Ska försöka göra en lång historia lite kortare. Är mamma till en nu 16-årig flicka, diagnostiserad add + asperger. Hon flyttade till sin pappa (troligen han odiagnostiserad aspergare) vid 12 års ålder, efter att påstått sig blivit misshandlad hemma hos mig.

Hos sin pappa finns ingen struktur eller ramar vilket gjorde att hon tidigt kom i kontakt med droger och problemfyllda kompisar (mestadels diagnostiserade med ADHD). Hon hamnade på sluten utredningshem via ett LVU (där hon fick sina diagnoser) och en kort tid i fosterhem. Hon började skära sig och har låg självkänsla.
Under hela denna tid blommar hennes hat mot mig upp av och till (modern) vilket visar sig i att hon då inte vill träffa mig. Däremellan har vi träffats och haft en hyffsad relation. (svart-vitt tänkande känslor gentemot mig)
I dagsläget har hon ingen slutförd grundskola, dvs hon sitter hemma hos sin pappa om dagarna, har en pojkvän som är 38 (de män hon träffar är uteslutande minst dubbelt så gamla som henne) och har inte träffat mig eller sina syskon på 7 månader. (aldrig träffat sin yngsta halvbror)
Jag kan inte kontakta henne mer än via email (som hon inte besvarar), då hon bytt mobilnr och hennes pappa inte tillåter mig att komma dit. Han driver för närvarande en vårdnadstvist för enskild vårdnad om henne, något hon "startat" (?) och/eller stödjer.
Jag vet inte vad jag ska göra för att återfå kontakten med henne. Sist vi sågs hade vi en jätte-bra dag tillsammans och jag såg framtiden an med tillförsikt. Därefter sökte pappan enskild vårdnad om henne och sen dess har jag inte haft någon kontakt med henne.

Någon som har tips på vad jag ska göra? Är det bara att "vänta ut" henne? Hur lång tid kan det tänkas ta? Jag saknar min dotter och känner att jag missar otroligt mycket av hennes liv och vill så gärna hjälpa henne till ett bättre mående. Hennes syskon saknar henne med.
Någon med Asperger som kanske vet vad som kan hjälpa?

Fortsätt att skicka mail/brev. De kommer att finnas i hennes bagage längre fram när hon tar ställning till att återuppta kontakten med dig.

Låter som om fadern nyttjar dottern som verktyg i er konflikt.
Räkna med att han också duperar henne till hat.
Sånt här tar mer på krafterna än vad någon som inte varit där kan inse. Vill du motsätta dig hans krav om ensam vårdnad så får du PÅVISA din vilja till samarbete. Din vilja att sammarbeta och dina försök till det är extremt viktiga för din position vid domstolsförhandling.

Dynah skrev:Hon flyttade till sin pappa (troligen han odiagnostiserad aspergare) vid 12 års ålder, efter att påstått sig blivit misshandlad hemma hos mig.

Hårda anklagelser. Fysisk eller psykisk misshandel?
Om hennes funktionshinder inte var känt och därmed inte hennes behov heller, så kan väldigt mycket av vanlig uppfostran upplevas som just misshandel.
Jag gissar att det är där ni har den största knuten att nysta upp.

Hon anser nog både och, dvs både fysisk och psykisk misshandel. Den fysiska biten handlar om när hon fick sina raseriutbrott och slog både mig och saker runt omkring sig och jag höll henne fast. Psykisk för att hon antagligen kände sig kränkt av mig när jag ställde krav.
Det är svårt att nysta upp den biten, då jag själv inte vill ta upp frågan med henne eftersom vår kontakt varit så skör, och av rädsla att hamna där vi är just nu, dvs ingen kontakt alls.

Som jag såg det så hade jag precis lika mycket bestämmanderätt hemma när jag var liten o vägrade bli överkörd med saker som "nej du ska göra som jag säger".
Poängen var att jag inte ville bli bestämd över.
Samtidigt hade jag som tur var en förmåga att se rättvisa tyckte och tycker jag.
Det var ju faktiskt mamma o pappa som byggt o betalat huset och det var faktiskt de som köpte det mesta för sina pengar som de jobbat ihop så det funkade liksom inte i ens i mitt sinne att göra hål i väggen på mitt eget bevåg.
Och jag ville gärna göra dem glada för det mesta.
Det gick för det mesta att resonera med mig utom när man försökt bestämma över mig.

