Jag skulle vilja starta en diskussion om Asperger och kärleksförhållanden.

Jag träffade en kille med Asperger syndrom som jag blev kär i. Vi träffades på en resa, reste tillsammans i tre veckor. Jag har varit i Sverige i två månader efter att vi möttes och nu ska han komma hit. Vi har chattat och pratat på skype. Det har varit turbulent, många gräl över småsaker och vi har båda olika problem.

Jag känner att han "hakar upp sig" på saker jag säger hela tiden. Han tolkar och analyserar allt och jag upplever att han dömer mig om jag säger en specifik sak. Som att han placerar in mig i ett "fack".

Jag har ofta upplevt att han inte förstår mig. Han utgår ifrån sitt eget perspektiv och sina erfarenheter, gör någon form av sannolikhetsbedömning av olika situationer. För honom är det helt otänkbart att saker skulle kunna vara på ett annat sätt än hur han ser dem. Jag ser saker ur massor med synvinklar och han ur en.

Han framhäver gärna sina goda "aspergersidor", som i att vara smart, duktig på språk, ärlig osv. Men de andra sidorna kan han inte förlika sig med. Om vi bråkar säger han till exempel att det är jag som "inte kan läsa mellan raderna" för det är hans grej. Han säger även att han alltid får höra av andra människor att han är extremt duktig på att förstå, jag tycker han indirekt indikerar på att mina känslor är fel och att det är fel på mig! Fast alla andra i min omgivning som inte har aspergers förstår mig perfekt.

Jag vet inte varför han gör såhär? Är det en del av asperger att ha bristande självinsikt? Jag skulle till exempel uppskatta om han kunde inse att han inte alltid förstår mig och saker som jag förstår. För jag gör allt för att anpassa mig till honom, försöka förstå honom.

Det känns ibland som att han projicerar sina svårigheter på mig. Som att inte kunna läsa mellan raderna. Och framhäver sig själv som en extremt inkännande person som har lätt att förstå människor. Detta gör mig extremt frustrerad då jag ser att det inte alltid är så. Han förstår inte alltid människors reaktioner på vad han säger och gör.

Har han bristande självinsikt? Isf kan jag hjälpa honom med det och hur? Utan att kränka honom, för han är väldigt lättkränkt och tenderar att bli arg på mig när jag tex. påpekar vilken effekt hans agerande kan ha fått på en person. Han säger att jag resonerar ologiskt för att jag inte tänker som han.

Kan det vara så att han inte riktigt accepterat hans diagnos och är osäker på sig själv? Isf, hur löser man detta?

Jag är som sagt kär i honom och han är kär i mig. Jag är beredd på att anpassa min kommunikation men hur motiverar jag honom? Han anpassar sig säkert redan mycket. Men hur ska jag få honom att inse att det finns saker som han inte förstår, hur ska jag få honom att öppna sig och prata om sina svårigheter i socialt samspel?

Jag kan ta att han tänker och agerar annorlunda än andra men han måste ju förstå det själv! Annars blir det ju hela tiden mig det är fel på!

Hur ska jag göra? Finns det en chans? Man kan väl inte inleda ett förhållande genom att gå i parterapi?

Vad tror ni som själva har aspergers diagnos? Accepterar ni era svagheter? Blir ni arga och frustrerade när någon ej svarar som ni vill? Kan detta vara en del av hans asperger eller är det bara att han "inte kan ha fel".

Ni med aspergers som haft partners utan asperers, hur har er kommunikation fungerat? Har ni haft problem och hittat "knep".

Finns det något som partnern som inte har aspergers bör vara extra tydlig med eller tänka på.

Jag vet att man inte ska generalisera, alla är olika personer! Men det skulle vara skönt att få tips och råd från någon som har aspergers eller lever med en aspergare om hur man får en relation att fungera? Hur kommunicerar man. Har man ansvar för den andra personens diagnos. Hur mycket överseende ska man ha? Vad är sunt? Ibland tänker jag bara att han är en puckad person och han tänker antagligen samma om mig.

Känner en oerhört stor värme för den här mannen och vill höra om det "finns hopp". För man kan ha aspergers och ha insikt. Men han är 36 år och blev diagnosticerad för 10 år sedan. Är det "kört"?

prova att prata med webcamera. Lätt man blir kall med någon om man bara textar och inte kan se någons ansikte.

bardamu skrev:prova att prata med webcamera. Lätt man blir kall med någon om man bara textar och inte kan se någons ansikte.

Du har verkligen en poäng. Nästa vecka kommer han till Sverige och då ska vi äntligen kommunicera live!

Vilken intressant berättelse du bjuder på!

Definitivt veckans bästa läsning hittills på Aspergerforum.

Här nedan kommer ett antal kommentarer; jag lägger ut orden på lite olika ställen i din jätteintressanta text.

Jag som skriver är man och diagnostiserad med AS (för rätt länge sedan).

senorita skrev:

Spoiler: visa

Jag skulle vilja starta en diskussion om Asperger och kärleksförhållanden.

Jag träffade en kille med Asperger syndrom som jag blev kär i. Vi träffades på en resa, reste tillsammans i tre veckor. Jag har varit i Sverige i två månader efter att vi möttes och nu ska han komma hit. Vi har chattat och pratat på skype. Det har varit turbulent, många gräl över småsaker och vi har båda olika problem.

Jag känner att han "hakar upp sig" på saker jag säger hela tiden. Han tolkar och analyserar allt och jag upplever att han dömer mig om jag säger en specifik sak. Som att han placerar in mig i ett "fack".

Jag har ofta upplevt att han inte förstår mig. Han utgår ifrån sitt eget perspektiv och sina erfarenheter, gör någon form av sannolikhetsbedömning av olika situationer. För honom är det helt otänkbart att saker skulle kunna vara på ett annat sätt än hur han ser dem. Jag ser saker ur massor med synvinklar och han ur en.

Han framhäver gärna sina goda "aspergersidor", som i att vara smart, duktig på språk, ärlig osv. Men de andra sidorna kan han inte förlika sig med. Om vi bråkar säger han till exempel att det är jag som "inte kan läsa mellan raderna" för det är hans grej. Han säger även att han alltid får höra av andra människor att han är extremt duktig på att förstå, jag tycker han indirekt indikerar på att mina känslor är fel och att det är fel på mig! Fast alla andra i min omgivning som inte har aspergers förstår mig perfekt.

Jag vet inte varför han gör såhär? Är det en del av asperger att ha bristande självinsikt? Jag skulle till exempel uppskatta om han kunde inse att han inte alltid förstår mig och saker som jag förstår. För jag gör allt för att anpassa mig till honom, försöka förstå honom.

Väldigt svårt att egentligen veta varför han beter sig som du säger att han gör. Det är ingen del i sig av asperger/av asperger i sig att ha bristande självinsikt. Kärnsymptomen rörande Aspergers syndrom eller AST handlar om andra saker.

senorita skrev:Det känns ibland som att han projicerar sina svårigheter på mig. Som att inte kunna läsa mellan raderna. Och framhäver sig själv som en extremt inkännande person som har lätt att förstå människor. Detta gör mig extremt frustrerad då jag ser att det inte alltid är så. Han förstår inte alltid människors reaktioner på vad han säger och gör.

Människor - alla, NT-folk som AS-personer - projicerar. Detta i olika utsträckning, på olika sätt. Mer eller mindre. Ingen kommer undan i den meningen. Sedan finns det gränser för när det blir och utvecklas till någon form av patologisk historia. Det är dock ganska komplext att gå in på och beröra så här i ett (komprimerat) inlägg på Aspergerforum.

Att inte kunna läsa mellan raderna, det är dock mer typiskt för AST och asperger.
Det andra du nämner i meningen efter är emellertid inte speciellt AS-förlänat.
Vad gäller att "han inte alltid förstår människors reaktioner på vad han säger och gör" är intressant. Kan du ge ett praktiskt exempel?

senorita skrev:Har han bristande självinsikt? Isf kan jag hjälpa honom med det och hur? Utan att kränka honom, för han är väldigt lättkränkt och tenderar att bli arg på mig när jag tex. påpekar vilken effekt hans agerande kan ha fått på en person. Han säger att jag resonerar ologiskt för att jag inte tänker som han.

