Jag vet inte riktigt varför men jag har svårt för att avgöra om jag hör av mig för mycket till folk (eller skapar för många trådar på forum som detta osv). Jag är egentligen inte en särskilt social person. Jag är definitivt introvert och jag spenderar större delen av min tid själv (fast jag träffar folk ibland). Ibland blir jag dock väldigt fäst vid personer (speciellt intelligenta personer som är äldre än jag) och när jag blir det så vill jag gärna prata med dem. Jag vill då diskutera saker, ställa frågor och ha djupa konversationer om astronomi, psykologi eller andra saker jag är intresserad av. Om folk inte klart och tydligt säger åt mig att jag hör av mig för ofta eller om folk inte säger åt mig att jag pratar för mycket om till exempel vetenskap så har jag en tendens till att prata mycket.

Hursomhelst, det verkar som att folk tycker att jag antingen kontaktar dem för ofta eller att jag pratar för mycket om saker jag tycker är intressanta. Det verkar som att det blir för mycket för dem för det är inte ovanligt att folk slutar prata med mig. Jag har förlorat "vänner" på det sättet (jag vet inte hur man definierar en vänskap, därav citationstecknen).

Jag vet inte riktigt var gränserna går och det gör mig förvirrad. Det ger mig även ångest och jag oroar mig ständigt över att jag ska göra fel. Det stör mig. Gör jag något fel? Hur vet man om man kontaktar folk för mycket eller pratar för mycket om de inte säger något? Som jag nämnde tidigare så håller jag mig mest för mig själv men ibland blir jag som sagt fäst vid folk och då vill jag ha deras uppmärksamhet. Är det konstigt/fel? Om en psykolog frågar mig om jag har svårt för att behålla "vänner", räknas detta då (trots att jag har ett par "vänner" som jag känt i några år)?

Kan någon förklara det här för mig?

Nej jag kan tyvärr inte förklara hur det här fungerar. Jag lider av att folk kontaktar mig och lider i förlägningen av att jag förstår att jag sårar folk. Alltså jag är 32 år och har rätt nyss börjat förstå att det är mig i det sociala det är fel på och inte alla andra. Så har jag alltid tidigare sett det.

Du kanske kan göra som jag nu har börjat med. Det tar emot speciellt från början (man vill ju framstå som normal). Men berätta. Förklara hur du upplever situationen, att du inte förstår sånt här men att du vill veta. För att kunna lära dig och vara en bättre vän.
Jag har aldrig pratat så mycket med människor med mina problem som jag gör nu men tydlighet hjälper.

Jag har gått kurs rätt nyligen och pluggar nu, har börjat med denna strategi när folk tar kontakt och vill umgås utanför skolan. Börjar förklara redan tidigare när jag känner det där osynliga socialaklistret börjar kladda. Saker jag då kan berätta är att
* Jag ringer inte men det betyder inte att jag inte uppskattar personen. Har lättare för mailkontakt eller facebook.
* Om personen ringer så kanske jag inte svarar men samma där det är bara jobbigt för mig att svara.
Märker jag att folk dras till mig och umgås i miljön vi träffas typ skolan brukar jag nu även förklara att jag kan framstå som lite kantig och elak men att jag i regel inte menar att vara så. Osv, osv.

Var svårt i början men det hjälper, skulle någon skrämmas bort så å nej... Jag har tur med det att jag har ett extremt lågt behov av social stimuli. Men "vänner" har blivit sårade och bittra, vänskaper har tagit slut utan att jag ens saknat eller märkt det.
Jobbar med detta nu och i natt kom jag på att jag ska skriva in på mitt stora väggschema en dag i veckan då jag ska vara vänskaplig och jobba med mina vänskapsrelationer.

Om jag var du och misstänkte att jag kanske skulle ha överansträngt någon vänskap så skulle jag maila den personen. Fråga förklara den egna problematiken samt trycka in några rader av uppskattning till personen.

