Bara för att halva det här forumet tar knark så tänker inte jag börja med det. Jag hade inte haft dessa nojor om jag inte råkat ut för en massa skaer som givit mig nojjorna och då skall inte smahället komma undan genom att droga ner mig, när det är de som har orsakat att jag har lätt att nojja upp mig.

De "mediciner" som skrivs ut åt forden åker raka vägen ner i WC stolen.

Det är bl.a. genom att hålla mig drogfri som jag lyckats komma så långt som jag gjort i livet och då tar jag hellre lite nojjor ibland.

Lite OT men... spola inte ner droger/mediciner i toan. Om du tror att de är skadliga för dig så är de sannolikt inte bättre för naturen och mycket passerar rakt genom reningsverken. Lämna på apoteket i stället (eller låt bli att hämta ut öht). Som sagt, OT, men ändå.

OK, jag uttryckte mig bildligt och det gick kanske att missförstå.

ford skrev:Bara för att halva det här forumet tar knark så tänker inte jag börja med det. Jag hade inte haft dessa nojor om jag inte råkat ut för en massa skaer som givit mig nojjorna och då skall inte smahället komma undan genom att droga ner mig, när det är de som har orsakat att jag har lätt att nojja upp mig.

De "mediciner" som skrivs ut åt forden åker raka vägen ner i WC stolen.

Det är bl.a. genom att hålla mig drogfri som jag lyckats komma så långt som jag gjort i livet och då tar jag hellre lite nojjor ibland.

Bra!

ford skrev:Bara för att halva det här forumet tar knark så tänker inte jag börja med det. Jag hade inte haft dessa nojor om jag inte råkat ut för en massa skaer som givit mig nojjorna och då skall inte smahället komma undan genom att droga ner mig, när det är de som har orsakat att jag har lätt att nojja upp mig.

De "mediciner" som skrivs ut åt forden åker raka vägen ner i WC stolen.

Det är bl.a. genom att hålla mig drogfri som jag lyckats komma så långt som jag gjort i livet och då tar jag hellre lite nojjor ibland.

Nu tycker jag du är oförskämd mot alla som tar receptbelagda mediciner genom att kalla det knark. Anser du att alla mediciner är knark, el bara mediciner mot psykiska besvär?

Om du mår så dåligt att du måste vara hemma från jobbet är det faktiskt illa. Även om du ljuger om orsaken så är det negativt i sig om man måste vara hemma ofta. Vissa mediciner behöver man inte heller ta hela tiden utan "vid behov". Det är inte "samhället" som lider om du nojar, bara du själv. Iofs kanske terapi mot ångesten är bättre, men ofta behövs både mediciner (i början) och terapi; terapi är därtill svårare att få.

Jag använder själv Oxascand vid behov, dvs när jag ska utsättas för plågsamma undersökningar el behandlingar. Och jag är fan ingen knarkare!

Alien skrev:

ford skrev:Bara för att halva det här forumet tar knark så tänker inte jag börja med det. Jag hade inte haft dessa nojor om jag inte råkat ut för en massa skaer som givit mig nojjorna och då skall inte smahället komma undan genom att droga ner mig, när det är de som har orsakat att jag har lätt att nojja upp mig.

De "mediciner" som skrivs ut åt forden åker raka vägen ner i WC stolen.

Det är bl.a. genom att hålla mig drogfri som jag lyckats komma så långt som jag gjort i livet och då tar jag hellre lite nojjor ibland.

Nu tycker jag du är oförskämd mot alla som tar receptbelagda mediciner genom att kalla det knark. Anser du att alla mediciner är knark, el bara mediciner mot psykiska besvär?

Om du mår så dåligt att du måste vara hemma från jobbet är det faktiskt illa. Även om du ljuger om orsaken så är det negativt i sig om man måste vara hemma ofta. Vissa mediciner behöver man inte heller ta hela tiden utan "vid behov". Det är inte "samhället" som lider om du nojar, bara du själv. Iofs kanske terapi mot ångesten är bättre, men ofta behövs både mediciner (i början) och terapi; terapi är därtill svårare att få.

