Inger skrev:Och vad är det för snack om att döda spädbarn? Även om det är på skämt så är det inte roligt. I andra delar av världen dödas barn på riktigt för att de har "fel" kön. I Sverige har vi inte den seden längre. Däremot kan man förstås adoptera bort det..

Du utför den ekvivalenta handlingen till att döda spädbarn varje gång du vägrar vara gravid alternativt vägrar göra någon annan gravid.

Då jag inte känner dig o. aldrig träffat dig vill jag absolut avstå från att råda dig till vilket beslut du ska ta eftersom det kan bli totalt fel eftersom jag inte har hela bilden.

Det råd jag vill ge dig är:

* var helt ärlig mot alla inblandade

* prata & diskutera med pojkvännen. Det är ni som bestämmer inte dina föräldrar. Dock inte är fel att de säger sin mening.

* försök träffa o. prata & diskutera med någon proffesionell snarast = opartisk o. utomstående tex. en kurator. Då bör din pojkvän vara med första gången. Dock tror jag det är bra både med parsamtal o. enskilda samtal. Fortsätt med samtal om det fungerar. Försök annars finna nytt/annat proffesionellt stöd. Det lär ni behöva!

* ta reda på den fakta du behöver med hjälp av proffesionell personal o. nätet men ta det försiktigt - all fakta där är förmodligen inte 100% riktig. Kolla källan!

* berätta det inte för "allt o. alla" innan du bestämt dig. Det kan spridas sig snabbt som en löpeld o. snart vet hela orten eller staden om det med lite otur.

Tråkigt att du fått en del urbota dumma kommentarer här i tråden. Men som väl är finnes är något vettigt oxå!

Till sist; har man glömt tänka efter före får man försöka ta konsekvenserna av sina handlingar! Dock kanske det inte alltid är möjligt men man får iaf. vara beredd att gå väldigt långt.

sssssm skrev:

Inger skrev:Och vad är det för snack om att döda spädbarn? Även om det är på skämt så är det inte roligt. I andra delar av världen dödas barn på riktigt för att de har "fel" kön. I Sverige har vi inte den seden längre. Däremot kan man förstås adoptera bort det..

Du utför den ekvivalenta handlingen till att döda spädbarn varje gång du vägrar vara gravid alternativt vägrar göra någon annan gravid.

Och? Så därför kan man lika gärna göra det efteråt (och hamna i Efterlyst) eller hur menar du?

Har varit nu 12 timmar sedan tråden skapades och inget nytt från trådskaparen, som bara skrivit ett inlägg.

Obvious troll is obvious

sssssm skrev:

Inger skrev:Och vad är det för snack om att döda spädbarn? Även om det är på skämt så är det inte roligt. I andra delar av världen dödas barn på riktigt för att de har "fel" kön. I Sverige har vi inte den seden längre. Däremot kan man förstås adoptera bort det..

Du utför den ekvivalenta handlingen till att döda spädbarn varje gång du vägrar vara gravid alternativt vägrar göra någon annan gravid.

Moraliskt ekvivalent också?

Moderator:

Suck @ Sötnosen.

Tråden låses.

Edit: Tråden slogs ihop med den andra tråden om samma sak.

Det är klart att jag älskar min pojkvän med asperger och allt!! Jag förälskade mig i honom på grund av att han är en unik och ömsint man med många talanger och jag skulle för allt i världen inte byta honom mot någon annan! Men han har också många problem. Han klarar inte av dagliga rutiner, det är jag som sköter hushållet och räkningarna och ett behovskrävande barn ovanpå det är mer än vad jag klarar av. Redan nu går jag på knäna! Jag vill inte vara dum och jag är inte en bimbo, men jag kan inte ha barnet så som det är nu! Jag vill inte ljuga, men jag vet att han kommer bli lika arg som ni och hur jag än gör blir det i slutändan fel!