Angerboda,

Jag är någon slags "on eller off"-person. Antingen hör jag av mig till folk väldigt sällan (vilket är hur de flesta av mina relationer ser/har sett ut) eller så hör jag av mig för mycket (eller jag misstänker som sagt att jag gör det).

Du föreslog att jag kan förklara hur jag upplever situationen och att jag inte riktigt förstår mig på dessa saker. Det har jag gjort. Jag säger ibland till folk att de får säga till ifall jag hör av mig för mycket/ställer för mycket frågor osv. Folk gör inte det. De bara slutar höra av sig. Egentligen är det ganska ok (men självklart inte helt ok). Jag trivs bäst själv och jag har inte heller något stort behov av "social stimuli" men det som stör mig mest är att jag inte förstår vad som händer eller varför det händer.

Jag har en regel att höra av mig varannan gång. Det är regeln som använts förr. Men såklart gör man undantag om det är något speciellt, typ man fick veta att det går en film plötsligt och måste höra av sig om tillfället inte ska gå en förbi.

När jag följer min regel, dör alla relationer ut snabbt och jag inser att jag är inte särskilt viktig, så ingen bryr sig om att höra av sig till mig utan i bästa fall så accepterar de väl att träffas "om jag tjatar".

Att se hur mina bekanta beter sig på FB har öppnat ögonen en hel del för hur de faktiskt följer denna regel med varandra, troligen omedvetet. Där märker jag också att deras förklaringar till varför vi inte umgås, bara är bortförklaringar. Som att det var för långt till mig, men dagen efter hälsar de på en flytkigt bekant som bor ytterligare 4 mil längre bort från dem. Eller "vi kan inte träffas idag eftersom jag ska till min psykolog" och sedan skriver personen på FB hur kul den har med en annan vän i skoaffären.

Nä, följ regeln varannan gång (med undantag för just undantag) och behåll de som också följer. Följer de inte, var de inte intresserade. Visst finns det NPF:are som inte klarar att följa regeln och som ändå är intresserade, men då får man bestämma om man orkar vara den drivande hela tiden. Jag gör det inte.

Hej Neutrino.

Jag har samma problem som du. Jag har alltid haft det, och trots att jag nu är 32 år så hände det senast i förra året att min bäste vän "gjorde slut" med mig för att han tyckte att jag var för på. Detta tycker jag var orättvist handlat av honom, eftersom han aldrig hade påtalat för mig att det var ett problem. Jag anser att man borde få en tillsägelse så att man har en chans att ändra på sig innan man bryter sådär. Där kastade han bort många års vänskap i en handvändning, som om jag inte betyder någonting alls; utan att ha gett mig en chans att ändra på mig. Det sårar något enormt.

Det är jättesvårt det där med gränser. Jag gjorde uppenbarligen fel med min bäste vän, men han är den ende nära vännen jag hade också; den jag kunde prata med om precis allt. Så jag trodde att jag var "safe" jag trodde att han tyckte om mig som jag är.

Med mina övriga vänner (som verkligen inte är många och som inte står mig likafullt så nära) så har jag satt i system att inte höra av mig ibland, trots att jag väldigt gärna skulle vilja det. Detta för att ge dem en chans att själva höra av sig, så att det blir en balans i relationen. I alla fall jag vill inte alltid vara den som hör av mig först och är mest på, jag vill också få någon form av bekräftelse på att jag är tänkt på och saknad av andra. Och någon gång måste ju den andra parten höra av sig, det är väl det minsta man kan begära om man skall ha en relation som är "aktiv".

Men sedan finns ju de där vännerna också som man kanske har en historia med långt tillbaka. Som man inte hör av så ofta, men när någon väl hör av sig till den andre så tar man upp tråden precis där man slutade. För min del, så är det väldigt få personer som betyder såpass mycket för mig att jag skulle ge dem den statusen i mitt liv. Jag är nämligen av den åsikten att en relation måste vårdas och få näring, oavsett om det är en vänskapsrelation eller en mer romantisk sådan.

