Hur löser man detta?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Hur löser man detta?

Inläggav Jossie94 » 2019-09-30 13:35:17

Jag vet inte hur jag ska lösa eller hantera detta, därför vill jag gärna ha era åsikter tips och råd!

Jag har alltid varit väldigt ärlig mot andra när det gäller saker jag berättat i förtroende, men ibland känner jag att jag inte kan berätta allting för vissa personer, just för att de aldrig kommer att förstå varken mig eller hur jag än säger. Det är som att de tror att allting löser sig om man gör på deras sätt, men alla sätt funkar inte på alla. Det som funkar på mig kanske inte funkar på någon annan. Detta beror ju på att de utgår från sig själva. Jag vill ju kunna prata om saker till folk utan en massa ifrågasättanden, förhör och att de aldrig verkar kunna förstå varför eller bara så enkelt att de har en inställning som känns orealistisk.

Hur ska jag berätta för folk om jobbiga saker utan allt de jag nämnde ovan, kan de inte bara acceptera det jag säger och sedan verkligen hjälpa mig ? Kan det vara så att jag gör något som triggar andra att agera som de gör? Tex om jag berättar en händelse som jag tyckte varit jobbig och vill ha hjälp med det, kan de då på något sätt få folk att bara : oj, nu måste jag verkligen hjälpa henne. Men de hjälper ju inte mig för att de inte förstår mig överhuvudtaget och för att de bara får en bild av hur det är utan att ens ha någon som helst fakta om saken. Det hjälper mig utan att veta hur de ska hjälpa mig och dessutom utan att veta varför det blev som det blev. Det är som att de automatiskt vet bäst utan att ens ha hört hela helheten.
Jossie94
 
Inlägg: 136
Anslöt: 2019-06-25

Hur löser man detta?

Inläggav Maggi » 2019-09-30 13:56:54

Jossie94 skrev:Jag vet inte hur jag ska lösa eller hantera detta, därför vill jag gärna ha era åsikter tips och råd!

Jag har alltid varit väldigt ärlig mot andra när det gäller saker jag berättat i förtroende, men ibland känner jag att jag inte kan berätta allting för vissa personer, just för att de aldrig kommer att förstå varken mig eller hur jag än säger. Det är som att de tror att allting löser sig om man gör på deras sätt, men alla sätt funkar inte på alla. Det som funkar på mig kanske inte funkar på någon annan. Detta beror ju på att de utgår från sig själva. Jag vill ju kunna prata om saker till folk utan en massa ifrågasättanden, förhör och att de aldrig verkar kunna förstå varför eller bara så enkelt att de har en inställning som känns orealistisk.

Hur ska jag berätta för folk om jobbiga saker utan allt de jag nämnde ovan, kan de inte bara acceptera det jag säger och sedan verkligen hjälpa mig ? Kan det vara så att jag gör något som triggar andra att agera som de gör? Tex om jag berättar en händelse som jag tyckte varit jobbig och vill ha hjälp med det, kan de då på något sätt få folk att bara : oj, nu måste jag verkligen hjälpa henne. Men de hjälper ju inte mig för att de inte förstår mig överhuvudtaget och för att de bara får en bild av hur det är utan att ens ha någon som helst fakta om saken. Det hjälper mig utan att veta hur de ska hjälpa mig och dessutom utan att veta varför det blev som det blev. Det är som att de automatiskt vet bäst utan att ens ha hört hela helheten.

Det där är ungefär exakt som jag känner....vet inte vad man ska göra, känner mig rätt sänkt själv p g a det. Fattar inte att det ska vara så svårt att bara lyssna och inse att vi är olika, psykiskt och fysiskt.
Maggi
 
Inlägg: 2300
Anslöt: 2013-09-04

Hur löser man detta?

