när jag läst presentationstexterna i tråden "vilka vi är" har det slagit mig att flera av er verkar antingen inte ha någon könsidentitet (betraktar sig som "den") eller är i allmänhet osäkra eller obekväma med könsidentitet/könstereotyper.

jag känner inte att jag identifierar mig med mitt kön. jag går inte runt och känner mig som kvinna, tjej, flicka etc.
det kan bli lite konstigt för mig, om nån ropar "bruden" "öh du, tjejen" efter mig, för jag kan inte koppla att det skulle vara mig de vill få kontakt med, även om jag är den enda i närheten.
min kropp är absolut kvinnlig, och vad jag vet finns det inga fysiska avvikelser som skulle påverka den här känslan.
däremot känner jag mig absolut inte bekväm med min kropp, jag lider av att ha bröst, mår både fysiskt och psykiskt (PMDS bl.a.) dåligt av mens.

jag har även gjort om mitt smeknamn/kortformen av mitt dopnamn, då den vanliga kortformen av det är alldeles för feminin för mig. jag har gjort det mer neutralt, och det skedde faktiskt tidigt, hemma minns jag bara att man kallat mig för just den varianten.

en gång sa jag nåt i stil med, att jag inte vill ha barn bland annat för att det bara är kvinnor som kan vara mödrar.

att vara "Kille" skulle heller inte passa, så jag är könlös. jag önskar jag kunde vara det fysiskt också.

jag blir väldigt störd när andra människor förväntar sig att jag ska tänka, tycka, känna, vara på ett visst sätt på grund av mitt kön. jag blir även störd av det rent allmänt, "jamen han är ju man, klart han gör si eller så då".
jag kan inte begripa hur det skulle spela nån roll för ens personlighet, hur ens fortplantningsorgan är byggda.


så, nån som känner igen det? som funkar/tycker liknande?

Jag har en manlig hjärna men ett kvinnligt hjärta och trivs ypperligt i min kropp.

Jag är lite androgyn, både i utseende och i sätt, fysiskt är jag fullkomligt kvinna, men jag är starkare tex än kvinnor generellt är, lyfta möbler och öppna burkar inga problem.

MsTibbs skrev:Jag är lite androgyn, både i utseende och i sätt, fysiskt är jag fullkomligt kvinna, men jag är starkare tex än kvinnor generellt är, lyfta möbler och öppna burkar inga problem.

Hej en helt OT fråga jag ser att du är med i hemvärnet får man vara det med psykisk ohälsa eller var det innan du fick alla dina diagnoser?

Jag har gjort lumpen men hade inga diagnoser på den tiden men tror att i dagsläget om värnplikten hade funnits kvar hade jag inte blivit godkänd?

msTibbs: ja du ser allt androgyn ut. särskilt i militärmundering, det signalerar även hos mig fast jag försöker undvika könsstereotyp tänkande
men känner du dig som kvinna? känner du att det är en del av den du är?

angelic: då undrar jag hur du menar med manlig hjärna, och kvinnligt hjärta?

Jag är nog tjejig rakt i igenom bortsett från en punkt, jag sminkar mig inte regelbundet och jag har aldrig rakat benen (skälet är att mitt hår där är i princip obefintligt) men så håller inte mamma på så mkt med sånt där och inte syrrorna heller.
Jag har bara jäkligt svårt att få in att jag är vuxen, jag känner mig inte som mer än 13-16 år.

tycker det är sunt att du inte är tjejig på det sättet

ne, jag har också ibland känt att jag och min ålder inte riktigt kommer överens.
fast snarare - andras bild av vad min ålder innebär stämmer inte med mig.

@Identitet. Kul att få reda på. Spontant hade jag könsbestämt dig som kille på grund av sättet du skriver på.

Bjäbbmonstret skrev: Spontant hade jag könsbestämt dig som kille på grund av sättet du skriver på.

det där är lååångt ifrån första gången jag får höra(läsa)

en gång när jag var barn (10 kanske) var vi iväg på semester nånstans, och vid stranden hittade jag massa barn som letade snäckor, sjöstjärnor etc. jag hängde på dem (för jag gillade sjöstjärnorna).
jag var kortklippt, hade knälånga jeansshorts, stor t-shirt och en ill-orange keps på mig.
ALLA trodde jag var kille! och jag tyckte det var jättekul

slackern skrev:Hej en helt OT fråga jag ser att du är med i hemvärnet får man vara det med psykisk ohälsa eller var det innan du fick alla dina diagnoser?