Det är alltså inte fel att du vill ha intressanta personers uppmärksamhet, Neutrino. Felen uppstår när man som aspergare inte kan tolka det sociala samspelet på ett sätt som för de flesta andra människor borde vara självklart. T.ex. när man hör av sig till en människa ofta och den inte säger rätt ut att det är för mycket och personen ifråga hoppas att man skall förstå det ändå p.g.a. något tonläge eller p.g.a. att den inte hör av sig tillbaka, samtidigt som personen ifråga ber om ursäkt och säger att den har varit så upptagen den senaste tiden... Det är klart att det blir förvirrande för oss aspergare!

Jag kan alltså inte förklara för dig; Neutrino. Det kan ingen, för det finns inga färdiga svar. Varje relation är unik och människor har olika toleransnivå för hur på man kan vara gentemot dem innan det blir kvävande för dem.

Det jag däremot skulle kunna råda dig till är att kanske ursäkta dig ibland om du misstänker att du varit för på och säga rätt ut: "förlåt om jag är så på, säg till om det blir för mycket men jag kände verkligen för att diskutera med dig om just detta...". Eller säg rätt om du är komfortabel med det: "jag misstänker att/jag har aspergers syndrom och ibland så ser jag inte när jag blir för intensiv. Jag skulle uppskatta om du säger till mig om jag skulle bli för på, tala klarspråk med mig; för jag har svårt att uppfatta nyanser". Och som sagt, hör inte av dig så ofta som du skulle vilja. Det är svårt att sia om något antal gånger per månad eftersom folk är olika... Och vänta ut personerna ibland, ge även dem en chans att få bli den som hör av sig till dig. Håll koll på om de någonsin hör av sig till dig emellan era samtal. Gör de inte det, så är det nog läge att låta relationen ebba ut.

Neutrino skrev:Angerboda,

Jag är någon slags "on eller off"-person. Antingen hör jag av mig till folk väldigt sällan (vilket är hur de flesta av mina relationer ser/har sett ut) eller så hör jag av mig för mycket (eller jag misstänker som sagt att jag gör det).

Du föreslog att jag kan förklara hur jag upplever situationen och att jag inte riktigt förstår mig på dessa saker. Det har jag gjort. Jag säger ibland till folk att de får säga till ifall jag hör av mig för mycket/ställer för mycket frågor osv. Folk gör inte det. De bara slutar höra av sig. Egentligen är det ganska ok (självklart inte helt ok). Jag trivs bäst själv och jag har inte heller något stort behov av "social stimuli" men det som stör mig mest är att jag inte förstår vad som händer eller varför det händer.

Ah jag förstår. Deras förlust förstår dock att det är frustrerande. Jag råkade ut för det där i barndomen. Man tycker att vuxna borde vara duktigare på att förklara sig och förstå att andra vill förstå. Människor och relationer är mysterium ser du ett mönster så förstår jag att du vill nysta i det. Men låt inte detta vara en källa till ångest eller onödig oro. Ofta är folk lite lata och bekväma och undviker att förklara sig om inte en djupare vänskapsrelation finns. Eller så är du inte tillräckligt störig, i så fall hade du nog fått dig en redig förklaring.

Det här tycker jag är ett intressant problem.

Det första jag har lärt mig är att försöka kategorisera kontakten eftersom olika kontakter har olika uppdateringsfrekvens.

Extremt ofta (Varje dag är okej, flera gånger om dagen är okej) - Familj och kärleksrelationer
Ofta (Några gånger i veckan upp till varje dag)- Nära vänner som man känt en längre tid eller arbets-/studievänner om det handlar om arbetet/studierna
Ganska ofta (Någon gång i veckan) - Vänner utanför den närmaste cirkeln
Sällan (Någon gång i månaden) - Bekanta, yrkeskontakter man behöver hålla för att inte tappa kontakten, familj/släkt i periferin
Ganska sällan (Någon gång i halvåret/någon gång om året) - Ytligt bekanta

Det här gäller oftast men kan naturligtvis bli oftare eller mer sällan beroende på personernas preferens. Min bästa vän och jag pratar i telefon en gång var tredje månad ungefär och ses ca två gånger om året.

