Ibland känner jag mig som ett monster ...

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Winterblues » 2015-08-10 23:53:02

När jag var yngre så tror jag att jag kompenserade för min autism genom ödmjukhet. Jag var oerhört rädd för att såra folk och det gjorde mig till en bättre, men osäkrare, människa. Men sedan har saker hänt i mitt liv och jag har förändrats som person. Det var nyligen jag fick diagnosen och hade någonting att relatera till. Jag känner mig som en ett fullvuxet kreatur på kalvben, betandes självinsikter.

Jag har använt den här bilden/liknelsen förut (och jag har stulit grundidén från någon): i mötet med en människa hålls det upp en spegel. Det är genom den interaktionen och deras reaktioner man upptäcker omgivningens bild av en (och i slutändan vem man är?), men genom den "sociala dyslexin" förblir reflektionen suddig och man tvingas genom slutledningsförmåga försöka måla upp den. Ibland blir man chockad över vad man lyckas tyda.

Ibland känner jag mig som ett monster. Kanske att det beror på en bristande föreställningsförmåga. Ibland går jag för långt. Ibland bortrövas jag av känslor och känner att någon behöver höra min sanning; det bubblar upp och jag kan inte lägga locket på. Jag ser inte alltid konsekvenserna utanför avskärmningen – jag kan fullständigt ödelägga livslånga relationer i ett ögonblick, och samtidigt offra mitt liv för främlingar.

Men jag vill se människor, känna deras drömmar, relatera till deras liv. Paradoxalt nog så kan jag ibland vara den enda i rummet som ser när någon far illa och som agerar. Jag tror det beror på en analytisk förmåga i kombination med den överansträngda registreringen av intryck som vanligtvis gör en aspie trött i sociala sammanhang. Ångesten har jag lärt mig att leva med, men jag har inte lärt mig att leva med mig själv.

Kan någon relatera till det här? Kan man acceptera att vara proppfull av sitt eget jag? Ska man det? Eller hur tränar man egentligen upp någonting man saknar färdighet i, hur lär man sig se det som ligger bortom synfältet och hur utvecklar man ett intresse till att fokusera på det som ligger i periferin?

Typ :P
Winterblues
 
Inlägg: 428
Anslöt: 2011-08-27
Ort: Bohuslän

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav LILITH_ » 2015-08-11 11:56:09

Känner igen.
Har du tänkt på att du kan använda den där iaktagelseförmågan till att studera andra människor, alltså mer på djupet?
Det är ju också ett sätt att flytta sitt eget fokus ut från sig själv för jag tror inte att det där överdrivet introperspektiva är så himla nyttigt alla gånger.
Man kanske inte behöver träna bort personlighetsdrag utan mer försöka anlägga nya som är mer användbara?

Intressanta reflektioner iaf.
LILITH_
f.d Eyes wide open
 
Inlägg: 1594
Anslöt: 2009-12-26
Ort: Månens baksida

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Winterblues » 2015-08-11 12:31:52

LILITH_ skrev:Känner igen.
Har du tänkt på att du kan använda den där iaktagelseförmågan till att studera andra människor, alltså mer på djupet?
Det är ju också ett sätt att flytta sitt eget fokus ut från sig själv för jag tror inte att det där överdrivet introperspektiva är så himla nyttigt alla gånger.
Man kanske inte behöver träna bort personlighetsdrag utan mer försöka anlägga nya som är mer användbara?

Intressanta reflektioner iaf.


Ja, men jag har väl inte utövat det så mycket :) Det kanske är en bra idé och att man därigenom tränar upp en förmåga att se människor genom observationer och analys. Jag tror även att man där kan vända svagheter till styrkor, se människor ur lite annorlunda perspektiv genom nya infallsvinklar. Det kan nog som sagt vara någonting att öva upp. Då arbetar man ju inte mot sig själv för en gångs skull :)

Nej, kanske bara bejaka de mer konstruktiva sidorna hos en själv lite mer? :)

Tack för responsen!