Det där låter ganska problematiskt. Jag vet inte om det finns något rimligt eller befogat råd egentligen. I alla händelser behöver ni diskutera om er relation/kontakt, tänker jag. När, från vilken tidpunkt, upplever du att han började bli "lättkränkt"? Hur tidigt i kontakten?

senorita skrev:Kan det vara så att han inte riktigt accepterat hans diagnos och är osäker på sig själv? Isf, hur löser man detta?

Har du frågat killen hur han själv ser på detta?
Du nämner längst ned i din text att han varit diagnostiserad i tio år. Får jag fråga hur snart han berättade om sin diagnos i er kontakt?

senorita skrev:Jag är som sagt kär i honom och han är kär i mig. Jag är beredd på att anpassa min kommunikation men hur motiverar jag honom? Han anpassar sig säkert redan mycket. Men hur ska jag få honom att inse att det finns saker som han inte förstår, hur ska jag få honom att öppna sig och prata om sina svårigheter i socialt samspel?

Hoppas det är okej att jag ställer dessa frågor:
– Vad hos honom är du kär i?
– Hur snart i kontakten (vad du uppfattar) blev ni kära i varandra?

senorita skrev:Hur ska jag göra? Finns det en chans?

Prata med honom om saken, i lugn och ro.
Fråga dig själv hur du vill göra. Låt det ta sin tid.

senorita skrev:Vad tror ni som själva har aspergers diagnos? Accepterar ni era svagheter? Blir ni arga och frustrerade när någon ej svarar som ni vill? Kan detta vara en del av hans asperger eller är det bara att han "inte kan ha fel".

Jag accepterar mina svagheter definitivt. Arg och frustrerad, visst kan det hända. Man är inte mer än människa också och att visa känslor behöver inte vara fel s.a.s. Det är förvisso ibland en balansgång i somliga och dylika sammanhang hur man lyckas hantera det (och hur det landar i den omgivning man befinner sig i), men som regel har jag inga större problem. Att kommunicera på olika sätt hjälper en hel del. Det har hjälpt mig åtskilligt. Andra aspergare kanske gör på andra sätt. Vi inom aspergersfären är tämligen spretigt begåvade; vi har mer eller mindre rätt skiftande begåvningsprofiler, personligheter och karaktärer – med allt vad det innebär. Läs t.ex. hur kommunikationen förlöper och utspelas på det här forumet, Aspergerforum. Jag själv har extremt lite gemensamt (för att egentligen säga ingenting) med de flesta. Vi är närmast totalt olika AS-personligheter.

En del av hans asperger? Ja, en del av det du har beskrivit förefaller rätt klart aspergerrelaterat. Annat mer allmänmänskligt.

senorita skrev:Jag vet att man inte ska generalisera, alla är olika personer! Men det skulle vara skönt att få tips och råd från någon som har aspergers eller lever med en aspergare om hur man får en relation att fungera? Hur kommunicerar man.

En fantastiskt intressant fråga! Ja, hur i hela friden kommunicerar man?
Sanningen att säga finns det sannolikt inget glasklart eller klockrent svar.
Några direkta nyckelråd finns nog egentligen inte. Dessvärre.
I alla fall har inte jag några konkreta råd.

senorita skrev:Har man ansvar för den andra personens diagnos. Hur mycket överseende ska man ha? Vad är sunt? Ibland tänker jag bara att han är en puckad person och han tänker antagligen samma om mig.

Fler intressanta frågor. Ansvar för mannens diagnos har du inte. Visst överseende bör du nog ha – för att relationen ska ha möjlighet att hålla, åtminstone hålla i längden.
Vad som är sunt? Ja du. En komplex fråga. Det beror på en del, för att säga det på ett tråkigt sätt. Det primära och viktiga är, skulle jag nog först och främst säga ändå, vad du själv anser och just lägger in i begreppet sunt.

senorita skrev:Känner en oerhört stor värme för den här mannen och vill höra om det "finns hopp". För man kan ha aspergers och ha insikt. Men han är 36 år och blev diagnosticerad för 10 år sedan. Är det "kört"?

Det är inte kört. Hopp finns, hopp kan alltid finnas.
Fundera ordentligt över hur du vill ha det.
Ge det hela sin - egna - tid.

Jag är "subklinisk", dvs är lite mittemellan, vantrivs på fester, gillar inte sociala sammanhang, lite svårt med kontakt, men funkar väldigt bra med arbete, familj och liknande, gift sen massor av år med en kvinna som borde få diagnos för "översocial"...

Beror lite på vem du är också, för att kunna svara på din fråga. Är du partypingla? Kräver människor omkring dej? Skulle säga att de största utmaningarna för oss är där. Det frugan behöver av "samkväm" är plåga för mej, så det är helt enkelt så att hon får gå och åka på en massa grejer utan mej. Inte helt okomplicerat.

Sen i ert samliv "person till person", jag tror du inte skall tänka så mycket "anpassa", tänk förstå. Begriper du varför han uppför sig som du, och han förstår dej, så blir det vad det blir. Ni kommer inte orka hålla på och anpassa er. Men säger du nudge-nudge, antyder en massa saker, vill säga saker lite fint, så kan det bli problem förstås. Men se det inte som "anpassning", mer taktik.

Det är inte självinsikt han saknar, det är vissa saker som inte funkar helt enkelt. Det här med att du påpekar hur hans agerande påverkar andra... Han vet det, men han kan inte hjälpa det, klart han blir frustrerad! Släpar du med honom på en massa sociala tillställningar? Han kommer aldrig bli kungen där, så enkelt är det.

Autism, Asperger och liknande innebär att man relaterar till sig själv väldigt mycket, så man kommer referera till sig själv mycket. Det är inte "själviskt" mer än att man faktiskt är mycket i sig själv! Men det låter lite som om han skryter med en massa egenskaper han har, det är inte direkt Aspie, och att han säger att det är fel på dej låter onödigt. Hoppas han slappnar av. Men var bestämd mot honom och säg till, det tål han. Det blir tydligt.

Om det finns "hopp"? Det beror på er båda. Och det finns så många andra saker än Aspie. Intressen, "personkemi", sex, förmåga att kunna planera tillsammans.

Diskutia skrev:Vilken intressant berättelse du bjuder på!

Definitivt veckans bästa läsning hittills på Aspergerforum.

Här nedan kommer ett antal kommentarer; jag lägger ut orden på lite olika ställen i din jätteintressanta text.

Jag som skriver är man och diagnostiserad med AS (för rätt länge sedan).

senorita skrev:

Spoiler: visa

Jag skulle vilja starta en diskussion om Asperger och kärleksförhållanden.

Jag träffade en kille med Asperger syndrom som jag blev kär i. Vi träffades på en resa, reste tillsammans i tre veckor. Jag har varit i Sverige i två månader efter att vi möttes och nu ska han komma hit. Vi har chattat och pratat på skype. Det har varit turbulent, många gräl över småsaker och vi har båda olika problem.

Jag känner att han "hakar upp sig" på saker jag säger hela tiden. Han tolkar och analyserar allt och jag upplever att han dömer mig om jag säger en specifik sak. Som att han placerar in mig i ett "fack".

Jag har ofta upplevt att han inte förstår mig. Han utgår ifrån sitt eget perspektiv och sina erfarenheter, gör någon form av sannolikhetsbedömning av olika situationer. För honom är det helt otänkbart att saker skulle kunna vara på ett annat sätt än hur han ser dem. Jag ser saker ur massor med synvinklar och han ur en.

Han framhäver gärna sina goda "aspergersidor", som i att vara smart, duktig på språk, ärlig osv. Men de andra sidorna kan han inte förlika sig med. Om vi bråkar säger han till exempel att det är jag som "inte kan läsa mellan raderna" för det är hans grej. Han säger även att han alltid får höra av andra människor att han är extremt duktig på att förstå, jag tycker han indirekt indikerar på att mina känslor är fel och att det är fel på mig! Fast alla andra i min omgivning som inte har aspergers förstår mig perfekt.

