Jag fick diagnosen aspergers syndrom år 2012 och var vid den tidpunkten nöjd med det. Jag hade själv sökt upp psykiatrin och ville ha denna diagnos. Efter att ha genomgått testning och svarat "aspergerenligt" i alla självskattningsformulär så fick jag också diagnosen.

Jag började läsa kurser i bl.a. sociologi och blev ganska snabbt mer och mer tveksam till diagnostisering (främst när det kommer till asperger och adhd). Många funderingar dök upp. Varför ska jag ha en diagnos bara för att jag på vissa sätt (eventuellt) skiljer mig från andra? Varför är mitt sätt att vara på mindre rätt och riktigt?

Vetskapen om hur stor del jag själv hade i att jag fick diagnosen gjorde också att jag blev väldigt tveksam till utredningsmetoderna avseende diagnosen aspergers syndrom. Det är ju faktiskt ingen objektiv testning som görs - utan testerna är påverkade av psykologens subjektiva uppfattning. I de delar av testningen där en själv fyller i formulär så har en också frihet att själv fylla i exakt vad en vill - varefter det är väldigt enkelt (ifall man har kunskap om asperger) att välja de alternativ som pekar på asperger eller tvärtom (beroende på vilket resultat man önskar).

Det som gör mig mest tveksam till att samhället diagnostiserar människor med aspergers syndrom är dock en etisk fråga. Jag tycker inte att det är etiskt rätt att kategorisera vissa individer som "psykiskt sjuka" för att de på vissa sätt skiljer sig från majoriteten.

"Men, det är ju för att man ska kunna få hjälp", säger vissa då. Visst visst. Så är det i samhället för närvarande. För att kunna få viss slags hjälp så krävs en diagnos. Men bara för att det är så som systemet fungerar just nu så betyder det inte att det är bra eller att det inte skulle kunna fungera på något annat sätt. Skulle det inte vara bättre ifall individer kunde få hjälp utan att först få en stämpel över sig som "psykiskt sjuka" och "bristande" i en rad avseenden?

Vad tycker ni om detta?

Jag anser inte att jag är "psykiskt sjuk" bara för att jag har diagnosen AS. Det räknas som en funktionsnedsättning, inte som en sjukdom. Jag skulle inte haft mindre problem utan diagnos; det var ju pga mina problem jag fick diagnosen.

Och känner du inte att du på något sätt är funktionsnedsatt, så grattis. Men har du haft någon nackdel av att ha fått diagnosen el är du bara emot den av principiella skäl? Vill du bli av med diagnosen?

"Rätt och riktigt" tycker jag inte alls är väsentligt utan om man har problem el inte.

Alien skrev:Jag anser inte att jag är "psykiskt sjuk" bara för att jag har diagnosen AS. Det räknas om en funktionsnedsättning, inte som en sjukdom. Jag skulle inte haft mindre problem utan diagnos; det var ju pga mina problem jag fick diagnosen.

Och känner du inte att du på något sätt är funktionsnedsatt, så grattis. Men har du haft någon nackdel av att ha fått diagnosen el är du bara emot den av principiella skäl? Vill du bli av med diagnosen?

"Rätt och riktigt" tycker jag inte alls är väsentligt utan om man har problem el inte.

Problemet är inte vad du eller jag anser - utan att samhället anser att vissa beteenden är problematiska och därför bör diagnosticeras. En synonym till ordet "diagnos" är just sjukdomsbeskrivning, och tillståndet aspergers syndrom betecknas ofta som "psykisk sjukdom" i en hel del akademisk litteratur.

Du anser att det var pga dina "problem" som du fick diagnosen. Du ser alltså ditt eget beteende som problematiskt.

Själv har jag ingen lust att se mitt eget eller andra individers beteenden som "problematiska" endast pga att de är annorlunda. Jag tycker att det är mer rättvist att se till situationen - vad var det i situationen som inte fungerade?

Det har att göra med vilket förhållningssätt man har. Antingen så ser man enskilda individer som problematiska - eller så ser man det som problematiskt att samhället inte är anpassat för alla människors funktionssätt utan i första hand för majoritetens funktionssätt.

Jag tror att det övergripande funktionssättet måste verka för majoriteten, ska man anpassa allting för allas små egenheter så kommer nog samhället fallera efter ett tag.
Klart att vissa individer är problematiska.