Nåja, när det gäller studier eller arbete vilket det ju oftast handlar om när man träffar en intressant person som har samma specialintresse som en själv så kan man gå på ett system som säger att man inte hör av sig mer än två gånger innan de hör av sig - tiden det tar dem att höra av sig är den ungefärliga tiden du behöver vänta innan du hör av dig igen (eller väntar på svar från dem igen och under den tiden du väntar så bör du inte höra av dig igen om det inte går över den tiden då det är okej att du hör av dig för att påminna om att du inte fått svar).

Ungefär samma regler gäller när det gäller att prata själv. Om du har pratat mer än 2:1 så kommer den andra personen troligen att uppmärksamma detta och tycka att de får prata för lite och då tröttna. Detta kan dock motverkas genom att regelbundet göra lite längre pauser då man tittar på den andra personen, lutar på huvudet och ler med mjuka ögon, vill de då prata så gör de det och då lyssnar man. Det här gäller inte över ett samtal utan gäller över tid. Jag har märkt för egen del att det är ungefärligt utslaget på en månad eller 4-5 träffar.

Folk hör generellt av sig mycket mindre till varandra än vad man tror och har mer kontakter med människor, än man tror, vilket ger varje kontakt ett begränsat tidsutrymme. Jobbar man heltid och inte har barn så har man väl ungefär 20 timmar i veckan till umgänge vilket ska delas mellan alla ovanstående kategorier (utom arbete och studier då dessa i sig har ca 40 h avsatta och är en del av jobbet man gör, har man tur så bor man även med sin kärleksrelation och de får då en något större del av umgänget naturligt på övrig tid). Av de 20 timmarna kan en bekant eller ny vän förvänta sig att inledningsvis få en något större del då det är nytt och spännande och man ska knyta an och sedan få en mindre del när det finns ett band.

Mitt problem är att jag pratar för lite eftersom min sociala repertoar mest består av frågor och problemlösning och att jag behöver specifika frågor ställda till mig för att komma igång och prata, något som de flesta är ganska dåliga på och så blir jag uttråkad eftersom de andra personerna ofta inte är intressanta nog för att hålla uppe ett helt samtalspass och jag mjölkat dem på all tillgänglig information jag behöver för min specifika situation.

Ingen aning om ifall jag svarade på någon av dina frågor men så här har jag fått kategorisera in det för att få det att fungera för mig. Det har lett till att jag inte har bekanta och är mycket sparsmakad med att skaffa nya vänner öht men av motsatt skäl. Jag orkar inte höra av mig tillräckligt ofta för att upprätthålla kontakten.

Levande
Fiffigt!

Neutrino
Hoppas att det går bra att jag frågar. Vet att du oxå pluggar och som mig ännu är odiagnostiserad.
Hur blir du av att vara bland en massa folk och ha prestationskrav på skolarbete? För mig blir det bla så här.
* Trött, jag blir så sjukt trött och orkar på fritiden i princip ingenting. Förutom mina intressen som jag mer än någonsin måste pyssla med.
* Sömnsvårigheterna tilltar, min hjärna kan som inte stänga av när jag till slut lägger mig. Kan vakna av att jag tänker för mycket.
* Socialt är jag nu en katastrof, orkar inte alls.

Min och sambons gemensamma bekanta frågar efter mig och undrar varför jag undviker dem. Men jag orkar inte ens det lilla sociala som jag hade innan jag började plugga. Var då arbetslös, vilket passade mig helt fantastiskt väl.

Sedan vad är en vän? Jag säger nästan alltid bekanta har svårt att definiera och förstå vänskap.