Sedan vill jag passa på att nämna att jag medvetet skrev en lite provocerande titel med en ganska melodramatisk text, i syfte att väcka reaktioner i ett ämne jag tror är ganska viktigt. Men jag vet inte om det var en bra eller dålig idé faktiskt xD
Winterblues
 
Inlägg: 428
Anslöt: 2011-08-27
Ort: Bohuslän

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav antonius » 2015-08-11 12:56:14

Jag känner mig som Frankensteins monster, inte till utseendet tak och lov, men som sensmoralen, han var ju egentligen godlynt och snäll. Det är det där att vara missförstådd, ibland ständig grubblandes på hur jag ska få dem att förstå mig och hur jag skall komma underfund med mig själv. Det är inte så att någon pöbel jagar mig i mörkret med facklor och högafflar, annat än i mina ständiga mardrömmar... :-)063
antonius
 
Inlägg: 21863
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Puzzle » 2015-08-11 14:27:19

Ja jag gillar texten och rubriken kan jag börja med att säga.

Utöver det så ja, jag känner också igen mig i din välskrivna text. Jag vill egentligen skriva något mer men tankarna är lite "all over the place" idag så kan inte riktigt koncentrera mig men jag återkommer väl möjligtvis. :wink:
Puzzle
 
Inlägg: 4114
Anslöt: 2014-05-28
Ort: Shivering Isles

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Winterblues » 2015-08-11 22:39:16

antonius skrev:Jag känner mig som Frankensteins monster, inte till utseendet tak och lov, men som sensmoralen, han var ju egentligen godlynt och snäll. Det är det där att vara missförstådd, ibland ständig grubblandes på hur jag ska få dem att förstå mig och hur jag skall komma underfund med mig själv. Det är inte så att någon pöbel jagar mig i mörkret med facklor och högafflar, annat än i mina ständiga mardrömmar... :-)063


Haha jo det var en bra bild. Någonstans vill jag tro att det är sunt att bejaka sig själv. Men man måste ju också lära sig var gränserna går ibland för att kunna göra ett medvetet beslut om man vill tänja dem eller inte. Och ibland är det de där "katastrofala" övertrampen man vill förhindra. Jag har många gånger känt att jag gräver en grop till mig själv. Är jag så destruktiv eller är jag bara en idiot, kan man ju undra?

Puzzle skrev:Ja jag gillar texten och rubriken kan jag börja med att säga.

Utöver det så ja, jag känner också igen mig i din välskrivna text. Jag vill egentligen skriva något mer men tankarna är lite "all over the place" idag så kan inte riktigt koncentrera mig men jag återkommer väl möjligtvis. :wink:


Tack så mycket :) Jo jag känner precis samma som du idag. Det är ofta därför jag inte svarar på inlägg, min energi och koncentration/fokus måste ransoneras. Får väl ta nya tag när jag inte är lika splittrad :)
Winterblues
 
Inlägg: 428
Anslöt: 2011-08-27
Ort: Bohuslän

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav kiddie » 2015-08-11 22:54:50

Mitt liv har varit tvärtom. Med ökad ödmjukhet kommer sårbarhet, osäkerhet, sämre gränser mot andra... Jag saknar mitt "onda", kaxiga jag som ingen kunde trampa på, som var rättshaverist, som hade rätt även när jag hade fel, som inte brydde sig om folk blev ledsna.

Känns nu som jag som mer juste människa blir nedtrampad av en mobb, rånad på både energi och personlighet.

Jag skulle byta tillbaka om jag kunde.

Det är inget fel att vara "ond". Alla andra är själviska svin, innerst inne. Skadar man dem gör det inget. Skadar man dem INTE, ser de dig som en idiot.

:-)008
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15536
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Puzzle » 2015-08-11 23:18:18

Winterblues skrev:
Puzzle skrev:Ja jag gillar texten och rubriken kan jag börja med att säga.

Utöver det så ja, jag känner också igen mig i din välskrivna text. Jag vill egentligen skriva något mer men tankarna är lite "all over the place" idag så kan inte riktigt koncentrera mig men jag återkommer väl möjligtvis. :wink:


Tack så mycket :) Jo jag känner precis samma som du idag. Det är ofta därför jag inte svarar på inlägg, min energi och koncentration/fokus måste ransoneras. Får väl ta nya tag när jag inte är lika splittrad :)


Tack själv för inlägget, det var uppskattad läsning som sagt. :)

Då min hjärna fortfarande inte riktigt känner för att samarbeta så kan jag väl åtminstone bidra med två citat som innefattar en liknande känsla som fick mig på bättre mående när jag mådde som värst. Var skönt att se att någon annan hade upplevt något liknande.

