För fyra år sedan gick jag rejält in i väggen, fick en psykos och låg inlagd under LPT i nästan ett år.

Sen jag kom ut har jag ryckt upp mig rejält, skaffat eget hus på landet där jag stormtrivs (tyst, lugnt och skönt). Kommit tillbaka till arbete 75%, börjat umgås med vänner igen. Jag har en sambo som jag trivs bra med. Vi har även djur ihop.

Jag har ett skyddsnät med personligt ombud, boendestödjare, läkare inom psykiatrin. Jag har en aspergerdiagnos.

De senaste månaderna känner jag att jag håller på att bli tokig. Mina sinnesintryck har ändrat sig, hörseln, synen känseln.. allt har blivit så mycket starkare. Jag känner mig stundtals förvirrad och vet inte vart jag är. Bilder flyger i mitt huvud i en himla fart. När jag gick in genom ytterdörren igår trodde jag en kort stund att jag var i mitt barndomshem. Allt jag gör tar så mycket energi och jag måste tänka på varje steg jag tar.

Är rädd att jag håller på att bli tokig och få en psykos igen. Vet inte hur jag ska göra för att stoppa det. Försöker få tag i min läkare för en sjukskrivning på 50%. Det bästa vore att lägga om mitt liv totalt, men hur?

Vi har hästar, hundar och katter som måste skötas. Jag har en dotter från ett tidigare förhållande som är hos oss varannan helg. Jag har ett eget företag på 25% som rullar. 50% fast tjänst inom kommunen som jag ska försöka sjukskriva mig ifrån.

Är det någon som har varit i en liknande situation och kan råda mig hur jag ska göra. Är så rädd för att bryta ihop igen och bli inlagd igen. Jag har de här åren byggt upp någon bra som jag inte vill se raseras.

Jag känner mig jagad av min ångest och så otroligt rädd för vad som ska hända. Känns som att en katastrof är på väg att ske.

Om jag vore i din situation skulle jag söka upp någon som jag tycker om och litar på för att sedan bara gråta och låta tårarna ned för kinderna. Sedan skulle jag nog också söka professionel hjälp