Levande skrev:Extremt ofta (Varje dag är okej, flera gånger om dagen är okej) - Familj och kärleksrelationer
Ofta (Några gånger i veckan upp till varje dag)- Nära vänner som man känt en längre tid eller arbets-/studievänner om det handlar om arbetet/studierna
Ganska ofta (Någon gång i veckan) - Vänner utanför den närmaste cirkeln
Sällan (Någon gång i månaden) - Bekanta, yrkeskontakter man behöver hålla för att inte tappa kontakten, familj/släkt i periferin
Ganska sällan (Någon gång i halvåret/någon gång om året) - Ytligt bekanta

Under antagandet att detta är en någorlunda korrekt modellering av NT's sociala frekvenser så har jag full förståelse för att mitt sociala liv ser ut som det gör
Det finns inte en chans i universum att jag skulle orka med så korta uppdateringscykler!

En vanlig vecka, för mig, är:
Måndag till fredag: Gå till jobbet (8-10 timmar) och där har jag mer kontakt med människor än jag egentligen orkar. På kvällen, göra några måsten i hemmet, gå ner i varv och, om det varit en lugn dag, kanske orka prata i telefon med någon alt. chatta via nätet.
Lördag: Sova ut, vila, lulla runt i min lya, softa.
Söndag: Om en det varit en jobbig vecka, samma som lördag, annars telefonkontakt eller kanske träffa någon.

Någon gång i månaden kanske jag orkar träffa andra "after work" men då är jag trött dagen efter.

Har några (5?) bra och nära vänner. Det är mest jag som ringer dem. Men det gör inte mig så mycket eftersom jag då kan välja att ringa dem när jag har energi.
Har även ytterligare några som är bekantskaper, kanske 10, och dem hör jag av kanske någon gång i kvartalet. Rätt lagom.

En del av den sociala uppdateringen sker via ansiktsbok (aka Facebook) och där meddelar sig folk en hel del. Det ersätter tomprat i tfn. och jag kan läsa om jag orkar. Och, ja, jag meddelar mig ibland på det sättet. Mycket praktiskt!

Bror Duktig skrev:När jag följer min regel, dör alla relationer ut snabbt och jag inser att jag är inte särskilt viktig, så ingen bryr sig om att höra av sig till mig utan i bästa fall så accepterar de väl att träffas "om jag tjatar".

---

Nä, följ regeln varannan gång (med undantag för just undantag) och behåll de som också följer. Följer de inte, var de inte intresserade. Visst finns det NPF:are som inte klarar att följa regeln och som ändå är intresserade, men då får man bestämma om man orkar vara den drivande hela tiden. Jag gör det inte.

Det där är någonting jag kommer ihåg att jag stört mig på och inte förstått sedan jag var ett barn/ung tonåring. Jag förstod inte (och förstår fortfarande inte) varför det bara var jag som hörde av mig till folk och inte tvärtom. Kanske var det så att folk egentligen inte var intresserade men bara träffade mig om jag "tjatade". Jag kanske inte var särskilt viktig.

Jag gör fortfarande så ibland att jag säger åt mig själv att inte höra av mig till folk förrän de hör av sig till mig. Tiden går men de hör oftast inte av sig. Det gör mig irriterad och förvirrad. Jag förstår inte vad jag gjort för fel.

Svarta skrev:Det är alltså inte fel att du vill ha intressanta personers uppmärksamhet, Neutrino. Felen uppstår när man som aspergare inte kan tolka det sociala samspelet på ett sätt som för de flesta andra människor borde vara självklart. T.ex. när man hör av sig till en människa ofta och den inte säger rätt ut att det är för mycket och personen ifråga hoppas att man skall förstå det ändå p.g.a. något tonläge eller p.g.a. att den inte hör av sig tillbaka, samtidigt som personen ifråga ber om ursäkt och säger att den har varit så upptagen den senaste tiden... Det är klart att det blir förvirrande för oss aspergare!