"We are our own dragons as well as our own heroes and we have to rescue ourselves from ourselves"
- Tom Robbins

"If only it were all so simple! If only there were evil people somewhere insidiously committing evil deeds, and it were necessary only to separate them from the rest of us and destroy them. But the line dividing good and evil cuts through the heart of every human being. And who is willing to destroy a piece of his own heart?"
- Aleksandr Solzhenitsyn
Puzzle
 
Inlägg: 4114
Anslöt: 2014-05-28
Ort: Shivering Isles

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Winterblues » 2015-08-13 1:47:17

kiddie skrev:Mitt liv har varit tvärtom. Med ökad ödmjukhet kommer sårbarhet, osäkerhet, sämre gränser mot andra... Jag saknar mitt "onda", kaxiga jag som ingen kunde trampa på, som var rättshaverist, som hade rätt även när jag hade fel, som inte brydde sig om folk blev ledsna.

Känns nu som jag som mer juste människa blir nedtrampad av en mobb, rånad på både energi och personlighet.

Jag skulle byta tillbaka om jag kunde.

Det är inget fel att vara "ond". Alla andra är själviska svin, innerst inne. Skadar man dem gör det inget. Skadar man dem INTE, ser de dig som en idiot.

:-)008


Intressant att höra ett omvänt perspektiv från det jag har.

Under min gymnasietid resonerade jag mycket som du. Då tänkte jag att nu ska fan ingen jävel någonsin sätta sig på mig igen. Tyvärr så gick det inte så bra då, det blev mest utfrysning, slagsmål och jag var en kaxig och defensiv typ.
Det senaste har jag haft lite ångest över mina tendenser till våld. Alltså jag går inte och slår vemsomhelst på käften, utan om jag blir förbannad på någon som verkligen inte går att resonera med så försöker jag provocera fram ett första slag istället xD Om människor är lite rädda för en så blir man oftast lämnad ifred (det var bl.a. det jag syftade på med titeln "ibland känner jag mig som ett monster", men det inkluderas även till att överträda gränser och sociala normer överlag).

Jag tror på en skör balans mellan ödmjukhet och jävlaranamma! Jag behöver nog finna tillbaka till ödmjukheten. Jag är också ganska cynisk och tycker att människan som kollektiv är idioter (ganska misantropisk m.a.o.), men jag kan självfallet fortfarande tycka om individen. Jag vill kunna se den, bli en bättre människa, och samtidigt veta exakt när jag ska sätta ned foten och när det är tillfälle att dra tillbaka den.

Puzzle skrev:Tack själv för inlägget, det var uppskattad läsning som sagt. :)

Då min hjärna fortfarande inte riktigt känner för att samarbeta så kan jag väl åtminstone bidra med två citat som innefattar en liknande känsla som fick mig på bättre mående när jag mådde som värst. Var skönt att se att någon annan hade upplevt något liknande.

"We are our own dragons as well as our own heroes and we have to rescue ourselves from ourselves"
- Tom Robbins

"If only it were all so simple! If only there were evil people somewhere insidiously committing evil deeds, and it were necessary only to separate them from the rest of us and destroy them. But the line dividing good and evil cuts through the heart of every human being. And who is willing to destroy a piece of his own heart?"
- Aleksandr Solzhenitsyn


Jag gillar citaten! :) Jag har försökt göra en come back, men kan inte komma på någonting bra. Läskigt, men det enda som klingar är bibliskt krimskrams, men den uppmuntrar ju bara godhet och sådant puttifnuttigt :-)051
Winterblues
 
Inlägg: 428
Anslöt: 2011-08-27
Ort: Bohuslän

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav kiddie » 2015-08-13 2:22:57

Kanske även svårt att integrera det "goda" med det "onda" i sin egen hjärna. Personligheter är väldigt mixade men min hjärna säger att det är fel utan sätter det "goda" på en hylla och det "onda" på en annan. Så det går inte an att bara ta för sig av båda och blanda, för mig känns det som glass på fläskkotlett. Var sak på sin plats! Gäller även personlighetsdrag.

Ja... knäppt... :-)002
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15536
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Elize » 2015-08-13 5:52:26

Man speglar ju ofta sig i andra människor.. man kan se fina drag i andra människor om man kan se dem i sig själv.
Hade man sett en film och identifierat sig samt sympatiserat med "the bad guys", ja då hade jag nog blivit orolig för mig själv, men så länge man kan se det goda i andra så tror jag att man har väldigt mycket att ge.