Jag vet inte varför han gör såhär? Är det en del av asperger att ha bristande självinsikt? Jag skulle till exempel uppskatta om han kunde inse att han inte alltid förstår mig och saker som jag förstår. För jag gör allt för att anpassa mig till honom, försöka förstå honom.

Väldigt svårt att egentligen veta varför han beter sig som du säger att han gör. Det är ingen del i sig av asperger/av asperger i sig att ha bristande självinsikt. Kärnsymptomen rörande Aspergers syndrom eller AST handlar om andra saker.

senorita skrev:Det känns ibland som att han projicerar sina svårigheter på mig. Som att inte kunna läsa mellan raderna. Och framhäver sig själv som en extremt inkännande person som har lätt att förstå människor. Detta gör mig extremt frustrerad då jag ser att det inte alltid är så. Han förstår inte alltid människors reaktioner på vad han säger och gör.

Människor - alla, NT-folk som AS-personer - projicerar. Detta i olika utsträckning, på olika sätt. Mer eller mindre. Ingen kommer undan i den meningen. Sedan finns det gränser för när det blir och utvecklas till någon form av patologisk historia. Det är dock ganska komplext att gå in på och beröra så här i ett (komprimerat) inlägg på Aspergerforum.

Att inte kunna läsa mellan raderna, det är dock mer typiskt för AST och asperger.
Det andra du nämner i meningen efter är emellertid inte speciellt AS-förlänat.
Vad gäller att "han inte alltid förstår människors reaktioner på vad han säger och gör" är intressant. Kan du ge ett praktiskt exempel?

senorita skrev:Har han bristande självinsikt? Isf kan jag hjälpa honom med det och hur? Utan att kränka honom, för han är väldigt lättkränkt och tenderar att bli arg på mig när jag tex. påpekar vilken effekt hans agerande kan ha fått på en person. Han säger att jag resonerar ologiskt för att jag inte tänker som han.

Det där låter ganska problematiskt. Jag vet inte om det finns något rimligt eller befogat råd egentligen. I alla händelser behöver ni diskutera om er relation/kontakt, tänker jag. När, från vilken tidpunkt, upplever du att han började bli "lättkränkt"? Hur tidigt i kontakten?

senorita skrev:Kan det vara så att han inte riktigt accepterat hans diagnos och är osäker på sig själv? Isf, hur löser man detta?

Har du frågat killen hur han själv ser på detta?
Du nämner längst ned i din text att han varit diagnostiserad i tio år. Får jag fråga hur snart han berättade om sin diagnos i er kontakt?

senorita skrev:Jag är som sagt kär i honom och han är kär i mig. Jag är beredd på att anpassa min kommunikation men hur motiverar jag honom? Han anpassar sig säkert redan mycket. Men hur ska jag få honom att inse att det finns saker som han inte förstår, hur ska jag få honom att öppna sig och prata om sina svårigheter i socialt samspel?

Hoppas det är okej att jag ställer dessa frågor:
– Vad hos honom är du kär i?
– Hur snart i kontakten (vad du uppfattar) blev ni kära i varandra?

senorita skrev:Hur ska jag göra? Finns det en chans?

Prata med honom om saken, i lugn och ro.
Fråga dig själv hur du vill göra. Låt det ta sin tid.

senorita skrev:Vad tror ni som själva har aspergers diagnos? Accepterar ni era svagheter? Blir ni arga och frustrerade när någon ej svarar som ni vill? Kan detta vara en del av hans asperger eller är det bara att han "inte kan ha fel".

Jag accepterar mina svagheter definitivt. Arg och frustrerad, visst kan det hända. Man är inte mer än människa också och att visa känslor behöver inte vara fel s.a.s. Det är förvisso ibland en balansgång i somliga och dylika sammanhang hur man lyckas hantera det (och hur det landar i den omgivning man befinner sig i), men som regel har jag inga större problem. Att kommunicera på olika sätt hjälper en hel del. Det har hjälpt mig åtskilligt. Andra aspergare kanske gör på andra sätt. Vi inom aspergersfären är tämligen spretigt begåvade; vi har mer eller mindre rätt skiftande begåvningsprofiler, personligheter och karaktärer – med allt vad det innebär. Läs t.ex. hur kommunikationen förlöper och utspelas på det här forumet, Aspergerforum. Jag själv har extremt lite gemensamt (för att egentligen säga ingenting) med de flesta. Vi är närmast totalt olika AS-personligheter.

En del av hans asperger? Ja, en del av det du har beskrivit förefaller rätt klart aspergerrelaterat. Annat mer allmänmänskligt.

senorita skrev:Jag vet att man inte ska generalisera, alla är olika personer! Men det skulle vara skönt att få tips och råd från någon som har aspergers eller lever med en aspergare om hur man får en relation att fungera? Hur kommunicerar man.

En fantastiskt intressant fråga! Ja, hur i hela friden kommunicerar man?
Sanningen att säga finns det sannolikt inget glasklart eller klockrent svar.
Några direkta nyckelråd finns nog egentligen inte. Dessvärre.
I alla fall har inte jag några konkreta råd.

senorita skrev:Har man ansvar för den andra personens diagnos. Hur mycket överseende ska man ha? Vad är sunt? Ibland tänker jag bara att han är en puckad person och han tänker antagligen samma om mig.

Fler intressanta frågor. Ansvar för mannens diagnos har du inte. Visst överseende bör du nog ha – för att relationen ska ha möjlighet att hålla, åtminstone hålla i längden.
Vad som är sunt? Ja du. En komplex fråga. Det beror på en del, för att säga det på ett tråkigt sätt. Det primära och viktiga är, skulle jag nog först och främst säga ändå, vad du själv anser och just lägger in i begreppet sunt.

senorita skrev:Känner en oerhört stor värme för den här mannen och vill höra om det "finns hopp". För man kan ha aspergers och ha insikt. Men han är 36 år och blev diagnosticerad för 10 år sedan. Är det "kört"?

Det är inte kört. Hopp finns, hopp kan alltid finnas.
Fundera ordentligt över hur du vill ha det.
Ge det hela sin - egna - tid.

Jag ska försöka besvara dina frågor.
Jag kan ge flera exempel då han har haft svårt att förstå att förstå andra människors reaktioner. Han utgår ifrån att personer skulle reagera som han hade gjort.

Exempel 1:
Han dejtade en tjej innan mig. Han hade lagt ut bilder på henne och dem på hans facebookvägg, fullt synliga. De hade inte lovat varandra något men tanken var att de skulle fortsätta dejta när han kom tillbaka från sin resa, om de kände samma sak. Hon hade sagt till honom att hon "inte skulle söka efter något annat". Några veckor efter träffade han mig och gjorde bilderna på dem osynliga, dvs. han var den enda som kunde se dem.

De började höras mindre och han hade daglig kontakt med mig i ca. 2 månader. Han tog efter ca. 2 månader ett "snack" med henne för att höra hur hon kände och berätta att han bara ville ha henne som vän. Han berättade att han ville vara vän med henne och hon sa att det kommit upp saker i hennes liv, bla. släktingar som blivit sjuka vilket gjorde att hon inte kunde dejta just då. Hon hade även nämnt för honom "jag såg att du döljt bilderna på oss". Han tolkade det hela som att hon inte varit särskilt intresserad eftersom hon inte hade sett att bilderna var borttagna förrän nyligen eftersom hon inte nämnt det tidigare.

Jag frågade honom om han inte hade tänkt på att hon kanske sett att bilderna var borttagna för flera veckor sedan men inte sagt något till honom. Han tyckte det var oerhört märkligt att jag ställde frågan. Han menade på att var hon intresserad så skulle hon väl frågat varför bilderna var borta när hon såg det. Han trodde att hon inte varit inne på hans profil förrän några dagar innan de hördes (två månader sedan han tog bort bilderna) och såg detta som ett tecken på att hon inte var så intresserad av honom.