Men att de skulle bestämma att jag skulle gå i skolan, inte en chans.
Jag gick iofs i skolan och var sällan borta men jag hade en del ovanligheter för mig.
De rev en del av skolan och jag tyckte det var mer intressant att kolla på rivningen och förutse hur delarna skulle falla sönder när de rev.
Och jag tyckte ju att jag var i skolan och det var ju det man skulle vara enligt de vuxna.
Som jag hade fattat det så var det meningen att man skulle spendera tid där och på så vis lära sig så jag trodde ju att man lärde sig genom att bara var där även om jag inte förstod hur det skulle gå till.
Jag trodde att eftersom det funnits många unga innan mig så hade de vuxna listat ut effektivaste sättet att lära sig.
Jag tyckte mycket om att förstå saker och gör det fortfarande.
Jag noterade att det som verkade ta mig frammåt var verkligen inte tiden utan förståelsen av saker, att lista ut gjorde underverk.
Men jag litade på att det viktigaste var tiden man var i skolan och förutsatte att jag hade fel.

I övrigt var jag där när jag inte var sjuk tror jag.
Jag gick dit mest för att där var ju alla andra barn och det var mestadels trivsamt.
Tvärvägrade duscha i skolan efter gympan, jag ville inte visa mig naken för att jag trodde att en del skulle göra narr av mig o kalla mig "nakenfis".
Därför duschade jag inte såvida inte jag fick duscha i det låsta duschutrymmet.

Ditt hem är ju ditt och självklart kan hon ju inte få slå sönder det åt dig eller skada dig, men du får ju inte heller skada henne.
Kan tänka mig att hon tänker så.

Jag tycker det verkar märkligt om en som är 38 är ihop med en 16 åring.
Jag skulle be polisen ta en titt på denne åtminståne så det inte är någon serieskummis.
hade hon varit 5 år äldre, dvs 21 år hade jag väl iofs höjt på ögonbrynen men inte i närheten så mycket som när hon är 16.

Är du säker på att det är as/adhd? Jag tycker det låter lite Borderline...

MinusMirakel skrev:Är du säker på att det är as/adhd? Jag tycker det låter lite Borderline...

Det står i hennes diagnos att hon också passar in i diagnosen Borderline, men vad jag förstår så vill inte läkarna diagnostisera barn, dvs personer under 18, med diagnoser såsom Borderline.
Jag har efter lång tid accepterat att min dotter har AS och ADD. I början förnekade det och såg det som av sjukvården en ursäkt för hennes beteende. Vilket det i och för sig är. Hon ÄR annorlunda, hon missförstår mig ständigt, och jag har jätte-svårt att sätta min in in hennes situation för att hon är så långt borta ifrån hur jag var som tonåring.
Tyvärr kan jag inte göra något åt hennes dåliga umgänge. Socialtjänsten har haft henne under utredning och konstaterat att hon umgås med äldre män, men de anser att det är upp till föräldrarna att kontrollera hennes umgänge och göra något åt det.
Jag kan tyvärr inte ingripa, inte ens rättsligt då hon är över 15, och hennes far vägrar inse att hon umgås med fel människor. Hennes farmor har till och med godkänt umgänget.
Ingen vuxen i hennes närhet vill/kan ingripa gällande hennes livssituation, de har lärt sig med åren att hon vill och ska bestämma själv och att hon går sin egen väg.
Därför har jag via socialtjänsten försökt få till ett LVU så att hon ska få den hjälp och struktur som hon behöver, men de har inte velat ingripa. Med andra ord får hon inte den hjälp hon behöver för att må bra och klara sig själv senare i livet, och hon förstår inte själv att hon behöver ramar och struktur, tack vare sina diagnoser.
Är jag helt fel ute? Ska man göra som hennes pappa gör och låta henne gå sin egen väg? I mitt hjärta så känns det som fel väg att gå, hon är ju fortfarande ett barn.

Skulle du kunna presentera henne för forumet, tanken är att få veta hennnes inställning och hennes egna viljor och motiv till hennes agerande.

Hon har ju all rätt i världen att vilja vad hon vill och vi har nog ett annat sätt än dig att se på saker, kanske kan vi medla men det är inte säkert att det går.
Däremot kan nog många av oss se andra saker än dig, många av oss har erfarenheten att ha råkat ut för försök att pressa oss genom en mall.

Jag vet inte vad för struktur du är ute efter, kan tänka mig att du är ute efter läggningstider och läxläsning?

Möjligen behöver hon få gå sin egen väg så länge ingen blir skadad men jag tycker det åtminståne vore vettigt av henne att låta er ge henne er info och er syn på saker och vad ni i hennes omgivning tror att händer eller kan hända.

