Jag är inte frisk på något sätt och kan inte jobba mycket alls. Men säg att det var som när jag var ung och inte var så dålig. Då tror jag att 50 % hade varit perfekt för mig. Då hade jag orkat återhämta mig.

Jag hade nog klarat mig med pengar på det för jag kan leva snålt och har inga människor att försörja.

Nej. Det var länge sedan jag kunde jobba utanför hemmet över huvud taget.

Så även en NT kan ha dålig hälsa och andra problem!

Jag har alltid jobbat heltid. På senare år har jag jobbat i eget företag vilket gör att jag styr mina egna rutiner. Det är roligt att jobba med egna projekt, men länge sen jag gick till jobbet kl 8 som andra människor.

Sen beror det ju mycket på vad man har för jobb också. De ställen jag har varit på tidigare har haft högt i tak och gott om utrymme för mig att jobba på mitt sätt. Det har inte funnits tid för skitsnack eftersom det alltid har varit bråttom, så kommunikationen har varit direkt på sak.

Så jag hade bättre struktur när jag hade en chef, så att säga.

Jag klarar av jobbet när jag jobbar heltid. Har dock problem med livet vid sidan av jobbet samt att jag har svårt att komma upp på morgonen

Plasticfck skrev:Jag har fått intrycket av att man i detta samhälle förväntas jobba heltid - för annars är man "lat" eller liknande. Personligen har jag oftast fått höra liknande åsikter från NT - de fattar inte VARFÖR man ej vill jobba heltid, och typ dumförklarar.

För mig som är "lite" äldre har jag varit tvungen att jobba heltid i perioder för att överleva. Min energi nivå har alltid varit väldigt upp och ned. 5-10% av tiden orkar jag väl som de flesta andra tror jag. 60-70% av tiden har jag överlevt genom att sova i p-garage, toaletter mm. Den övriga tiden har jag fått klara mig själv på sparade pengar och lån av mina föräldrar.

Har givetvis sök läkarhjälp för detta sedan tonåren men utan resultat...

Skammen över att inte orka med det som alla andra orkar har brutit ned mig mer och mer. De energilösa perioderna har blivit längre och längre genom åren.

Sedan efter dryga trettio år av läkarbesök kommer någon fram till att jag har AS, ADHD och diverse annat....
Så nu skäms jag inte längre, vilket är en fruktansvärd lättnad...

Problemet är bara att jag blev totalt nedbruten innan jag fick någon form av hjälp, så nu är det som jag ska starta om livet från början vid femtio års ålder.
Vart ska jag börja???


Så med allt detta i bagaget: Skit i vad folk tycker lyssna på din egen kropp och ha en löpande dialog med din läkare. Detta så du/ ni kan sätta stopp och bromsa upp i tid om det nu behövs. Vissa klarar ju heltid, men jag tycker inte det är ett krav varken du eller din omgivning ska ställa på dig.

Så se din situation som att du har möjligheten att testa dig fram till en fungerande tillvaro.

Det är bara du som vet hur du mår och vad du orkar.....

Själv har jag sedan årsskiftet full sjukersättning, vilket förmodligen inte varit nödvändigt om jag fått någon hjälp under de 35 åren jag sökt det.... Men jag hade aldrig turen att komma till "rätt" läkare förr än 2007...

Tror monologen besvarar de flesta övriga frågor, har jag missat något är det bara att du frågar.

Gersa skrev:Skit i vad folk tycker lyssna på din egen kropp

Det viktigaste.

Angerboda skrev:Jag jobbar heltid nu. För första gången i mitt liv är jag på en arbetsplats jag trivs på men jag har har börjat fundera på detta. Har aldrig tidigare klarat av att arbeta heltid utan att det påverkar mitt mående negativt. Känner nu att jag påverkas av ansvaret som aldrig tar slut. Jag trivs fortfarande men min hjärna slutar aldrig arbeta. Vaknar om nätterna av att jag " hör" hur jag arbetar analyserar problem osv.