Diagnoser är väl lite till för att förenkla och för att eventuellt öka acceptansen i det samhället vi lever idag.
Det kan vara bra för ökad förståelse också kan jag tycka, överlag brukar folk ha mer förståelse för människor som har en diagnos och det måste väl ändå kunna leda till att människan med diagnosen blir mer accepterad?

Försök att beskriva vissa funktionsnedsättningar och psykiska sjukdomar utan diagnos, det blir svårare, för båda sidor.

Opal93 skrev:Jag fick diagnosen aspergers syndrom år 2012 och var vid den tidpunkten nöjd med det. Jag hade själv sökt upp psykiatrin och ville ha denna diagnos.

Hvorfor det?

alixha skrev:Jag tror att det övergripande funktionssättet måste verka för majoriteten, ska man anpassa allting för allas små egenheter så kommer nog samhället fallera efter ett tag.
Klart att vissa individer är problematiska.

Diagnoser är väl lite till för att förenkla och för att eventuellt öka acceptansen i det samhället vi lever idag.
Det kan vara bra för ökad förståelse också kan jag tycka, överlag brukar folk ha mer förståelse för människor som har en diagnos och det måste väl ändå kunna leda till att människan med diagnosen blir mer accepterad?

Försök att beskriva vissa funktionsnedsättningar och psykiska sjukdomar utan diagnos, det blir svårare, för båda sidor.

Och gör det något ifall vårt nuvarande samhälle "fallerar"? Eftersom det inte förmår inkludera alla individer så är det enligt min mening inte något särskilt bra samhälle.

Jag tror inte att diagnoser ökar acceptansen för människor som avviker från normen. Möjligtvis den sortens acceptans att dessa individers existens tolereras och att de får möjlighet att leva på bidrag och annan slags välfärdsstatlig hjälp. Att bli inkluderade i majoritetens sysselsättningar - som arbete exempelvis är betydligt svårare. I det sistnämnda tycker jag det verkar som att diagnos mest är ett hinder.

Frågan är väll mer huruvida någon eller någonting som avviker behöver klassas som (eller med) en funktionsnedsättning eller en psykisk diagnos endast pga avvikelsen i sig?

River skrev:

Opal93 skrev:Jag fick diagnosen aspergers syndrom år 2012 och var vid den tidpunkten nöjd med det. Jag hade själv sökt upp psykiatrin och ville ha denna diagnos.

Hvorfor det?

Så här i efterhand undrar jag det också...

Jag tror att det var lite som att "gripa efter ett halmstrå". En sådan där känsla av att: "bara jag får det där så kommer allt att bli så bra...".

På den tiden var jag också mer individualistisk i mitt synsätt. Ifrån födseln matas vi med budskap om att det är personer som avviker som det är fel på. Mår man dåligt är det ens eget fel och passar man inte in i en situation/sammanhang/grupp så är det också ens eget fel, m.m....

Jag mådde dåligt i situationen jag befann mig i och eftersom jag hade vuxit upp med inställningen att allt är mitt eget fel så ansåg jag mig vara en individ som brast i olika avseenden och därav i behov av en diagnos som kunde förklara mitt undermåliga beteende.

Dessa åsikter kom jag dock att ifrågasätta senare.

Ett samhälle bestående av ett stort antal individer är helt omöjligt att anpassa efter alla. Målet är att det ska passa så många som möjligt varvid majoriteten blir norm.

Avviker du då i tillräcklig stor utsträckning från normen blir du, per automatik, funktionsnedsatt.
Visst kan vi välja att blunda för dessa avvikelser och återgå till att anklaga individen för dess tillkortakommanden (du är lat, anstränger dig inte tillräckligt, vill inte tillräckligt) men du pekar ju själv ut den destruktiva sidan av det förfarandet.
Kvar finns då möjligheten att ge dessa människor ett erkännande och en bekräftelse. Ja, du har dessa svårigheter. Nej, du är inte en sämre/lat/ovillig person, samhället är helt enkelt utformat för de som fungerar annorlunda än du.