Det känns ju inte helt sannolikt att en 16 åring och en 38 åring har riktigt samma tankar om tillvaron och det ser jag som ett stort bekymmer.
Faktum är att jag utifrån din beskrivning litar mer på din dotter än den 38 årige killen.

nano skrev:Skulle du kunna presentera henne för forumet, tanken är att få veta hennnes inställning och hennes egna viljor och motiv till hennes agerande.

Hon har ju all rätt i världen att vilja vad hon vill och vi har nog ett annat sätt än dig att se på saker, kanske kan vi medla men det är inte säkert att det går.
Däremot kan nog många av oss se andra saker än dig, många av oss har erfarenheten att ha råkat ut för försök att pressa oss genom en mall.

Jag vet inte vad för struktur du är ute efter, kan tänka mig att du är ute efter läggningstider och läxläsning?

Möjligen behöver hon få gå sin egen väg så länge ingen blir skadad men jag tycker det åtminståne vore vettigt av henne att låta er ge henne er info och er syn på saker och vad ni i hennes omgivning tror att händer eller kan hända.

Det känns ju inte helt sannolikt att en 16 åring och en 38 åring har riktigt samma tankar om tillvaron och det ser jag som ett stort bekymmer.
Faktum är att jag utifrån din beskrivning litar mer på din dotter än den 38 årige killen.

Jag tror hon skulle känna sig kränkt av att se mina inlägg här, att jag vet "så mycket" om hennes liv (hon tycker jag snokar) osv.
Vad det gäller struktur så menar jag helt enkla saker som exempelvis rutiner...det behöver de flesta av oss för att må bra, hon har INGA. Hon går upp när hon vaknar, lägger sig när hon är trött, spelar ingen roll vilken tid på dygnet. Hon går inte i skolan och har inga regler för när hon ska vara hemma, var hon ska sova, vem hon får umgås med, vad hon får göra.
Hennes vilja har ju varit att umgås med äldre män, pröva droger, pierca och tatuera sig, och hennes far har inte stoppat henne och jag har inte kunnat. Allt jag säger är enligt henne endast till för att skada och stoppa henne från att göra det hon vill. Hennes pappa har tydligen och hamnat i samma tänkande gällande mig, då han nu ansöker om enskild vårdnad.

Jag är jätte-tacksam för dina inlägg och tankar kring detta.

Jag har nog en liknande dygnsrytm, den är på ca 25 timmar, jag har märkt att den varierat med vad jag äter till en del, den har varit uppe på nästan 26 timmar men jag upplever det som att jag mår bra av det men då har jag ingen familj och ett jobb som tillåter det.
Ibland behöver jag vara med på möten och då kan det bli problem med trötthet.
Å andra sidan var jag trött ofta trött under förmiddagarna förut, det är jag inte nu.

Pröva droger tror jag verkligen inte ger något vettigt, säkerligen är det jätteskönt men hjärnan lär sig ju hur den ska få det.
Jag har en turboeffekt av mina egna tankar, det är väldigt trevligt, jag kommer i någon sorts extas av det.
Antar att det är en annan variant, säkert inte lika intensiv men den är varaktig och jag kan använda den efter eget önskemål.
Det gav nog inte så mycket insikt men jag kan berätta mer utförligt om du vill, detta beskrev ju bara effekterna på mig.

nano skrev:Jag har nog en liknande dygnsrytm, den är på ca 25 timmar, jag har märkt att den varierat med vad jag äter till en del, den har varit uppe på nästan 26 timmar men jag upplever det som att jag mår bra av det men då har jag ingen familj och ett jobb som tillåter det.
Ibland behöver jag vara med på möten och då kan det bli problem med trötthet.
Å andra sidan var jag trött ofta trött under förmiddagarna förut, det är jag inte nu.

Pröva droger tror jag verkligen inte ger något vettigt, säkerligen är det jätteskönt men hjärnan lär sig ju hur den ska få det.
Jag har en turboeffekt av mina egna tankar, det är väldigt trevligt, jag kommer i någon sorts extas av det.
Antar att det är en annan variant, säkert inte lika intensiv men den är varaktig och jag kan använda den efter eget önskemål.
Det gav nog inte så mycket insikt men jag kan berätta mer utförligt om du vill, detta beskrev ju bara effekterna på mig.

Det verkar ändå som om du har ett bra liv, rutiner vad det gäller arbete och inget beroende.

Min dotter är endast 16 år, idag fick jag reda på att hon ertappats ensam, berusad, mitt i natten av polis. Då fick hon kalla fötter och berättade om igen att hon blivit misshandlad hos mig (denna gång dock INTE av mig utan av hennes styvfar), antagligen för att föra fokus ifrån henne själv.