Inläggav Micke » 2019-09-30 14:25:18

Folk är som dom är och det kan man i regel inte ändra på. Så vill man prata med någon som inte drar förhastade slutsatser, som inte misstror en och som tar sig tid att verkligen lyssna och som även har förmågan att förstå en, ja då får man försöka att hitta någon sådan person. Men det är inte så lätt för oss som är lite udda. För alla vi människor utgår ju i viss mån ifrån hur vi själva fungerar, med eller utan diagnos, och är begränsade i vår förmåga att verkligen kunna förstå andra.

Sen har ju heller inte alla lust att sätta sig in i andras problem. Dom kan ge sken av att vilja hjälpa men vill kanske mest bara få en att fokusera på annat så att dom slipper agera psykolog. Därför kan det kanske vara en idé att gå till en terapeut som har betalt för att lyssna och som ofta är lite mer förstående och har fler verktyg i lådan än gemene man.

Men sen hänger det väl även på hur väl man själv förstår dom råd man får. Ibland kanske man faktiskt får relevanta råd men kan inte själv ta till sig det av olika anledningar. Man bör inte utgå från att man själv nödvändigtvis alltid vet bäst, för om man gjorde det så skulle man ju inte behöva andras råd.

Ytterligare en aspekt är ju hur väl man själv kan förklara sin situation för andra. Själv tycker jag t ex att det är lättare att kommunicera knepiga saker via skrift än i tal, så det är en strategi jag ibland använder mig utav om jag t ex skall på ett möte med läkare eller terapeut.
Micke
 
Inlägg: 2588
Anslöt: 2005-10-12

Hur löser man detta?

Inläggav Jossie94 » 2019-09-30 22:33:50

Jag menar inte att de ska veta allting men de känns mer som att de bara säger något utan att ens förstå vad man vill ha för hjälp. Det är det som jag tycker blir jobbigt, för att då har man lagt så mycket tid till att förklara ett antal gånger hur man menar. Jag är inte perfekt heller och har inte sagt att jag är det. Men jag blir så förbannad när jag vet att folk mycket väl vet om vissa saker och ändå inte kan förstå. Sedan så antar ju de bara att man ska göra på deras sätt, då har jag ju berättat varför jag inte kan göra saker på deras sätt.

Så min fråga är ju då, hur berättar man då sådana saker till folk som inte ens är kapabla till att förstå? Tro mig jag har försökt med typ alla sätt som går, känns det som. Jag hade lika gärna kunnat säga detta är en mobiltelefon, på den nivån och de skulle ändå inte förstå. De värsta är ju när de själva tror att jag är trög och då känner jag, vem är du vad vill du? För grejen är ju att visst har jag en diagnos men jag är inte min diagnos och verkligen inte trög, så man behöver ju inte ifrågasätta min kunskap eller bara tro att jag automatiskt kan allt som en neurotypisk person kan, hade jag kunnat det så hade jag inte behövt förklara min diagnos och vad det innebär typ 24/7.

Jag hade gärna sluppit min diagnos pga det sociala fronten för jag har svårigheter när det gäller jobb mm. Man kan inte bara söka jobb, för det funkar inte så. Det måste gå rätt väg annars blir man av med tex ersättning och så. Men däremot hade jag inte ångrat min diagnos pga att jag blev utsatt för mobbing, för trots det, så var det det som gjorde att jag hittade mig själv, såsom jag är idag. Jag hade nog fortfarande varit väldigt osäker om jag inte hade gått den vägen jag gjorde, för jag var på botten, vilsen och hade varit med om olika saker och hade jag inte bytt skola, de va liksom inte ens säkert att jag skulle ha tagit studenten...
Jossie94
 
Inlägg: 136
Anslöt: 2019-06-25

Hur löser man detta?

Inläggav Micke » 2019-09-30 22:55:56

Jossie94 skrev:Så min fråga är ju då, hur berättar man då sådana saker till folk som inte ens är kapabla till att förstå?


Man undviker det om det inte känns nödvändigt, för då sparar man energi och slipper bli frustrerad/förbannad på dom.
Micke
 
Inlägg: 2588
Anslöt: 2005-10-12

Hur löser man detta?