Jag har gjort lumpen men hade inga diagnoser på den tiden men tror att i dagsläget om värnplikten hade funnits kvar hade jag inte blivit godkänd?

Jag hade ingen diagnos vid mönstringen, men hade reaktiv psykos i slutövningen, det tillsammans med igångsättningssvårigheter var anledningen varför jag inte fick göra utlandstjänst, något jag i efterhand tycker är klokt. I dagsläget skulle jag nog inte få göra lumpen. Jag bär inte vapen längre, så jag är ingen mördaraspie!

Identitet skrev:msTibbs: ja du ser allt androgyn ut. särskilt i militärmundering, det signalerar även hos mig fast jag försöker undvika könsstereotyp tänkande
men känner du dig som kvinna? känner du att det är en del av den du är?

Jag är kvinna, men tycker det är lättare att umgås med män. Men psykiatriskt har jag ju kvinnliga symtom som exempel, men jag kan tala högt och tydligt utan mikrofon på möten/föreläsningar, jag skulle aldrig bli "nätt" även om jag blev anorektiker då jag inte är en sån kroppstyp. Jag går bestämt och målfokuserat... jag är mitt emellan men mot kvinnliga hållet. I HBT-världen skulle jag kallas butch.

Jag känner mig okvinnlig. Har inga typiska kvinnliga intressen och gillar inte att klä mig i feminina kläder.

Jag har i största allmänhet en ganska vag känsla av vem jag är. Jag har svårt att uppfatta mig som en person öht. Så att hålla koll på småsaker som vilket kön man tillhör känns helt enkelt totalt irrelevant. Jag glömmer ofta bort att jag är tjej. Samtidigt är jag nog rätt "tjejig" på så vis att jag sminkar mig, väljer kläder med omsorg, har rätt ljus röst och gillar rätt tjejiga saker. Tror att jag uppfattas som väldigt feminin. Men det är som att det liksom inte spelar någon roll, jag skulle lika gärna vara kille men nu när jag är kvinna så är det väl den rollen jag får försöka passa in i och det har jag absolut inget emot.

Jag har funderat mycket över personer som vill byta kön, jag fattar helt enkelt inte varför. Jag menar, spela roll?

Den sexuella sidan av livet vill jag inte vara utan, fast den kan göra en så frustrerad att den säkert vore skönare att slippa. Men jag har aldrig spontant kunnat fatta varför den tydligen av en normal människa, aspergare eller inte, anses hänga på en massa på- och förbud om hur andra människor får klä sig, göra, tala, umgås och vara. Kan inte sitta särskilt djupt om den är så ömtålig, fast den är deras huvudsakliga skryt- och ångestobjekt.

Eller så är det något de har fått om bakfoten. Om man nu inte har slutit sig till det redan av alla människor (och djur av andra arter) som inte passar in i det de här människorna tillåter.

Angelic Fruitcake skrev:Jag har en manlig hjärna men ett kvinnligt hjärta och trivs ypperligt i min kropp.

Jag är jag och jag råkar vara kille
Vete katten om jag se könsidentitet med hurdan jag är själv men jag dras till tjejer, det känns himla skönt faktiskt, tjejer är ju byggda av tjejceller.
Förut när jag tog i en tjej så reagerade varje del av mitt sinne med att informera mig om att det är just en tjej jag vidrörde.

Nu är det nästan så att jag inte vet vad jag borde kännna riktigt, funderar om jag ska ta o gå helt efter min egen vilja bara.
Men vad är liksom min vilja, är det bara det man tycker är skönt?
Någon som har en aning?

Jag är kvinna men har alltid varit "pojkflicka". Kan inte säga att jag är osäker angående min könsidentitet men jag känner mig inte kvinnlig eller feminin för fem öre egentligen. Enda gångerna jag känt mig så är tillsammans med mitt ex ibland. När jag var liten lekte jag både killiga och tjejiga lekar och umgicks nog mest med grabbarna på gården och i skolan. Nu i vuxen ålder har jag mest tjejkompisar kvar men tycker fortfarande ofta att det är lättare att kommunicera med män. Svårt det där med könsidentitet. Jag har så skev identitetsuppfattning i stort att det nog omfattar hela min person liksom. Med kön och allt.

zombie: seuxuellt är nog den enda situation där jag inte har problem med mitt kön. inte för att jag är särskilt sexuell alls, men jag lider inte av mitt kön då.