Jag använder själv Oxascand vid behov, dvs när jag ska utsättas för plågsamma undersökningar el behandlingar. Och jag är fan ingen knarkare!

Jag är inte ofta hemma från jobbet p.g.a. ångest, det har hänt vid något enstaka tillfälle och jag har aldrig haft någon onormalt hög sjukfrånvaro jämfört med NTs.

Däremot vill jag vara mig själv och känna äkta känslor, även om de är jobbiga/besvärliga, jag vill inte vara en kemiskt styrd robot, vars personlighet och känsloliv styrs av kemikalier, för då är det inte jag längre, då är det en maskin eller zombie/robot.
De känslor och tankar jag har är- och skall vara äkta, i det avseendet har jag en närmast religiös övertygelse och det kommer ingen att ändra på.

Mår jag dåligt är det av en orsak och då är inte lösningen att droga bort de negativa känslorna.

ford skrev:

Alien skrev:Nu tycker jag du är oförskämd mot alla som tar receptbelagda mediciner genom att kalla det knark. Anser du att alla mediciner är knark, el bara mediciner mot psykiska besvär?

Om du mår så dåligt att du måste vara hemma från jobbet är det faktiskt illa. Även om du ljuger om orsaken så är det negativt i sig om man måste vara hemma ofta. Vissa mediciner behöver man inte heller ta hela tiden utan "vid behov". Det är inte "samhället" som lider om du nojar, bara du själv. Iofs kanske terapi mot ångesten är bättre, men ofta behövs både mediciner (i början) och terapi; terapi är därtill svårare att få.

Jag använder själv Oxascand vid behov, dvs när jag ska utsättas för plågsamma undersökningar el behandlingar. Och jag är fan ingen knarkare!

Jag är inte ofta hemma från jobbet p.g.a. ångest, det har hänt vid något enstaka tillfälle och jag har aldrig haft någon onormalt hög sjukfrånvaro jämfört med NTs.

Däremot vill jag vara mig själv och känna äkta känslor, även om de är jobbiga/besvärliga, jag vill inte vara en kemiskt styrd robot, vars personlighet och känsloliv styrs av kemikalier, för då är det inte jag längre, då är det en maskin eller zombie/robot.
De känslor och tankar jag har är- och skall vara äkta, i det avseendet har jag en närmast religiös övertygelse och det kommer ingen att ändra på.

Mår jag dåligt är det av en orsak och då är inte lösningen att droga bort de negativa känslorna.

Den där fundamentalistiska inställningen till läkemedel hade jag också en gång i tiden; antidepressiva? Nej, jag vill inte förfalska min personlighet med lyckopiller. Nej, jag vill inte dopa mig inför scenframträdanden. Nej, det kan vara bra att ha ångest ibland.

Men vi som tar knark då - är vi maskiner, zombies, robotar? Är våra känslor inte äkta?

ford skrev:De "mediciner" som skrivs ut åt forden åker raka vägen ner i WC stolen.

En mycket bra grundinställning, tycker det är bra att vara restriktiv med preparat. De som trycker ner allt de kommer över tror jag kommer fara mycket illa så småningom.

Men ibland händer det att mediciner behövs.
Det går inte att bota samhället, men man kan höja sin egen förmåga att stå ut i den.

ford skrev:Bara för att halva det här forumet tar knark så tänker inte jag börja med det. Jag hade inte haft dessa nojor om jag inte råkat ut för en massa skaer som givit mig nojjorna och då skall inte smahället komma undan genom att droga ner mig, när det är de som har orsakat att jag har lätt att nojja upp mig.

De "mediciner" som skrivs ut åt forden åker raka vägen ner i WC stolen.

Det är bl.a. genom att hålla mig drogfri som jag lyckats komma så långt som jag gjort i livet och då tar jag hellre lite nojjor ibland.

Inlägget är nedsättande mot halva aspergerforum. Är du en bättre människa än oss andra? Hur långt har du kommit i livet som drogfri då? Jo, precis hit och här sitter jag också.