Jag frågade, "Har du inte tänkt på att det kan ha varit tvärt OM? Att hon var MYCKET intresserad, gick in på hans profil ofta och såg på en gång att bilderna var borttagna." Han sa, "Men då skulle hon väl ha frågat varför de var borta", medans jag menade på att hon kanske såg det och blev väldigt LEDSEN. Hon kanske kände sig dissad av honom, tänkte "betydde jag inte mer än såhär" och handlingen att dölja bilderna som ett tecken på att han träffat någon ny (som han ville dölja dessa bilder för) eller var öppen för förslag. Då kanske hon inte ville nämna något till honom pga. stolthet. Efter detta kanske hon försökte "tränga bort" honom ur huvudet för att inte skada sig själv vilket kan ha varit anledningen till att de inte hörts av så mycket. Och av stolthet kan hon ha sagt till honom när de senare pratades vid, efter att han nämnt att han bara ville vara vän att hon var upptagen med annat fast hon egentligen blivit sårad.

Han hade väldigt svårt att "köpa" min teori, dvs. att det SKULLE kunna varit på det sättet men inte nödvändigtvis. Sedan undrade han varför de var relevant för mig att veta. Mitt svar var att det kändes viktigt för mig att veta hur han tänkte i sådana situationer för att jag ville lära känna honom. Han frågade "Varför är det viktigt?" Jag orkade inte diskutera och lämnade frågan. För mig är det en självklarhet att man vill veta hur ens partner reagerar i olika situationer där andras känslor är inblandade. Kanske skulle jag sagt det.

Han upplyste mig sedan om att han gjort bilderna på henne synliga igen för att hon blev ledsen när de togs bort (gör det ännu svårare för mig att förstå hur han kunde tänka att hon inte brydde sig). Han bad mig att inte gå in på hans vägg och kolla eftersom att se bilder på honom och en annan tjej uppenbarligen skulle få mig att känna mig illa till mods. Men han sa att jag inte skulle oroa mig, han skulle ta bort bilderna vid midnatt. Jag sa då att jag tyckte att han skulle låta bilderna vara kvar längre, tog han bort bilderna igen så hade handlingen i sig inget värde. Han sa att hon troligen inte skulle besöka hans profil igen, vilket kan ha varit fallet. Men det kan också ha varit så att hon gick in efter några dagar och kollade om de fanns kvar för att testa honom, se om hon betydde något. Han förstod inte att risken fanns att hon skulle göra detta och att hon isf. skulle känna sig betydelselös igen.

Sen kan jag tycka att han borde ha haft mina känslor i åtanke. Eftersom det redan var slut mellan dem och jag var den han skulle satsa på så borde han ha struntat i att lägga upp bilderna. Visserligen varnade han mig, men om jag gått in och kollat ändå så hade det inte känts särskilt angenämt för mig. Jag tyckte att handlingen var onödig eftersom han redan gjort ledsen och nu riskerade att göra både mig och henne ledsen. Eftersom hon först skulle se att bilderna var tillbaka och tänka att hon kanske betydde något ändå för sedan efter några dagar bli besviken och inse att hon inte betydde någonting. Kort sagt: En meningslös handling, ur mitt och flera andras perspektiv. Sen kan det ju ha varit som han trodde men det är inte SÄKERT.

Exempel 2:
Jag hade haft en dålig dag med mycket ångest. Jag berättade för honom att jag hade gråtit, var ledsen och kände mig extra skör. Han sa att han ville skypa med mig, höra min röst och höra mig berätta om min dag och min ångest. Jag ringde honom och jag fick berätta lite hur jag kände.

Sedan bytte han samtalsämne och ville ha min tillåtelse för att göra en sak. Han hade blivit inbjuden på en lägenhetsfest där det bara skulle vara tjejer (I Rio de Janeiro) där han befann sig. Han ville att jag skulle svara ärligt hur jag kände inför att han skulle gå dit. Jag svarade ärligt: "Tanken på det känns jobbigt men jag tänker inte förbjuda dig från att gå eftersom det skulle få mig att känna mig som en idiot". Han svarade då: "Nu har DU satt mig i ett jobbigt dilemma, eftersom jag vet att du inte tycker om att jag går dit och kommer känna sig som ett as om jag går". Jag kände att han lade på mig skuld för att jag svarat ärligt. Kort därefter avslutades samtalet. Han sa "Jag skulle gärna vilja höra dig prata mer men hinner inte just nu. Jag hör av mig om jag går på festen.

Min känsla efter samtalet var att jag kände mig mer ledsen än innan. Jag var redan ledsen och hade hoppats på att han skulle muntra upp mig, att jag skulle få prata och att fokus skulle ligga på min dag. Vilket var vad han från början sagt att vi skulle prata om.

Vi har pratat om det här efteråt och han sa då "Jag är alltid ärlig mot min partner. Hade du sagt åt mig att inte gå så skulle jag inte ha gjort det (tvivlar på det)". Men det var inte det som var det viktiga för mig, utan det faktum att han i ett samtal där han angett att syftet var att jag skulle få prata om min dag, (och när han visste att jag var orolig och skör) valde att ta upp ett ämne som uppenbarligen skulle oroa mig. Jag kan inte se hur det inte var uppenbart för honom.

Exempel 3:
Han lägger upp 2 bilder på facebook samma dag på en och samma tjej. Han vet att jag är svartsjuk. Jag är i Sverige och maktlös, så VARFÖR. Varför oroa mig? När jag berättade för honom hur jag kände sa han "Jag vet inte sånt här, du måste berätta det för mig", vilket jag iofs tyckte var fint sagt eftersom det indikerade att han brydde sig om mina känslor.

Exempel 4.
Han beskriver sig själv för människor han inte känner så bra att han är en smart person. Jag tycker att detta är väldigt osmart eftersom de flesta människor tycker att de som uttalar sig på liknande sätt framgår som självgoda. Jag tror att han vill att andra ska se upp till honom, att han är smart men vad han inte verkar förstå är att det får motsatt effekt när han upplyser människor om det. Jag kallade honom en gång "skrytis" på ett skämtsamt sätt (eftersom att skryta är vad han gör, även om han inte är medveten om att andra uppfattar det så) och då blev han arg. Jag har frågat om ha är osäker och då svarar han: "Jag skäms inte för att säga att jag är smart"

Samtidigt vet jag att han bryr sig om vad omgivningen tycker om honom, han vill bli omtyckt. Kommer jag någonsin kunna förklara för honom att det där med att gå runt och skylta med att man själv är smart inte är ett snart drag. Han berättar ofta för mig om komplimanger han fått av andra angående hans personlighet, antagligen i hopp om att jag ska inse vilken bra kille han är. Detta får precis motsatt effekt på mig, jag tycker han är självgod. Jag skulle önska att han visade mig sina goda sidor istället för att berätta om dem.

Han säger att han inte är osäker, men som jag ser det så har osäkra människor inget behov av att hela tiden berätta för omgivningen hur bra de är, de litar på att andra människor upptäcker deras bra sidor ändå.

Jag har inte problem med att vara tillsammans med en man som är osäker om han är villig att jobba på det. Men jag har problem med en man som har bristande självinsikt eller inte kan erkänna att han känner sig osäker när det är helt uppenbart.

Jag vet att han har haft en jobbig uppväxt där mobbing förekommit. Det känns ibland på något sätt som att han vill bevisa för sig själv och andra att han är "normal".

Han har accepterat de positiva sidorna med diagnosen asperger men de negativa sidorna, som att inte kunna läsa mellan raderna och inte riktigt känna se saker ur andra perspektiv påstår han sig ha koll på. Han har säkert tränat på detta och är bättre på det nu än förr. Men jag vill att han ska veta att han inte är fullt utvecklad inom dessa områden och ha förståelse för att han inte förstår mig istället för att lägga skuld på mig för det.
Jag skulle önska att han inte blev arg när jag upplever att han inte förstår och se det hela som en tävling om vem som har "rätt", utan istället se det som ett tillfälle att lära sig mer om mig. Och faktiskt förstå vad som gör mig ledsen och försöka undvika det.

