Hej

hitta denna sidan idag läst lite verkar stå lite vettigt inte så många yngre har jag märkt men ok , fick diagnosen AS förra veckan . Vet inte direkt vad jag hade hoppats på men det känns väl okej.. livet har åkt upp och ner dom senaste åren , varje gång det händer nåt bra går det neråt varje gång . Det är klart jag tänker på att ta livet av mig men jag gillar inte att förlora . dom flesta jag känner säger att AS är en bra sak också men jag kan inte se det så överhuvudtaget pågrund av det har jag missat allt men ibland tror jag att jag är nöjd över att ha missat supa dricka droga ha små förhållanden bråka snacka skit med mera .

Det enda jag vill med livet är att få en familj , sen kan jag dö lycklig
men det är ju aldrig så enkelt , och alla missförstår mig hela tiden på det jag skriver/säger och tar avstånd/trycker ner mig . Jag är så jävla trött på att vänta på att lyckas...


jaja snart ska det tydligen bli bättre när dom ska hjälpa mig där uppe på AS grejset ...


skulle gärna vilja veta vad jag har att förvänta mig är det bara tomt som väntar eller kommer man få hjälp , skulle gärna vilja ha massa tips för olika program osv jaja allt möjligt!


jag tycker om att prata så lägg gärna till mig här osv , jag hoppas att jag kommer få nytta av detta och en dag se bakåt då allt blev ljust

eller så dör jag...


Tack till dig som skriver!

Välkommen!

Hej Nummer13.

Jag har läst ditt inlägg, och känner att jag kan dela med mig av vissa erfarenheter till dig, kanske kan det ge dig incitament att stanna kvar, och skaffa bra strategier redan som ung (för jag tolkade att du är rätt ung).

Jag är också ny här på forumet, medelålders med familj, två barn.
När jag skaffade barnen levde jag i en långvarig relation, men hade inget namn på det som gjorde mig så annorlunda jämfört med de flesta andra jag mött. Spelade "anpassningsspelet" ganska bra, men till ett högt pris.

Det kändes oärligt, jag visste vad som förväntades (genom åratals av studier av andra människor) och jag imiterade. Ytliga relationer fungerade bra, men de nära relationerna med andra vuxna var för mig tomma, helt och hållet på de andras villkor. Det kändes mycket ensamt, fast jag var i en familj, som på ytan såg helt normal ut. Hade jag fixat att spela utan att känna ensamhet och sorg, skulle det ha fungerat.

Men i relationerna med mina barn, särskilt då de var små, var det bra att vara medvetet, uppövat och konsekvent lyhörd: Jag har egentligen svårt för det, men gör det fokuserat eftersom det inte funkar per automatik, med tiden gissar jag allt oftare rätt vad andra människor känner och vill (man kan fråga öppet också, men då röjer jag mina svårigheter, och det är inte alltid att rekommendera). Jag tror det till och med kan ha varit positivt för dem att få vara så sedda och bekräftade.

Däremot känner jag att barnen behöver andra människor än just mig att lära sig det sociala "finliret" av, i synnerhet nu då den äldsta är tonåring. Jag inser att de flesta andra föräldrar spontant "gör rätt" socialt, men att jag p.g.a. AS "gör rätt" men med viss delay, behöver mer tid på mig att tänka efter och respondera, och detta döljer jag (oftast) på olika sätt. (Problemen uppstår om jag förväntas vara spontan... Eller om jag inte spelar. Eller då jag misslyckas med att spela tillräckligt bra).

Tror att en gammal människa med AS som levt ett halvt liv i vissa fall kan tillföra väl så mycket som till exempel vården vad gäller råd om tänkbara strategier. Jag vet att det vimlar av generella råd, det kan behövas individuella också, men man ska minnas att vi med AS är en väldigt heterogen grupp. Jag (säkert i likhet med andra gamlingar med diagnos) kan ju mig själv, vet vad som funkat för mig, men du behöver själv hitta dina copingstrategier.

