Hur ska man hantera detta?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Hur ska man hantera detta?

Inläggav Jossie94 » 2019-11-11 0:29:45

Nu ska jag försöka förklara mig kort om en sak som jag försöker förstå vad det beror på.

Lite grundinfo : Jag har haft en bild av hur saker ska vara och det är då en rätt normal bild. Detta har då vart saker som tex hur ett förhållande ska vara och liknande. Kortfattat att man ska ge och ta och respektera och acceptera varandra, ni vet dessa standard sakerna.

Men till mitt problem. Jag har som sagt en diagnos och kan därför inte komma upp till nivå 100, som en neurotypisk person kan, för min ork går bara till nivå 50, och lägger sen av. Nu är min diagnos rätt mild, det finns de som har det ännu värre är jag. Dessa personer sitter fast på daglig verksamheter och har andra behov som är att träffa människor. Mitt mål är ju att försöka få ett jobb. Så det är en sån skillnad.

Pga detta glapp mellan 50 och 100 som är min egna förklaring på skillnaden mellan att ha en diagnos och att inte ha en diagnos, så förväntas jag i olika sammanhang att vara i nivå 100. Vilket jag inte kan. Poängen är ju att ingen kan bli lika bra som tex Beyonce på att sjunga, men man kan ändå förbättra sin röst.

Hur hanterar man då sådana här situationer både när det gäller relation till sin partner och till familj oh släkt? Har de svårt att förstå att jag inte kan komma till nivå 100 för att de utgår från sig själv och tänker det är bara att göra så? Men det är inte självklart för alla. Gör jag något fel just för att jag har en diagnos? oftast känns det som att jag måste tänka på saker som jag kanske inte kan tänka på, för det blir som att bägaren rinner över. T ex så tycker vissa personer att jag ska komma ihåg saker men jag har förklarat att jag kanske inte kan komma ihåg det. (Detta är bara ett exempel)

Jag vet inte hur jag ska vara bete mig eller hantera situationer som uppstår när det gäller att jag gör saker som är fel enligt andra, just för att jag inte kan vara just normal eller neurotypisk. I vissa fall har det känns som att de måste typ ha ett bevis /intyg på att jag har en diagnos så att de äntligen förstår det, det räcker inte med att bara säga det. Ibland måste jag vända ut och in på mig själv för att göra andra nöjda, eller att det blir väldigt ansträngande medan andra personer bara gör det lätt som en plätt.


Om det inte är någon som förstår så kan ni bara fråga, men jag hoppas att ni förstår vad jag vill ha hjälp med.


Tack på förhand! :)
Jossie94
 
Inlägg: 132
Anslöt: 2019-06-25

Hur ska man hantera detta?

Inläggav antor » 2019-11-11 0:54:16

Hur du ska bete dig beror lite på vilka problem du vill lösa mer specifikt. Och det kan vara svårt när man inte alltid ens vet vad problemet är. Jag hade gjort ungefär såhär, börja skriva upp de gånger du upplever att något blir fel eller du beter dig fel. Varje gång bara som en kort fakta-anteckning. När, var, vilka var inblandade, hur jobbigt tyckte du kändes. Sen när du gjort så ett tag går du igenom listan med nån som du känner väl. Om du inte har nån bra så kan du skriva här.

När du kollar på listan så hitta det problem som upprepar sig oftast och som känns jobbigast. Fundera på det och försök ev lösa det, är det nåt du ens kan göra nåt åt? Är det så stort problem som det kändes när du skrev upp det? Om inte så kanske kolla efter nåt annat i listan.

Jag vet inte om du vill använda just den här metoden men syftet är i alla fall att gå ifrån lösa tankar om att det blir fel ibland, och istället börja med konstruktiv problemlösning. Sedan så går inte alla problem att lösa, det får alla människor leva med. Lycka till! :-)154
antor
 
Inlägg: 62
Anslöt: 2018-04-17

Hur ska man hantera detta?

