vi också tips om "barnets stund". Man ägnar så stor tid av dagen åt att försöka lära ut, vägleda, avleda, förklara och lirka att en liten stund av dagen ska man gärna låta allt vara på barnets villkor. Autistiska barn är ofta kravkänsliga och behöver en stund som är "deras" och kravlös. Att acceptera och engagera sig i en hobby är ett enkelt sätt att åstadkomma det, men du behöver ju inte ta i så du spricker. I värsta fall får du se det som en läxa. Lägg 15 minuter på det varje dag, som jojomamma beskrev.

Och om man försöker förstå saker på djupet kan det mesta bli intressant nog för att man ska kunna fokusera en liten stund på det. (Jag vet hur svårt det är dock, jag stänger tyvärr ofta av både öron och hjärna när folk vill ha min uppmärksamhet på något ointressang. Inte en bra egenskap alls.)

Jag tror att det är viktigt att försöka visa intresse för det han gör. Hans intressen säger ju något om vem han är, därför tror jag att det är lätt att han känner sig avvisad om han märker att du inte bryr dig om det som är viktigt och intressant för honom. Jag tror att en del i att visa att man bryr sig och vill lära känna någon är att kunna prata om och vara nyfiken på det som intresserar andra och inte bara en själv.

sigge skrev: Jag tror att en del i att visa att man bryr sig och vill lära känna någon är att kunna prata om och vara nyfiken på det som intresserar andra och inte bara en själv.

Sant, men inte helt lätt alla gånger.

Antar att det gör er glada att han har roligt och att just att han är glad och har en god portion roliga saker att göra gör er glada