Hejsan! Efter många år har det sjunkit in att min 35 åriga och tre år äldre bror kanske har aspergers syndrom. I flera år har vi i familjen inte fått kommit hem till honom, men nu när jag har en 1,5 års son ville jag att han skulle få se vart sin farbror bodde. Jag frågade om jag fick hjälpa honom att städa och det fick jag. Vi städade 3 dar i sträck plus stötvis i en vecka. Min son var med och fikade och lekte efteråt. Men nu vet jag inte hur jag skall gå vidare för att hjälpa honom. Jag har inte vågat fråga honom om han har aspergers. Är det någon som har något tips.

M.v.h Brorsan

Fråga om han gillar lisbeth salander. Glid in på hennes personlighetsdrag.

Bra idé! Alternativt ta upp filmen "I rymden finns inga känslor"...

Det är väl bara och fråga. Annars behöver du veta, och tror du att han säkert vet.

Eller fråga hur han ser på sig själv, gällande personlighet, mentalt och sådant. Ifall det finns något han undrar och kanske känner vill ha svar på.

Det viktiga är inte så mycket om han de facto har Aspergers eller inte, utan om han har det bra eller inte, på det hela taget. Lider han av att ha ostädat t ex? Är det ett tillkortakommande för honom eller väljer han helt enkelt annat att göra av sin tid?

Och skulle han kunna tänka sig att ta emot hjälp, råd, stöttning med att gå vidare för att få verktyg som gjorde livet lättare (som vetskap, psykologkontakt, hjälpmedel som kedjetäcke, boendestöd eller annat) om han nu skulle ha nåt diagnostiserbart?

Uttrycker mig dåligt nu, men jag hoppas du fattar hur jag menar.

Ta det försiktigt och försök lägga fram det snyggt. Diplomatiskt kanske inte är bra, det kanske blir för indirekt, men schysst, respektfullt. Med att visa att man kan ha svårigheter och lättheter och att folk med AS oftare än andra har mer av båda, dvs är väldigt ojämna, och att det kan vara bra att få hjälp med det svåra.

Nu känner jag mig grymt pk, men det kan inte hjälpas. Lycka till!