Det bästa är troligen att skaffa en mentor/coach på nära håll, någon som både vet mycket om AS, som har tålamod att lyssna, bryr sig om dig, är analytisk och (viktigast) som du kan lita på.

I ytliga relationer är det inte säkert att ens AS märks. I synnerhet om man har förberett sig innan (ramar kronologiskt, ev. material man behöver ha med, vilken social mask man ska anlägga, var går gränserna för vad man är beredd att prata om, hur agerar man om gränsen närmar sig, o.s.v.).
Jag har under lång tid jobbat för mig själv med förberedelser mycket inför dessa situationer, skrivit "sociala berättelser" i förväg. Det gör, paradoxalt nog, att flexibiliteten i situationen ökar om det visar sig att det inte blir som man förväntat sig, troligen för att det finns mer energi att ta av då).

Om du skaffar familj (om du med familj menar en familj med barn) behövs en partner. Med sin partner bör man kunna vara ärlig/sig själv (utan att spela alltför mycket), annars är det risk för att det blir så hemskt ensamt och förljuget i tvåsamheten.

Bra också att vara färdig med studier innan man skaffar barn, (det kan fungera ändå, men det tar mycket energi att plugga med en liten och parera sin AS samtidigt (erfarenhet)).

Strukturera: Räkna ut hur du kan minimera antalet stressorer i vardagen. Identifiera vad som stressar dig, och vad det blir för konsekvenser på kort respektive lång sikt om du minimerar stressorerna. Schema, uppmärkning i garderob och skafferi, att varje sak man äger har en plats, se över logistik till och från skola eller jobb så man passar tider, tekniken att "timeboxa" så man håller deadlines = en förutsättning om man ska studera vidare, eller jobba, hålla hushållsbudget m.m. är exempel på sådant. = Öva de exekutiva funktionerna. Här kan man faktiskt få bra hjälp från boendestöd eller habilitering i början. (Har lärt mig detta på egen hand, min första lägenhet var kaotisk.. )

Automatisera där det går att automatisera: Jobbigt medan man lär sig, en lättnad då man kan.

Slutligen: Ge inte upp ditt liv. Då får man (troligen) inte veta vad som händer! Allting är i förändring (sant, men olika snabba förändringar och inom olika områden, allt ifrån partiklar, kontinentaldrift, och åldrande, till människors perception i stunden, tolkningar och därmed känslor).

Att förhålla sig till (i varierande grad anpassa sig till/inte acceptera/styra) förändringarna, samt utifrån de situationer man fortlöpande möter, ändra sina tidigare tolkningsmönster är (tror jag) en sammanfattning av vad som händer under ens liv.

Det är som ett kaledjoskop, tolkningarna är bilden man ser, och bitarna inuti de händelser man varit med om, fast det tillkommer hela tiden nya bitar.

Till alla som läser detta på forumet: Hoppas jag inte irriterar någon med detta inlägg, det är i så fall inte min avsikt. Allt jag skrivit ovan är givetvis utifrån mitt eget perspektiv, och troligen har andra helt andra "sanningar". Men jag har AS, och har fått öva min mentaliseringsförmåga medvetet, jag gissar men kan inte vara säker. Ibland gissar jag rätt, ibland fel. Kanske en MGN?

Hur som helst:
Nummer13, jag önskar dig all lycka!

/xsnsx

Det var ett anmärkningsvärt bra svar.
Du vet bättre, helt unikt.

Ibland hänger jag inte riktigt med.

Lennart Frimodig

Atoms : Tack!





xsnnsx : Jag förstår dig rätt så bra , jag har försökt jobba skaffa vänner plugga söka kontakt men varje gång blir något fel alltid fel , och här hemma där jag bor är det ingen som tycker om mig i samhället så därför flyttade jag till en familj och skulle försöka där och dom visste att jag hade AS dom pratade aldrig någonsin med mig jag försökte ta kontakt men det kändes som det inte hjälpte överhuvudtaget och så hota dom mig också ... och slet i mig osv , och nu tror ingen på mig och det är tydligen bara mitt fel .. det kändes verkligen som droppen.... jag saknar verkligen år 0...