Snälla, kan inte någon hjälpa mig?? Jag vet inte vart jag ska vända mig annars. Läkaren kan inte erbjuda någon hjälp och på aspergercentret säger de ungefär samma saker som ni. Jag behöver inte bli övertygad om de positiva sidorna av asperger, jag behöver någon med asperger som kan ge mig råd om hur jag ska förklara för honom utan att han blir arg och ledsen. Är det bättre att jag misleder honom eller skaffar ett barn som vare sig han eller jag klarar av i nuläget?? Om jag inte ens kan berätta för er, hur kommer då han att reagera?!


Sedan tycker jag faktiskt att personliga angrepp och att jag skulle vara en dålig mamma inte bör ha någon plats i en vuxen människas vokabulär oavsett om man känner sig träffad! Självklart tog vi också alla nödvändiga steg för att förhindra graviditeten, men man kan faktiskt bli gravid även om man äter p-piller. Att sterilisera min pojkvän eller använda kondom i ett åtta år långt förhållande tycker jag är för dumt för att kommentera och hoppas och tror att det var ett feldirigerat försök till ett osmakligt skämt!

Sommar skrev:Då jag inte känner dig o. aldrig träffat dig vill jag absolut avstå från att råda dig till vilket beslut du ska ta eftersom det kan bli totalt fel eftersom jag inte har hela bilden.

Det råd jag vill ge dig är:

* var helt ärlig mot alla inblandade

* prata & diskutera med pojkvännen. Det är ni som bestämmer inte dina föräldrar. Dock inte är fel att de säger sin mening.

* försök träffa o. prata & diskutera med någon proffesionell snarast = opartisk o. utomstående tex. en kurator. Då bör din pojkvän vara med första gången. Dock tror jag det är bra både med parsamtal o. enskilda samtal. Fortsätt med samtal om det fungerar. Försök annars finna nytt/annat proffesionellt stöd. Det lär ni behöva!

* ta reda på den fakta du behöver med hjälp av proffesionell personal o. nätet men ta det försiktigt - all fakta där är förmodligen inte 100% riktig. Kolla källan!

* berätta det inte för "allt o. alla" innan du bestämt dig. Det kan spridas sig snabbt som en löpeld o. snart vet hela orten eller staden om det med lite otur.

Tråkigt att du fått en del urbota dumma kommentarer här i tråden. Men som väl är finnes är något vettigt oxå!

Till sist; har man glömt tänka efter före får man försöka ta konsekvenserna av sina handlingar! Dock kanske det inte alltid är möjligt men man får iaf. vara beredd att gå väldigt långt.

Tack Sommar!

Jag har försökt ta kontakt med aspergercenter men deras råd är precis som många här på forumet väldigt partiska. Min pojkvän hatar också samtalsterapeuter och är ganska krävande med hur jag ska bete mig, han kan inte se sin egen sjukdom och blir jättearg om någon föreslår att han behöver hjälp med något som inte passar in i hans bild av sig själv även om alla andra kan se det.

Att vara ärlig tror jag precis som du skriver ändå är bäst, men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för honom på ett bra sätt. Chansen är stor att han stormar ut ur huset eller värre innan jag förklarat till punkt. Och även om han inte gör det vet jag att han kommer gå ner sig i ännu en depression och kanske kommer att bära ett livslångt agg mot mitt "svek".


Hur ska jag förklara för honom så att han också ser min sida av saken??

Du måste ju ändå förstå att folk reagerar som de gör när du skriver att du vill göra abort för barnet kan riskera att få as som du skrev i ditt förra inlägg. Och återigen as är ingen sjukdom. Det är inte något man kan bota.

Om du ser AS som en sjukdom så borde du läsa på mer. I övrigt finns det inget annat att göra än att säga sanningen. Tro sjutton att han kommer bli förbannad, du vill inte ha hans barn eftersom det riskerar att få AS. Det är ju en direkt förolämpning. De flesta med AS skulle bli förbannade. Tänk om du hade en kort pojkvän och sa till honom att du inte ville ha hans barn för att det riskerade att bli under medellängd? Trofan att killen skulle bli arg.