AAA skrev:Inlägget är nedsättande mot halva aspergerforum. Är du en bättre människa än oss andra? Hur långt har du kommit i livet som drogfri då? Jo, precis hit och här sitter jag också.

a. Inlägget är inte det minsta nedsättande, jag säger bara som det är.

b. är jag en bättre människa? Ingen kommentar

c. Hur långt jag kommit i livet? Hyffsat långt faktiskt, jag är gift, har blivit etablerad på arbetsmarknaden (hur det än gå med praktiken har jag jobb igen senast på måndag, hos min gamla arbetsgivare), bor bra, är vältränad och har en fysiskt sett mycket god hälsa (enligt läkaren var min kropp "25 år gammal", trots att jag är 31).

Man blir inte en "kemiskt styrd robot" av att äta mediciner. Skulle du säga detsamma om en diabetiker som får insulin?

Har man mycket ångest så är man inte "naturligare" än den som tar medicin mot ångest. Ångest är amygdala som löper amok, inget naturligt alls, anser jag.

Men folk med religiösa övertygelser är det omöjligt att resonera med.

Hänvisar i stället till denna studie, som berättar att det är vanligare med psykiska besvär när man saknar anställningstrygghet:

Resultatet är att det var mer vanligt med psykiska besvär bland de tillfälligt anställda jämfört med de fast anställda. De tillfälligt anställda hade också sämre, självupplevd hälsa. Resultaten kvarstod även efter att forskarna justerat för andra faktorer, som t ex civilstatus eller om personerna hade barn.

Främsta förklaringen är att de tillfälligt anställda kände en större oro för att bli av med jobbet. De hade också mindre ekonomiska marginaler: i undersökningen ställd som en fråga om personerna kunde få fram 15 000 kronor inom en vecka, exempelvis genom lån eller egna tillgångar.

http://www.duochjobbet.se/halsa/oro-for-jobbet-gor-de-tillfalligt-anstallda-sjukare/

Man kan alltså säga att det är ett samhällsproblem, "det privata är politiskt". Däremot tror jag inte det kan lösas politiskt, var och en får lösa det på sitt eget sätt.

atoms skrev:

ford skrev:

Alien skrev:Nu tycker jag du är oförskämd mot alla som tar receptbelagda mediciner genom att kalla det knark. Anser du att alla mediciner är knark, el bara mediciner mot psykiska besvär?

Om du mår så dåligt att du måste vara hemma från jobbet är det faktiskt illa. Även om du ljuger om orsaken så är det negativt i sig om man måste vara hemma ofta. Vissa mediciner behöver man inte heller ta hela tiden utan "vid behov". Det är inte "samhället" som lider om du nojar, bara du själv. Iofs kanske terapi mot ångesten är bättre, men ofta behovs både mediciner (i början) och terapi; terapi är därtill svårare att få.

Jag använder själv Oxascand vid behov, dvs när jag ska utsättas för plågsamma undersökningar el behandlingar. Och jag är fan ingen knarkare!

Jag är inte ofta hemma från jobbet p.g.a. ångest, det har hänt vid något enstaka tillfälle och jag har aldrig haft någon onormalt hög sjukfrånvaro jämfört med NTs.

Däremot vill jag vara mig själv och känna äkta känslor, även om de är jobbiga/besvärliga, jag vill inte vara en kemiskt styrd robot, vars personlighet och känsloliv styrs av kemikalier, för då är det inte jag längre, då är det en maskin eller zombie/robot.
De känslor och tankar jag har är- och skall vara äkta, i det avseendet har jag en närmast religiös övertygelse och det kommer ingen att ändra på.

Mår jag dåligt är det av en orsak och då är inte lösningen att droga bort de negativa känslorna.

Den där fundamentalistiska inställningen till läkemedel hade jag också en gång i tiden; antidepressiva? Nej, jag vill inte förfalska min personlighet med lyckopiller. Nej, jag vill inte dopa mig inför scenframträdanden. Nej, det kan vara bra att ha ångest ibland.

Men vi som tar knark då - är vi maskiner, zombies, robotar? Är våra känslor inte äkta?

... eller fungerar den här zombien? Jag skulle gärna droga ner mig om det finge mig att fungera. Har försökt (på recept) och är allvarligt oroad över att det inte verkar gå.