Gafsan: angående att byta kön. jag kan verkligen förstå det. alltså, om det känns så pass fel, så pass obekvämt. jag menar, om du har på dig en obekväm tröja, så tar du väl av dig den? antagligen slänger/ger du bort den, då det inte finns nåt värde i ett plagg som inte är bekvämt.
kroppen är väl lite samma sak.

jag har ofta tänkt att jag vill ta bort mina bröst. när jag uttryckt den saken inför vänner har de blivit chockerade. men bröst sänder helt enkelt signaler jag inte vill sända, jag ställer inte upp på vad de säger till andra. plus att jag tycker de är sjukt obekväma, hatar bh, men måste ha för att jag tycker skumpandet, känslan av dem, är värre än obehaget med bh.
ärligt talat tycker jag mina bröst är äckliga.

så varför inte ta bort det man inte mår bra av?

om det för dig inte spelar någon roll är det klart du inte ser meningen. men försök föreställa dig något du själv inte befattar dig med, för att det är plågsamt eller meningslöst för dig. på det sättet (ungefär) är det för dem som vill byta kön.

msTibbs: haha, jag har blivit antagen för att vara butchflata många gånger
båda av heteronormen med sina förutfattade meningar och av vissa hardcore-HBTS-personer.
queer, det är min grej dock. endast personlighet räknas, ålder, hudfärg, kön, läggning etc, är däremot fullkomligt skitsamma.

arkimedes: jag är verkligen inte heller kvinnlig. dock har jag faktiskt klänningar på mig, ibland. om jag verkligen är på det humöret, och om det är en klänning som verkligen passar min person. det enda kvinnliga tillbehör jag använder regelbundet är ju bh, och inte för att vill det. det enda sminket jag använder är kajal, och det är ju för att jag helt enkelt gillar att markera mina gröna ögon ibland. händer sällan.

Identitet skrev:angelic: då undrar jag hur du menar med manlig hjärna, och kvinnligt hjärta?

Jag tänker typiskt "manligt", rationellt, praktiskt, inte så mycket känslor utan mer lösningsorienterat.

Men jag ömmar för "kvinnliga" fenomen, blir mjuk i hjärtat av bebisar, håller mjuka värden högt och anser att genuint medlidande är den högsta av dygder.

Men det är förstås bara i relation till stereotyperna.

Det har hänt att jag undrat hur det är att ha en k*k, men jag är 100%-igt tillfreds med min kvinnliga kropp. När jag var liten lekte jag iofs ofta att jag var pojke, men det var mest för att karaktärna i de flesta böckerna jag läste var pojkar. Flickor var liksom vid sidan av, eller mest larviga.

Men rent estetiskt har jag en svaghet för det androgyna.

angelic: då är jag lite mer med på hur du menar.
jag förstår så väl att vissa egenskaper betraktas som manliga eller kvinnliga, men jag kan bara inte tänka på det viset. om nån bara säger "manligt/kvinnligt" har jag väldigt svårt att begripa vad man egentligen menar

Jag känner mig som varken eller. Har kvinnlig kropp, men manligt tänk. Så ja, känner mig könlös. Men å andra sidan känner jag mig varken som ett barn, en tonåring eller en vuxen heller..

Känner mig som ingenting, som om jag inte existerar.

det finns en bok skriven av kvinna med asperger (eller om det var mer autism-inriktat) som heter "ingen riktig människa".
det uttrycket tog jag till mitt hjärta, kände igen...

Identitet skrev:...så jag är könlös. jag önskar jag kunde vara det fysiskt också.

Känner detsamma. Eller möjligtvis vara något mellanting.

Identitet skrev:det finns en bok skriven av kvinna med asperger (eller om det var mer autism-inriktat) som heter "ingen riktig människa"

Gunilla Gerland heter författaren. Det är f.ö. en av få böcker jag läst i ämnet och jag tyckte att den var förbaskat bra.

Arkimedes skrev:Jag känner mig okvinnlig. Har inga typiska kvinnliga intressen och gillar inte att klä mig i feminina kläder.

+1