En fråga: varför startar du en ny tråd istället för att skriva i den gamla? Det är störande.

Den är låst.

Men snälla ni, hur skulle jag veta att ordvalet sjukdom väcker anstöt?!

Jag vill såklart inte ta bort barnet bara för att det har asperger, jag vill ta bort det för att jag som kvinna inte kan ta hand om både en vuxen och ett barn med asperger. Om inte min pojkvän också hade asperger skulle jag inte tveka en sekund, men nu är det så att min pojkvän också har speciella behov och behöver nästan lika mycket energi och omtanke som ett barn.

Hur gör jag exempelvis göra om pappa bestämmer sig för att låsa in sig på sitt rum en vecka? Eller om han tröttnar på alltihop och bara bestämmer sig för att ge sig av? Vem går på föräldramöten och tar barnet till dagis när pappa inte orkar eller har vänt på dygnet och ligger och sover? Vem byter blöjor om pappa börjar spy av lukten? Vem går upp mitt på natten om pappa bara vänder sig om och håller för öronen?

Det här är praktiska problem som kommer med asperger och som jag inte är beredd att offra mitt liv för bara för att det råkar vara politiskt inkorrekt. Det är faktiskt mitt liv och mitt beslut och ingen kan tvinga mig eller förvänta sig att jag ska slita livet ur mig bara för att det passar deras syften!

Varför är den låst?

Fråga weasley.

Sötnosen skrev:

Sommar skrev:Då jag inte känner dig o. aldrig träffat dig vill jag absolut avstå från att råda dig till vilket beslut du ska ta eftersom det kan bli totalt fel eftersom jag inte har hela bilden.

Det råd jag vill ge dig är:

* var helt ärlig mot alla inblandade

* prata & diskutera med pojkvännen. Det är ni som bestämmer inte dina föräldrar. Dock inte är fel att de säger sin mening.

* försök träffa o. prata & diskutera med någon proffesionell snarast = opartisk o. utomstående tex. en kurator. Då bör din pojkvän vara med första gången. Dock tror jag det är bra både med parsamtal o. enskilda samtal. Fortsätt med samtal om det fungerar. Försök annars finna nytt/annat proffesionellt stöd. Det lär ni behöva!

* ta reda på den fakta du behöver med hjälp av proffesionell personal o. nätet men ta det försiktigt - all fakta där är förmodligen inte 100% riktig. Kolla källan!

* berätta det inte för "allt o. alla" innan du bestämt dig. Det kan spridas sig snabbt som en löpeld o. snart vet hela orten eller staden om det med lite otur.

Tråkigt att du fått en del urbota dumma kommentarer här i tråden. Men som väl är finnes är något vettigt oxå!

Till sist; har man glömt tänka efter före får man försöka ta konsekvenserna av sina handlingar! Dock kanske det inte alltid är möjligt men man får iaf. vara beredd att gå väldigt långt.

Tack Sommar!

Jag har försökt ta kontakt med aspergercenter men deras råd är precis som många här på forumet väldigt partiska. Min pojkvän hatar också samtalsterapeuter och är ganska krävande med hur jag ska bete mig, han kan inte se sin egen sjukdom och blir jättearg om någon föreslår att han behöver hjälp med något som inte passar in i hans bild av sig själv även om alla andra kan se det.

Att vara ärlig tror jag precis som du skriver ändå är bäst, men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för honom på ett bra sätt. Chansen är stor att han stormar ut ur huset eller värre innan jag förklarat till punkt. Och även om han inte gör det vet jag att han kommer gå ner sig i ännu en depression och kanske kommer att bära ett livslångt agg mot mitt "svek".


Hur ska jag förklara för honom så att han också ser min sida av saken??

Tyvärr har jag inget bra svar på det nu men ska grunna lite på saken o. återkomma snart.

