Är det vanligt bland aspergare att ha en ambivalens i olika grad?

själv kan jag erkänna att jag har gjort storheter som att laga bilar för 20 spänn med mycket innovativa metoder som annars kostar tusentals kronor, utfört makabra jobb på arbetet, lagat den godaste maten och bakat de läckraste bakelserna och hela tiden lärt mig otroligt mycket, allt detta som fått människor omkring mig att häpna och gett mig många öknamn.
själv känner jag ingenting utav detta, det gav ingenting förutom att bilen inte längre står stilla, chefen är nöjd och magen är inte tom samt vänner o dyl. tror högt om mig.

det gjorde ingen skillnad att bilen startade! och purrade som en puma, att chefen berömde mig så glatt, att vännerna kom mig närmare. ingenting alls.

är det här något vanlig för diagnosen på något vis, i någon grad eller är jag bara ovanligt omänsklig?

Moderator mnordgren: Ändrade rubriken.

Det är vanligt om man har ett ständigt påslag av stresshormonet kortisol som då gör att man fjärmar sig från sina egna känslor och signaler, detta för att kunna fortsätta kämpa på lite till trots att man är utmattad. Att vara så kreativ i det skicket är nog däremot mindre vanligt, så det kanske inte är en relevant förklaring i ditt fall. Men jag har lyckats med ganska rejäla bedrifter under omständigheter som borde ha omöjliggjort det, och jag kunde varken känna mig nöjd eller glad över det förrän ett par år senare.

Tack Tintomara Ariadne

Vilket bra svar på en fråga som jag inte ställt men undrat en del över, då jag kände igen mig i TS beskrivning men förstod inte frågan förrän du gav svaret ...

Som iaf för mig förklarar en del av de alienerade känslor jag kan uppleva där andra kanske skulle uppfyllas av en mer positiv känsla, för att främja självets förtroendekapital, säkerhet m.m som jag inte får nå't riktigt kläm på ...

... Men omedvetet ändå försökt träna att identifiera de jävla känslorna som verkar vara på rymmen när jag bäst skulle behöva varva ner och komma till ro.

Än en gång ett varmt tack både till TS och Tinto, det här får jag klura vidare på för att se att jag förstod svaret rätt.

Mvh orolig

kitsove skrev:Är det vanligt bland aspergare att ha en ambivalens i olika grad?

Jag kan inte bestämma mig...

segdeg skrev:Tack Tintomara Ariadne

Vilket bra svar på en fråga som jag inte ställt men undrat en del över, då jag kände igen mig i TS beskrivning men förstod inte frågan förrän du gav svaret ...

Som iaf för mig förklarar en del av de alienerade känslor jag kan uppleva där andra kanske skulle uppfyllas av en mer positiv känsla, för att främja självets förtroendekapital, säkerhet m.m som jag inte får nå't riktigt kläm på ...

... Men omedvetet ändå försökt träna att identifiera de jävla känslorna som verkar vara på rymmen när jag bäst skulle behöva varva ner och komma till ro.

Än en gång ett varmt tack både till TS och Tinto, det här får jag klura vidare på för att se att jag förstod svaret rätt.

Mvh orolig

Tack själv! Nog tror jag att du förstod rätt. Jag har också grubblat mycket över det här (vilket lär ha triggat igång stresshormonet ännu mer, och det hjälper ju knappast - och när man haft för högt påslag en längre tid blir binjurarna utmattade och vägrar producera mer kortisol, och då tar man sig inte ur sängen istället).

Själv varvar jag mellan att känna alldeles för mycket och att i princip inte känna någonting. På sistone har jag börjat stifta viss bekantskap med det där som befinner sig mittemellan. Jag antar att det är det som kallas balans. Mycket märklig känsla! Plötsligt kan man få för sig att man vill köpa gardiner och tycka att det är lite småmysigt med fågelmotivet på dem! Eller att det är trevligt att dricka en kopp te och läsa tidningen.

Tintomara Ariadne skrev:Nog tror jag att du förstod rätt.

Tror dig, skall försöka låta det sätta sig också, det är så tänkvärt det du sätter ord på, verkar för enkelt,
som det har talats så mycket om det här med balans, vara snäll mot sig själv m.m

Tack en tredje gång sen får det räcka för i dag annars blir det obalans på tackkontot och debet får föras över på kredet.

Mvh dagens ord ... oro balanshjul i urverk

Vad har den här tråden med ambivalens att göra?
Ambivalens = beslutångest

"Gjorde ingen skillnad att bilen startade" osv - skillnad på vad då?

Kimmelie skrev:Vad har den här tråden med ambivalens att göra?
Ambivalens = beslutångest

Håller med Kimmelie och nallen.

Kimmelie skrev:Vad har den här tråden med ambivalens att göra?

Det undrar jag med. Ambivalens = tvehågsenhet för mig. Inte beslutsångest, det är för starkt.

Ontopic: Att inte uppleva nån särskild tillfredsställelse när jag lyckats med något känner jag igen.
Jag kunde ju uppenbarligen göra det - inte yvs jag över att jag gjort något jag kan göra, även om jag inte visste innan att jag kunde...
Men ibland kan jag känna mig nöjd.

Jag försökte svara på det som jag uppfattade att TS frågade om, inte vad han kallade det. Men jag kan ju ha fattat fel förstås.

Själv har jag döpt fenomenet till Aniara (utvecklas i en gammal tråd om förändring, av DIProgan; orkar inte leta reda på den just nu).

Tintomara Ariadne förstod mig rätt, förlåt mig om jag använde fel ord för att beskriva den uteblivande känslan av belöning/nöjdhet eller vad man ska kalla den.
Det handlar inte om beslutsångest i den här tråden.