---

Det jag däremot skulle kunna råda dig till är att kanske ursäkta dig ibland om du misstänker att du varit för på och säga rätt ut: "förlåt om jag är så på, säg till om det blir för mycket men jag kände verkligen för att diskutera med dig om just detta...". Eller säg rätt om du är komfortabel med det: "jag misstänker att/jag har aspergers syndrom och ibland så ser jag inte när jag blir för intensiv. Jag skulle uppskatta om du säger till mig om jag skulle bli för på, tala klarspråk med mig; för jag har svårt att uppfatta nyanser". Och som sagt, hör inte av dig så ofta som du skulle vilja. Det är svårt att sia om något antal gånger per månad eftersom folk är olika... Och vänta ut personerna ibland, ge även dem en chans att få bli den som hör av sig till dig. Håll koll på om de någonsin hör av sig till dig emellan era samtal. Gör de inte det, så är det nog läge att låta relationen ebba ut.

Jag har ett exempel: en person jag känner/kände är psykolog och hon var i princip den första jag berättade för att jag misstänker att jag har AS. Hon sa att det kan vara möjligt och vi pratade en del om det. Vi kommunicerade mest via mail eftersom vi bodde i olika städer (dessutom tycker jag inte om att prata i telefon). Jag kanske mailade henne ett par gånger i månaden och ställde frågor (kanske lite oftare i början). Hon svarade och vi diskuterade AS och andra saker. Jag sa åt henne att säga till om jag skrev för mycket eftersom jag var osäker. Hon sa att jag kunde maila henne med frågor om jag ville. Så jag tolkade det som att det var ok. Helt plötsligt slutade hon svara på mina mail och då gjorde jag så där att jag slutade skriva i förhoppning om att hon skulle skriva efter ett tag. Har inte hört från henne sedan i juli och hela situationen förvirrar mig fortfarande. Gjorde jag fel? Om hon sa att det var ok, varför var det då inte ok? Varför säger inte folk vad de menar?

Levande,

Bra formulerat. Jag kanske borde ta och skriva en sådan lista någonstans så jag kan se det framför mig. Det kanske kan hjälpa.

Förstår NTs alla de där reglerna utan att ens behöva tänka på det?

Angerboda,

Jag är helt slut efter en dag på universitetet. De människor jag träffar/ser där fyller min sociala kvot. Jag träffar sällan folk utanför studierna (förutom min pojkvän vilket också är väldigt krävande). Det händer att jag träffar annat folk men då måste det vara på mina villkor. Jag måste kunna bestämma när, aktiviteten måste vara tidsbegränsad osv. Träffar jag folk måste jag återhämta mig minst en dag efteråt.

Svarade det på dina frågor?

EDIT: Jag får ofta huvudvärk, blir "stirrig", hjärnan känns som den ska stänga av och jag vill bara vara ifred. Ungefär så kan jag känna efter socialt umgänge eller efter en stressig dag på universitetet.

EDIT 2: Kom på att jag inte svarade på frågan "vad är en vän?". Jag har ingen aning. Jag har aldrig vetat hur man definierar en vän. Var går gränsen mellan en vän och en bekant? Häromdagen frågade de på Studentstödet (de som samordnar mitt stöd i studierna) mig om jag har några vänner. Visste inte vad jag skulle svara på den frågan.

@Neutrino, varför mailar du inte din bekantskap psykologen igen och skriver att du saknar er kontakt?

Miche skrev:@Neutrino, varför mailar du inte din bekantskap psykologen igen och skriver att du saknar er kontakt?

För att jag inte vågar. Jag tror att hon är trött på mig eller något. Om det är sant eller inte vet jag ej. Hade hon velat ha kontakt med mig antar jag att hon hade hört av sig. Eller?

Jag har försökt få min mor förstå att vi måste hålla kontakten
eftersom jag är väldigt ensam, men gett upp, vi har inte så
mycket att prata om ändå, så vi ringer varann
om vi vill nått oftast enbart.