Vi fattade tycke för varandra ganska snart, både emotionellt och sexuellt. Man skulle kunna säga att vi haft en romans som vi nu vill utveckla till något mer.
Varför jag är kär i honom? Hans röst (när han är lugn) gör mig alldeles varm. jag känner mig oerhört trygg i hans armar. Han är känslosam, ärlig, lojal och har inte svårt för att prata om känslor (med undantag för hans diagnos). I hans sällskap mår jag bra (när det inte blir konflikter). Sen om det verkligen ÄR kärlek, det får tiden utvisa. Jag har även en skörhet för män med psykiska problem, vill ta hand om och hjälpa. Jag har själv psykiska problem och han stöttar mig så gott han kan.

Han berättade för mig om sin diagnos när han var full, några dagar efter att vi träffats. Jag hade berättat att jag var sköterska inom psykiatri och han såg mig som en varm pålitlig person som han kunde vara sig själv med.

Jag bör även nämna att den här mannen druckit mycket och tagit tabletter vid flera tillfällen då vi pratat vilket han skyller på vara orsaken till hans ilska. Men vi har även haft "livliga diskussioner" nyktra. Han skyller alla gräl vi haft på alkohol och tabletterna men jag är inte dum och tror det liggr mer bakom än så.

Moderator: Delade in texten i fler stycken.

Skriv gärna kortare inlägg.

KrigarSjäl skrev:Skriv gärna kortare inlägg.

tycker det är bra skrivet! Gör väl inget att det är långt ?.

Maggi skrev:

KrigarSjäl skrev:Skriv gärna kortare inlägg.

tycker det är bra skrivet! Gör väl inget att det är långt ?.

Jo om det är meningen att man ska orka läsa igenom all text. Dessa romaner varje inlägg är hoppar jag över.

Det var inte meningen att det skulle bli flera likadana inlägg i rad. Svårt att beskriva denna komplicerade situation kort.

senorita skrev:

Spoiler: visa

Jag ska försöka besvara dina frågor.
Jag kan ge flera exempel då han har haft svårt att förstå att förstå andra människors reaktioner. Han utgår ifrån att personer skulle reagera som han hade gjort.

Exempel 1: Han dejtade en tjej innan mig. Han hade lagt ut bilder på henne och dem på hans facebookvägg, fullt synliga. De hade inte lovat varandra något men tanken var att de skulle fortsätta dejta när han kom tillbaka från sin resa, om de kände samma sak. Hon hade sagt till honom att hon "inte skulle söka efter något annat". Några veckor efter träffade han mig och gjorde bilderna på dem osynliga, dvs. han var den enda som kunde se dem. De började höras mindre och han hade daglig kontakt med mig i ca. 2 månader. Han tog efter ca. 2 månader ett "snack" med henne för att höra hur hon kände och berätta att han bara ville ha henne som vän. Han berättade att han ville vara vän med henne och hon sa att det kommit upp saker i hennes liv, bla. släktingar som blivit sjuka vilket gjorde att hon inte kunde dejta just då. Hon hade även nämnt för honom "jag såg att du döljt bilderna på oss". Han tolkade det hela som att hon inte varit särskilt intresserad eftersom hon inte hade sett att bilderna var borttagna förrän nyligen eftersom hon inte nämnt det tidigare. Jag frågade honom om han inte hade tänkt på att hon kanske sett att bilderna var borttagna för flera veckor sedan men inte sagt något till honom. Han tyckte det var oerhört märkligt att jag ställde frågan. Han menade på att var hon intresserad så skulle hon väl frågat varför bilderna var borta när hon såg det. Han trodde att hon inte varit inne på hans profil förrän några dagar innan de hördes (två månader sedan han tog bort bilderna) och såg detta som ett tecken på att hon inte var så intresserad av honom. Jag frågade, "Har di inte tänkt på att det kan ha varit tvärt OM? Att hon var MYCKET intresserad, gick in på hans profil ofta och såg på en gång att bilderna var borttagna." Han sa, "Men då skulle hon väl ha frågat varför de var borta", medans jag menade på att hon kanske såg det och blev väldigt LEDSEN. Hon kanske kände sig dissad av honom, tänkte "betydde jag inte mer än såhär" och handlingen att dölja bilderna som ett tecken på att han träffat någon ny (som han ville dölja dessa bilder för, eller var öppen för förslag. Då kanske hon inte ville nämna något till honom pga. stolthet. Efter detta kanske hon försökte "tränga bort" honom ur huvudet för att inte skada sig själv vilket kan ha varit anledningen till att de inte hörts av så mycket. Och av stolthet kan hon ha sagt till honom när de senare pratades vid, efter att han nämnt att han bara ville vara vän att hon var upptagen med annat fast hon egentligen blivit sårad.
Han hade väldigt svårt att "köpa" min teori, dvs. att det SKULLE kunna varit på det sättet men inte nödvändigtvis. Sedan undrade han varför de var relevant för mig att veta. Mitt svar var att det kändes viktigt för mig att veta hur han tänkte i sådana situationer för att jag ville lära känna honom. Han frågade "Varför är det viktigt?" Jag orkade inte diskutera och lämnade frågan. För mig är det en självklarhet att man vill veta hur ens partner reagerar i olika situationer där andras känslor är inblandade. Kanske skulle jag sagt det.

Han upplyste mig sedan om att han gjort bilderna på henne synliga igen för att hon blev ledsen när de togs bort (gör det ännu svårare för mig att förstå hur han kunde tänka att hon inte brydde sig). Han bad mig att inte gå in på hans vägg och kolla eftersom att se bilder på honom och en annan tjej uppenbarligen skulle få mig att känna mig illa till mods. Men han sa att jag inte skulle oroa mig, han skulle ta bort bilderna vid midnatt. Jag sa då att jag tyckte att han skulle låta bilderna vara kvar längre, tog han bort bilderna igen så hade handlingen i sig inget värde. Han sa att hon troligen inte skulle besöka hans profil igen, vilket kan ha varit fallet. Men det kan också ha varit så att hon gick in efter några dagar och kollade om de fanns kvar för att testa honom, se om hon betydde något. Han förstod inte att risken fanns att hon skulle göra detta och att hon isf. skulle känna sig betydelselös igen.

Sen kan jag tycka att han borde ha haft mina känslor i åtanke. Eftersom det redan var slut mellan dem och jag var den han skulle satsa på så borde han ha struntat i att lägga upp bilderna. Visserligen varnade han mig, men om jag gått in och kollat ändå så hade det inte känts särskilt angenämt för mig. Jag tyckte att handlingen var onödig eftersom han redan gjort ledsen och nu riskerade att göra både mig och henne ledsen. Eftersom hon först skulle se att bilderna var tillbaka och tänka att hon kanske betydde något ändå för sedan efter några dagar bli besviken och inse att hon inte betydde någonting. Kort sagt: En meningslös handling, ur mitt och flera andras perspektiv. Sen kan det ju ha varit som han trodde men det är inte SÄKERT.

Exempel 2: Jag hade haft en dålig dag med mycket ångest. Jag berättade för honom att jag hade gråtit, var ledsen och kände mig extra skör. Han sa att han ville skypa med mig, höra min röst och höra mig berätta om min dag och min ångest. Jag ringde honom och jag fick berätta lite hur jag kände. Sedan bytte han samtalsämne och ville ha min tillåtelse för att göra en sak. Han hade blivit inbjuden på en lägenhetsfest där det bara skulle vara tjejer (I Rio de Janeiro) där han befann sig. Han ville att jag skulle svara ärligt hur jag kände inför att han skulle gå dit. Jag svarade ärligt: "Tanken på det känns jobbigt men jag tänker inte förbjuda dig från att gå eftersom det skulle få mig att känna mig som en idiot". Han svarade då: "Nu har DU satt mig i ett jobbigt dilemma, eftersom jag vet att du inte tycker om att jag går dit och kommer känna sig som ett as om jag går". Jag kände att han lade på mig skuld för att jag svarat ärligt. Kort därefter avslutades samtalet. Han sa "Jag skulle gärna vilja höra dig prata mer men hinner inte just nu. Jag hör av mig om jag går på festen.
Min känsla efter samtalet var att jag kände mig mer ledsen än innan. Jag var redan ledsen och hade hoppats på att han skulle muntra upp mig, att jag skulle få prata och att fokus skulle ligga på min dag. Vilket var vad han från början sagt att vi skulle prata om.
Vi har pratat om det här efteråt och han sa då "Jag är alltid ärlig mot min partner. Hade du sagt åt mig att inte gå så skulle jag inte ha gjort det (tvivlar på det)". Men det var inte det som var det viktiga för mig, utan det faktum att han i ett samtal där han angett att syftet var att jag skulle få prata om min dag, (och när han visste att jag var orolig och skör) valde att ta upp ett ämne som uppenbarligen skulle oroa mig. Jag kan inte se hur det inte var uppenbart för honom.