Inläggav Jossie94 » 2019-11-11 1:14:41

Gud vilket fint svar! :)

Nej men jag försöker bara förstå om det är så att jag pga min diagnos måste lära mig saker när det gäller personer som inte har diagnoser, men samtidigt känns det som att jag måste vända ut och in på mig själv för att det ska funka. Sedan begär jag väl också saker hos dem som jag tror de klarar av, för att de har lättare för saker rent allmän, just för att de inte har diagnoser. Det är väl skillnaden som jag märker av mer och mer nu, som jag tror är problemet.

Tex så har min sambo ett jobb som är standard jobbtider, medan jag praktiserar bara någon dag i veckan än så länge, då jag har en jobbcoach. De är min väg till ett jobb. Så det är klart att jag då blir rastlös och vill mycket, för att vi har olika liv. Men samtidigt känns det som att vi kräver liksom saker av varandra, jag kräver standard grejer men när det är tvärtom, då funkar det inte just för att jag kan ju inte bli neurotypisk. Förstår du?/ni? Samtidigt känns det som att jag inte kan kräva något av andra för att jag inte kan vara bättre själv.
Jossie94
 
Inlägg: 132
Anslöt: 2019-06-25

Hur ska man hantera detta?

Inläggav Alyana » 2019-11-11 9:25:21

Jossie94 skrev:Nu ska jag försöka förklara mig kort om en sak som jag försöker förstå vad det beror på.

Lite grundinfo : Jag har haft en bild av hur saker ska vara och det är då en rätt normal bild. Detta har då vart saker som tex hur ett förhållande ska vara och liknande. Kortfattat att man ska ge och ta och respektera och acceptera varandra, ni vet dessa standard sakerna.

Men till mitt problem. Jag har som sagt en diagnos och kan därför inte komma upp till nivå 100, som en neurotypisk person kan, för min ork går bara till nivå 50, och lägger sen av. Nu är min diagnos rätt mild, det finns de som har det ännu värre är jag. Dessa personer sitter fast på daglig verksamheter och har andra behov som är att träffa människor. Mitt mål är ju att försöka få ett jobb. Så det är en sån skillnad.

Pga detta glapp mellan 50 och 100 som är min egna förklaring på skillnaden mellan att ha en diagnos och att inte ha en diagnos, så förväntas jag i olika sammanhang att vara i nivå 100. Vilket jag inte kan. Poängen är ju att ingen kan bli lika bra som tex Beyonce på att sjunga, men man kan ändå förbättra sin röst.

Hur hanterar man då sådana här situationer både när det gäller relation till sin partner och till familj oh släkt? Har de svårt att förstå att jag inte kan komma till nivå 100 för att de utgår från sig själv och tänker det är bara att göra så? Men det är inte självklart för alla. Gör jag något fel just för att jag har en diagnos? oftast känns det som att jag måste tänka på saker som jag kanske inte kan tänka på, för det blir som att bägaren rinner över. Tex så tycker vissa personer att jag ska komma ihåg saker men jag har förklarat att jag kanske inte kan komma ihåg det. (Detta är bara ett exempel)

Jag vet inte hur jag ska vara bete mig eller hantera situationer som uppstår när det gäller att jag gör saker som är fel enligt andra, just för att jag inte kan vara just normal eller neurotypisk. I vissa fall har det känns som att de måste typ ha ett bevis /intyg på att jag har en diagnos så att de äntligen förstår det, det räcker inte med att bara säga det. Ibland måste jag vända ut och in på mig själv för att göra andra nöjda, eller att det blir väldigt ansträngande medan andra personer bara gör det lätt som en plätt.


Om det inte är någon som förstår så kan ni bara fråga, men jag hoppas att ni förstår vad jag vill ha hjälp med.