... och så det gamla vanliga, som jag alltid tjatar om, och alltid fullständigt meningslöst eftersom de som skulle behöva ta in det (obs. ta in, inte nödvändigtvis hålla med) inte gör det och övriga redan håller med mig: att vi styrs av kemiska droger i vilket fall som helst — kroppsegna eller tillförda utifrån, men det är så vi i avgörande avseenden styrs, punkt.

Möjligen kan de droger som tillförs utifrån vara svårare att både välja och dosera för att minimera bi- och skadeeffekter än vad kroppens egen kemiska fabrik gör; men det finns uppenbarligen viktiga nivåer där det för många människor inte ligger till så, för i annat fall skulle inte världen vara så full i deprimerade utan rimlig yttre orsak eller i självdestruktiv grad, AD(H)D:are, dåliga sovare med flera och så vidare. Sedan att en del av det beror på samhällsproblem — ja, men vad får en djurart att bygga samhällen som är så olämpliga för så många av dess egna medlemmar då?

Många har någon sorts oreflekterad underliggande föreställning om att Moder Natur skulle besitta någon sorts allvishet att alltid ordna allt till det bästa. Jag kan inte förstå den mot bakgrund av den överväldigande empiriska evidensen att den tar vad som finns, kombinerar det som det faller sig och så får det bli som det blir; oftast fungerar det någorlunda, praktiskt taget aldrig optimalt, ibland inte alls. Vore Naturen Perfekt skulle inte Forden sitta här, på ett forum som för övrigt inte heller hade funnits.

Vet inte vem jag skall citera om det här med mediciner så jag låter bli. Jag tror att det här är en objektiv uppställning av hur det ligger till:

Om det är så för en viss person att det praktiskt taget alltid finns en yttre orsak när den mår psykiskt dåligt (ifall fenomenet "vakna på fel sida" o.d. kan försummas i dess liv), så är det naturligtvis bäst om orsaken åtgärdas istället för att symptomen raderas eller dämpas.

Sen kan ju måendet vara så uselt att det i sig gör lösningarna omöjliga att använda, eller kan personen bli inkapslad i sitt elände så att åtgärdande av eländets orsak inte ensamt förmår hjälpa personen. Då behövs psykofarmaka eller anna/n/t/ stark/t/ stimuli/lugnande.

Om en person å andra sidan mår dåligt praktiskt taget utan att det finns någon yttre orsak (ifall de yttre orsakerna kan försummas (under de perioder när detta gäller)), så är förstås psykofarmaka o.d. helt naturliga att ta till.

......

Lika snårigt som vanligt är det väl förstås att någon, försumbar eller ej, avvikelse finns i en persons inre, vilket får andra att utsätta den för svåra yttre prövningar tills psykiskt elände infinner sig. Och då kan det vara just snårigt att reda ut vilket som är symptom på vad och om psykofarmaka eller motsvarande är definitivt nödvändigt.


Faktiskt ser jag det som en objektiv slutsats att ingen slutsats kan vara rätt att dra när fallet är snårigt; varken att mediciner o.d. är nödvändiga (åtminstone inte att de är nödvändiga enligt annat än stycke två i detta inlägg) eller att de är någon sämre eller ens mindre nödvändig åtgärd än någon annan.

Med de risker som finns att bli utan mediciner som skulle ge en betydligt bättre möjligheter, och med de risker som finns just för att mediciner ska döva bort ens förmåga att lösa de egentliga problemen, så känns det osm ett objektivt konstaterande att var och en måste få göra som den tycker för egen del där. I snåriga fall får alltså ingen läkare påstå att den nån som helst bättre kunskap än patienten om vad som är bäst - men får naturligtvis påstå att den vet mer än patienten om mediciners verkan på sinnestillstånd och allt vad de påverkar. Kanske var ett onödigt påpekande men jag vill ha det inskrivet här ändå.

Teoretiskt snårigt; ibland även i praktiken, men ibland kan det vara rätt enkelt också. Åt "ettdera" hållet. Om sedan någon av de inblandade ser det är en annan sak.