Inläggav Jossie94 » 2019-09-30 23:39:37

Jo men de vill ju veta och är intresserade, det är därför jag pratar om det. Kan de inte bara typ acceptera det jag säger istället för att säga emot mig? Det är väl ändå det sämsta man kan göra. Jag menar, jag vet ju bäst själv om min diagnos och vad det innebär än dem. De verkar ju inte ens förstå något jag säger. Jag har sagt att jag inte kan bara söka ett jobb och då förklarat varför, då kommer ju frågor på det varför jag inte klarar av det typ.

Det jag vill få fram är att de finns de med betydligt värre problem/svårigheter än jag och eftersom de har sådana svårigheter som hamnar i rätt fack, så är de mer förståeligt och alla förstår. Men för mig som har en mild diagnos och drag från olika diagnoser men ändå är för frisk för att tex få hjälp med olika saker, så är jag mer åt det neurotypiska hållet. Men det är ändå jobbigt att folk inte förstår mig trots att jag pratar om saker som är förståligt för dem. Jag menar, jag bor med min sambo, jag praktiserar, gör typ de mesta som många i min ålder gör och sådant. Jag fungerar ju normalt om man säger så, så de känns väldigt konstigt att de då inte kan förstå mig. Det är ju inte så att jag uttrycker mig helt galet, utan de är väl isf den röda tråden jag har svårt att hålla.

Det kan ju vara det, men eftersom jag förklarar flera gånger typ samma sak men på olika sätt så borde det inte vara så svårt att förstå mig. Det är såhär det är för mig och nu var jag brutalt ärlig. Jag är för normal för att få hjälp så de inte fyller någon funktion, men jag har ändå svårt med jobb och sociala biten. Jag klarar av att jobba men det är svårt att få folk att förstå att man inte bara kan söka jobb hur som helst. Och på den sociala biten är det inte att jag är social som är problemet, utan de är att folk tar distans för jag har en diagnos, de vill inte lära känna nya personer för de har ju sina kompisar sen de va 7 år, de blir istället isolerade och reagerar negativt så fort man typ hälsar, det är något konstigt för dem. Det blir lite, oj nu pratar hon med mig, hon måste förstå att så gör man inte.

Sen när var de fel att vara trevlig? De går ju inte att lära känns någon som har den inställningen, den kommer aldrig att kunna få nya vänner eftersom den inte vill ha några och dessutom har en skev teori på hur man skaffar vänner. Hur lär personen känna nya personer överhuvudtaget om den knappt kan föra ett samtal?

Nu kanske jag tappade tråden lite. Men ville att ni skulle förstå hur jobbigt det är att folk inte kan förstå att man har en diagnos och behöver hjälp ändå, de kan inte bara tro att man funkar precis som dem när man har berättat om hur det verkligen fungerar.
Jossie94
 
Inlägg: 136
Anslöt: 2019-06-25

Hur löser man detta?

Inläggav Kentarou » 2019-10-01 0:22:01

Jossie94 skrev:Jo men de vill ju veta och är intresserade, det är därför jag pratar om det. Kan de inte bara typ acceptera det jag säger istället för att säga emot mig? Det är väl ändå det sämsta man kan göra. Jag menar, jag vet ju bäst själv om min diagnos och vad det innebär än dem. De verkar ju inte ens förstå något jag säger. Jag har sagt att jag inte kan bara söka ett jobb och då förklarat varför, då kommer ju frågor på det varför jag inte klarar av det typ.

Det jag vill få fram är att de finns de med betydligt värre problem/svårigheter än jag och eftersom de har sådana svårigheter som hamnar i rätt fack, så är de mer förståeligt och alla förstår. Men för mig som har en mild diagnos och drag från olika diagnoser men ändå är för frisk för att tex få hjälp med olika saker, så är jag mer åt det neurotypiska hållet. Men det är ändå jobbigt att folk inte förstår mig trots att jag pratar om saker som är förståligt för dem. Jag menar, jag bor med min sambo, jag praktiserar, gör typ de mesta som många i min ålder gör och sådant. Jag fungerar ju normalt om man säger så, så de känns väldigt konstigt att de då inte kan förstå mig. Det är ju inte så att jag uttrycker mig helt galet, utan de är väl isf den röda tråden jag har svårt att hålla.

