Jag som 17-18 åring levde i en värd där jag trodde det jag gjorde och hur jag var som person, var normalt eller neurotypiskt. Jag hade inlärningssvårigheter men hade ingen aning om att jag hade en diagnos. På gymnasiet blev det mer bekräftat från klasskamraterna att jag var annorlunda. Jag märkte att jag hade svårt med sociala koder och hade svårt att få vänner eller ja behålla dem. Jag var ju social, jag gjorde det en typisk tjej gillar, fika, shoppa, smink, följde mode trenderna mm. Jag anser ju att en neurotypisk person är en person som har folk runt sig, kan sociala koder, vet hur man beter sig och har jobb, festar, pluggar you name it. Lever ett socialt normalt liv. Inga konstigheter. Jag upplevde att jag var på det sättet.


Men om en person inte vet om att den har en diagnos och lever ett normalt liv, hur och vad är det då som folk menar att de ser att man är annorlunda och har en diagnos? Är det inte ett fel redan att folk bara antar att man har en diagnos? Nu hade de ju visserligen rätt, men hur ser man det på en diagnos såvida inte personen har down syndrome eller något som är mer tydligt?
Det jag menar är att jag har sett normala /neurotypiska personer som jag uppfattat som normala men när man försökt lära någon är det som att de inte fattar att man vill lära känna dem och bli vän med dem. Nu menar jag inte att man blir vänner direkt men att att lära känna någon i ett socialt sammanhang tex på en studentmottagning eller fest, är ett sätt att ta kontakt med någon på.


Hur ska man annars ta kontakt med någon om man inte tar initiativet? Det lär ju inte hända något om man bara är tyst. Tyst kommunikation är ju mer om man känner någon bra, men nu pratar jag om att lära känna en helt ny och främmande person, eller ja en bekant. Detta är ju ett normalt beteende hos neurotypiska, att de för en konversation och fattar sociala koder mm. Men dessa personerna har inte varit så normala som jag trodde. Det handlar inte om att de är blyga eller inte intresserade, för även om jag missar signaler pga min diagnos, så är det som att den där hej frasen är som att de blir förvånade att folk pratar. Vad gör folk idag kan man undra om det nu tycker att vara social och lära känna någon är märkligt?