Neutrino skrev:Jag har ett exempel: en person jag känner/kände är psykolog och hon var i princip den första jag berättade för att jag misstänker att jag har AS. Hon sa att det kan vara möjligt och vi pratade en del om det. Vi kommunicerade mest via mail eftersom vi bodde i olika städer (dessutom tycker jag inte om att prata i telefon). Jag kanske mailade henne ett par gånger i månaden och ställde frågor (kanske lite oftare i början). Hon svarade och vi diskuterade AS och andra saker. Jag sa åt henne att säga till om jag skrev för mycket eftersom jag var osäker. Hon sa att jag kunde maila henne med frågor om jag ville. Så jag tolkade det som att det var ok. Helt plötsligt slutade hon svara på mina mail och då gjorde jag så där att jag slutade skriva i förhoppning om att hon skulle skriva efter ett tag. Har inte hört från henne sedan i juli och hela situationen förvirrar mig fortfarande. Gjorde jag fel? Om hon sa att det var ok, varför var det då inte ok? Varför säger inte folk vad de menar?

Ja du Neutrino, varför folk inte säger vad de menar är ju svårt att svara på eftersom det kan vara olika anledningar ifrån fall till fall. Det kan bero på konflikträdsla, att de hade goda intentioner när de sade vad de sade men sedan ändrade uppfattning längs vägen, att de inte vill såra någon et.c.

Att säga att du gjorde fel är nog att ta i. Men jag kan tänka mig att det blir konstigt om hon utifrån en psykologs perspektiv skall svara på frågor i en mailväxling som berör tankar på en eventuell diagnos för dig. Det känns inte riktigt rätt, du borde utredas istället med hjäp av en psykolog som träffar dig öga emot öga.

Eller så blev det för mycket för henne rent personligen. Ingen av oss kan svara på det. Men har hon inte svarat på flertalet mail så bör du nog lägga det hela åt sidan, vad som gick snett kommer du nog inte att få veta, är jag rädd.

Neutrino

Ja och Nej. De behöver inte förstå det, det styrs av deras automatiserade tanke/beslutssystem. NTs sätt att tänka beskrivs på ett intressant sätt i boken "Thinking fast and thinking slow" av Daniel Kahneman.

Gällande din relation med psykologen så glömde hon kanske helt enkelt bort att svara pga tidsbrist (sommar och semester). Då hade det varit okej (är fortfarande okej) att skicka ett mail och fråga om hen har möjlighet att svara på dina frågor nu istället. Gärna med humor och utan irritation.

Tyvärr agerar de flesta människor utan genomtänkta intentioner eller tydlighet vilket blir irriterande när man själv tolkar, omtolkar och sedan detaljtolkar allt. Det kan vara så att de inte ens reflekterat över situationen som orsakat en sådant tankesnurr. Detta får i alla fall mig att känna mig väldigt oviktig eftersom jag ägnar så otroligt mycket energi åt att upprätthålla mina kontakter och tycker att andra väl "borde anstränga sig åtminstone lite!". Deras tankesystem är dock underutvecklade på den fronten och man får ursäkta dem deras ignorans.

Svarta skrev:Ja du Neutrino, varför folk inte säger vad de menar är ju svårt att svara på eftersom det kan vara olika anledningar ifrån fall till fall. Det kan bero på konflikträdsla, att de hade goda intentioner när de sade vad de sade men sedan ändrade uppfattning längs vägen, att de inte vill såra någon et.c.

Att säga att du gjorde fel är nog att ta i. Men jag kan tänka mig att det blir konstigt om hon utifrån en psykologs perspektiv skall svara på frågor i en mailväxling som berör tankar på en eventuell diagnos för dig. Det känns inte riktigt rätt, du borde utredas istället med hjäp av en psykolog som träffar dig öga emot öga.

Eller så blev det för mycket för henne rent personligen. Ingen av oss kan svara på det. Men har hon inte svarat på flertalet mail så bör du nog lägga det hela åt sidan, vad som gick snett kommer du nog inte att få veta, är jag rädd.

