...samtidigt så berättar jag inte få så många alls.

Har du/ni någon gång varit i den situationen?
Några tips?

Jag vill inte att hela världen ska veta.

Jag är rädd för att antingen så vet de för lita och tror en massa om mig, som inte stämmer. Eller att jag blir dum- el freakförklarad.

Alternativt så vet de inget alls och jag måste förklara. Någon lång föreläsning orkar jag inte hålla. Dessutom så känner jag mig "normal", på sin höjd kan jag säga att jag är långsam, lättstressad och inte flexibel.

Har nämnt det på min DV (de vet jag redan att det är något fel på mig, annars skulle jag inte ha DV). Ingen frågade något; jag hoppas det betyder att de vet vad det är.

Av vilken anledning vill du att hela världen ska veta?

Jag är själv inte intresserad av att berätta om mina problem och personlighetsdrag till vem som helst. Dels ser jag inte meningen med det (de andra berättar ju inte heller allt om sig själva?), dels tänker jag som Alien. Antingen blir man missförstådd eller så måste man hålla föreläsning om vad ens problem innebär.
Finns det dock någon som har liknande svårigheter kan det vara intressant att utbyta tankar och erfarenheter.

Bara till nära familj helst, om inte det är nödvändigt att annan skall få veta.

Jag vill inte ha med hela världen att göra, men skulle jag bli världskänd, så hoppas jag de skiter i om jag har AS, eller inte.

Själv vill jag inte alls att alla ska veta. Jag tror många har väldigt mycket förutfattade meningar om vad Aspergers är för nåt. Och det är nog inte så positiva uppfattningar...

Känns det inte bättre att "vara konstig" och omgivningen vet att det finns en bakomliggande anledning istället för att man "är konstig" och det inte vet det och bara tycker att man är allmänt knäpp?

Zirre skrev:Känns det inte bättre att "vara konstig" och omgivningen vet att det finns en bakomliggande anledning istället för att man "är konstig" och det inte vet det och bara tycker att man är allmänt knäpp?

Nej, det känns inte bättre, som Aspergare måste man skådespela och försöka vara så lite konstig som möjligt. Försöka likna normalhet så mycket som möjligt.

l.

opteron skrev:Nej, det känns inte bättre, som Aspergare måste man skådespela och försöka vara så lite konstig som möjligt. Försöka likna normalhet så mycket som möjligt.

Vem bestämmer det?

Jag skådespelar då inte alls, bättre vara sig själv.

Zirre skrev:Vem bestämmer det?

Jag skådespelar då inte alls, bättre vara sig själv.

Man måste inte, men helst vill man vara normal i andras ögon än att vara konstig eller ett freak.

opteron skrev:Man måste inte, men helst vill man vara normal i andras ögon än att vara konstig eller ett freak.

Kan du vara snäll och tala för dig själv och inte som om det gäller alla?

Zirre skrev:Kan du vara snäll och tala för dig själv och inte som om det gäller alla?

Nej.

opteron skrev:Nej.

Det var tråkigt att höra.

Zirre skrev:Det var tråkigt att höra.

Var det ironi? Jag förstår mig inte på ironi.

Zirre skrev:Känns det inte bättre att "vara konstig" och omgivningen vet att det finns en bakomliggande anledning istället för att man "är konstig" och det inte vet det och bara tycker att man är allmänt knäpp?

Knappast.

Jag kan känna igen mig i det Zirre säger. Det är skönt att förstå varför man alltid blivit kallad konstig, och att få reda på att det finns andra som fungerar på liknande sätt.

Det gjorde mig glad att det kanske finns människor som man kan kommunicera med på ett helt sakligt sätt. "Fantastiskt!" tänkte jag när jag började läsa om AS.

Men för att komma till saken - jag skulle tycka det var helt underbart att kunna säga att jag har AS för att jag tror det skulle skapa förståelse för hur jag resonerar och lösa många konflikter, men tyvärr är jag medveten om att NTs har mkt fördomar och sällan är villiga att ta hänsyn till varken verkligheten eller sanning(fakta), och jag vill ändå inte bli mobbad - vilket händer ibland ändå.
Så jag har knappt berättat för någon, bara 2 vänner.

- F

Zirre skrev:Känns det inte bättre att "vara konstig" och omgivningen vet att det finns en bakomliggande anledning istället för att man "är konstig" och det inte vet det och bara tycker att man är allmänt knäpp?

Vad som är konstigt och inte konstigt är helt subjektivt.
Bara för att en upplever sig själv som konstig betyder det inte automatiskt att alla man träffar har samma upplevelse av en.

TheBoxSaysNo skrev:Vad som är konstigt och inte konstigt är helt subjektivt.
Bara för att en upplever sig själv som konstig betyder det inte automatiskt att alla man träffar har samma upplevelse av en.

Man kanske känner sig konstig som Aspergare men enda skillnaden på en Aspergare och en annan människa är ju hur de resonerar kring den sociala biten oftast, människor och liknande.

Om det anses vara konstigt att inte våga tala inför stort pack människor ja då vet jag inte vad som är normalt längre.

Kvistigt det där med om man ska förklara sin konstighet eller ej.