Sedan har många av oss svårigheter som befinner sig på en rent allmänmänsklig nivå - så som kommunikation. Kan du inte läsa ansikten och tonlägen och/eller inte förstår undermeningar, sarkasm och ironi så blir kommunikationen med andra individer lidande. Du har bara en del av kommunikation som majoriteten plockar upp per automatik under uppväxten. Resten missar du. Som om det inte vore nog är risken stor att du själv, helt omedvetet, skickar fel signaler.
Det står dig fritt att vara emot diagnostisering. Själv ser jag det dock som bakåtsträvande.

tahlia skrev:Ett samhälle bestående av ett stort antal individer är helt omöjligt att anpassa efter alla. Målet är att det ska passa så många som möjligt varvid majoriteten blir norm.

Avviker du då i tillräcklig stor utsträckning från normen blir du, per automatik, funktionsnedsatt.
Visst kan vi välja att blunda för dessa avvikelser och återgå till att anklaga individen för dess tillkortakommanden (du är lat, anstränger dig inte tillräckligt, vill inte tillräckligt) men du pekar ju själv ut den destruktiva sidan av det förfarandet.
Kvar finns då möjligheten att ge dessa människor ett erkännande och en bekräftelse. Ja, du har dessa svårigheter. Nej, du är inte en sämre/lat/ovillig person, samhället är helt enkelt utformat för de som fungerar annorlunda än du.

Sedan har många av oss svårigheter som befinner sig på en rent allmänmänsklig nivå - så som kommunikation. Kan du inte läsa ansikten och tonlägen och/eller inte förstår undermeningar, sarkasm och ironi så blir kommunikationen med andra individer lidande. Du har bara en del av kommunikation som majoriteten plockar upp per automatik under uppväxten. Resten missar du. Som om det inte vore nog är risken stor att du själv, helt omedvetet, skickar fel signaler.
Det står dig fritt att vara emot diagnostisering. Själv ser jag det dock som bakåtsträvande.

En avvikelse blir inte per automatik en funktionsnedsättning. Det är samhället självt som har valt att se vissa typer av avvikelser som funktionsnedsättningar. Saker går alltid att omdefiniera. Tänk även på att många beteenden och egenskaper som kategoriseras som funktionsnedsättningar idag inte alltid ha gjort det - varefter förändring även kan anses möjlig och sannolik i framtiden.

Jag argumenterar alltså inte för att vi ska blunda för avvikelser - utan att vi ska överväga hur vi väljer att betrakta dessa avvikelser. Hur vi värderar olika egenskaper, beteenden och personligheter. Det är ingen självklarhet att något eller någon måste anses bättre eller sämre än någon annan/någon annan.

Bara för att man inte kallar en avvikelse för funktionsnedsättning så betyder det inte att personen kommer att ses som lat/ovillig/annat negativt. Istället skulle man kunna nöja sig med att konstatera avvikelsen och även erkänna att samhället inte är utformat för alla människor - varefter det borde vara en självklarhet att hjälpa individer som inte inkluderas.

Jag tror att det är långt ifrån alla som diagnostiseras med autism (asperger har ju tagits bort) idag som har så svårt att läsa av mimik och kroppsspråk som du beskriver. Och även om man har det så tycker jag inte att det ska medföra en automatisk stämpling med "bristfällig kommunikation". Kommunikation går ju inte bara åt ett håll utan minst två... Vem är det som inte förstå vem kan man fråga sig - och vem är dte som får skulden?

Varför ber du inte att diagnosen stryks ur din journal om du är missnöjd med den?

slackern skrev:Varför ber du inte att diagnosen stryks ur din journal om du är missnöjd med den?

Strykning av diagnosen ur min journal spelar nog inte särskilt stor roll i ett större samhällsperspektiv...

Det är liksom inte bara min egen situation som intresserar mig i den här frågan - utan samhällets syn på avvikelse i stort.

Vem som (i samhällets ögon) beter sig rätt och vem som beter sig fel. Vilka egenskaper och personlighetsdrag som är mycket respektive lite värda, osv... Samt vad som händer med individer som anses "bristfälliga" (diagnostisering).

Hej Opal93.

Viktiga poänger du belyser och något jag själv funderat över.

Inte för att byta ämne, men mycket av problematiken som är "anknuten" till asperger, är ju egentligen inte det. Utan snarare till att man inte får vara som man är, det är det som leder till de flesta problemen, inte asperger i sig.

Detta är något som en stor del av alla autister verkar ha missat, så dom tror ju då dels att det är nått fel på dom för att dom skiljer sig ifrån normerna, vilket ofta leder till självförakt eller depression etc.
Dessa känslor förstärks sedan av omgivningens syn och reaktioner på avvikelser och den som är annorlunda.

