Ibland skäms jag för att jag inte fattar det som alla andra redan vet för det kan vara så enkla saker som jag inte har förstått.

Som detta med varför man bör försöka anstränga sig så gott man kan med att försöka vara social. Jag har aldrig förstått varför det är så.

Först nu i vuxen ålder har jag insett att det är bra att ha ett så stort nätverk som möjligt eftersom det kan gagna en på många sätt.

Jag har gått och trott att man ska umgås med de personer man tycker bäst om och att man inte behöver anstränga sig i kontakten med dem som man inte tror sig kunna bli bra vän med.

Nu fattar jag att det hade varit bra att känna fler personer, inte bara för att ha fler vänner att umgås med på min fritid utan för att andra kanske kan hjälpa en med praktiska saker som t.ex. ordna kontakter åt en när man söker nytt jobb, hjälpa en att hitta bostad när man ska flytta, presentera en för andra som kanske visar sig kunna hjälpa en med något speciellt o.s.v.

Det här är sådant jag förstått NU i vuxen ålder. Jag har gått och tänkt som ett barn att jag skaffar en bästis med samma intressen som jag. Fler personer behöver inte jag i mitt liv. Detta är fel! Man behöver många människor i sitt liv och särskilt när man är vuxen.

Jag håller inte med och jag vill inte vara en del av det vanliga samhället hursomhelst.

Frida. Jag håller med. Tyvärr upptäcker man det där i alldeles för sen ålder. Det kan ändå gå hjälpligt under en tid om man av något skäl ändå har kommit att röra sig i vissa kretsar, där det varit naturligt att bistå varandra.

Men risken är stor att sådana kontakter tunnas ut alltmer och man står där till slut rätt ensam eller med endast de allra närmaste. Det vill säga om man nu inte har sett till att komma över sin sociala tröghet och förstått att etablera och hålla vid liv åtminstone något av ett kontaktnät. Detta är verkligen inte lätt.

Välkommen hit, Frida!

Jag kunde ha skrivit ditt inlägg själv. Mer än så kan jag inte tillägga för tillfället...

Välkommen!

Det glömde jag ju säga. Ja, det var ju det där med social tröghet, som sagt.

Jag ser att du varit medlem här ett tag. Även jag dröjde bra länge, innan jag postade mitt första inlägg. (Dessförinnan hade jag under mer än ett halvår läst på forumet som gäst.)

Visar mig från min mest sociala sida och säger välkommen till dig, jag också, Frida!

Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver i ditt inlägg, och det du beskriver är nåt jag tidigare ältat. När jag nyligen fick en AS-diagnos, så klarnade dock min bild av mig själv och min oförmåga till att upprätthålla kontakter och att "välja rätt".

Jobbar nu på att försöka acceptera mig som jag är, för detta kan jag inte förändra hos mig själv. Förstår nu att jag inte kastat bort en massa chanser, utan att jag faktiskt är annorlunda, och att jag inte orkar med sociala kontakter. Så jag har slutat att se det som att det är mitt fel.

Välkommen Frida säger jag med.

Och känner också igen mig. Inte fattar vad alla andra tycks fatta gör jag hela tiden; beträffande vänner och nyttiga kontakter är det väl inte viljan eller insikten om behovet jag har saknat, utan förmågan att skapa och hålla kontakt med folk.

Frida skrev:Jag har gått och trott att man ska umgås med de personer man tycker bäst om

Ja, det stämmer.

Frida skrev:och att man inte behöver anstränga sig i kontakten med dem som man inte tror sig kunna bli bra vän med.

Här gäller det att inte engagera sig känslomässigt. Se dem som resurser, inte som vänner. Antisocialt tankesätt helt enkelt.

Hänger inte riktigt med i Fridas resonemang. Jag känner snarare det motsatta, ju äldre jag blir desto mer inser jag att skillnaden mellan jag med kontaktnät och jag utan kontaktnät är lika med noll. Jag blir bara mer och mer "antisocial" eftersom behovet saknas i mig.

jo att få diagnosen sent är ett minus verkligen, helt plötsligt känns det som att man är en helt annan person och ens vänner förstår inte alls att man kan ha de svårigheter man har

Frida skrev:Ibland skäms jag för att jag inte fattar det som alla andra redan vet för det kan vara så enkla saker som jag inte har förstått.

Som detta med varför man bör försöka anstränga sig så gott man kan med att försöka vara social. Jag har aldrig förstått varför det är så.

Först nu i vuxen ålder har jag insett att det är bra att ha ett så stort nätverk som möjligt eftersom det kan gagna en på många sätt.

Jag har gått och trott att man ska umgås med de personer man tycker bäst om och att man inte behöver anstränga sig i kontakten med dem som man inte tror sig kunna bli bra vän med.

Nu fattar jag att det hade varit bra att känna fler personer, inte bara för att ha fler vänner att umgås med på min fritid utan för att andra kanske kan hjälpa en med praktiska saker som t.ex. ordna kontakter åt en när man söker nytt jobb, hjälpa en att hitta bostad när man ska flytta, presentera en för andra som kanske visar sig kunna hjälpa en med något speciellt o.s.v.