Att vara ödmjuk är en väldigt fin egenskap tycker jag, en egenskap som jag både tycker är beundransvärd, intressant och attraktiv. Visst man riskerar att få en spark på smalbenet då och då av folk som inte har vett att uppskatta det - men så är det för alla människor. Man kan inte gardera sig ifrån att bli sårad - det krävs mod för att stå upp för sig själv och vara "en god människa", vad man nu personligen anser det vara.

Min dotter är snäll, söt och smart. Man tycker ju att det "borde räcka" för att klara sig överallt. Inte förrän jag med egna ögon såg hur svårt hon har det i interaktionen med jämnåriga så förstod jag till fullo hur mycket man drabbas av att inte per automatik fungera vad gäller den sociala biten.

Jag är fortfarande stolt över hur jag uppfostrat henne och jag kommer göra allt för att hon inte ska förlora den självkänsla som hon har med sig hemifrån. Jag har fått flera bra tips här och jag hoppas att habiliteringen vill ge henne en resurs-person, då jag läst och fått höra av psykolog att man verkligen har mycket bättre chanser att "lära sig förstå det sociala spelet" om man i riktigt ung ålder får någon som kan tolka och förklara för dig. Det är ett sånt stöd som jag hoppas att en resurs-person kan bidra med och jag kommer kämpa mig blå för att hon ska få det.

Jag tror det är viktigt att inte förlora sig själv och sina grundvärderingar och jag vill som sagt verkligen att andra ungars reaktioner inte ska hämma mitt barns utveckling utan att hon fortsätter att gå på instinkt/magkänsla som hon alltid gjort. Allt är ju på gott och ont - är någon orolig så blir min dotter oxå orolig. Är någon glad så blir min dotter oxå glad. Vad jag förstått nu, så kan hon inte alltid avgöra vem känslan startade hos - om den var hennes eller någon annans - men hon har lärt sig att lösa det, genom att fråga: "Är det bra?" "Är det bra?" Svarar man då "Ja allt är bra!" Så svarar hon oftast nöjt "Braaaa!" Tror hon dock inte på ens ord (för hon känner av när man bara försöker lugna henne), ja då kan hon fråga "om det är bra?" tio ggr på raken och till sist säger hon "Såja såja! Ingen fara!" och när man hör sina egna ord komma ur sin 4-årings mun på det viset.. ja då blir allting bra och man kan inte låta bli att dra på munnen, vilket i sin tur gör att hon blir HELT lugn, för hon KÄNNER att man ler.

Jag tror att vi generellt borde lyssna mer till vår instinkt för att det ska bli rätt. Många ggr går man emot den och suddar ut det viktiga genom att tänka för mycket på logik osv. Tyvärr är det ju ofta djur och små barn som fortfarande har kvar en stark instinkt för saker och ting, vi vuxna hade nog många ggr behövt att lära oss lyssna mer på vår magkänsla - att låta den vara vår sociala kompass.

Detta blev antagligen en väldig massa natt-surr från en trött hjärna, men man kan ju ta till sig det som blev relevant och hoppa över resten. :)
Elize
 
Inlägg: 97
Anslöt: 2015-07-21

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Puzzle » 2015-08-13 11:48:39

Winterblues skrev:Jag gillar citaten! :) Jag har försökt göra en come back, men kan inte komma på någonting bra. Läskigt, men det enda som klingar är bibliskt krimskrams, men den uppmuntrar ju bara godhet och sådant puttifnuttigt :-)051

Jag har en till.. :wink:

Bild

Nåväl, min hjärna är väl i någorlunda ordning idag så hade tänkte mig testa på ett litet eget textstycke dessutom. :wink:

Till skillnad från dig så var jag nog väldigt länge arg och aggressiv som ung, man kände sig utanför och konstant missförstådd så man blev utåtagerande men samtidigt så hade jag den där känslan av att "det inte var jag". Så man föll som in i ett hål där allt var mörkt och svart och man var arg på och hatade världen samtidigt som man var helt vilsen i sig själv.