Definitionen av autism/asperger samt alla de sociopatiska NT:s som förtrycker sin omgivning på alla tänkbara vis är de stora orsakerna till varför autism ses som något dåligt istället för vad det egentligen är, ett alternativt vis att uppfatta, tänka, tolka, känna och vara.
Vilket ju inte borde ses som något dåligt, iaf inte om man är en medveten varelse utan ont uppsåt.

triggerhappyD skrev:Inte för att byta ämne, men mycket av problematiken som är "anknuten" till asperger, är ju egentligen inte det. Utan snarare till att man inte får vara som man är, det är det som leder till de flesta problemen, inte asperger i sig.

Intolerans utav avvikelser med andra ord. Något som Sverige inte är så bra på som man kanske tror.

Tyvärr går saker och ting åt fel håll idag http://www.svt.se/nyheter/inrikes/allt-farre-synskadade-far-ledsagare bara som ett exempel.

Opal93 skrev:
En avvikelse blir inte per automatik en funktionsnedsättning. Det är samhället självt som har valt att se vissa typer av avvikelser som funktionsnedsättningar. Saker går alltid att omdefiniera. Tänk även på att många beteenden och egenskaper som kategoriseras som funktionsnedsättningar idag inte alltid ha gjort det - varefter förändring även kan anses möjlig och sannolik i framtiden.

Jag argumenterar alltså inte för att vi ska blunda för avvikelser - utan att vi ska överväga hur vi väljer att betrakta dessa avvikelser. Hur vi värderar olika egenskaper, beteenden och personligheter. Det är ingen självklarhet att något eller någon måste anses bättre eller sämre än någon annan/någon annan.

Bara för att man inte kallar en avvikelse för funktionsnedsättning så betyder det inte att personen kommer att ses som lat/ovillig/annat negativt. Istället skulle man kunna nöja sig med att konstatera avvikelsen och även erkänna att samhället inte är utformat för alla människor - varefter det borde vara en självklarhet att hjälpa individer som inte inkluderas.

Jag tror att det är långt ifrån alla som diagnostiseras med autism (asperger har ju tagits bort) idag som har så svårt att läsa av mimik och kroppsspråk som du beskriver. Och även om man har det så tycker jag inte att det ska medföra en automatisk stämpling med "bristfällig kommunikation". Kommunikation går ju inte bara åt ett håll utan minst två... Vem är det som inte förstå vem kan man fråga sig - och vem är dte som får skulden?

Jag har svårt att avgöra om du är naiv eller på väg mot elittänkande här.
Till att börja med har samhället inte valt. Genetiken och överlevnadsinstinkten har valt. Ett samhälle format efter 1% av dess befolkning gynnar varken artens eller individens överlevnad.

Vidare - det enda du vill göra är att byta ut tydliga etiketter, så som autism och synskadad, mot etiketten "avvikande" och sedan fortsätta i ungefär samma stil som nu. Dvs med hjälp och anpassning där det behöva och är möjligt. På vilket sätt är det bättre att bära etiketten "avvikande" (vilken f.ö inte lär personen något annat om sig själv än att de inte är norm) än etiketten "autism"?

Så detta med kommunikation då. Anser du verkligen på allvar att 99% av befolkningen ska lära sig ett annat sätt att kommunicera än det som faller dem naturligt eftersom 1% inte har samma naturliga kommunikationssätt? Det bör te sig logiskt att minoriteten får, så långt det går, anpassa sig efter majoriteten. Inte tvärs om.

tahlia skrev:Till att börja med har samhället inte valt. Genetiken och överlevnadsinstinkten har valt. Ett samhälle format efter 1% av dess befolkning gynnar varken artens eller individens överlevnad.

Isåfall borde individer med asperger eller annat som är annorlunda än majoriteten gynna sin egen överlevnad utan större moraliska överväganden eftersom det aldrig kommer att bli ömsesidigt?

@Opal93, Det är en mycket bra observation du gjort. Dessvärre fungerar det mycket enligt detta skeende:

triggerhappyD skrev:Inte för att byta ämne, men mycket av problematiken som är "anknuten" till asperger, är ju egentligen inte det. Utan snarare till att man inte får vara som man är, det är det som leder till de flesta problemen, inte asperger i sig.

