Om någon sårar mig har jag lätt att tänka att det är en dålig människa. Det krävs en rejäl personlighetsförändring för att jag skall förlåta. Jag kan m.a.o. vara ruggigt långsint. Jag har dock till min förvåning upptäckt att även hyggligt folk kan bete sig korkat, inklusive jag själv.

Jag har väll lite problem med hämndbegär också framförallt nu när jag har med arbetsförmedlingen att göra när man får gå och vänta på besked och jag inte tycker att de kanske gör det jobbet de borde göra pga om organisationer.
Sedan hyser jag mycket hämndbegär mot folk som inte sköter sitt arbete som de kan borde enligt mig!!!
http://elfen11.wordpress.com/

Jag blev misshandlad och utnyttjat av en man då jag bodde i Härnösand. Han ljög och lockade in mig i ett förhållande. Han manipulerade mig helt, påstod att hans släkt var en farlig klan! Hur kunde jag gå på detta?

Han hånade mig, sade att jag behövde tuktas. Han misshandlade mig både psykiskt och fysiskt.

Honom har jag inte förlåtit ett dugg!

Han krossade mig, jag som redan var skör av åratals mobbning. Efter ett strupgrepp flydde jag till Kvinnojouren. Jag gjorde en polisanmälan men ord stod mot ord.

Polisen tyckte jag skulle lämna stan för gott för att slippa denna man och det gjorde jag gladeligen. Men visst är det konstigt att det jämt är offret som ska flytta? I skolan ville lärarna att jag skulle byta klass, inte mobbaren!

I grund och botten ser jag ingen vinst och vits alls med att hämnas...... då är ju du lika dum och elak som den som först gav sig på dig. Dessutom tar det alldeles för mkt negativ energi från saker som jag hellre vill ägna mig åt. Men visst har man velat sätta dit folk ibland absolut. Dock försöker jag ta tag i problemet innan det blir för svårt att göra ngt åt det. Är ingen konflikträdd person så jag ger mig ibland in i strider där jag inte skulle strida egentligen. Lite flumsvar kanske men jag kan inte vara tydligare än så just nu. Kanske får återkomma.

Jag är inte det minsta hämndlysten. Ser det bara som energitapp och felriktad kraft. Däremot så sitter det inte fel med upprättelse och att få veta att folk inser när de gjort fel, men det är nåt annat.

Ja, upprättelse hade jag behövt men det kan jag glömma.............. Jag tänker inte hämnas, men kan inte heller förlåta. Lämnade honom julen 2003. Han förföljde mig så jag levde med skyddad adress ett tag.

Förresten så försökte jag mig på en hämnd med stöd av mina föräldrar som jag tillfälligt bodde hos då jag hade flytt. Jag skickade ett mejl till hans före detta fru, skrev inte namn, berättade bara kort att hennes före detta man betedde sig som ett svin. Gissa om han blev arg! Han mejlade mig och hotade mig med ny polisanmälan.

alfapetsmamma skrev:Jag är inte det minsta hämndlysten. Ser det bara som energitapp och felriktad kraft. Däremot så sitter det inte fel med upprättelse och att få veta att folk inser när de gjort fel, men det är nåt annat.

Håller med om det. Åtminstone hittills i livet...

Vedergällning - vilket ord! *Myser*

Jodå, hämnden finns inom mig. Bygger alltid strategier, det är en defensmekanism och lite narcissism. Men jag har aldrig genomfört en sådan typ av hämnd, det är inte applicerbart i verkligheten.

Jag är nog (observera NOG) som alfapetsmamma och Barracuder. Jag är inte det minsta hämndlysten. Jag är också väldigt kortsint. Ett bråk är snabbt avklarat och sen förlåter jag lika snabbt.

Ibland undrar jag om jag inte förlåter lite väl för snabbt, och om det inte vore bra att ha lite tid för att gå igenom allt?

Men, precis som Barracuder skriver, så är detta hur jag fungerat hittills. Och bara då det hänt mig själv saker.
Om någon skulle utsätta mina barn för något då vet i sjutton om jag inte skulle reagera med rent hämndbegär?