Vet egentligen inte helt vad det var som hände men i några av dom mörkaste stunderna var det som att man ibland fick små glimtar av sig själv och man var trött på monstret man var mot sig själv och andra så man började leta efter andra människor och citat som hade upplevt något liknande som man kunde förstärka ljusglimtarna med och då fastnade jag för det första citatet med draken och hjälten. "Man måste rädda sig själv från sig själv".
Puzzle
 
Inlägg: 4114
Anslöt: 2014-05-28
Ort: Shivering Isles

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Winterblues » 2015-08-13 14:13:04

kiddie skrev:Kanske även svårt att integrera det "goda" med det "onda" i sin egen hjärna. Personligheter är väldigt mixade men min hjärna säger att det är fel utan sätter det "goda" på en hylla och det "onda" på en annan. Så det går inte an att bara ta för sig av båda och blanda, för mig känns det som glass på fläskkotlett. Var sak på sin plats! Gäller även personlighetsdrag.

Ja... knäppt... :-)002


Jag tänker ju mer i banor av att alla människor är lite både och (lite som Puzzle's citat insinuerar). Att en människa varken är god eller ond. Mycket har nog också med miljö att göra. Man formas av omgivningen. Som aspie tror jag också det är viktigt att få verktyg, för ofta handlar det inte om ondska. Låt mig ta ett exempel på vad jag menar:

Det har hänt att jag börjar gräla eller att jag skäller ut någon som gjort någonting orätt mot mig. Den personen har då säkert förtjänat det, men man ska nog vara försiktig med att såga folk längs fotknölarna hela tiden. Eftersom jag ibland har svårt att tyda ansiktsuttryck och kroppsspråk så är det svårt att veta när det är dags att sluta. Det är svårt att vara lagom! Om en tredje, utomstående person, står bredvid, så har det hänt att den personen stoppat mig, men då har jag ju redan gått för långt. Jag saknar verktyg till att förstå andra människor, ibland. Och ibland kan jag inte riktigt relatera till den. Det är ju en känsla av alienering.

Elize skrev:Man speglar ju ofta sig i andra människor.. man kan se fina drag i andra människor om man kan se dem i sig själv.
Hade man sett en film och identifierat sig samt sympatiserat med "the bad guys", ja då hade jag nog blivit orolig för mig själv, men så länge man kan se det goda i andra så tror jag att man har väldigt mycket att ge.

Att vara ödmjuk är en väldigt fin egenskap tycker jag, en egenskap som jag både tycker är beundransvärd, intressant och attraktiv. Visst man riskerar att få en spark på smalbenet då och då av folk som inte har vett att uppskatta det - men så är det för alla människor. Man kan inte gardera sig ifrån att bli sårad - det krävs mod för att stå upp för sig själv och vara "en god människa", vad man nu personligen anser det vara.

Min dotter är snäll, söt och smart. Man tycker ju att det "borde räcka" för att klara sig överallt. Inte förrän jag med egna ögon såg hur svårt hon har det i interaktionen med jämnåriga så förstod jag till fullo hur mycket man drabbas av att inte per automatik fungera vad gäller den sociala biten.

Jag är fortfarande stolt över hur jag uppfostrat henne och jag kommer göra allt för att hon inte ska förlora den självkänsla som hon har med sig hemifrån. Jag har fått flera bra tips här och jag hoppas att habiliteringen vill ge henne en resurs-person, då jag läst och fått höra av psykolog att man verkligen har mycket bättre chanser att "lära sig förstå det sociala spelet" om man i riktigt ung ålder får någon som kan tolka och förklara för dig. Det är ett sånt stöd som jag hoppas att en resurs-person kan bidra med och jag kommer kämpa mig blå för att hon ska få det.

Jag tror det är viktigt att inte förlora sig själv och sina grundvärderingar och jag vill som sagt verkligen att andra ungars reaktioner inte ska hämma mitt barns utveckling utan att hon fortsätter att gå på instinkt/magkänsla som hon alltid gjort. Allt är ju på gott och ont - är någon orolig så blir min dotter oxå orolig. Är någon glad så blir min dotter oxå glad. Vad jag förstått nu, så kan hon inte alltid avgöra vem känslan startade hos - om den var hennes eller någon annans - men hon har lärt sig att lösa det, genom att fråga: "Är det bra?" "Är det bra?" Svarar man då "Ja allt är bra!" Så svarar hon oftast nöjt "Braaaa!" Tror hon dock inte på ens ord (för hon känner av när man bara försöker lugna henne), ja då kan hon fråga "om det är bra?" tio ggr på raken och till sist säger hon "Såja såja! Ingen fara!" och när man hör sina egna ord komma ur sin 4-årings mun på det viset.. ja då blir allting bra och man kan inte låta bli att dra på munnen, vilket i sin tur gör att hon blir HELT lugn, för hon KÄNNER att man ler.