Så mycket av problemen uppkommer genom negativ behandling för att omgivningen upptäcker avvikelser. De behöver kanske inte lära sig så mycket men ha lite tolerans när det sker avvikelser. Om någon inte vill gå på lunch så innebär det inte att personen hatar dom utan att denne behöver egentid.

triggerhappyD skrev:Hej Opal93.

Viktiga poänger du belyser och något jag själv funderat över.

Inte för att byta ämne, men mycket av problematiken som är "anknuten" till asperger, är ju egentligen inte det. Utan snarare till att man inte får vara som man är, det är det som leder till de flesta problemen, inte asperger i sig.

Detta är något som en stor del av alla autister verkar ha missat, så dom tror ju då dels att det är nått fel på dom för att dom skiljer sig ifrån normerna, vilket ofta leder till självförakt eller depression etc.
Dessa känslor förstärks sedan av omgivningens syn och reaktioner på avvikelser och den som är annorlunda.

Definitionen av autism/asperger samt alla de sociopatiska NT:s som förtrycker sin omgivning på alla tänkbara vis är de stora orsakerna till varför autism ses som något dåligt istället för vad det egentligen är, ett alternativt vis att uppfatta, tänka, tolka, känna och vara.
Vilket ju inte borde ses som något dåligt, iaf inte om man är en medveten varelse utan ont uppsåt.

Det håller jag med dig om. Att det är problematiskt att många människor inte tillåts vara som de är utan blir kritiserade och ifrågasatta och föremål för någon slags omskapningsprocess. För att kunna "göra om" en avvikande individ till att bli så lik normen som möjligt så är det ju också av största vikt att individen "går med på"/accepterar att denne beter sig felaktigt - för att därefter kunna ta till sig vägledning i hur denne "bör" bete sig. Diagnostisering blir här en viktig del för samhället för att kunna konstatera "brister" och därefter fila bort dessa brister i den mån det går.

tahlia skrev:

Opal93 skrev:
En avvikelse blir inte per automatik en funktionsnedsättning. Det är samhället självt som har valt att se vissa typer av avvikelser som funktionsnedsättningar. Saker går alltid att omdefiniera. Tänk även på att många beteenden och egenskaper som kategoriseras som funktionsnedsättningar idag inte alltid ha gjort det - varefter förändring även kan anses möjlig och sannolik i framtiden.

Jag argumenterar alltså inte för att vi ska blunda för avvikelser - utan att vi ska överväga hur vi väljer att betrakta dessa avvikelser. Hur vi värderar olika egenskaper, beteenden och personligheter. Det är ingen självklarhet att något eller någon måste anses bättre eller sämre än någon annan/någon annan.

Bara för att man inte kallar en avvikelse för funktionsnedsättning så betyder det inte att personen kommer att ses som lat/ovillig/annat negativt. Istället skulle man kunna nöja sig med att konstatera avvikelsen och även erkänna att samhället inte är utformat för alla människor - varefter det borde vara en självklarhet att hjälpa individer som inte inkluderas.

Jag tror att det är långt ifrån alla som diagnostiseras med autism (asperger har ju tagits bort) idag som har så svårt att läsa av mimik och kroppsspråk som du beskriver. Och även om man har det så tycker jag inte att det ska medföra en automatisk stämpling med "bristfällig kommunikation". Kommunikation går ju inte bara åt ett håll utan minst två... Vem är det som inte förstå vem kan man fråga sig - och vem är dte som får skulden?

Jag har svårt att avgöra om du är naiv eller på väg mot elittänkande här.
Till att börja med har samhället inte valt. Genetiken och överlevnadsinstinkten har valt. Ett samhälle format efter 1% av dess befolkning gynnar varken artens eller individens överlevnad.

Vidare - det enda du vill göra är att byta ut tydliga etiketter, så som autism och synskadad, mot etiketten "avvikande" och sedan fortsätta i ungefär samma stil som nu. Dvs med hjälp och anpassning där det behöva och är möjligt. På vilket sätt är det bättre att bära etiketten "avvikande" (vilken f.ö inte lär personen något annat om sig själv än att de inte är norm) än etiketten "autism"?

Så detta med kommunikation då. Anser du verkligen på allvar att 99% av befolkningen ska lära sig ett annat sätt att kommunicera än det som faller dem naturligt eftersom 1% inte har samma naturliga kommunikationssätt? Det bör te sig logiskt att minoriteten får, så långt det går, anpassa sig efter majoriteten. Inte tvärs om.