Det närmaste jag kommer är väl en viss känsla av rättvisa när någon som länge gjort livet surt för andra själv råkar i klistret (t ex en översittare, diktator eller någon som förstör miljön, misshandlar djur, barn eller utvecklingsstörda etc). Ser det då även som ett tillfälle för denna person att få känna på hur det känns från andra hållet så att säga.

Vilket inte betyder att jag tycker det är OK med onödig grymhet ens mot de som varit onödigt grymma eller tanklösa mot andra. Inget blir bättre för att man själv gör samma sak mot dem. Däremot bör man förstås gärna sätta P för deras fortsatta framfart om man kan.

Inger skrev:Det närmaste jag kommer är väl en viss känsla av rättvisa när någon som länge gjort livet surt för andra själv råkar i klistret (t ex en översittare, diktator eller någon som förstör miljön, misshandlar djur, barn eller utvecklingsstörda etc). Ser det då även som ett tillfälle för denna person att få känna på hur det känns från andra hållet så att säga.

Vilket inte betyder att jag tycker det är OK med onödig grymhet ens mot de som varit onödigt grymma eller tanklösa mot andra. Inget blir bättre för att man själv gör samma sak mot dem. Däremot bör man förstås gärna sätta P för deras fortsatta framfart om man kan.

Det är klart. I sådana här fall så är det givet att rättvisa sätts främst. Att retaliera för personlig vinning i ett sådana här fall är nog ganska ovanligt om man inte är direkt kopplad till grymheten.

Nej, precis. Det är dumt att bekämpa eld med eld.

Jag är också kortsint och förlåter snabbt ett bråk som är uppklarat. Men om jag blir personligt påhoppad så ser jag det som självbevarelsedrift att ge igen. Fast det är sådant jag tänker på, jag har nog aldrig gett igen med elaka medel. Och jag skulle aldrig ge igen med mer än vad jag fått ta emot.

Min uttalade "hämnd" är att jag är spydig och sarkastisk.

Det viktigaste är att man själv inte gör något som fodrar hämnd.

Förr var jag naiv och förlät fort och lätt och lät mig utnyttjas.

Nu är jag mer försiktig och är väldigt långsint. Detta för att skydda mig själv. Och det har så att säga växt in i mig. Jag tänker alltså inte så mycket på det, utan är bara misstänksam långsint.

Bror Duktig skrev:Förr var jag naiv och förlät fort och lätt och lät mig utnyttjas.

Nu är jag mer försiktig och är väldigt långsint. Detta för att skydda mig själv. Och det har så att säga växt in i mig. Jag tänker alltså inte så mycket på det, utan är bara misstänksam långsint.

Man måste vara försiktig, vi måste skydda oss själva.

Är nog inte särskilt hämndlysten numera, var ganska hämndlysten förr. Nuförtiden vänder jag nog ofta oförrätten inåt. Var nog ganska förlåtande i mit tidigare äktenskap, men med en invärtes ilska.
beror nog mycket på et dåligt självförtroende.

En annan tråd om långsinthet i Aot: http://www.aspergerforum.se/langsinthet-t13290.html

earlydayminer skrev:För min egen del är jag långsint.

earlydayminer skrev:Jag är också kortsint och förlåter snabbt ett bråk som är uppklarat.

Vill bara klargöra att det är vid två olika sammanhang om det verkar suspekt att jag är både kort- och långsint. Jag är kortsint om ett bråk snabbt klaras upp, men jag är långsint om ingenting händer. Är ganska dålig på att ta initiativ vid tjafs, jag var bra på det - upplevde motstånd och blev rädd för att ta initiativ till att lösa tjafs, men nu är jag på väg att bli bättre på det igen.

Jag är extremt långsint, om någon gör mig eller mina kära illa, så hatar jag dem lääänge. Kanske för evigt.
Det finns en och annan på min hatlista.
De gånger jag har hämnats på någon, har det slutat med att det är jag som får lida för det...