Sötnosen skrev:Men snälla ni, hur skulle jag veta att ordvalet sjukdom väcker anstöt?!

Jag vill såklart inte ta bort barnet bara för att det har asperger, jag vill ta bort det för att jag som kvinna inte kan ta hand om både en vuxen och ett barn med asperger. Om inte min pojkvän också hade asperger skulle jag inte tveka en sekund, men nu är det så att min pojkvän också har speciella behov och behöver nästan lika mycket energi och omtanke som ett barn.

Hur gör jag exempelvis göra om pappa bestämmer sig för att låsa in sig på sitt rum en vecka? Eller om han tröttnar på alltihop och bara bestämmer sig för att ge sig av? Vem går på föräldramöten och tar barnet till dagis när pappa inte orkar eller har vänt på dygnet och ligger och sover? Vem byter blöjor om pappa börjar spy av lukten? Vem går upp mitt på natten om pappa bara vänder sig om och håller för öronen?

Det här är praktiska problem som kommer med asperger och som jag inte är beredd att offra mitt liv för bara för att det råkar vara politiskt inkorrekt. Det är faktiskt mitt liv och mitt beslut och ingen kan tvinga mig eller förvänta sig att jag ska slita livet ur mig bara för att det passar deras syften!

Ta upp allt det här med din pojkvän. Alla praktiska saker som oroar dig, som du tror skulle ställa till med problem. Förklara att det hela skulle bli överväldigande för dig och att du inte tror att ni skulle klara av det i nuläget. Ventilera din oro.

Sötnosen skrev:Men snälla ni, hur skulle jag veta att ordvalet sjukdom väcker anstöt?!

Jag vill såklart inte ta bort barnet bara för att det har asperger, jag vill ta bort det för att jag som kvinna inte kan ta hand om både en vuxen och ett barn med asperger. Om inte min pojkvän också hade asperger skulle jag inte tveka en sekund, men nu är det så att min pojkvän också har speciella behov och behöver nästan lika mycket energi och omtanke som ett barn.

Hur gör jag exempelvis göra om pappa bestämmer sig för att låsa in sig på sitt rum en vecka? Eller om han tröttnar på alltihop och bara bestämmer sig för att ge sig av? Vem går på föräldramöten och tar barnet till dagis när pappa inte orkar eller har vänt på dygnet och ligger och sover? Vem byter blöjor om pappa börjar spy av lukten? Vem går upp mitt på natten om pappa bara vänder sig om och håller för öronen?

Det här är praktiska problem som kommer med asperger och som jag inte är beredd att offra mitt liv för bara för att det råkar vara politiskt inkorrekt. Det är faktiskt mitt liv och mitt beslut och ingen kan tvinga mig eller förvänta sig att jag ska slita livet ur mig bara för att det passar deras syften!

Jag förstår att det kan vara svårt och jag vet inte vad jag ska säga. Har inga goda råd att komma med. Det är klart att ingen kan tvinga dig eller förvänta sig att du ska slita livet ut. Jag förstår din oro och jag skulle inte vilja vara i dina kläder.

Charley? skrev:

Sötnosen skrev:Men snälla ni, hur skulle jag veta att ordvalet sjukdom väcker anstöt?!

Jag vill såklart inte ta bort barnet bara för att det har asperger, jag vill ta bort det för att jag som kvinna inte kan ta hand om både en vuxen och ett barn med asperger. Om inte min pojkvän också hade asperger skulle jag inte tveka en sekund, men nu är det så att min pojkvän också har speciella behov och behöver nästan lika mycket energi och omtanke som ett barn.

Hur gör jag exempelvis göra om pappa bestämmer sig för att låsa in sig på sitt rum en vecka? Eller om han tröttnar på alltihop och bara bestämmer sig för att ge sig av? Vem går på föräldramöten och tar barnet till dagis när pappa inte orkar eller har vänt på dygnet och ligger och sover? Vem byter blöjor om pappa börjar spy av lukten? Vem går upp mitt på natten om pappa bara vänder sig om och håller för öronen?