Tvärtom - Det är just elittänkandet som jag är emot. Jag är emot att samhället anpassas för normen i första hand och därmed se andra människor som problematiska och kategorisera dem som funktionsnedsatta.

Etiketten avvikande existerar redan i sig självt på så vis att individer som skiljer sig från normen blir avvikande. Däremot tycker jag att det är fel att se funktionssätt som är mindre vanliga för sämre eller bristfälliga.

När det kommer till kommunikation så anser jag att det är fel att skylla missuppfattningar på endast den ena parten i kommunikationen. Att stämpla den ena parten som en "problematisk/bristfällig kommunikatör" bara för att det uppstod ett missförstånd. Ett missförstånd inom kommunikation beror ju inte bara på en person utan minst två - den som inte förstod, samt den som inte kunde förklara sig. Det bör vara bägges ansvar att försöka förstå och möta varandra. Att det inte endast är den ene som ska "göra om" sitt sätt att kommunicera för att det ska passa den andre.

Jag tänker mest att om man skulle ta bort diagnoser på funktionsnedsättningar och psykiska sjukdomar så kommer det bli svårare för dessa människor att få hjälp.
Som någon pratade om ovan, istället för att få hjälp med sin AS kanske man istället kallas för lat och otrevlig om det inte finns en diagnos. Hur ska samhället ha förståelse för psykos-Göran ute på lekplatsen som sjunger små grodorna iklädd enbart kalsonger? Ska det räknas som hans personlighet då? Är det okej?
Ta bort diagnosen depression och personen blir enbart en tjurig tråkmåns som inte behöver hjälp för det är bara sådan han/hon är som person?

Människor gillar ju överlag att sortera och kategorisera olika typer av människor i olika grupper på samma sätt som människor vill eller strävar efter att tillhöra vissa grupper, generellt.
Jag tror att etiketter kan vara bra ibland helt enkelt.

Jag förstår din poäng, tror jag, att alla borde accepteras precis som dom är med eller utan diagnos men jag kan inte se hur det skulle fungera i praktiken.
Måste vi inte utgå från någonting? En standard? En grund som baseras på majoriteten?

alixha skrev:Jag tänker mest att om man skulle ta bort diagnoser på funktionsnedsättningar och psykiska sjukdomar så kommer det bli svårare för dessa människor att få hjälp.
Som någon pratade om ovan, istället för att få hjälp med sin AS kanske man istället kallas för lat och otrevlig om det inte finns en diagnos. Hur ska samhället ha förståelse för psykos-Göran ute på lekplatsen som sjunger små grodorna iklädd enbart kalsonger? Ska det räknas som hans personlighet då? Är det okej?
Ta bort diagnosen depression och personen blir enbart en tjurig tråkmåns som inte behöver hjälp för det är bara sådan han/hon är som person?

Människor gillar ju överlag att sortera och kategorisera olika typer av människor i olika grupper på samma sätt som människor vill eller strävar efter att tillhöra vissa grupper, generellt.
Jag tror att etiketter kan vara bra ibland helt enkelt.

Jag förstår din poäng, tror jag, att alla borde accepteras precis som dom är med eller utan diagnos men jag kan inte se hur det skulle fungera i praktiken.
Måste vi inte utgå från någonting? En standard? En grund som baseras på majoriteten?

Jag tänker att hjälp borde kunna utdelas även utan diagnostiering. Att någon av någon anledning behöver hjälp borde vara tillräckligt för att hen ska få hjälp. Att behöva hjälp i en viss situation ska inte likställas med sjuklighet eller bristfällighet generellt sett.

Jag tror att diagnostisering i många fall är ett hinder för att personer ska kunna få hjälp. Tänk t.ex. på de personer som behöver hjälp men som inte får någon diagnos. Dessa personer får ingen hjälp i dagens samhälle. Detta är en anledning till att jag är kritiskt mot diagnostisering - då jag inte tycker att diagnostisering ska vara en dörröppnare till samhällets hjälp och stöd.

Idag används diagnostisering som ett sätt att sålla ut individer - dels att sålla ut individer som anses klara sig utan hjälp (fast de kanske inte alls gör det), och även att i motsatt håll sålla ut individer som (ibland) inte anses klara av exempelvis ett arbete (fast det kanske egentligen är så att det är omständigheter inom och runt om arbetet som gör att individen inte klarar av det, och inte själva uppgiften/upppgifterna i sig).