Jag tror att vi generellt borde lyssna mer till vår instinkt för att det ska bli rätt. Många ggr går man emot den och suddar ut det viktiga genom att tänka för mycket på logik osv. Tyvärr är det ju ofta djur och små barn som fortfarande har kvar en stark instinkt för saker och ting, vi vuxna hade nog många ggr behövt att lära oss lyssna mer på vår magkänsla - att låta den vara vår sociala kompass.

Detta blev antagligen en väldig massa natt-surr från en trött hjärna, men man kan ju ta till sig det som blev relevant och hoppa över resten. :)


När det gick upp för mig att du är här för din dotters skull så blev jag faktiskt rörd till tårar. Det är så fint! Jag tror det är viktigt för er båda.
Min familj är nog skräckexemplet på hur det inte ska gå till. De har aldrig förstått mig, aldrig ens försökt, och jag förstod inte dem. Idag har vi nästan ingen kontakt. När vi träffas så är relationen väldigt ytlig och intetsägande. Det är nästan så nära man kan komma att vara föräldralös, utan att de ska vara avlidna. Det blev min mormor som tog hand om mig istället, men hon börjar ju bli till åren och vi träffas kanske en gång varannan månad över en lunch. Tack och lov så har jag lite vänner som jag haft sedan tonåren (de säger för övrigt att "jag är den som är mest normal i min familj").

Visst fick jag utbrott som barn. Jag kunde bli rasande om jag blev påtvingad finkläder. Och fick jag nya kläder fick de ligga i garderoben i allt ifrån månader till år (då de blev bortglömda) innan jag spontant bara tog på mig dem en dag. Inte heller hade jag det lätt i skolan med klasskompisar, eller med mobbing, men jag sa aldrig någonting till någon om det. Tonårstiden var mest kaotisk. Det fanns ingen tanke på utredning på mig heller. När jag väl försökte angripa konflikter med mina föräldrar genom logik så ironiserades jag istället med öknamn som "Dr Kalkyl" eller "Professorn".
Min mormor har berättat för mig att mina föräldrar blev lättade när deras andra barn kom, ett som var mer självständigt.

Man förväntas alltid inta olika roller, och det är inte alltid man kan det. Rollen som äldsta storebror, att vara en förebild – fungerar på vissa plan, men syskonen kommer att komma ikapp med att kunna föra sig socialt. Min far känner bara till "arbetaren" och jag pressades alltid väldigt hårt till "att göra rätt för mig" – tills jag slog bakut för att jag inte orkade: han vet inte vad han egentligen krävde från mig. Istället narrades de med att jag bara ville "leka" när jag ägnade mig åt litteratur, musik, eller någonting annat jag tyckte var intressant och roligt. "Farbrorn som inte ville bli stor" kallade de mig ibland.

Jag tror också det är viktigt att tänka på att även ett autistiskt barn/vuxen faktiskt kan ha rätt, att man som förälder inte är felfri. Den självbilden är någonting som har präglat mig. Mina föräldrar har nästan aldrig i hela mitt liv bett om ursäkt till mig (jag kan minnas en gång). De har således aldrig haft fel i någonting.

Jag har egentligen inte ens påbörjat omständigheterna kring min uppväxt, men eftersom det är ett offentligt forum får jag nog avsluta där. Min poäng är i alla fall att som autistisk så är det inte så konstigt att många bygger upp en frustration i sitt utanförskap. Den kan komma till uttryck genom meltdowns, psykbryt, explosiva känsloutbrott, även i vuxen ålder. Och då ses man lätt som ett monster utanför kontexten.

Puzzle skrev: Till skillnad från dig så var jag nog väldigt länge arg och aggressiv som ung, man kände sig utanför och konstant missförstådd så man blev utåtagerande men samtidigt så hade jag den där känslan av att "det inte var jag". Så man föll som in i ett hål där allt var mörkt och svart och man var arg på och hatade världen samtidigt som man var helt vilsen i sig själv.