Att hon inte kan släppa detta (händelserna hon påstår har hänt ska ha skett för 4 år sedan) och jag vet ju att det dessutom inte är sant. Hon ljuger och hittar på och kan inte glömma utan ältar och ältar. Att hon dessutom befinner i en sådan utsatt situation som ovan nämnda, vilket socialtjänsten inte verkar utreda alls eller påpeka någonting om heller, gör mig skit-orolig. Vad som helst kan ju hända henne men ingen verkar vilja stoppa detta. Enligt hennes pappa så "dricker hon inte så ofta", vilket får mig förstå att hon faktiskt gör det.
Jag har ingen aning om vad hon egentligen tänker, läser med rysning om alla dessa ungdomar som mördar sina mammor i ilska, kan tänka mig att hon kan gå så långt. Bup verkar inte hjälpa ett dugg. Det finns verkligen INGEN i världen som verkar kunna få henne på rätt spår och ibland ångrar jag faktiskt att jag satte henne till världen...det är inte meningen att en ung söt tjej som hon ska må så dåligt som hon gör och utsätta sig för fara...jag älskar henne av hela mitt hjärta men vet inte vad jag kan göra...saknar henne sååå.

"Min dotter är endast 16 år, idag fick jag reda på att hon ertappats ensam, berusad, mitt i natten av polis. Då fick hon kalla fötter och berättade om igen att hon blivit misshandlad hos mig (denna gång dock INTE av mig utan av hennes styvfar), antagligen för att föra fokus ifrån henne själv."

Dynah, du är inte ensam i den situationen. När min dotter, 15 år, hittades full tidigare i höst gjorde hon exakt likadant. Uppgav att hon bodde i fosterhem (!) och drog sedan igång en jätteapparat med misshandelsanklagelser. Förmodligen började alltihop med att hon var beredd att säga vad som helst för att inte behöva bli hämtad av mamma, och därmed avslöjas med att hon druckit... Jag bad socialen om hjälp eftersom hela situationen spårat ur, och sex veckor senare var jag inte längre förälder, jag blev ställd utanför helt och hållet och orkade inte ta mer av kunskapsbrist, feltolkningar och personangrepp... tillochmed min dotters annorlunda ätmönster hölls emot mig, jag anklagades för att ha försummat henne då jag inte skulle ha upptäckt att hon var bulimiker när det i grunden bara handlar om att hon som många andra med AS har svårt att upptäcka själv att hon är mätt. Ett av många exempel på hur det går till när socialtjänsten bestämmer sig för att man är en undermålig förälder och inte ska ha stöd för att orka fortsätta kämpa --- Det är inget jag orkar diskutera här, men det finns ingen hjälp att få i det läget. Vare sig från socialtjänsten eller andra som "borde" kunna hjälpa. Undrar hur många föräldrar som klarar av att ens försöka, och blir stämplade som rättshaverister på vägen?

Det enda jag har att hoppas på idag är att BUP ska kunna ge min dotter stöd så hon inte förstör sitt liv helt och hållet genom att hata allt och alla. Själv har jag "valt" att inte ha mer kontakt vare sig med dottern, soc eller skolan eller dem som har hand om min dotter idag. Jag kom till en gräns där jag blev tvungen att ta hand om mig själv för att inte gå ner till stationen och lägga mig framför tåget, och ironiskt nog tror jag att det är det min dotter kommer hata mig mest för, att jag gav upp. Damned if you do, damned if you don't, eller vad man nu ska säga.

Tänker på dig. Hoppas du får stöd från andra forumdeltagare.

Det är inte första gången man hör att Soc felbedömer och misstolkar NPF-problematik. Ska finnas mer om det här på forumet.

Skriver bara lite kort denna gång, jag har träffat en forumist som berättade att hon inte kunde känna öht hur mätt eller hungrig hon var.
Hon var tvungen att aproximera hur mycket mat hon behövde äta eller inte för att inte äta tills hon faktiskt kräks.