Exempel 3: Han lägger upp 2 bilder på facebook samma dag på en och samma tjej. Han vet att jag är svartsjuk. Jag är i Sverige och maktlös, så VAFÖR. Varför oroa mig. När jag berättade för honom hur jag kände sa han "Jag vet inte sånt här, du måste berätta det för mig", vilket jag iofs tyckte var fint sagt eftersom det indikerade att han brydde sig om mina känslor.

Exempel 4. Han beskriver sig själv för människor han inte känner så bra att han är en smart person. Jag tycker att detta är väldigt osmart eftersom de flesta människor tycker att de som uttalar sig på liknande sätt framgår som självgoda. Jag tror att han vill att andra ska se upp till honom, att han är smart men vad han inte verkar förstå är att det får motsatt effekt när han upplyser människor om det. Jag kallade honom en gång "skrytis" på ett skämtsamt sätt (eftersom att skryta är vad han gör, även om han inte är medveten om att andra uppfattar det så) och då blev han arg. Jag har frågat om ha är osäker och då svarar han: "Jag skäms inte för att säga att jag är smart"

Samtidigt vet jag att han bryr sig om vad omgivningen tycker om honom, han vill bli omtyckt. Kommer jag någonsin kunna förklara för honom att det där med att gå runt och skylta med att man själv är smart inte är ett snart drag. Han berättar ofta för mig om komplimanger han fått av andra angående hans personlighet, antagligen i hopp om att jag ska inse vilken bra kille han är. Detta får precis motsatt effekt på mig, jag tycker han är självgod. Jag skulle önska att han visade mig sina goda sidor istället för att berätta om dem.

Han säger att han inte är osäker, men som jag ser det så har osäkra människor inget behov av att hela tiden berätta för omgivningen hur bra de är, de litar på att andra människor upptäcker deras bra sidor ändå.

Jag har inte problem med att vara tillsammans med en man som är osäker om han är villig att jobba på det. Men jag har problem med en man som har bristande självinsikt eller inte kan erkänna att han känner sig osäker när det är helt uppenbart.

Jag vet att han har haft en jobbig uppväxt där mobbing förekommit. Det känns ibland på något sätt som att han vill bevisa för sig själv och andra att han är "normal".
Han har accepterat de positiva sidorna med diagnosen asperger men de negativa sidorna, som att inte kunna läsa mellan raderna och inte riktigt känna se saker ur andra perspektiv påstår han sig ha koll på. Han har säkert tränat på detta och är bättre på det nu än förr. Men jag vill att han ska veta att han inte är fullt utvecklad inom dessa områden och ha förståelse för att han inte förstår mig istället för att lägga skuld på mig för det.
Jag skulle önska att han inte blev arg när jag upplever att han inte förstår och se det hela som en tävling om vem som har "rätt", utan istället se det som ett tillfälle att lära sig mer om mig. Och faktiskt förstå vad som gör mig ledsen och försöka undvika det.

Vi fattade tycke för varandra ganska snart, både emotionellt och sexuellt. Man skulle kunna säga att vi haft en romans som vi nu vill utveckla till något mer.
Varför jag är kär i honom? Hans röst (när han är lugn) gör mig alldeles varm. jag känner mig oerhört trygg i hans armar. Han är känslosam, ärlig, lojal och har inte svårt för att prata om känslor (med undantag för hans diagnos). I hans sällskap mår jag bra (när det inte blir konflikter). Sen om det verkligen ÄR kärlek, det får tiden utvisa. Jag har även en skörhet för män med psykiska problem, vill ta hand om och hjälpa. Jag har själv psykiska problem och han stöttar mig så gott han kan.

Han berättade för mig om sin diagnos när han var full, några dagar efter att vi träffats. Jag hade berättat att jag var sköterska inom psykiatri och han såg mig som en varm pålitlig person som han kunde vara sig själv med.

Jag bör även nämna att den här mannen druckit mycket och tagit tabletter vid flera tillfällen då vi pratat vilket han skyller på vara orsaken till hans ilska. Men vi har även haft "livliga diskussioner" nyktra. Han skyller alla gräl vi haft på alkohol och tabletterna men jag är inte dum och tror det liggr mer bakom än så.

Mycket intressant skildring igen.

Tack.

Du skriver på ett ytterst tydligt, förklarande och ingående sätt. Och även riktigt självutlämnande sådant. Det bidrar till att man får insyn i intressanta springande punkter i er relation/kontakt på ett väldigt konkret vis.

Väljer ut vissa, vad jag tycker, väsentliga delavsnitt i din berättelse:

senorita skrev:Jag kan ge flera exempel då han har haft svårt att förstå att förstå andra människors reaktioner. Han utgår ifrån att personer skulle reagera som han hade gjort.

Till att börja med tror jag primärt detta just kan ha att göra med det faktum att han har NPF/Aspergers syndrom. Man skulle bland annat kunna uttrycka det på det sätt som forumisten Bazooka gjort i inlägg på tråden: "Autism, Asperger och liknande innebär att man relaterar till sig själv väldigt mycket, så man kommer referera till sig själv mycket."
Aspergerpersoner tänker och handlar helt enkelt lite annorlunda än vad NT-personer gör. Det är en delförklaring.

senorita skrev:[Ur exempel 1]
[...] Han sa, "Men då skulle hon väl ha frågat varför de var borta", medans jag menade på att hon kanske såg det och blev väldigt LEDSEN. Hon kanske kände sig dissad av honom [...]

Det här är intressant, senorita.
Jag kan eller bör självfallet inte tala för alla aspergerpersoners räkning, det jag ändå i viss mening vill påstå är att mannen här (dvs. han du uppger vara aspergerdiagnostiserad) för mig rätt klart signalerar det som i mer eller mindre hög grad är karaktäriserande för aspergare/AST-folk. Han interagerar och talar i någon mening i omfånget av autism (för att använda samtidsbegreppet) helt sonika. Så ser jag det. Visst, det behöver inte låsas till att helt och hållet kategoriseras eller relateras till asperger/autism, fast mycket talar i den riktningen.

senorita skrev:Sedan undrade han varför de var relevant för mig att veta. Mitt svar var att det kändes viktigt för mig att veta hur han tänkte i sådana situationer för att jag ville lära känna honom. Han frågade "Varför är det viktigt?" Jag orkade inte diskutera och lämnade frågan. För mig är det en självklarhet att man vill veta hur ens partner reagerar i olika situationer där andras känslor är inblandade. Kanske skulle jag sagt det.

Här finns det viktiga saker.
Mitt råd i detta du beskriver skulle ändå vara att i möjligaste mån försöka förklara och besvara - så konkret som möjligt - det han efterfrågar. Många i AS-världen behöver just tydliga, konkreta, handfasta förklaringar på saker och ting. Framför allt rörande sådant de själva (jag inkluderad) önskar få svar på, i det vi efterfrågar. Jag kan förstå hans tankegång här. På samma gång kan jag lätt se det ur ditt perspektiv också. Ingen av er två har rätt till hundra procent. (Det finns för övrigt inte hundra procent besträffande det du tar upp som fråga.) Tipset, som inte är något stalltips över huvud taget, är att försöka nå och förstå varandra så gott det går. Att ha en ansträngning om det. Funkar det så funkar det; når ni varandra på ett nytt sätt, så att saken kommer i nytt (ljusare) ljus, så är en del vunnet. Att sedan försöka bygga vidare utifrån det. Allt kan ses som en - pågående - process.

senorita skrev:Sen kan jag tycka att han borde ha haft mina känslor i åtanke.