Ibland tar man fel på ens att folk märker den, även om man själv är säker.

Och en förklaring måste ges vid väldigt noggrant valt rätt tillfälle och till rätt bedömd person för att inte få motsatt effekt. Ofta får den tyvärr det. Många är rädda, fördomsfulla, tycker inte om att man lämnar ut sig så och så vidare. Det har man lätt dålig koll på som aspergare. Och har man en gång gett den kan man inte ta den tillbaka, men en tillbakahållen förklaring kan man alltid ge när man känner sig (ännu) säkrare. Kanske man också missar någon glad överraskning. Men hur stor risk är det värt?

Förklarar man för läkare eller myndighetsfolk som inte redan vet det eller har med det att göra så riskerar man också att få det emot sig när man senare söker vård, för en del tillstånd vill inte vården behandla hos aspergare.

Själv är jag mycket försiktig.

Jag tycker att Zombies utmärkta resonemang i senaste inlägget är lysande i all sin riktighet. Man måste definitivt avgöra själv vad man tycker känns bäst. Absolut!

Men har man aldrig tänkt riktigt så långt vill jag uppmana alla att också fundera lite på:

Är det väldigt många med Asperger som inte vill outa sin diagnos därför att de är för rädda för reaktioner i och med att så stor del av omvärlden har konstiga uppfattningar om den?

Eller är det en väldigt stor del av omvärlden som har konstiga uppfattningar om diagnosen och kan förväntas reagera konstigt på att få höra att någon i deras närhet har den, därför att det är så många med Asperger som inte vill outa diagnosen?


...svaret är naturligtvis att bägge påståendena är lika sanna!

Men det är ganska lätt att se att den onda cirkeln bara kan brytas i den ena änden.

Om det ska inte mer sägas än att det bör påpekas. Fler och fler måste se det, till att börja med. Det är ett första steg. Sakta men säkert blir vi också fler och fler som är redo. Det glädjer mig.

Alla ser inte riktigt den här vinkeln förrän de får den påtalad. Så jag tycker det bör påtalas.

Jag menar inte att lägga press och skuld på någon, jag är övertygad om att var och en känner bäst vad man är redo för.

Men jag tror som sagt inte alla ser bägge sidor av det här myntet från första början, utan först när de får det här påtalat för sig. Så jag tycker det behöver sägas. Lite då och då.

Nu har jag sagt det!

opteron skrev:Om det anses vara konstigt att inte våga tala inför stort pack människor ja då vet jag inte vad som är normalt längre.

Vänta lite, det har väl inte med AS att göra, är väl snarare social fobi?

Eller har jag ännu en gång totalt missförstått diagnosen?


Jag har inte diagnosticerad AS(än?), men jag vill att folk ska veta mina problem, så de vet hur de ska bedömma mina handlingar och hur de ska kommunicera med mig (hellre rakt och tydligt än försiktigt och subtilt).

Samtidigt vill jag inte att folk ska klumpa ihop mig med andra som har AS, då jag inte identiferar mig med många av dem. Det är en alldeles för luddig diagnos.

Jag funderar på att börja använda termen "social dyslexi" istället, då det bättre beskriver problematiken. (har ni något annat motsvarande begrepp så mottages det tacksamt)

Sen vill jag förstås inte att t.ex. arbetsgivare ska veta att jag har problem. Det gäller också värdefulla kontakter.

Jnx skrev:

opteron skrev:Om det anses vara konstigt att inte våga tala inför stort pack människor ja då vet jag inte vad som är normalt längre.

Vänta lite, det har väl inte med AS att göra, är väl snarare social fobi?

Både och, iaf enligt hur jag fungerar.

För mig handlar det om:

Socialt handikapp.
Sämre empatiförmåga.
Håller på med enstaka grejer eller hobbyn, inte alltför många.
Har svårt att kommunicera med andra människor, läsa av kroppsspråk osv.
Har svårt att märka när andra är ledsna eller när de känner sig obehagda.
Har svårt att vistas bland för många människor i längre tidsperiod.
Gillar inte att vistas i alltför störande miljöer eller moment.

Sedan skall man tänka att det finns olika slags Asperger, i alla fall vad jag hört enligt min doktor och att alla inte har helt idendiska "problem".

Men enda där som hindrar att man talar inför folk är väl svårighet att vara bland många mäniskor. Starkt intresse gör ju att man känenr att man har något att säga, svårighet att läsa av kroppsspråk gör en mindre nervös när folk är ointresserade, när man talar inför grupp tenderar ju de störande momenten vara minimala, ganska pinsamt om telefonen ringer under föreläsning?

Personligen älskar jag att tala inför strora grupper, jag har inte samma krav på mig som i en mindre grupp att sympatisera och förstå den jag pratar med. Dagordningen är satt, så jag riskerar inte att göra bort mig genom att prata om fel saker. Färre sociala regler att hålla koll på. Det är något de flesta inte är så bra på, så förväntningarna är inte jättehöga. Helt enkelt perfekt för mina AS-drag. Jag saknar ju också social medvetenhet nog för att bry mig så mycket om jag gör bort mig, något jag också har kopplat till mina AS-drag.

EDIT: Ehm, sorry för offtopic btw.