mårran skrev:Dynah, du är inte ensam i den situationen. När min dotter, 15 år, hittades full tidigare i höst gjorde hon exakt likadant. Uppgav att hon bodde i fosterhem (!) och drog sedan igång en jätteapparat med misshandelsanklagelser. Förmodligen började alltihop med att hon var beredd att säga vad som helst för att inte behöva bli hämtad av mamma, och därmed avslöjas med att hon druckit... Jag bad socialen om hjälp eftersom hela situationen spårat ur, och sex veckor senare var jag inte längre förälder, jag blev ställd utanför helt och hållet och orkade inte ta mer av kunskapsbrist, feltolkningar och personangrepp... tillochmed min dotters annorlunda ätmönster hölls emot mig, jag anklagades för att ha försummat henne då jag inte skulle ha upptäckt att hon var bulimiker när det i grunden bara handlar om att hon som många andra med AS har svårt att upptäcka själv att hon är mätt. Ett av många exempel på hur det går till när socialtjänsten bestämmer sig för att man är en undermålig förälder och inte ska ha stöd för att orka fortsätta kämpa --- Det är inget jag orkar diskutera här, men det finns ingen hjälp att få i det läget. Vare sig från socialtjänsten eller andra som "borde" kunna hjälpa. Undrar hur många föräldrar som klarar av att ens försöka, och blir stämplade som rättshaverister på vägen?

Det enda jag har att hoppas på idag är att BUP ska kunna ge min dotter stöd så hon inte förstör sitt liv helt och hållet genom att hata allt och alla. Själv har jag "valt" att inte ha mer kontakt vare sig med dottern, soc eller skolan eller dem som har hand om min dotter idag. Jag kom till en gräns där jag blev tvungen att ta hand om mig själv för att inte gå ner till stationen och lägga mig framför tåget, och ironiskt nog tror jag att det är det min dotter kommer hata mig mest för, att jag gav upp. Damned if you do, damned if you don't, eller vad man nu ska säga.

Tänker på dig. Hoppas du får stöd från andra forumdeltagare.

Hemskt att det finns fler i liknande situation. Bor din dotter i fosterhem numera?
Min dotter har gått hos BUP sen i våras, dock har ingen förbättring skett utan snarare en försämring. Litar inte alls på deras kunskap, när jag försöker informera dem om min och dotterns situation så verkar de slå ifrån sig denna info och endast utgå från vad hon själv säger, vilket i 99 fall av 100 inte stämmer.

nano skrev:Skriver bara lite kort denna gång, jag har träffat en forumist som berättade att hon inte kunde känna öht hur mätt eller hungrig hon var.
Hon var tvungen att aproximera hur mycket mat hon behövde äta eller inte för att inte äta tills hon faktiskt kräks.

Jag känner dock inte igen detta beteende hos min dotter. Jag tror att hon har Asperger "light", kan man ha det? Dvs lättare svårigheter av just denna diagnos, men sedan även svårigheter av sin ADD och att hon troligtvis också lider (och antaglingen mest) av borderline.

Dynah skrev:Tyvärr kan jag inte göra något åt hennes dåliga umgänge. Socialtjänsten har haft henne under utredning och konstaterat att hon umgås med äldre män, men de anser att det är upp till föräldrarna att kontrollera hennes umgänge och göra något åt det.
Jag kan tyvärr inte ingripa, inte ens rättsligt då hon är över 15, och hennes far vägrar inse att hon umgås med fel människor. Hennes farmor har till och med godkänt umgänget.

Ser inget problem i att hon umgås med äldre män. Det blir väl bara till ett problem om de har kriminell och/eller missbrukarbakgrund.

Dynah skrev:Ingen vuxen i hennes närhet vill/kan ingripa gällande hennes livssituation, de har lärt sig med åren att hon vill och ska bestämma själv och att hon går sin egen väg.

Naturligtvis. Det är hennes rätt gå sin egen väg. Duger inte med förbud om du vill ändra på detta (vilket du säkert insett oxå).

Dynah skrev:Därför har jag via socialtjänsten försökt få till ett LVU så att hon ska få den hjälp och struktur som hon behöver, men de har inte velat ingripa. Med andra ord får hon inte den hjälp hon behöver för att må bra och klara sig själv senare i livet, och hon förstår inte själv att hon behöver ramar och struktur, tack vare sina diagnoser.

Det finns aspies som inte är betjänta av "struktur" (främst de som är auktoritetstrotsiga och går sin egen väg). Du kan aldrig tvinga på henne dina värderingar genom att påtvinga henne "struktur". Förändring går via resonemang, inte förbud och "struktur".

Dynah skrev:Är jag helt fel ute?

Ja, dessvärre är du nog det.

Dynah skrev:Ska man göra som hennes pappa gör och låta henne gå sin egen väg? I mitt hjärta så känns det som fel väg att gå, hon är ju fortfarande ett barn.