Det här är sådant jag förstått NU i vuxen ålder. Jag har gått och tänkt som ett barn att jag skaffar en bästis med samma intressen som jag. Fler personer behöver inte jag i mitt liv. Detta är fel! Man behöver många människor i sitt liv och särskilt när man är vuxen.

Jag förstår exakt vad du menar eftersom jag delvis varit med i sånt nätverkande. Och visst kan det ha sina fördelar, men nackdelarna överväger, åtminstone för mig.

Det du beskriver är det ultimata NT-spelet. Man tar sig fram i livet på NT-sätt, dvs inte genom sin kompetens utan istället genom sitt sociala engagemang. Det krävs att man har fallenhet för sånt och tycker det är intressant i sig själv. I annat fall är man chanslös. Men om man är beredd att låta hela sin tillvaro uppfyllas att denna sortens nätverkande så är det förstås bra. Själv mådde jag illa. Oerhört kraftödande om det inte kommer naturligt, vilket det nog inte gör för en aspig typ.

Frida skrev:och att man inte behöver anstränga sig i kontakten med dem som man inte tror sig kunna bli bra vän med.

Sugrövmanövern skrev: Här gäller det att inte engagera sig känslomässigt. Se dem som resurser, inte som vänner. Antisocialt tankesätt helt enkelt.

Sommar skrev: Det är utnyttjande! Vill man ha hjälp med något får man vara beredd på att återgälda det en annan gång, tex. om någon man känner hjälper en att laga en punktering bör man hjälpa den med något annat en annan gång tex. handla något. Okej, är det en en gångsförteelse kan det räcka med typ en blomma som tack men sker det återkommande är det i regel tjänster och gentjänster som gäller om man vill ha kontakten kvar. Tyvärr är vissa människor för mesiga för att säga ifrån och blir utnyttjade.

En tumregel i livet kan vara att aldrig ta emot hjälp om den är av den karaktären att man känner att man måste återgälda den mot sin vilja.

Med pengar kommer man långt. Tex; Ojojoj, rullstolen brakade ihop och nu tar jag mig inte hem. Vad göra? Ringa en kamrat med bil? Nej, här har man pengar med sig för säkerhets skull och kan ta en taxi.

De flesta hade ringt en kamrat från telefonlistan i denna situation. Men har man det så gör man sig osjälvständig och beroende av andras välvilja. Som man kan ge sig fan på bara finns där när de själva behöver hjälp.

sugrövmanövern skrev:En tumregel i livet kan vara att aldrig ta emot hjälp om den är av den karaktären att man känner att man måste återgälda den mot sin vilja.

Med pengar kommer man långt. Tex; Ojojoj, rullstolen brakade ihop och nu tar jag mig inte hem. Vad göra? Ringa en kamrat med bil? Nej, här har man pengar med sig för säkerhets skull och kan ta en taxi.

De flesta hade ringt en kamrat från telefonlistan i denna situation. Men har man det så gör man sig osjälvständig och beroende av andras välvilja. Som man kan ge sig fan på bara finns där när de själva behöver hjälp.

Jag skulle ringa en kamrat och be om hjälp. Men jag skulle propsa på att få betala för hjälpen. Oavsett om kamraten tar emot pengarna eller ej skulle jag inte känna nån tacksamhetsskuld. Men jag skulle ställa upp om kamraten behöver hjälp en annan gång, men då bara för att han faktiskt behöver hjälp, inte för att återgälda nåt.

imperativ skrev:Jag känner snarare det motsatta, ju äldre jag blir desto mer inser jag att skillnaden mellan jag med kontaktnät och jag utan kontaktnät är lika med noll. Jag blir bara mer och mer "antisocial" eftersom behovet saknas i mig.

Detta känner jag igen. Jag ids inte uppehålla mer eller mindre ytliga kontakter, för mig tar det alldeles för mycket energi. Antar att detta att hänga på mer eller mindre anonyma fora på nätet - och att inte ens där vara speciellt aktiv - är vad jag orkar med just nu.

Tack för varmt välkomnande!

Jag vet att detta är ett diskussionsforum och inte någon blogg men nu kom jag av mig och kan verkligen inte komma på vad jag ska svara på era inlägg.
Jag vill iaf tala om att jag tycker att det var intressant att få läsa era olika åsikter kring det jag har skrivit.

Jag har tydligen inte kommit till den där insikten än för jag förstår fortfarande inte varför i fridens namn jag ska anstränga mig för att knyta kontakt med människor jag inte ens tycker om eller egentligen vill umgås med. Är inte det ett väldigt självdestruktivt beteende? Att tvinga mig själv att vara social är att tvinga mig själv att göra något som kommer att resultera i att jag mår skit mest hela tiden. Att dessutom tvinga mig själv att hålla kontakten med en massa folk jag helst inte vill se skulle skicka mig rakt ned i kolsvarta mörkret igen.

Nej, jag har inget behov av något stort nätverk, och jag förstår inte vad som ska till för att väcka ett sådant behov heller. Det mesta jag behöver göra här i livet klarar jag helt utmärkt att göra på egen hand.