Tack på förhand! :)

Jag är 39 år och levt mitt liv med "mild" autism och ännu förstår inte de flesta hur lite jag orkar.
De fattar inte hur orkeslös jag blir efter sociala sammanhang.
Jag kan vara utslagen i resten av dagen efter en timme med mycket intryck.
Eller dagar med mycket låg ork efter något.
Samtidigt orkar jag vissa andra saker som inte är socialt krävande och därför blir jag missförstådd och inte trodd att jag är så slut efter sociala situationer.
Jag är ställd utanför systemet nu och får inte hjälp av svenska staten.
Alyana
 
Inlägg: 1930
Anslöt: 2009-08-01

Hur ska man hantera detta?

Inläggav antor » 2019-11-11 13:42:07

Jossie94 skrev:Gud vilket fint svar! :)

Nej men jag försöker bara förstå om det är så att jag pga min diagnos måste lära mig saker när det gäller personer som inte har diagnoser, men samtidigt känns det som att jag måste vända ut och in på mig själv för att det ska funka.

Tack :)

Måste och måste, du måste ingenting! Men det låter på dig som att du vill utvecklas. Ja då behöver man på något sätt studera eller vara observant på neurotypiskt beteende. Men det är så mycket så man kan inte ta allt på en gång. Därför föreslår jag just att du hittar EN situation/problem du har och beskriver i detalj för dig själv vad det är, och bara fokuserar på det ett tag. En sak i taget. Sedan kommer det för alltid vara så att du "misslyckas" ibland med att passa in eller bete dig så som du vill. Men man blir bättre.

Sedan begär jag väl också saker hos dem som jag tror de klarar av, för att de har lättare för saker rent allmän, just för att de inte har diagnoser. Det är väl skillnaden som jag märker av mer och mer nu, som jag tror är problemet.

Tex så har min sambo ett jobb som är standard jobbtider, medan jag praktiserar bara någon dag i veckan än så länge, då jag har en jobbcoach. De är min väg till ett jobb. Så det är klart att jag då blir rastlös och vill mycket, för att vi har olika liv. Men samtidigt känns det som att vi kräver liksom saker av varandra, jag kräver standard grejer men när det är tvärtom, då funkar det inte just för att jag kan ju inte bli neurotypisk. Förstår du?/ni?

Folk i allmänhet glömmer ta hänsyn till andras begränsningar. Om du har bett någon om en tjänst så kan det lätt bli så att de ber om samma sak senare för att de bara glömmer eller inte vet exakt var din gräns går. Det är inget illa menat. Vissa neurotypiska är bättre på det än andra, medan andra är tröga och lär sig nästan aldrig ta hänsyn till andra på det sättet. Så är det bara och man kan bara påminna dem då och då och hoppas de lär sig med tiden. Sen blir det ännu mer komplicerat för dem att man inte alltid orkar lika mycket. Så, det är inte helt lätt att stå på andra sidan heller! Men de närmaste man har ska man lägga extra tid på såklart.

Om din sambo vill något som du inte kan alls eller för tillfället, kan du inte bara säga det till honom då? Vad är problemet där egentligen? Är det mer att du vill kunna göra det och du mår dåligt för att du "sviker" någon?

Samtidigt känns det som att jag inte kan kräva något av andra för att jag inte kan vara bättre själv.
Det där får du tänka om :) Du får kräva mer. Någon i rullstol får kräva att hemmet har en ramp, någon som hör dåligt får säga "va?", någon som har feber får stanna hemma osv...
antor
 
Inlägg: 62
Anslöt: 2018-04-17

Hur ska man hantera detta?

Inläggav alpacka » 2019-11-11 16:16:32

Jag förstår och upplever detta själv också. Jag brukar påminna min sambo tex "tänk på att jag är nedsatt" eller "du vet ju att jag blir trött av mkt folk". En idé är att ha tidsbestämt det mesta, tex kalas att man följer med men att man vill hem efter 2 timmar. Oftast är jag inte med alls och då får min sambo säga att jag är ju trots allt sjukskriven av en anledning och tröttheten som medföljer är oftast mkt krävande i sig, att det inte ska tas personligt. Fattar dom så fattar dom.
alpacka
 
Inlägg: 58
Anslöt: 2017-03-23

Hur ska man hantera detta?

