Jeg tror jeg tør påstå at 100% av de som selv tar initiativ til utredning og får diagnose, tar sin diagnose seriøst. Mens ikke så mange som 100% av de som selv ikke tar initiativ til utredning, tar sin diagnose seriøst.

Jeg tar ikke min diagnose seriøst, for så forskjellige som vi med AS er da, presis som folk flest, og så like som vi er, vi med AS og folk flest.

Jag tar diagnosen seriöst just eftersom jag inte tog initiativet.

Tar den inte seriöst utan mera som en arbetsmarknadsåtgärd. I dåliga tider får fattigt folk diagnoser verkar det som.

Jag tror att många diagnostiseras felaktigt. Är inte på det klara hurvida jag har asperger eller inte. Kan lika gärna vara min personlighet.

Jag är diagnostiserad på läkarens ordination.

Jag tar inte min diagnose så seriöst jag det är inte så att jag går runt och tänker på det hela tiden

Jeg ser på min diagnose som en form for annerledeshet, i betydningen for annerledes til å fungere i det ordinære arbeidsliv, for det var derfor jeg fikk diagnosen nemlig.

Hvordan jeg fungerer privat har liten eller ingen betydning.

River skrev:Jeg tror jeg tør påstå at 100% av de som selv tar initiativ til utredning og får diagnose, tar sin diagnose seriøst. Mens ikke så mange som 100% av de som selv ikke tar initiativ til utredning, tar sin diagnose seriøst.

Så kan det nog vara. Samtidigt så skulle jag gissa att de som själva tar initiativ till utredning oftast har en lägre grad av funktionshinder än de som får sin utredning på initiativ från någon annan.

Att själv ta initiativ till utredning kräver en självinsikt som nästan definitionsmässigt saknas för den som har svårare former av autismspektrumproblematik inklusive AS. Dessutom är det nog inte vanligt att någon utomstående föreslår utredning om man inte har en tämligen påtaglig problematik.

Jag tar den mycket seriöst - och fick slåss i flera år för den, liksom för diagnosen depression och nu senast diagnosen bipolär sjukdom typ 2 - tillsammans med GAD förklarar de allt speciellt jag upplevt!