Det kan ju vara det, men eftersom jag förklarar flera gånger typ samma sak men på olika sätt så borde det inte vara så svårt att förstå mig. Det är såhär det är för mig och nu var jag brutalt ärlig. Jag är för normal för att få hjälp så de inte fyller någon funktion, men jag har ändå svårt med jobb och sociala biten. Jag klarar av att jobba men det är svårt att få folk att förstå att man inte bara kan söka jobb hur som helst. Och på den sociala biten är det inte att jag är social som är problemet, utan de är att folk tar distans för jag har en diagnos, de vill inte lära känna nya personer för de har ju sina kompisar sen de va 7 år, de blir istället isolerade och reagerar negativt så fort man typ hälsar, det är något konstigt för dem. Det blir lite, oj nu pratar hon med mig, hon måste förstå att så gör man inte.

Sen när var de fel att vara trevlig? De går ju inte att lära känns någon som har den inställningen, den kommer aldrig att kunna få nya vänner eftersom den inte vill ha några och dessutom har en skev teori på hur man skaffar vänner. Hur lär personen känna nya personer överhuvudtaget om den knappt kan föra ett samtal?

Nu kanske jag tappade tråden lite. Men ville att ni skulle förstå hur jobbigt det är att folk inte kan förstå att man har en diagnos och behöver hjälp ändå, de kan inte bara tro att man funkar precis som dem när man har berättat om hur det verkligen fungerar.


Personer kommer inte förstå även om du berättar, du är inte alls normal. Normala personer har arbeten och vänner. Sök den hjälpen som du kan få, jag får berätta om mina svårigheter ofta men det är inte något som de har upplevt så det blir abstrakt för dem. Många säger att jag inte har så stora problem, jag förstår inte dem, vill de vara snälla?

Varför måste ni med autism alltid skriva så mycket? Min intelligens är begränsad så jag skriver alltid kortfattat så blir det lättare att vara med. Om du har autism så kan du få stöd med LSS bland annat.
Kentarou
 
Inlägg: 432
Anslöt: 2019-05-17

Hur löser man detta?

Inläggav ShakeItOut » 2019-10-01 2:00:01

Kentarou skrev:
Varför måste ni med autism alltid skriva så mycket? Min intelligens är begränsad så jag skriver alltid kortfattat så blir det lättare att vara med.


Tvång eller att de verkligen vill få med alla detaljer, vara noggrann. Ungefär som att autister kan hålla monologer för att de är rädda att missa att säga något.
ShakeItOut
 
Inlägg: 265
Anslöt: 2018-10-19

Hur löser man detta?

Inläggav nescio » 2019-10-01 14:48:59

Alla andra är idioter. Min lösning är att hålla mig för mig själv och inte prata med någon.
nescio
 
Inlägg: 2276
Anslöt: 2009-03-12
Ort: En liten röd stuga.

Hur löser man detta?

Inläggav slackern » 2019-10-01 14:54:28

nescio skrev:Alla andra är idioter. Min lösning är att hålla mig för mig själv och inte prata med någon.


Hur går det när du tvingas att prata med någon? funkar stämbanden å sådär?
slackern
 
Inlägg: 33785
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Hur löser man detta?

Inläggav Jossie94 » 2019-10-03 10:38:57

Jag skrev ju precis att jag är för normal för att få hjälp som fyller en funktion. De problemen jag behöver hjälp med är inte så pass stora att jag behöver folk som gör saker åt mig eller måste bo på gruppboende osv. Jag behöver inte den hjälpen som andra kanske måste ha för sina behov och förutsättningar.
Som jag sa, jag är social och har inte svårt att prata men däremot har jag svårt att behålla vänner.
Ja vi vill va så tydliga som möjligt.
Jossie94
 
Inlägg: 136
Anslöt: 2019-06-25

Hur löser man detta?