Vet egentligen inte helt vad det var som hände men i några av dom mörkaste stunderna var det som att man ibland fick små glimtar av sig själv och man var trött på monstret man var mot sig själv och andra så man började leta efter andra människor och citat som hade upplevt något liknande som man kunde förstärka ljusglimtarna med och då fastnade jag för det första citatet med draken och hjälten. "Man måste rädda sig själv från sig själv".


Den var också bra :) Jag har också använt liknande fraser, nästan som ett mantra. "Jag är min egen värsta fiende" eller att "rädda sig själv från sig själv". Känner igen mig i det du skriver. Speciellt om man inte haft en stadig grund att stå på, vilket jag inte haft i fråga om vägledning, fostran. För mig har det ju bara varit trettio år av skuldbeläggning, och då kan jag inte utvecklas känslomässigt. Jag menar autister har redan problem som det är med att förhålla sitt jag till omvärlden, och när skuldbeläggningen kommer så blir livet en aning förvirrande och omvärlden tycks abstrus; mörkt överhängande hotfull, och så flyr man gärna till en rik inre värld och sluter om sig själv.
Winterblues
 
Inlägg: 428
Anslöt: 2011-08-27
Ort: Bohuslän

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav plåtmonster » 2015-08-13 15:36:10

@Winterblues, Ibland får man bara betrakta vissa människor som defekta som det inte är mening att vara strukturerad med utan man får helt enkelt undvika de så långt som möjligt.
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Winterblues » 2015-08-13 16:56:37

plåtmonster skrev:@Winterblues, Ibland får man bara betrakta vissa människor som defekta som det inte är mening att vara strukturerad med utan man får helt enkelt undvika de så långt som möjligt.


Så sant som det är sagt :)
Winterblues
 
Inlägg: 428
Anslöt: 2011-08-27
Ort: Bohuslän

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Puzzle » 2015-08-15 20:35:38

Winterblues skrev:
plåtmonster skrev:@Winterblues, Ibland får man bara betrakta vissa människor som defekta som det inte är mening att vara strukturerad med utan man får helt enkelt undvika de så långt som möjligt.


Så sant som det är sagt :)

...Eller som jag brukar citera:

"Before you diagnose yourself with depression or low self-esteem, first make sure that you are not, in fact, just surrounded by assholes."
- Steven Winterburn


Är lite av en "citatjunkie" emellanåt om ni inte redan har märkt det.. :wink:
Puzzle
 
Inlägg: 4114
Anslöt: 2014-05-28
Ort: Shivering Isles

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav plåtmonster » 2015-08-15 20:45:46

@Puzzle, Problemet uppstår väl när man inte kan bli kvitt dessa "assholes" på grund av praktiska omständigheter.
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Puzzle » 2015-08-15 20:59:07

plåtmonster skrev:@Puzzle, Problemet uppstår väl när man inte kan bli kvitt dessa "assholes" på grund av praktiska omständigheter.

Mja.. Visst kan det vara svårare om det är inom till exempel familjen eller klasskompisar/kollegorna men även om man bara får insikten att det kanske faktiskt hellre kan vara dem än dig själv som är problemet så kan man ju försöka distansera sig från dem och deras åsikter bäst det går.
Puzzle
 
Inlägg: 4114
Anslöt: 2014-05-28
Ort: Shivering Isles

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Winterblues » 2015-08-17 12:34:12

Puzzle skrev:
Winterblues skrev:
plåtmonster skrev:@Winterblues, Ibland får man bara betrakta vissa människor som defekta som det inte är mening att vara strukturerad med utan man får helt enkelt undvika de så långt som möjligt.


Så sant som det är sagt :)

...Eller som jag brukar citera:

"Before you diagnose yourself with depression or low self-esteem, first make sure that you are not, in fact, just surrounded by assholes."
- Steven Winterburn


Är lite av en "citatjunkie" emellanåt om ni inte redan har märkt det.. :wink:


Haha jag har också citat-perioder ibland :D

Jag försöker leva efter principen att undvika rövhål omkring mig. Problemet är bara att livet då blir ganska ensamt :P
Winterblues
 
Inlägg: 428
Anslöt: 2011-08-27
Ort: Bohuslän

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Gafsan » 2015-08-20 20:29:43

Jag upplever på vissa sätt att jag har svårare att förstå mina medmänniskor än vad andra har, eftersom jag inte har den där automatiska förståelsen och empatin som icke-autister ofta har. Men å andra sidan känner jag nästan lika ofta motsatsen - att jag faktiskt har en bättre förmåga att förstå mig på folk än många andra.