För många människor är kanske den känslan en motivation och ett drivmedel för att utföra saker och ting, kanske speciellt för hobbyn.
Själv har jag problem med motivationen och att komma igång med saker, möjligtvis pga detta men jag får ändå saker gjorda dock med hjälp av annan indirekt motivation.
T ex bilen lagade jag inte utav rent nöje, trots att jag påstår mig tycka om att pilla på varenda grej i bilar pga min nyfikenhet så är det inget nöje i sig, inte heller någon belöningskänsla för att jag blev klar med 5dagars-jobbet att för första gången jag ens tittat i en bil bytt och renoverat något så stort som motorn, motivationen är endast att jag slipper gå sedan.
Samma med matlagning som är intressant då jag hela tiden vill lära mig nytt, men den grundläggande motivationen är mer primitiv av sitt slag, enbart att jag inte vill ha en tom mage, sen finns ingen mer motivation utöver det.

Hoppas det hjälper fler att förstå med dessa exempel, jag känner mig alltid omotiverad att påbörja saker men finner ändå alltid någon mer primitiv motivation som man kan hårdra som överlevnadsinstinkter, resten är bara nyfikenhet som är en instinktiv motivation för överlevnad.

Jag tolkar TS's använder ambivalent, som att han har svårt att bestämma sig för om han skall ta åt sig av beröm, men ändå oftast inte tror på det.
Själv kan blir jag handlingsförlamad, ser ofta att de beslut jag tar inte går att ändra senare. Känner som om jag lovat bort saker för rästen av livet.
Laga mat är roligt, man får vara hur kreativ men vill.
I fredags gjord jag mos, hade bara filmjölk hemma, tillsammans med olivolja och muskot, blev det en väldigt god variant på potatismos.

Är antitesen/komplementet/saknarord till denna sorts ta-åt-sig-tvekan att man inte vet hur mycket man ska ta åt sig av kritik, eller ens att veta om kritiken/berömmet är åt en själv? I så fall har jag bägge tre.

Jag tycker rent generellt att det är svårt att "suga åt mig" lagom mycket av vad folk säger eller gör, eftersom jag har otroligt svårt att veta i hur stor grad, om alls, jag inverkar på min omgivning, och i så fall, hur mycket folk egentligen tänker på det.

Resultat? Antingen går jag helt i min egen bubbla och missar när den enda personen inom 100 meters radie talar med mig, eller så funderar jag in absurdum på hur min omgivning ser på mig.

jag kom på det rätta ordet nu, "likgiltighet"

Bra att du startade den här tråden, jag har extremt svårt med motivationen just nu, värre än nånsin.
Jag har inte tänkt tanken att motivationen kanske finns där, och att jag behöver lära mig att ta emot den. Eller nåt sånt.

Det där med att sakna den vanliga (?) motivationen men hitta något annat slags motivation istället, för att kunna genomföra ändå, känner jag igen. Det är det som gjort att jag klarat mig genom skolgång, studier och avhandlingsarbete. Jag har alltid behövt konstruera min egen motivation på något sätt, eftersom jag inte naturligt har haft ett fungerande belöningssystem. Nu när jag medicinerar är det annorlunda, lite lättare, men hade jag inte haft mitt inövade förhållningssätt tror jag inte att det hade räckt till ändå.

Under den tid jag arbetade gjordes det mesta i sista stund av tvång.
Numera som pensionär har jag ofta svårt att sätta igång saker men tycker oftast det är roligt och för att jag vill.
Har ofta lättare att få saker gjorda åt andra.
Kan alldrig ta åt mig av beröm, tror det var väldigt sparsamt med beröm när jag var barn.
För det medta kändes det nog mest som jag var ivägen.

Tintomara Ariadne skrev:Det där med att sakna den vanliga (?) motivationen men hitta något annat slags motivation istället, för att kunna genomföra ändå, känner jag igen. Det är det som gjort att jag klarat mig genom skolgång, studier och avhandlingsarbete. Jag har alltid behövt konstruera min egen motivation på något sätt, eftersom jag inte naturligt har haft ett fungerande belöningssystem. Nu när jag medicinerar är det annorlunda, lite lättare, men hade jag inte haft mitt inövade förhållningssätt tror jag inte att det hade räckt till ändå.

hur gör ni?

kanske finns inget konkret knep, men jag är verkligen intresserad av era strategier. motivation är ett av de största problemen jag har, och att behöva genomföra en massa saker med tvång och stress som motivationssubstitut är verkligen fruktansvärt nedbrytande.

tycker medicin (concerta + div antidepp genom åren) endast ger marginell hjälp i det här avseendet.

Jag kan sitta med saker i timmtal exempelvis att skissa bilder och jag blir ytterst sällan nöjd med det jag själv gör, trots att folk tycker man är superduktig och man får beröm och klapp på axeln så tar jag inte åt mig.. Har jätte svårt att förstå att folk verkligen menar det dom säger.. Sen spelar det nog in lite med att jag har dåligt självförtroende, men

Ambivalensen (Är ofta väldigt osäker, tveksam, kluven och blandad när jag ska göra saker.. Beslutsångest deluxe när jag är på typ ute någonstans och ska äta och sen ska välja vilken läsk jag ska ha, hjärnan låser sig och jag kan stå en bra stund och tveka in i det sista..

Likgiltigheten - En del saker berör inte alls men känns som att det där pendlar lite från dag till dag, beroende på vad jag gjort etc.. Hmm ja nåt sånt..

Tror ofta att folk bara ger beröm till mig för att göra mig glad.
Blir inte ofta stolt över mig själv om jag uppnår något. Nu två år senare kan jag tycka att det var starkt gjort att uppnå något som ingen trodde att jag skulle kunna, men det är nog allt.