Ja, det har du nog rätt i. Det har själv tänkt på många gånger och fått ångest över. Det jobbiga är inte att hon slutade prata med mig utan hur det hände. Fick även "blandade signaler" från henne de gånger vi sågs. Även om vi inte pratade om AS då så ignorerade hon mig ena dagen och andra dagen pratade hon med mig. Jag förstod ingenting.

Sociala relationer är något av ett mysterium för mig. Ibland fungerar det ganska bra och ibland är jag helt socialt inkompetent. Hursomhelst, jag har inte hört av mig till henne sedan i juli och det är nog bäst att det förblir så.

Levande skrev:Ja och Nej. De behöver inte förstå det, det styrs av deras automatiserade tanke/beslutssystem. NTs sätt att tänka beskrivs på ett intressant sätt i boken "Thinking fast and thinking slow" av Daniel Kahneman.

Gällande din relation med psykologen så glömde hon kanske helt enkelt bort att svara pga tidsbrist (sommar och semester). Då hade det varit okej (är fortfarande okej) att skicka ett mail och fråga om hen har möjlighet att svara på dina frågor nu istället. Gärna med humor och utan irritation.

Tyvärr agerar de flesta människor utan genomtänkta intentioner eller tydlighet vilket blir irriterande när man själv tolkar, omtolkar och sedan detaljtolkar allt. Det kan vara så att de inte ens reflekterat över situationen som orsakat en sådant tankesnurr. Detta får i alla fall mig att känna mig väldigt oviktig eftersom jag ägnar så otroligt mycket energi åt att upprätthålla mina kontakter och tycker att andra väl "borde anstränga sig åtminstone lite!". Deras tankesystem är dock underutvecklade på den fronten och man får ursäkta dem deras ignorans.

Jag vågar inte höra av mig till henne. Jag vill inte att det ska bli fel igen. Jag lär nog få reda på hur det ligger till så småningom ändå (om jag kan tolka situationen rätt vill säga). Måste träffa henne ibland eftersom hon är min pojkväns brors flickvän. Hur jag ska bete mig då vet jag ej.

Neutrino

Jag förstår, knepig relationell situation. Jag hoppas det går bra för dig när ni ses och att din pojkvän kan ge dig lite stöd i hur ni ska bete er gemensamt.

Och boken heter "Thinking, Fast and Slow". Kunde inte redigera så här långt efteråt.

Neutrino skrev:
Jag vågar inte höra av mig till henne. Jag vill inte att det ska bli fel igen. Jag lär nog få reda på hur det ligger till så småningom ändå (om jag kan tolka situationen rätt vill säga). Måste träffa henne ibland eftersom hon är min pojkväns brors flickvän. Hur jag ska bete mig då vet jag ej.

Uppträd "normalt" eller hur jag nu skall säga. Lägg det ni pratat om tidigare åt sidan, och "kallprata" bara, fråga hur det är med henne et.c. Om hon vill veta hur det går med dina tidigare funderingar, så kommer hon att fråga dig om det när tillfället är rätt (vilket det kanske inte alltid är om man träffas i familje/släktsammanhang, så var beredd på att hon inte tar upp det).

Detta kanske är något off topic men jag vet inte riktigt var jag kan skriva detta inlägg annars. Jag har köat för att få träffa en psykolog länge nu. Jag ska få en kallelse/tid nu i mitten på januari (vilket jag fick reda på genom att jag ringde dem och frågade för ca 1,5 vecka sedan) men jag har inte hört något från dem än. Att inte veta specifikt när jag ska få träffa någon gör mig oerhört stressad och ger mig ytterligare "generell ångest". Kan man ringa dem på Mottagningen för Unga Vuxna och fråga om exakt datum eller anser de att man hör av sig för mycket då? Jag vill ju inte vara jobbig. Vad tror/tycker ni?

Hör av dig och fråga igen, det är ju över mitten av januari nu.