Sedan vill jag ha inskrivet att jag tycker läkare ska vara försiktiga med att påstå någonting alls om sådant som hur mediciner i praktiken påverkar en viss annan människa. De ska vara prövande, lyhörda, icke påstående, men inte av mesighet utan tvärtom för att de har utvecklat ryggrad nog ändå. Det gäller naturligtvis alla; men tyvärr behöver det påpekas särskilt för läkare, eftersom i den yrkeskåren finns en rigid gammal bättrevetarattityd som de behöver arbeta bort, samtidigt som de har större maktmedel gentemot andra människor än att man kan ha överseende med sådana attityder.

Zombie skrev:läkare [...] ska vara prövande, lyhörda, icke påstående, men inte av mesighet utan tvärtom för att de har utvecklat ryggrad nog ändå.

Naturligtvis! Och där är det väl vettigt att understryka att sådana läkare är guld värda!!!

... så inte slutklämmen (som jag påbörjade, inte du Zombie) blir att läkare bör hålla tand för tunga, utan att de vid lyhördhet är guld värda.


/ J

Alien skrev:Man blir inte en "kemiskt styrd robot" av att äta mediciner. Skulle du säga detsamma om en diabetiker som får insulin?

Det är en jävla skillnad: insulin är en medicin för att hålla kroppen frisk, psykofarmaka är ett tillintetgörande av det som man kan kalla själen, eller jaget, ett utplånande av en själv som människa.
Samma dag som man drogar sig slutar man att vara en sig själv och blir istället en maskin vars känslor och beteende styrs av kemiska preparat. En människa som ständigt är drogad har i praktiken upphört att existera och är i princip död, ersatt av en maskin.

Alien skrev:

Resultatet är att det var mer vanligt med psykiska besvär bland de tillfälligt anställda jämfört med de fast anställda. De tillfälligt anställda hade också sämre, självupplevd hälsa. Resultaten kvarstod även efter att forskarna justerat för andra faktorer, som t ex civilstatus eller om personerna hade barn.

Främsta förklaringen är att de tillfälligt anställda kände en större oro för att bli av med jobbet. De hade också mindre ekonomiska marginaler: i undersökningen ställd som en fråga om personerna kunde få fram 15 000 kronor inom en vecka, exempelvis genom lån eller egna tillgångar.

http://www.duochjobbet.se/halsa/oro-for-jobbet-gor-de-tillfalligt-anstallda-sjukare/

Man kan alltså säga att det är ett samhällsproblem, "det privata är politiskt". Däremot tror jag inte det kan lösas politiskt, var och en får lösa det på sitt eget sätt.

Precis, folk som mår psykiskt dåligt gör det på grund av traumatiska händelser och/eller en traumatisk livssituation och i ett sånt läge är det både billigt och enkelt för makthavare att "ta livet av" dessa inidvider genom att hålla dom nerdrogade, istället för att göra något åt den ohållbara situation som orsakar den psykiska ohälsan.

ford skrev:

AAA skrev:Inlägget är nedsättande mot halva aspergerforum. Är du en bättre människa än oss andra? Hur långt har du kommit i livet som drogfri då? Jo, precis hit och här sitter jag också.

a. Inlägget är inte det minsta nedsättande, jag säger bara som det är.

b. är jag en bättre människa? Ingen kommentar

c. Hur långt jag kommit i livet? Hyffsat långt faktiskt, jag är gift, har blivit etablerad på arbetsmarknaden (hur det än gå med praktiken har jag jobb igen senast på måndag, hos min gamla arbetsgivare), bor bra, är vältränad och har en fysiskt sett mycket god hälsa (enligt läkaren var min kropp " 25 år gammal", trots att jag är 31).

a. Halva aspergerforum är alltså knarkare?

ford skrev:Bara för att halva det här forumet tar knark så tänker inte jag börja med det.

b. Jo, jag tycker att du uttrycker dig nedlåtande mot de som har medicin som en utväg för att kunna få ett fungerande liv. Samma attityd kan användas mot precis alla svårigheter i vardagen - alla kan om de vill!

c. Och det är normen för lycka, eller? Att komma långt är relativt, för en del människor kanske det är just medicinering som möjliggör att de kommer långt med deras mått mätt.