Jag tror han gör rätt.

mårran skrev:"Min dotter är endast 16 år, idag fick jag reda på att hon ertappats ensam, berusad, mitt i natten av polis. Då fick hon kalla fötter och berättade om igen att hon blivit misshandlad hos mig (denna gång dock INTE av mig utan av hennes styvfar), antagligen för att föra fokus ifrån henne själv."

Dynah, du är inte ensam i den situationen. När min dotter, 15 år, hittades full tidigare i höst gjorde hon exakt likadant. Uppgav att hon bodde i fosterhem (!) och drog sedan igång en jätteapparat med misshandelsanklagelser. Förmodligen började alltihop med att hon var beredd att säga vad som helst för att inte behöva bli hämtad av mamma, och därmed avslöjas med att hon druckit... Jag bad socialen om hjälp eftersom hela situationen spårat ur, och sex veckor senare var jag inte längre förälder, jag blev ställd utanför helt och hållet och orkade inte ta mer av kunskapsbrist, feltolkningar och personangrepp... tillochmed min dotters annorlunda ätmönster hölls emot mig, jag anklagades för att ha försummat henne då jag inte skulle ha upptäckt att hon var bulimiker när det i grunden bara handlar om att hon som många andra med AS har svårt att upptäcka själv att hon är mätt. Ett av många exempel på hur det går till när socialtjänsten bestämmer sig för att man är en undermålig förälder och inte ska ha stöd för att orka fortsätta kämpa --- Det är inget jag orkar diskutera här, men det finns ingen hjälp att få i det läget. Vare sig från socialtjänsten eller andra som "borde" kunna hjälpa. Undrar hur många föräldrar som klarar av att ens försöka, och blir stämplade som rättshaverister på vägen?

Det enda jag har att hoppas på idag är att BUP ska kunna ge min dotter stöd så hon inte förstör sitt liv helt och hållet genom att hata allt och alla. Själv har jag "valt" att inte ha mer kontakt vare sig med dottern, soc eller skolan eller dem som har hand om min dotter idag. Jag kom till en gräns där jag blev tvungen att ta hand om mig själv för att inte gå ner till stationen och lägga mig framför tåget, och ironiskt nog tror jag att det är det min dotter kommer hata mig mest för, att jag gav upp. Damned if you do, damned if you don't, eller vad man nu ska säga.

Tänker på dig. Hoppas du får stöd från andra forumdeltagare.

Jo, det finns enorma kunskapsluckor hos de som borde veta bättre, vilket inkluderar såväl socionomer på socialkontoren och HVB-hem.

Jag tror dock att man i längden vinner på att inte köpa NTs sätt att tycka om barnuppfostran om man har barn som inte accepterar auktoritär barnuppfostran. Det man vinner är harmoniska barn, och då klarar man även av ingående granskning av ett HVB-hem. Vi var på tre månaders HVB-utredning 2004, och det enda de kunde hitta var att vi inte "satte gränser", men de kunde inte visa att det ledde till några problem.

mårran skrev:Själv har jag "valt" att inte ha mer kontakt vare sig med dottern, soc eller skolan eller dem som har hand om min dotter idag. Jag kom till en gräns där jag blev tvungen att ta hand om mig själv för att inte gå ner till stationen och lägga mig framför tåget, och ironiskt nog tror jag att det är det min dotter kommer hata mig mest för, att jag gav upp. Damned if you do, damned if you don't, eller vad man nu ska säga.

Har inte barn, men förstår precis.
Så är det nog rätt ofta att leva med asperger i det här samhället, vare sig det är hos sig själv eller en närstående.

mårran skrev:Tänker på dig [Dynah]. Hoppas du får stöd från andra forumdeltagare.

Instämmer.

Och jag skulle inte vara tvärsäker som rdos.

Tyvärr är det nog ofta så att det är försent att "rätta till" ett strulande barn som blivit tonåring. Vid det laget är de för starka, självständiga och rebelliska för att foga sig. Då kan man bara försöka resonera och lirka och hoppas att det föräldraskap man utövat dittills ska betala sig i form av att barnet/tonåringen har egen tankeförmåga och kanske även litar på vad man säger och gör.

Men i Dynahs fall verkar tilliten vara borta, så då blir det nog svårt. Har hon tillit till sin far eller någon annan vuxen? I så fall kanske det vore mer effektivt att försöka påverka den vuxen som fortfarande har inflytande över henne.

Jag förstår att man kan känna sig överkörd när myndigheter inte förstår vare sig en själv som förälder eller barnet med speciella behov. Men det är svårt för mig att greppa att ge upp sitt barn. För mig skulle det nästan vara värre än att lägga mig på spåret. Men i vissa lägen är det kanske det bästa för barnets skull.