Det här är praktiska problem som kommer med asperger och som jag inte är beredd att offra mitt liv för bara för att det råkar vara politiskt inkorrekt. Det är faktiskt mitt liv och mitt beslut och ingen kan tvinga mig eller förvänta sig att jag ska slita livet ur mig bara för att det passar deras syften!

Ta upp allt det här med din pojkvän. Alla praktiska saker som oroar dig, som du tror skulle ställa till med problem. Förklara att det hela skulle bli överväldigande för dig och att du inte tror att ni skulle klara av det i nuläget. Ventilera din oro.

Ja, jag kanske ska göra det och se hur det går?

om han nu verkligen vill ha barn så måste han åtminstånde försöka hjälpa till hemma eller fixa hjälp som han är berättigad till
annars kan ni aldrig få barn, okej det finns ensamma föräldrar
väldigt många men om du som du säger få ta hand om honom också kan det hända att det blir för mycket alltihopa.

om du inte kan berätta (av olika anledningar) om aborten (om du nu bestämmer dig för det), ta då åtminstånde upp att det måste ske ändring om han nu vill ha barn. Tro inte heller att han ska förstå det med hintar, pikar, gester etc. för det är (för ganska många med AS) ett problem, det måste vara klarspråk utan inlindningar för att man ska förstå (vissa fall alla är ju olika men generellt har många med AS nåt slags problem inom det området. Läs också på om AS både för din pojkväns skull och för era framtida barn om ni bestämmer er för att skaffa er några sen.

Och sluta kalla AS för en sjukdom, om du vill skriva nått kort kan du skriva NPF (neuro psykologiskt funktionshinder (med reservation för stavfel)

sommar skrev:

Sötnosen skrev:

Sommar skrev:Då jag inte känner dig o. aldrig träffat dig vill jag absolut avstå från att råda dig till vilket beslut du ska ta eftersom det kan bli totalt fel eftersom jag inte har hela bilden.

Det råd jag vill ge dig är:

* var helt ärlig mot alla inblandade

* prata & diskutera med pojkvännen. Det är ni som bestämmer inte dina föräldrar. Dock inte är fel att de säger sin mening.

* försök träffa o. prata & diskutera med någon proffesionell snarast = opartisk o. utomstående tex. en kurator. Då bör din pojkvän vara med första gången. Dock tror jag det är bra både med parsamtal o. enskilda samtal. Fortsätt med samtal om det fungerar. Försök annars finna nytt/annat proffesionellt stöd. Det lär ni behöva!

* ta reda på den fakta du behöver med hjälp av proffesionell personal o. nätet men ta det försiktigt - all fakta där är förmodligen inte 100% riktig. Kolla källan!

* berätta det inte för "allt o. alla" innan du bestämt dig. Det kan spridas sig snabbt som en löpeld o. snart vet hela orten eller staden om det med lite otur.

Tråkigt att du fått en del urbota dumma kommentarer här i tråden. Men som väl är finnes är något vettigt oxå!

Till sist; har man glömt tänka efter före får man försöka ta konsekvenserna av sina handlingar! Dock kanske det inte alltid är möjligt men man får iaf. vara beredd att gå väldigt långt.

Tack Sommar!

Jag har försökt ta kontakt med aspergercenter men deras råd är precis som många här på forumet väldigt partiska. Min pojkvän hatar också samtalsterapeuter och är ganska krävande med hur jag ska bete mig, han kan inte se sin egen sjukdom och blir jättearg om någon föreslår att han behöver hjälp med något som inte passar in i hans bild av sig själv även om alla andra kan se det.

Att vara ärlig tror jag precis som du skriver ändå är bäst, men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för honom på ett bra sätt. Chansen är stor att han stormar ut ur huset eller värre innan jag förklarat till punkt. Och även om han inte gör det vet jag att han kommer gå ner sig i ännu en depression och kanske kommer att bära ett livslångt agg mot mitt "svek".