Dels har jag aktivt studerat människor, läst psykologi, plöjt böcker om kroppsspråk etc. på ett sätt som jag inte tror att folk i gemen gör. Dels vet jag av erfarenhet att jag inte kan utgå från att andra fungerar som jag, vilket är ett vanligt misstag som människor gör. De utgår från att alla fungerar som de själva och reagerar likadant på saker och ting - som aspergare kan det vara lättare att relatera till att andra är helt annorlunda än man själv, utan att det är något konstigt med den saken. Slutligen har jag, som många aspergare, ett annorlunda sätt att uppfatta människors känslolägen. Jag är extremt känslig för stress och spänningar hos andra.

Sen kan jag känna mig lite som ett monster ändå, eftersom jag tenderar att resonera rationellt i situationer där andra är mer känslostyrda. Men å andra sidan - om jag kan hjälpa andra genom min "känslokyla" vem är det då som är ett monster? Jag, som lugnt gör det som behöver göras, eller de icke-autister som, istället för att agera konstruktivt, ägnar tillfället åt att bryta ihop?
Gafsan
 
Inlägg: 3595
Anslöt: 2011-01-23
Ort: En väldigt trevlig liten stad nånstans

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav plåtmonster » 2015-08-21 3:32:23

Det är nog inte känslokylan som är avgörande utan vilket uppsåt man har med sina handlingar och att man är observant på sig själv att man kanske inte får de varningar som behövs för att undvika klavertramp som andra får rent reflexmässigt.

Densamma känslomässigt styrda processen får ju även människor att ägna sig åt våldsamma aktiviteter i grupp eller som pöbel. Saknar man den direkta känslokopplingen så dras man inte lika lätt med i sådant.
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Ibland känner jag mig som ett monster ...

Inläggav Winterblues » 2015-08-21 20:10:24

Gafsan skrev:Jag upplever på vissa sätt att jag har svårare att förstå mina medmänniskor än vad andra har, eftersom jag inte har den där automatiska förståelsen och empatin som icke-autister ofta har. Men å andra sidan känner jag nästan lika ofta motsatsen - att jag faktiskt har en bättre förmåga att förstå mig på folk än många andra.

Dels har jag aktivt studerat människor, läst psykologi, plöjt böcker om kroppsspråk etc. på ett sätt som jag inte tror att folk i gemen gör. Dels vet jag av erfarenhet att jag inte kan utgå från att andra fungerar som jag, vilket är ett vanligt misstag som människor gör. De utgår från att alla fungerar som de själva och reagerar likadant på saker och ting - som aspergare kan det vara lättare att relatera till att andra är helt annorlunda än man själv, utan att det är något konstigt med den saken. Slutligen har jag, som många aspergare, ett annorlunda sätt att uppfatta människors känslolägen. Jag är extremt känslig för stress och spänningar hos andra.

Sen kan jag känna mig lite som ett monster ändå, eftersom jag tenderar att resonera rationellt i situationer där andra är mer känslostyrda. Men å andra sidan - om jag kan hjälpa andra genom min "känslokyla" vem är det då som är ett monster? Jag, som lugnt gör det som behöver göras, eller de icke-autister som, istället för att agera konstruktivt, ägnar tillfället åt att bryta ihop?


jo jag tror också att det är en egenskap som ibland kan vara väldigt positiv! Tycker du har väldigt bra tips. Där med böcker om kroppsspråk sa du något också. Någon som har boktips?!

plåtmonster skrev:Det är nog inte känslokylan som är avgörande utan vilket uppsåt man har med sina handlingar och att man är observant på sig själv att man kanske inte får de varningar som behövs för att undvika klavertramp som andra får rent reflexmässigt.

Densamma känslomässigt styrda processen får ju även människor att ägna sig åt våldsamma aktiviteter i grupp eller som pöbel. Saknar man den direkta känslokopplingen så dras man inte lika lätt med i sådant.


Intressanta reflektioner :) Jag känner igen mig i både i att det reflexmässiga liksom inte alltid finns där, och att inte ryckas med i pöblar. Det finns många exempel på när jag studerat gruppdynamik med utbrott av hets och bara dragit djupa suckar :P
Winterblues
 
Inlägg: 428
Anslöt: 2011-08-27
Ort: Bohuslän

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in