Angelic Fruitcake skrev:Då kan man bara försöka resonera och lirka och hoppas att det föräldraskap man utövat dittills ska betala sig i form av att barnet/tonåringen har egen tankeförmåga och kanske även litar på vad man säger och gör.

– även om det kan ta tid. Förmågan att sortera ut vad som är vad och ta någorlunda hand om sig själv och sina relationer kan komma sent till en aspergare redan i bästa fall, och kommer kanske inte direkt fortare om folk slåss om en och de mäktigare av dem saknar den mest grundläggande förståelse.

rdos skrev:Ser inget problem i att hon umgås med äldre män. Det blir väl bara till ett problem om de har kriminell och/eller missbrukarbakgrund.

Det är ju tyvärr så jag har fått reda på detta, dessa äldre män förser unga flickor med alkohol och droger, jag antar i gengäld för sex. Hon påstår sig gilla äldre män, och det är väl ok om det skulle handla om äkta kärlek, men i hennes fall anser jag risken för utnyttjande överhängande, hon är inte bara ung utan även diagnostisterad med diverse som påverkar hennes förståelse för andra människor = hon blir ett lätt "offer".

Dynah skrev:Ingen vuxen i hennes närhet vill/kan ingripa gällande hennes livssituation, de har lärt sig med åren att hon vill och ska bestämma själv och att hon går sin egen väg.

rdos skrev:Naturligtvis. Det är hennes rätt gå sin egen väg. Duger inte med förbud om du vill ändra på detta (vilket du säkert insett oxå).

Som förälder vill man sitt barns bästa. Hennes egen väg att gå med tatueringar (som hon sedan ångrat), dåligt umgänge, alkohol och droger är ingen bra väg. Därför anser jag inte hon har rätt att gå den vägen.

Dynah skrev:Därför har jag via socialtjänsten försökt få till ett LVU så att hon ska få den hjälp och struktur som hon behöver, men de har inte velat ingripa. Med andra ord får hon inte den hjälp hon behöver för att må bra och klara sig själv senare i livet, och hon förstår inte själv att hon behöver ramar och struktur, tack vare sina diagnoser.

rdos skrev:Det finns aspies som inte är betjänta av "struktur" (främst de som är auktoritetstrotsiga och går sin egen väg). Du kan aldrig tvinga på henne dina värderingar genom att påtvinga henne "struktur". Förändring går via resonemang, inte förbud och "struktur".

Det kanske stämmer. Men överallt läser jag att just de med Asperger har extra behov av struktur, dvs mer än gemene man. I socialtjänstens alla utredningar står det att struktur och ramar är det hon behöver, även från rapporten från psykologen som ställde hennes diagnoser. Jag själv vet att barn BEHÖVER struktur, men du menar att så inte är fallet?

Dynah skrev:Är jag helt fel ute?

rdos skrev:Ja, dessvärre är du nog det.

Vad ska jag göra annorlunda tycker du? Jag är beredd att pröva det mesta.

Dynah skrev:Ska man göra som hennes pappa gör och låta henne gå sin egen väg? I mitt hjärta så känns det som fel väg att gå, hon är ju fortfarande ett barn.

rdos skrev:Jag tror han gör rätt.

Det har ju bara gått sämre för henne sen hon flyttade dit. Där började hon med droger, skolk mm. Hon har ett självskadebeteende som hon har utvecklat sen hon flyttat dit. Så därför känns det inte rätt väg, eller rättare sagt, jag VET att det inte är rätt.

Angelic Fruitcake skrev:Tyvärr är det nog ofta så att det är försent att "rätta till" ett strulande barn som blivit tonåring. Vid det laget är de för starka, självständiga och rebelliska för att foga sig. Då kan man bara försöka resonera och lirka och hoppas att det föräldraskap man utövat dittills ska betala sig i form av att barnet/tonåringen har egen tankeförmåga och kanske även litar på vad man säger och gör.

Delvis medhåll. Att försöka reparera något hos en tonåring är väldigt svårt, speciellt om hon då blivit en rebell och valt att ta avstånd ifrån sin mor.

Å andra sidan så upplever jag inte att någon av våra ungdomar (16 och 17 år) har haft någon rebellisk period (hade ingen sådan själv heller), så det är definitivt inget som är givet att aspie-barn måste vara rebelliska, inte ens om de har auktoritetstrots. Mycket beror snarare på hur de bemötts, precis som för vanliga barn. Jag har ju dessutom en 6 åring som levt med NTs (och auktoritär uppfostran) hela sitt liv, och han är mer rebellisk än någon av våra ungdomar någonsin varit. Det säger mig att bemötande är nyckelord.