Jag tycker Ford har rätt till sin uppfattning. Jag delar denna uppfattning men jag brukar inte lufta den av hänsyn till de individer här som tar mediciner för sitt psykiska mående och tycker det funkar bra. Jag har ju inte diagnos och tycker inte jag har rätt att yttra mig om svårigheter som jag inte känner till.

Men när det gäller min egen kropp och mitt eget välbefinnande så anser jag som Jonsch var inne på att besvär av yttre orsaker av ska botas med livet självt och inte hanteras med läkemedel. Känner man att det är djupt felaktigt att ta mediciner ska man heller inte pressas till att göra det. Det är liktydigt med ett övergrepp.

Vem ifrågasätter fords rätt till sin uppfattning eller någons rätt att göra som den vill? Det jag försöker få fram i den allmänna frågan är dels att det inte är på ett enda sätt; dels att den som hävdar att kroppens egen kemi (eller dess egen kemi av någon anledning enbart när det är psyket som påverkas, men inte i det rent somatiska som till exempel insulin åt sockersjuka) och kemiska medel utifrån skulle vara två väsensskilda saker där den förra förutsätts alltid fungera perfekt, i bemärkelsen att all dysfunktion alltid helt beror på yttre faktorer, har en bevisbörda att axla gentemot vedertagna forskningsrön. (Som på det här området verkar bättre grundade än diverse föråldrade resultat i AS-forskningen...)

ford skrev:Samma dag som man drogar sig slutar man att vara en sig själv och blir istället en maskin vars känslor och beteende styrs av kemiska preparat. En människa som ständigt är drogad har i praktiken upphört att existera och är i princip död, ersatt av en maskin.

Antar att det även gäller om man tränar hårt och blir påverkad av de kemikalier som bildas/frigörs i kroppen då? Om man tränar så pass mycket att man saknar det när man inte gör det så är det inte "jag" som vill träna längre utan man har blivit en robot som triggas av kemikalier att "ha lust" till att träna?

Vad som är dysfunktion och vad som är själ visavi själens mer eller mindre defekta/perfekta boning tror jag att det objektivt är rimligast att var och en får tycka som den själv vill om.

I så fall är det lika rimligt att tycka att själen måste hållas omanipulerad av kemikalier som att tycka att själen som entitet är helt opåverkad av om kemikalierna som manipulerar den hjärna själen bor i kommer från kroppen själv eller utifrån. Och lika rimliga är då en massa andra tyckanden i frågekomplexet.

Jag tror man kan komma längre än så i en sådan här diskussion. Men inte så länge "själen" är ett odefinierat amöbabegrepp som hela tiden flyter ivägen när man diskuterar kropp, psyke och kroppskemi utan att kunna tillföra något eget innehåll heller. Med det vill jag inte påstå vare sig att begreppet är irrelevant, att inte saker och ting hänger samman eller att man inte skulle kunna använda en annan begreppsindelning också, men väl att med oklara och hopblandade begrepp blir det ingen diskussion.

Moggy skrev:

ford skrev:Samma dag som man drogar sig slutar man att vara en sig själv och blir istället en maskin vars känslor och beteende styrs av kemiska preparat. En människa som ständigt är drogad har i praktiken upphört att existera och är i princip död, ersatt av en maskin.

Antar att det även gäller om man tränar hårt och blir påverkad av de kemikalier som bildas/frigörs i kroppen då? Om man tränar så pass mycket att man saknar det när man inte gör det så är det inte "jag" som vill träna längre utan man har blivit en robot som triggas av kemikalier att "ha lust" till att träna?

Nej det gör det inte, för träning är något som är sunt och naturligt och det är just därför du mår bra av det, för att kroppen får den fysiska ansträngning som den av naturen är skapad för.

Det är uppenbart att ford inte vet vad han talar om när han (underförstått) talar för alla, även folk med trasig kroppskemi, så jag ska försöka hålla tyst. Tror jag har sagt ungefär vad jag tyckte var viktigt att säga till eventuella andra läsare av tråden.