Oj vad jag kände igen mig i det där. Jag jobbar ganska flexibelt dock heltid. Men i perioder har jag möjlighet att jobba kväll eller natt, vilket jag föredrar mycket mer än dagtid. Men som du skriver så upptas hela mina nätter av att jag jobbar i sömnen, jag vaknar av ljud från programmen jag jobbar med (arbetar med postproduktion av tv-program), i sömnen vänder jag och vrider på det jag gör, analyserar och kämpar för att hitta lösningar. Detta uppkommer i extrem form när det är "mycket" på jobbet (mycket för mig är lagom för andra, har jag lärt mig). Samma sak händer när jag t ex spelat ett spel lite för mycket, jag hade en lång fas där jag spelade PvZ flera timmar innan jag somnade. Eller min period när jag satt fast i onlinespelet WoW. Det är enormt uttröttande att aldrig kunna släppa något.

Jag klarar av att jobba heltid, kanske mycket på grund av att mitt jobb innebär att jag sitter själv i ett rum i 8h. Däremot har jag väldigt svårt att fixa perioder med mycket övertid. Och ironiskt nog har jag nästan svårare att fixa perioder när det är väldigt lite att göra. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och mår fruktansvärt dåligt.

Kan passa på att nämna att jag har turen att jobba med ett av mina stora intressen, men det är periodvis väldigt tungt och stressigt, mycket deadlines och folk som frågar om man är klar. Jag har haft utbrändhetsdepression sen i höstas, men knatar på som vanligt, trots att ingenting utanför jobbet funkar normalt. Städning, diskning, duscha, o allt sånt hamnar på efterskälken. Jag träffar aldrig folk efter jobbet eftersom jag MÅSTE ha egentid när jag bara är själv, om jag ska gå ut och träffa någon nån gång så krävs det att jag vet att dagen efter är fri eller lugn, annars fixar jag det inte.

Att jobba dagtid med all den stress som det innebär i form av folk på jobbet (väldigt många människor på mitt jobb), att sitta och äta lunch, eller att pendla under rusningstid är så utmattande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Om utförandet av vardagssysslor traiditionellt är mer mödosamt och oneröst för autister än normala jävlar, vad är då ett jobb oavsett hur "lätt" eller "jobbigt" det är?

Citationstecknen beror på att jag tror att många av er andra autister och light-autister i enlighet med mig inte finner samma skillnader i olika jobb på samma sätt som neurotypiska och övriga eftersom det för vår del avgörs det av helt andra faktorer och kontingenser.

När jag arbetstränade jobbade jag fyra timmar om dagen och då var jag helt slutkörd när jag kom hem. Så jag hade nog inte orkat jobba heltid.

Jag jobbar 90 %, så nästan heltid. Funkar bra på jobbet, men jag är fullständigt utmattad när jag kommer hem.

Jag tillhör de 10 procenten som nämndes... har jobbat heltid som operationssköterska i snart 26 år... och har inga planer på att sluta...

Jag har jobbat heltid långa perioder och hade utan svårighet kunnat fortsätta med det om jag haft en man som tagit hand om hela hemarbetet och allt som rör barnen. Så som många män haft det tidigare.

Nu har jag inte det och vill heller inte ha det så, vilket i praktiken gör att jag inte klarar att jobba heltid. Barn och allt det för med sig kräver mycket arbete och engagemang - och det måste det få göra. Men för mig går det inte längre att kombinera med eget heltidsarbete. Jag har gått in i väggen flera gånger när jag har försökt.

Fint att läsa att några av er har hittat rätt sorts jobb. Tråkigt att läsa om alla ni andra som delar erfarenheter med mig om att inte hitta rätt/orka jobba heltid.