Jo, det kan tyckas. Jag skulle också kunna tycka det där och då. Svårt att säga förstås. Men igen, autister/aspergare är - hur som helst, och i någon mening i alla händelser - mer inneslutna, mer 'autistiska" helt enkelt (generellt). Om du förstår vad jag menar.
De exekutiva funktionerna gör sig också gällande hos AS-personer. Med det menar jag att man/aspergare kan ha en tanke om, veta om/känna till en sak, någonting, rätt klart - och ha en plan, tanke, idé, tanke om ett tillvägagångssätt etcetera - men att det lik förbannat sedan ändå inte blir av. Det blir inte som man planerat dvs. Jag vill hävda att detta t.o.m. är vanligt bland oss som är AS-diagnostiserade.

Med andra ord, han kan kanske ha haft dina känslor i åtanke - på sitt sätt - men inte, i alla fall inte med NT-normer, i ett NT-perspektiv - förmått motsvara det stöd, den emotionella uppbackning, den närvaro och feedback som just du efterfrågat eller givit tecken om.

senorita skrev:[...] Kort sagt: En meningslös handling, ur mitt och flera andras perspektiv ... [...]

Komplext begrepp det här med vad "meningslöst" innefattar.

Det betyder dels olika för olika personer allmänt - i dylik mening, dels olika för olika AS-personer. Meningslöst är även i viss mån analogt med 'nonsens'. Jag skrev för en stund sedan på det här forumet ett småkritiskt och lätt sarkastiskt inlägg indirekt adresserat den som skrivit flest inlägg på AF och dennes nonsenstalang i meningen att densamme har som väsentlig struktur, uppfattar jag, att kommunicera och interagera med ett nonsens aka socialspel-verktyg. Dito tycks komma undan med det år efter år. Ett antal aspergare faller dennes nonsens - dvs. meningslösa utspel - uppenbarligen på läppen. Mig imponerar sådan nonsens, sådana meningslösheter, inte det ringaste på. Det är genuin (förstörande) nonsens i mina ögon.

Mannen du refererar till, han du är kär i, hans meningslösa handlingar kan således för honom vara meningsfulla. Det kan ha en uppbärande funktion för honom, dessa till synes för dig och andra meningslösheter. Jag vet själv från mitt liv att mycket av det som jag tycker är meningsfullt (rejält meningsfullt dessutom), det är något av motsatsen för andra. Men så lever jag också själv - utan en relation. Mest praktiskt så. En del kanske t.o.m. skulle påstå att det är och blir just ett meningslöst liv, men jag tycker det är ett i det närmaste helt perfekt liv och levene. Jag får nödvändig tid för mina egna meningslösheter om man så säger.

senorita skrev:[Ur exempel 2]Jag hade haft en dålig dag med mycket ångest. Jag berättade för honom att jag hade gråtit, var ledsen och kände mig extra skör. [...]

Jag förstår dig i stort sett till fullo. Känslan jag får är att killen är mera av egocentrerad/självupptagen – än att det primärt kan relateras hans aspergerkonstitution. Jag kan ha fel, visst. Du säger att han bytte samtalsämne och ville ha din tillåtelse för att göra en sak. Hur snart skedde det? I tid räknat. För mig låter det lite oansvarigt rörande er relation, såsom du beskriver det.

senorita skrev:Min känsla efter samtalet var att jag kände mig mer ledsen än innan. Jag var redan ledsen och hade hoppats på att han skulle muntra upp mig, att jag skulle få prata och att fokus skulle ligga på min dag. Vilket var vad han från början sagt att vi skulle prata om.

Inte lätt att bena i detta. Du har min direkta förståelse till att börja med. Sedan är det precis som jag nämnt tidigare lite på ett annat sätt med aspergare/AST-folk i allmän mening, som bekant. En del känner du till redan. Vi (med diagnosen) är helt enkelt inte de bästa på att motsvara det som du ger uttryck för. Vi relaterar väsentligen annorlunda (än NT-personer). Hur det är exakt i fallet med din pojkvän/han du är kär i/personen som är en del av föremålet för den här tråden, det är vanskligt att säga egentligen.

senorita skrev:[Ur exempel 3] Han lägger upp 2 bilder på facebook samma dag på en och samma tjej. Han vet att jag är svartsjuk. Jag är i Sverige och maktlös, så VARFÖR.

Allmängiltigt - först och främst - menar jag.
Själv är jag inte, har aldrig varit, inne i Facebookvärlden, annat än att jag då och då - egentligen mest i studiesyfte - kikar in och kollar hur vissa personers sidor ser ut, hur de väljer att Facebook-outa sig publikt. (Max 1-2 av 100 Facebooksidor har för övrigt något intressant att komma med, enligt mig. Men det är en annan historia.)
Att mannen lagt upp bilder på en tjej på det sätt du berättar, det är för mig egentligen oförståeligt. Jag vet inte vad jag ska säga.
Du säger sedan att han sedan sade "Jag vet inte sånt här, du måste berätta det för mig". Där kan jag i och för sig delvis förstå honom, men ändå inte. Trixigt att kommmentera. Jag tänker någonstans att han likväl vet om hur detta ska landa och införlivas i dig, och att han (om inte annat omedvetet) kanske spelar på det? Samtidigt är åtskilliga med just AS rätt inåt-på-sig-själv-och-sitt-eget-liv-tittande och tämligen upptagna av det.

senorita skrev:[Ur exempel 4]Han beskriver sig själv för människor han inte känner så bra att han är en smart person. Jag tycker att detta är väldigt osmart eftersom de flesta människor tycker att de som uttalar sig på liknande sätt framgår som självgoda. Jag tror att han vill att andra ska se upp till honom, att han är smart men vad han inte verkar förstå är att det får motsatt effekt när han upplyser människor om det. Jag kallade honom en gång "skrytis" på ett skämtsamt sätt (eftersom att skryta är vad han gör, även om han inte är medveten om att andra uppfattar det så) och då blev han arg. Jag har frågat om ha är osäker och då svarar han: "Jag skäms inte för att säga att jag är smart".

Detta, det här med självgodhet, är också, vad jag finner - huvudsakligen - av allmänmänsklig beskaffenhet. Bilden jag får av honom genom din beskrivning är att han är mer eller mindre kraftigt egenkär. Nästan drygt självbelåten. Visst, det finns många sådana aspergare. Forumet vi är på till exempel huserar ett antal av karaktären höggradigt självförnöjda och självförhärligande – sådana som till och med, skulle jag tro, får mannen du återger att framstå som en ytterst distanserad och självotillräcklig person.

Du beskriver vidare att "du inte har problem med att vara tillsammans med en man som är osäker om han är villig att jobba på det. Men [att du] har problem med en man som har bristande självinsikt eller inte kan erkänna att han känner sig osäker när det är helt uppenbart":
En del av detta kan sannolikt vara knepigt att kunna jobba på under de utgångsbetingelserna att han just har autism/asperger. Hur mycket vill du att han ska jobba på detta? Är du t.ex. beredd att i viss mån ge avkall på att han inte (av AS-skäl) förmår förändra en del av det du berättar om?

senorita skrev:Han har accepterat de positiva sidorna med diagnosen asperger men de negativa sidorna, som att inte kunna läsa mellan raderna och inte riktigt känna se saker ur andra perspektiv påstår han sig ha koll på. Han har säkert tränat på detta och är bättre på det nu än förr.

Att inte kunna läsa mellan (NT-)raderna skulle jag inte vilja relatera till något som kan gå under ett negativt paraply. Som jag varit inne på delvis är detta symptom, eller s.a.s. AS-uttryck, att betrakta som ett kärninslag rörande autism/AST/asperger. Man har att leva med det huvudsakligen. Omgivningen likaså. Att kunna "träna bort" detta, finns det olika teorier om huruvida det är genomförbart. För vissa kan det säkert modifieras i somlig utsträckning, men för merparten av aspergarna tror jag inte på en "träna bort"-psykologi.

senorita skrev:Men jag vill att han ska veta att han inte är fullt utvecklad inom dessa områden [...]