Hur ska jag förklara för honom så att han också ser min sida av saken??

Tyvärr har jag inget bra svar på det nu men ska grunna lite på saken o. återkomma snart.

Tack Sommar, du är en ängel.

Du kan inte låta bli att säga vad du verkligen tycker för att du är rädd att han ska bli arg. Ett förhållande bygger på ärlighet, kan du inte vara ärlig så kan du lika gärna göra slut.

Hej Sötnosen! Förlåt att jag lät mig ryckas med lite i de andras förmodanden om att du kanske inte är en riktig person. Har ni varit ihop så länge som 8 år så förändrar det ju saken. Det betyder att du känner din pojkvän och hans begränsningar mycket väl och det gör frågan mycket svårare. Du har inte lika lätt att säga att du inte är redo än och ska du få honom att förstå kan det ta betydligt längre tid än ni har på er innan ett beslut. Förstår ditt dilemma fullständigt. Det finns ju också en del andra aspekter att väga in i sammanhanget som er ålder, vad som skulle hända om du aldrig får någon mer chans etc.

Det verkar som din pojkvän lever i förnekelse. Och jag antar att du har hjälpt till där genom att fixa allt.

Är du alltså beredd att avstå från barn hela livet för att istället ta hand om din pojkvän? Det finns ju ensamstående mammor. Min aspiga lösning är att du gör slut med din pojkvän el iaf flyttar ifrån honom och sen bara behöver ta hand om dig själv och barnet, kanske med dina föräldrars hjälp.

Men det verkar som du hellre vill ha pojkvännen. Då måste du konfrontera honom med saker han inte vill höra. Han kanske skulle behöva LSS-åtgärder så du slapp ensam ta så mycket ansvar.

Hursomhelst tycker jag du måste berätta för honom att du inte vill ha barn nånsin (el egentligen inte med honom). Jag tror inte det går att göra utan att han blir ledsen eller arg. Och varför är det så hemskt, varför måste du skydda honom från såna känslor? Även om han har AS är han en vuxen person. Eller är det dig själv du vill skydda, för att han blir så otrevlig då? I så fall borde du hellre göra slut än att du måste huka dig för honom.

Jag har AS och har barn. Men visst har min man fått dra ett tungt lass. Samtidigt är jag glad både för hans och min skull att vi iaf fått ett barn. (Han ville nog ha fler men det är inte säkert jag skulle orkat med fler.)

Sötnosen skrev:Jag vill såklart inte ta bort barnet bara för att det har asperger, jag vill ta bort det för att jag som kvinna inte kan ta hand om både en vuxen och ett barn med asperger. Om inte min pojkvän också hade asperger skulle jag inte tveka en sekund, men nu är det så att min pojkvän också har speciella behov och behöver nästan lika mycket energi och omtanke som ett barn.

Det hade nog varit bra om det hade framgått tydligare i den förra tråden, så hade du kanske inte behövt irritera folk här i onödan. Jag hoppas du inser själv att det lät lite konstigt att fråga på ett Aspergerforum om råd när du vill låta bli att föda ett barn för att det kanske får asperger. Det hade varit ungefär som att fråga på ett afrikanskt forum hur du skulle göra för att du inte ville ha din afrikanske pojkväns barn för att det blir färgat, eller något sådant. Det lät ganska misstänkt trollaktigt, även om det inte hade behövt vara det.

Nu framgår det ju på ett helt annat sätt hur du tänkte och vad du menade, och det är lättare att förstå din oro och dina funderingar. Jag har kanske inte så mycket råd att tillföra mera än att om din pojkvän har formell diagnos så har han, och därmed ni som familj, rätt till olika stödinsatser, och om barnet så småningom får diagnos så får det självt sådan rätt. Men det kanske du redan kände till.