Mitt första jobb var i disken på en vägkrog, det var faktiskt helt okej, jobbade 14-21/23, det var jobbigt att stå i en skramlande disk, alltid med radio på med dålig musik man inte fick välja och ibland var det stressigt att få ut ren disk till restaurangen. Men det funkade ändå rätt bra. Jobbade inte mer än 75% på det jobbet då man i princip inte "fick" jobba heltid, säkert pga snåla chef som inte ville betala för att de anställda skulle ha någon trygghet. I princip alla var timanställda. Mitt nästa jobb efter en period av arbetslöshet var butiksbiträde.

Dock var det en nyöppnad butik, det kom inga kunder och eventuella idéer om hur man kunde marknadsföra butiken eller göra den mer säljande fick inget stöd från chefen då hon inte trodde på marknadsföring. Jobbade ett år på 50% och sedan 85%, efter cirka 9 månader på 85% gick jag in i väggen. Hela situationen i butiken var rätt frustrerande. Inget stöd från chefen i något, det fanns inget internet, inget att göra eftersom det inte kom några kunder och jag var ensam anställd.Istället släpade jag min laptop fram och tillbaka, tittade på serier på den, skrev Nanowrimo på jobbet och satt och sydde grejer.

Nu har jag varit sjukskriven 2,5 år och har fått praktisera lite under den tiden, på katthem och på skolcafeteria, båda på drygt 15 timmar/vecka. Men jag kan inte jobba. Jag blir bara deprimerad och får hinkvis med ångest, kan inte tänka och gör fel hela tiden. Hatar att göra fel.
Nu är jag precis utförsäkrad och kommer nog aldrig kunna jobba mer än 25%, eventuellt mer om "rätt" jobb dyker upp. Men i dagsläget vet jag inte ens vad som skulle kunna vara rätt jobb.

Jag orkar knappt jobba heltid, är alltid trött som fan, jobbar ändå heltid just nu sedan några år tillbaka (jag gillar mitt jobb dock). Dessutom har jag familj. Jag brukar behöva lägga mig en stund (åtminstone ligga i ett tyst rum även om jag inte sover) efter jobbet för att ens orka tömma och fylla diskmaskinen. Ändå har jag sömnsvårigheter på kvällarna (oavsett om jag somnat efter jobbet eller inte). Lyckligtvis finns det piller som snälla doktorerna skriver ut (t. ex. Imovane), dom elaka läkarna skriver ju bara ut Lergigan och Theralen och all möjlig annan skit. Jag skulle nog kunna käka upp en hel förpackning med Atarax utan att bli ett dugg trött.

Jag klarar aldrig att träffa kompisar efter jobbet. Vissa helger träffar jag kanske någon antingen på lördag eller söndag men helst vill jag faktiskt inte träffa någon annan än familjen överhuvudtaget. Det allra värsta är när jag måste umgås med mina rediga ultra konservativa svärföräldrar en hel helg. Då känns det på måndagen att en sjukskrivning skulle inte vara helt fel (och att man faktiskt är VÄRD det, men jag är för plikttrogen och ärlig för att sjukskriva mig i onödan tyvärr).

Jag är också ibland vaken på nätterna bara för att få lite egen tid. Livet känns ibland som ett helvete utan varken början eller slut även om jag är ganska positivt lagt som människa, åtminstone i grunden. Jag har funderat på att gå ner i arbetstid till 80%, har ju rätt till det eftersom jag har en unge under 12 år eller alternativt söka sjukersättning på 25% om man nu skulle råka få det.

Jag skrev en lite längre text innan, om mig och hur jag fått kämpa mig genom olika instanserna i samhället, men nu slutligen känner jag mig så matt att jag lägger mig på rygg och kommer nog ge upp:(

snalla-hjalp-ensam-trott-utlamnad-mar-daligt-hjalp-t39593.html

Njaeee... beror helt enkelt på arbetsplats, kollegor, schema, pendelavstånd, typ av arbetsmiljö etc. Jag har inga problem med arbeta - en anställning på 100% kan jag klara utan något som helst problem, så länge en får arbeta efter samma villkor som alla andra.