Angelic Fruitcake skrev:Men i Dynahs fall verkar tilliten vara borta, så då blir det nog svårt. Har hon tillit till sin far eller någon annan vuxen? I så fall kanske det vore mer effektivt att försöka påverka den vuxen som fortfarande har inflytande över henne.

Jag förstår att man kan känna sig överkörd när myndigheter inte förstår vare sig en själv som förälder eller barnet med speciella behov. Men det är svårt för mig att greppa att ge upp sitt barn. För mig skulle det nästan vara värre än att lägga mig på spåret. Men i vissa lägen är det kanske det bästa för barnets skull.

Tilliten är borta och då hennes far antagligen odiagnostiserad aspergare, inte vill kännas vid mig utan startat en vårdnadstvist mot mig, vilket gör det ännu svårare för henne att få den hjälp hon behöver och svårare för mig att återfå kontakten med henne. Det var i samband med den som hon sa upp kontakten med mig och syskonen. I detta fall är det inte bara hon och jag som lider (för jag menar att hon inte heller mår bra av att vi inte har kontakt) utan även småsyskon som saknar henne och frågar efter henne. Mina ögon tåras varje gång de nämner hennes namn och jag vet inte vad jag ska svara dem varför vi inte kan hälsa på eller ringa henne.

Tidvis har jag gett upp, men det ligger inte i min natur att bara kunna "glömma" henne, utan saknaden ligger och skaver där bak i min själ så gott som hela tiden...det gör ont.

Dynah skrev:Det är ju tyvärr så jag har fått reda på detta, dessa äldre män förser unga flickor med alkohol och droger, jag antar i gengäld för sex. Hon påstår sig gilla äldre män, och det är väl ok om det skulle handla om äkta kärlek, men i hennes fall anser jag risken för utnyttjande överhängande, hon är inte bara ung utan även diagnostisterad med diverse som påverkar hennes förståelse för andra människor = hon blir ett lätt "offer".

Håller inte med. Det finns en medfödd preferens som vissa aspies har där man inte gillar att umgås med folk i sin egen ålder. Det finns speciellt en preferens hos flickor att gilla äldre killar/män. Så detta behöver inte vara ett problem.

Dynah skrev:Som förälder vill man sitt barns bästa. Hennes egen väg att gå med tatueringar (som hon sedan ångrat), dåligt umgänge, alkohol och droger är ingen bra väg. Därför anser jag inte hon har rätt att gå den vägen.

Det stämmer. Det är inte rätt väg. Men du behöver inse att förbud är fel väg. Du behöver förklara för henne vad som kan hända om hon börjar med alkohol och droger, eller skaffar dåligt umgänge, utan att det låter som förmaningar och förbud. Det är naturligtvis jättesvårt med en tonåring som hamnat fel, och dessutom inte vill veta av dig, men du måste byta taktik. Om du börjar att prata om hennes beteende utifrån ett rent konkret orsak-verkan synsätt, på ett sätt som hon inte kan tolka som förmaningar eller förbud, så kan du möjligen återvinna hennes förtroende. Kom då ihåg att hon själv i alla lägen ska välja vad hon ska göra. Du är den som förklarar vad som händer när hon tar sina beslut, inget annat. Du ska inte heller lägga några moraliska tolkningar i hennes beslut. Du ska bara rent logiskt förklara hur saker hänger ihop. Detta är kärnan i en icke-auktoritär uppfostran som fungerar på auktoritetstrotsiga barn.

Dynah skrev:Det kanske stämmer. Men överallt läser jag att just de med Asperger har extra behov av struktur, dvs mer än gemene man. I socialtjänstens alla utredningar står det att struktur och ramar är det hon behöver, även från rapporten från psykologen som ställde hennes diagnoser. Jag själv vet att barn BEHÖVER struktur, men du menar att så inte är fallet?

Jo, jag vet mycket väl att personalgrupper och även föreningar för autism/AS förespråkar struktur. Det är möjligt att vissa kan vara betjänta av det, men jag vet oxå bestämt att mina ungdomar inte är det.

Dynah skrev:Det har ju bara gått sämre för henne sen hon flyttade dit. Där började hon med droger, skolk mm. Hon har ett självskadebeteende som hon har utvecklat sen hon flyttat dit. Så därför känns det inte rätt väg, eller rättare sagt, jag VET att det inte är rätt.

Nej, det låter inte rätt.