Inläggav CopperY » 2019-10-03 12:24:23

Kentarou skrev:Varför måste ni med autism alltid skriva så mycket? Min intelligens är begränsad så jag skriver alltid kortfattat så blir det lättare att vara med. Om du har autism så kan du få stöd med LSS bland annat.
För att vi har svårt att se helheten och inte kan plocka ut det viktiga?
CopperY
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 22
Anslöt: 2019-09-29

Hur löser man detta?

Inläggav RapeRegs » 2019-10-03 15:12:00

Jossie94 skrev:Som jag sa, jag är social och har inte svårt att prata men däremot har jag svårt att behålla vänner.


Social kompetens förväxlas ofta med att vara utåtriktad eller pratglad. Men när man pratar om social kompetens menar man en persons förmåga att kunna lyssna aktivt och ta till sig av det andra säger, att kunna tala så att andra blir intresserade och förstår, samt att visa hänsyn till andra och kunna sätta sig in i hur andra känner.

Att du har svårt att behålla vänner är ett tecken på att du inte alls är särskilt social. Det är viktigt att du inser att det är en svaghet eller en brist hos dig, inte hos alla andra.

Att förklara hur man tänker och känner så att andra förstår kräver också social kompetens.
RapeRegs
 
Inlägg: 690
Anslöt: 2015-06-19

Hur löser man detta?

Inläggav CopperY » 2019-10-03 15:40:16

RapeRegs skrev:Social kompetens förväxlas ofta med att vara utåtriktad eller pratglad. Men när man pratar om social kompetens menar man en persons förmåga att kunna lyssna aktivt och ta till sig av det andra säger, att kunna tala så att andra blir intresserade och förstår, samt att visa hänsyn till andra och kunna sätta sig in i hur andra känner.
Är det någon aspergare som inte har svårigheter med detta? Plus lite andra mentala/begåvningsmässiga nedsättningar därtill.
CopperY
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 22
Anslöt: 2019-09-29

Hur löser man detta?

Inläggav Jossie94 » 2019-11-13 1:17:53

1. Jag har inte en synlig diagnos och man märker att jag har en när man väl lärt känna mig och sådär. Vissa blev förvånande när jag sa att jag hade en diagnos.

2. Pga det som jag skrev ovan, hur förklarar man att man har ett osynligt fel? Någon sa att det inte går att förklara. Går det verkligen inte att förklara en sådan sak?

3. Folk förstår inte om jag förklarar saker typ super duper tydligt, jag kan tex berätta om mina erfarenheter gällande praktiker och då har folk ifrågasatt de och bara varför skaffar du inte ett jobb? Jag har ju förklarat för dessa personer då varför jag inte kan göra det. De är mer som att de inte ens vill eller försöker förstå.

4. Absolut kan jag mycket väl missuppfatta saker men jag tycker ändå att det blir jobbigt om man är ärlig och tydlig med vad man menar och ändå blir ifrågasatt så det nästan blir lite förhör av det hela. Jag vill ju inte känna att jag är på en lektion. Jag har ju märkt att de inte alls bemöter andra på samma sätt, då är det mer neutralt samtal och sen inget mer. Känslan av det hela jag pratat om är som att folk hela tiden tror att man hittar på saker. Ett exempel är att jag vet en tjej som har en sjukdom och pga det kan hon inte kanske jobba så mycket som hon vill, hon förklarade det med att det är som att folk tror att den där alvedonen löser alla problem, så det är bara att ta den där alvedonen. Det är lite åt det hållet med mig, jag kan inte bara ta den där alvedonen eller sluta vara mig själv för då kommer allting lösa sig för mig. Om jag nu måste vända ut och in på mig själv för att göra andra nöjda, för att de tror jag bara kan göra si eller så, vem fan är jag då?
Jossie94
 
Inlägg: 136
Anslöt: 2019-06-25

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in