Vissa arbetsplatser, där jag bara har varit tim.vik eller arbetat mindre deltider, har varit betydligt mer ansträngande än vissa arbetsplatser där jag har varit anställd på 100% samt arbetat extra utöver det per månad. Svårt att säga.

Med anpassat schema och tydlighet, så kan jag arbeta heltid, oavsett om det gäller lokalvårdare, sköterska, vända papper, dra VA-ledningar eller va fan som. Gillar att arbeta - känner dock inte av överhettning av intrycksprocessorn förrän den är svart som sot.

dasunbedingte skrev:Njaeee... beror helt enkelt på arbetsplats, kollegor, schema, pendelavstånd, typ av arbetsmiljö etc. Jag har inga problem med arbeta - en anställning på 100% kan jag klara utan något som helst problem, så länge en får arbeta efter samma villkor som alla andra.

Vissa arbetsplatser, där jag bara har varit tim.vik eller arbetat mindre deltider, har varit betydligt mer ansträngande än vissa arbetsplatser där jag har varit anställd på 100% samt arbetat extra utöver det per månad. Svårt att säga.

Med anpassat schema och tydlighet, så kan jag arbeta heltid, oavsett om det gäller lokalvårdare, sköterska, vända papper, dra VA-ledningar eller va fan som. Gillar att arbeta - känner dock inte av överhettning av intrycksprocessorn förrän den är svart som sot.

Håller med exakt om det som du skriver ovan. Det var lite det som var problem med AF, för de ville inte hjälpa mig med ett jobb, utan med en arbetsprövningsplats, jag sa då att vad är meningen med att se om man kan jobba på ett arbete som man på förhand vet om inte kommer att leta till ett jobb? Liksom alla jobb är ju inte likadana, men då tyckte de att jag var jobbig... , dock fann de aldrig någon arbetsprövningsplats heller....

skrivet en del här: snalla-hjalp-ensam-trott-utlamnad-mar-daligt-hjalp-t39593.html

Klarar det...men hur länge tar det innan jag blir själv-utbränd? Kanske inte värt att testa, hälsan borde gå först för går hälsan snett kommer jobbet också gå snett, tyvärr.

artifex skrev:Jobbar som timvikarie; Men har gått på rad någon sommar då jag jobbade upp i heltid. Jag var mest som en grönsak dom sist dagarna den sommaren. Satt och stirrade rakt fram. Men efter 165 timmar / månaden så tror jag att dom flesta är helt slut i knoppen, AS eller inte.

Miche skrev:165 timmar på en månad är bara knappt heltid (de flesta månader har lite mer än fyra veckor) och det finns många som jobbar mer än så år efter år inom både kroppsarbetaryrken och kontorsarbeten utan att bli slut, en del tar inte ens ut semester...

Heltid inom vården är 38.25 timmar per vecka, Så är det ett vårdyrke är det heltid

Jag jobbar 80%,

ullstrumpan skrev:

artifex skrev:Jobbar som timvikarie; Men har gått på rad någon sommar då jag jobbade upp i heltid. Jag var mest som en grönsak dom sist dagarna den sommaren. Satt och stirrade rakt fram. Men efter 165 timmar / månaden så tror jag att dom flesta är helt slut i knoppen, AS eller inte.

Miche skrev:165 timmar på en månad är bara knappt heltid (de flesta månader har lite mer än fyra veckor) och det finns många som jobbar mer än så år efter år inom både kroppsarbetaryrken och kontorsarbeten utan att bli slut, en del tar inte ens ut semester...

Heltid inom vården är 38.25 timmar per vecka, Så är det ett vårdyrke är det heltid

Inte överallt, vissa har mer/lägre tid. Där jag arbetade sist, hade vi 37.50h/vecka. Tillräckligt svängigt och hoppigt för mig att känna att det blev för mycket. 2 6-dagars veckor (dag/kväll...)
Även om arbetet är stimulerande och en har bra medarbetare som visar respekt. Saknar att inte arbeta tillsammans med de - kändes bra där - var uppskattad och så, till och med tillfrågad om att stanna kvar (hade snackat om söka vidare pga schemat) med tanke på min insats/uppskattning. Men sen när diagnoserna syntes, så var tydligen ens arbetsinsatser "bristfälliga". Tack för det. Sedan ändrades det dock.