Inläggav Jossie94 » 2019-11-11 21:50:45

Mestadels är det förståelsen att jag har svårigheter och folk tycker det är svårt att förstå när jag har svårigheter med saker eller inte. De har de sagt själva till mig. Jag vet inte hur jag är utåt eftersom man kan ju inte se sig själv såvida man inte filmar olika händelser. Jag själv känner att jag är typ så tydlig som det bara går, men trots att jag kan säga detta är en mobiltelefon, ungefär den nivån så är det som att folk bara vad är en mobiltelefon för något? De förstår ändå inte vad jag menar. Just sådana grejer kan ju bara va att jag tar upp en sådan jämförelse som som ett exempel. Men då tror folk att jag ältar det, men hur kan jag älta något som jag bara tar uoo för stunden eftersom man har pratat om något speciellt ämne?

Tex om jag och någon pratar om en hädelse så kanske jag kommer ihåg en annan händelse som en jämförelse eller som ett exempel, då är det ju klart att man kanske pratar djupare om just det. Då kan folk tro att jag ältar det bara för att jag kanske har nämnt samma händelse flera gånger, men det har ju fortfarande varit för att man har pratat om något som är relaterat till det.

Annars är det väl själva balansen som krockar också, att jag som inte har ett 7-16 jobb och jobbar varje dag, jag tror ni förstår då att jag spenderar all min tid på familj och sambo, som inte har lika mycket fritid. Det är inte så att jag är trög men pga att jag inte har samma liv och de har typ fullt upp, så blir det ju att man blir lite på, man har så mycket energi så när sambon vill sova, så är jag pigg och vill hitta på något, just för att jag har för mycket fritid. Jag har som sagt inga egna kompisar, jag har min sambos kompisar vi brukar träffa eller så är jag med min familj eller släkt, min jobbcoach. Sen har jag även en kontaktperson.
Jossie94
 
Inlägg: 132
Anslöt: 2019-06-25

Hur ska man hantera detta?

Inläggav Jossie94 » 2019-11-11 22:08:37

En annan händelse som jag också började fundera över, var att jag som har en mild diagnos och klarar av det mesta, alltså vanliga vardagliga sysslor som jobba, ta hand om lägenheten, tvätta, laga mat mm. Jag har ju inga svårigheter med just sådant, jag har ju mer svårigheter med sociala koder och att behålla vänner. Den sociala biten helt enkelt. Sen så får jag låg energi om jag gör intensiva saker eller ansträngande saker därav varför jag inte kan jobba från 7-16. Det handlar inte om lathet, det handlar bara om att folk med diagnoser har en annan ork och hjärnan går i 180, så man har svårt att ta in intryck och sådant. Iaf är det så för mig. Sedan gjorde jag en kurs där de var personer som hade grövre diagnoser än mig och då förstod jag hur svårt det kan vara. Men jag märker ju ändå skillnad diagnosmässigt hur jag är och hur andra är, därför känner jag mig mer som en neurotypisk person än någon som har en diagnos, samtidigt som jag har lite liknande svårigheter som de som har grövre diagnoser. Så jag hamnar i mitten. Någon mer som har just Atypisk autism eller som hamnar just i mitten så att man inte har hittat hem ännu? Kortfattat så är jag både åt diagnos hållet och neurotypisk hållet. Allt handlar bara om att jag vill bli förstådd och accepterad. Jag säger som en person som har skrivit böcker och föreläst om sin autism/adhd (tror hon hade det) Det är som att man är en vit strumpa bland röda strumpor. Anna PG som jag syftar på, har även skrivit en dikt om just den skillnaden. Jag tycker att hon och andra som har diagnoser förklarar så himla bra skillnaden gällande just diagnoser, de sätter verkligen orden!
Jossie94
 
Inlägg: 132
Anslöt: 2019-06-25

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in