Här kan jag bara inskjuta lite snabbt att ingen någonsin på jordklotet kommer kunna bli "fullt utvecklad" rörande någonting. Det finns inte en chans. Men okej, jag förstår din tanke i meningskontexten där.

senorita skrev:Varför jag är kär i honom? Hans röst (när han är lugn) gör mig alldeles varm. jag känner mig oerhört trygg i hans armar. Han är känslosam, ärlig, lojal och har inte svårt för att prata om känslor (med undantag för hans diagnos). I hans sällskap mår jag bra (när det inte blir konflikter). Sen om det verkligen ÄR kärlek, det får tiden utvisa.

Han tillskrivs rätt så fina egenskaper här. Som jag ser det finns det utifrån detta bra möjligheter för att ni kan utveckla er relation eller kontakt vidare. Du reflekterar med hygglig och vettig distans, det är bra.

senorita skrev:Jag har även en skörhet för män med psykiska problem, vill ta hand om och hjälpa. Jag har själv psykiska problem och han stöttar mig så gott han kan.

Han berättade för mig om sin diagnos när han var full, några dagar efter att vi träffats. Jag hade berättat att jag var sköterska inom psykiatri och han såg mig som en varm pålitlig person som han kunde vara sig själv med.

Du är självutlämnande. När jag läser detta får det mig att tänka. Detta sagt med tanke på "ta hand om". För övrigt: Ingenting egentligt av dina psykiska problem framgår genom dina texter. Du kommunicerar och resonerar på ett balanserat och icke-patologiskt vis hur som helst. Det är min uppfattning.

Jag hyser en förhoppning om att ni - om båda så strävar - lyckas hålla i, utveckla och förvalta er relation på ett bra sätt.

senorita skrev:Det var inte meningen att det skulle bli flera likadana inlägg i rad. Svårt att beskriva denna komplicerade situation kort.

För mig är det alldeles lysande det du - på ditt sätt - har beskrivit i dina längre inlägg.
För ovanlighetens skull har någon - Du - verkligen lyckats förmedla något intressant på Aspergerforum. Riktigt intressant skrivet av dig.
Fortsätt gärna på det personliga sätt du gör!

tl;dr

Intressant!
Men jag tror att det blir lättare för dig om du tänker att han inte bearbetar så mycket själv utan använder dig till det.
Det han säger är inte färdigt utan han vill resonera för att bli klar med vad han vill och vad han tycker om saker och ting.
Det hakar upp sig, låser sig och han fixerar sig vid helt onödiga saker som kanske inte ens har med helheten att göra. För att hjälpa honom eller er att komma vidare behöver du nog ta tag i att föra det vidare, leda med honom till en annan nivå.
Säg rakt ut vad du tänker och hur du tänker i olika steg. SÅ HÄR GÖR MAN, typ. Det är det han vill lära sig.
När du säger till honom att han har bristande självinsikt slår han bakut men låt honom upptäcka det själv genom att förklara för honom hur andra människor tänker. Hur saker brukar vara och hur man kan göra.
Det kanske inte är någon i hans omgivning som har förstått att han inte har kunnat lära sig sånt utav sig själv, som andra verkar göra.
Var generös och lugn så kommer du komma på vem han egentligen är bakom allt!

Finns det kärlek så finns det lösningar...

supernova skrev:
När du säger till honom att han har bristande självinsikt slår han bakut men låt honom upptäcka det själv genom att förklara för honom hur andra människor tänker. Hur saker brukar vara och hur man kan göra.
Det kanske inte är någon i hans omgivning som har förstått att han inte har kunnat lära sig sånt utav sig själv, som andra verkar göra.

Finns det kärlek så finns det lösningar...

Tack för svaret Supernova. Gav mig lite hopp.
Grejen är den att jag sällan säger till honom "du har bristande självinsikt", jag säger snarare: "Du har inte tänkt på att man skulle kunna tänka såhär...?"
Då får jag ofta svaret "VARFÖR skulle man tänka så. Det är inte logiskt!"
Kanske inte enligt hans logik men han verkar ha svårt att acceptera tanken att han inte förstår människor, att de kan tänka annorlunda än vad han tror. Jag upplever att han har ett smalt perspektiv, skulle vilja vidga det men då måste ju också han vilja.

På honom bara! Det är jobbigt att öppna upp men man får gråta ut.
Säg till honom att det är nödvändigt med mental träning när man har Aspergers syndrom.
Lycka till!

senorita skrev:"Du har inte tänkt på att man skulle kunna tänka såhär...?"
Då får jag ofta svaret "VARFÖR skulle man tänka så. Det är inte logiskt!"

Det första han måste lära sig är att människor inte "tänker logiskt". Vi tänker och känner känslomässigt och irrationellt. Känslor, förhoppningar, farhågor och vanor spelar större roll än logik. Logiken kan han spara till sitt arbete (om arbetet t ex innebär något med datorer).

Det är ingen idé att avkräva andra människor logiska beteenden. Det är egentligen ingen idé att fråga "varför", det räcker med att veta av erfarenheten hur andra fungerar.

För övrigt kan andra ha en annan slags logik, som funkar för dem. Det är inte heller särskilt logiskt att om och om igen försöka med samma metod som redan misslyckats, för att den är "mest logisk".

För övrigt är han inte själv 100% logisk och rationell heller, men det kanske du inte ska påpeka, han låter inte mogen för det.

senorita skrev:Kanske inte enligt hans logik men han verkar ha svårt att acceptera tanken att han inte förstår människor, att de kan tänka annorlunda än vad han tror. Jag upplever att han har ett smalt perspektiv, skulle vilja vidga det men då måste ju också han vilja.

Om neurotyper tog sig en titt i den neurologiska spegeln så skulle de kanske upptäcka att detta gäller även de själva minst sagt.

Alien skrev:Det första han måste lära sig är att människor inte "tänker logiskt". Vi tänker och känner känslomässigt och irrationellt. Känslor, förhoppningar, farhågor och vanor spelar större roll än logik. Logiken kan han spara till sitt arbete (om arbetet t ex innebär något med datorer).

Det är ingen idé att avkräva andra människor logiska beteenden. Det är egentligen ingen idé att fråga "varför", det räcker med att veta av erfarenheten hur andra fungerar.

Just detta kan nog vara svårt för personer med asperger att få in att det finns enorma mängder med människor som helt enkelt fungerar irrationellt och optimerar för målsättningar som är fiktiva och flyktiga.

Ska man hantera detta är det kanske bäst att lära sig att de fungerar så, att det faktiskt är så. Men att det inte är ett sätt som man måste vara på utan att det räcker att förstå hur typiskt sociala fungerar och hur det skall hanteras effektivt och hur ens beteende är mest optimalt i de sammanhangen. Inte minst vad man själv får ut av det.

Mina relationer har verkligen stupat fullständigt i alla fall, inklusive mina egna barn, och föräldrar, xfru etc så jag har gett upp.

matterik skrev:Mina relationer har verkligen stupat fullständigt i alla fall, inklusive mina egna barn, och föräldrar, xfru etc så jag har gett upp.

nej vad sorgligt det lät....har du pratat med någon utomstående om det, vän,psykolog etc.?
måste väl finnas en förklaring om alla relationer gått sönder, så ska man inte ha det!

Fler trådar om kommunikationsproblem:

kommunikation-med-normala-manniskor-t13900.html

kommunikationsproblem-bokstavlighet-t13251.html

dalig-kommunikation-t31044.html

kort-kommunikation-eller-kort-minne-t4030.html

hjalp-kommunikations-krasch-t22232.html

Maggi skrev:måste väl finnas en förklaring om alla relationer gått sönder, så ska man inte ha det!

Det kan vara så enkelt att relationer med socialt vanliga människor innebär krav som man inte orkar hålla igång mer än i en begränsad tid. Och att kraven på ständig aktivitet gör att egentiden går förlorad så att det i sig också ger utbrändhet bara det. Missar man någon gång så blir det en massa förvecklingar i det också.

De flesta psykologer verkar medvetna om hur de skall hantera vanliga relationer men så fort asperger komponenten kommer in i sammanhanget utgår de ändå från standardmodellen för hur relationer och personer fungerar så att det ändå inte löser något på sikt.

En lösning kan vara att välja likasinnade att umgås med på djupet från början. Dock är det lättare sagt en genomfört.