Tor_och_i2p skrev:Klarar det...men hur länge tar det innan jag blir själv-utbränd? Kanske inte värt att testa, hälsan borde gå först för går hälsan snett kommer jobbet också gå snett, tyvärr.

Om du kan testa i period, så gör det som en utmaning. Blir det för mycket, så se till att du undertecknat avtal att du kan återgå till "vanliga" tjänstgöringsgraden när som.

Jag har aldrig jobbat heltid, med undantag av ett sommarvik på två månader för länge sedan. Däremot har jag varit SYSSELSATT på mer än heltid under perioder, när jag pluggat heltid och jobbat vid sidan av och haft huvudansvar för barnen. Det gjorde mig deprimerad, jag fick aldrig möjlighet till återhämtning eller att ställa om från en aktivitet till en annan.

Om jag får jobba med något som passar mig, med rätt kombination av rutin, repetitiva uppgifter och intellektuella utmaningar, så kan jag säkert jobba heltid, om det bara handlar om att orka med jobbet. Men eftersom jag ska orka med föräldraansvaret och en hel del vardagslogistik så är det nog inte realistiskt att jobba 100%, oavsett om jag skulle älska mitt jobb.
Vilket jag inte gör nu, så nu orkar jag ca 50%.

Narcissa skrev:Jag har aldrig jobbat heltid, med undantag av ett sommarvik på två månader för länge sedan. Däremot har jag varit SYSSELSATT på mer än heltid under perioder, när jag pluggat heltid och jobbat vid sidan av och haft huvudansvar för barnen. Det gjorde mig deprimerad, jag fick aldrig möjlighet till återhämtning eller att ställa om från en aktivitet till en annan.

Om jag får jobba med något som passar mig, med rätt kombination av rutin, repetitiva uppgifter och intellektuella utmaningar, så kan jag säkert jobba heltid, om det bara handlar om att orka med jobbet. Men eftersom jag ska orka med föräldraansvaret och en hel del vardagslogistik så är det nog inte realistiskt att jobba 100%, oavsett om jag skulle älska mitt jobb.
Vilket jag inte gör nu, så nu orkar jag ca 50%.

Så resonerar jag med (nu har jag inte ungar dock) - det kan bli för mycket av det roliga också.

Jobbar heltid, dock kan jag känna att det skulle ha varit skönt att ha onsdagar lediga.
Det vill säga att bara jobba 80% så att man får en paus mitt i veckan.
För när veckan är slut så är jag helt slut på det psykiskt sociala.
Lika så under veckan efter en arbetsdag vill jag vara helt för mig själv även om jag gillar mina arbetskamrater osv.

Jag gillar mitt jobb och personligen så behöver jag alltid någonting att göra så jag är väl en arbetsnarkoman. Jag har även hypomanisk, vilket innebär att jag konstant måste vara kreativ för att känna mig produktiv då jag älskar att skapa, rit a och komma på ideer.
Är även en person med mycket fysisk energi.

Så en arbetsdag för mig kan se ut: vaknar 05:15, 06:00 gym, 09:00 är på jobbet till 17, hemma ca 18:30 äter, slappar, 20:30 jobbar på egna projekt , går och lägger mig mellan 23 och 24:00.

Lördgara helt slut i huvudet och gör absolut bara det jag känner för.
Jag klarar heller inte av lång helger som är mer än 3 dagar då jag efter tre dagar måste ha någonting att jobba med.

Likaså med semestrar, de kan vara skitjobbiga då jag är en arbetsmyra som helt plötsligt inte har någonting att göra så måste jag konstant hitta på projekt eller något att göra.