Bara en parentes, om man är kort så räknas man som dvärg och det kan vara ett funktionshinder, men är det ett funktionshinder att vara för lång?

Det är nog ett funktionshinder att ha en annan längd än majoritetens nominella värde
Om inte annat för byggnormer och fordonsdesign.

Opal93 skrev:

Alien skrev:Jag anser inte att jag är "psykiskt sjuk" bara för att jag har diagnosen AS. Det räknas om en funktionsnedsättning, inte som en sjukdom. Jag skulle inte haft mindre problem utan diagnos; det var ju pga mina problem jag fick diagnosen.

Och känner du inte att du på något sätt är funktionsnedsatt, så grattis. Men har du haft någon nackdel av att ha fått diagnosen el är du bara emot den av principiella skäl? Vill du bli av med diagnosen?

"Rätt och riktigt" tycker jag inte alls är väsentligt utan om man har problem el inte.

Problemet är inte vad du eller jag anser - utan att samhället anser att vissa beteenden är problematiska och därför bör diagnosticeras. En synonym till ordet "diagnos" är just sjukdomsbeskrivning, och tillståndet aspergers syndrom betecknas ofta som "psykisk sjukdom" i en hel del akademisk litteratur.

Ja, om man inte får vänner, partner och arbete trots att man vill ha det, har man inte problem då? Lyckas man få det trots aspiga drag, så behöver man heller ingen diagnos. Hela barndomen och ungdomen är en förberedelse för att anpassas till vuxenlivet. Klarar man inte det, så ligger man illa till.

En fördel med en diagnos är att man kan begära att få anpassning till sina problem. Typ att det finns hjälpmedel för dem som är förlamade el blinda. Tyvärr tycks det inte finnas samma beredskap för personer med AS. Men det skulle t ex kunna vara att man fick eget rum, om man inte klarar av att jobba i ett kontorslandskap med ständigt brus och rörelse. El att man fick jobba i lugn och ro med en uppgift tills den är klar istf att behöva hoppa mellan olika uppgifter. El att cheferna gav tydligt feedback istf uttrycka såg så vagt att man bara förstår att hen är missnöjd men utan att man förstår precis vad man gjort fel och hur man skulle ha gjort i stället.

Du anser att det var pga dina "problem" som du fick diagnosen. Du ser alltså ditt eget beteende som problematiskt.

Själv har jag ingen lust att se mitt eget eller andra individers beteenden som "problematiska" endast pga att de är annorlunda. Jag tycker att det är mer rättvist att se till situationen - vad var det i situationen som inte fungerade?

Det har att göra med vilket förhållningssätt man har. Antingen så ser man enskilda individer som problematiska - eller så ser man det som problematiskt att samhället inte är anpassat för alla människors funktionssätt utan i första hand för majoritetens funktionssätt.

Ja, om arbetsgivaren inte är nöjd och vill bli av med mig, är det inte ett problem, tycker du? I vilket universum anses det lika bra att vara långsam som att vara snabb? Och var anpassar sig majoriteten efter minoriteten? Det sker endast när det finns lag på det.

Och om det ständigt blir fel och missförstånd i flera olika situationer, då är det den "problematiske" som plockas bort (i arbetslivet) el som man undviker att umgås med.

Alien skrev:Ja, om man inte får vänner, partner och arbete trots att man vill ha det, har man inte problem då?

Man får.. problem för att de flesta har ett specifikt reaktionsmönster.

Alien skrev:Ja, om arbetsgivaren inte är nöjd och vill bli av med mig, är det inte ett problem, tycker du?

Det är arbetsgivaren som är problematisk men det är den anställde som blir ägare till problemet.

plåtmonster skrev:Det är arbetsgivaren som är problematisk men det är den anställde som blir ägare till problemet.

Du skjuter bara bort problemet. Hur menar du att det är arbetsgivaren som är problemet? Man kan inte utgå ifrån att det är fel på alla andra .

I det sociala samhället så finns vissa normer vad som är okej och inte okej.Tex om någon hälsar.hälsar du inte tillbaka upofattas du som otrevlig.Otrevliga personer blir negativa på arbetsplatser där man ska försöka jobba tillsammans och därför vill man inte anställa sådana personer. Om du inte vill anpassa dig alls så kan du starta eget företag eller leva med självhushållning i nån stuga på landet