Jag kan inte minnas att jag någonsin haft några problem att läsa av andra människor. Jag ser direkt vad dem känner och många subtila signaler i stämningarna.. tror jag ser detta bättre än de flesta. Känns inte inövat, utan intuitivt.

I för sig har jag ju ingen aning om vad det skulle kunna vara som jag missar, eller hur min avläsning skiljer sig från andras..

Någon som är bra på att beskriva skillnaden mellan aspberger och "normal" syn på andra på denna punkten?

Kan det vara så att jag är feldiagnostiserad pga detta? Kanske istället handlar om en dissociativ störning..

Neurotyper som oftast är den största gruppen av människor har detta instiktivt. Det är en fördel genom att det går snabbt och det vet vad de ska göra i olika situationer. Men nackdelen är att eftersom det oftast går på en omedveten nivå så är det problematiskt om det blir problem att förstå och trassala sig ur. Aspergare kanske är ouppmärksamma på dessa signaler och behöver lära in dem explicit samt träna. Gärna i en omgivning där man kan återkomma efter misstag. Eftersom det är inlärt kräver det mer träning för att få flyt i det vilket oftast kan översättas i att förstå snabbt och inse nyanserna av kroppsspråket. Nackdelarna borde vara uppenbara, men fördelen är att man fritt kan ändra sin respons och se klart på olika situationer.

Så en aspergare får det mycket svårare men om denne tar sig igenom det så kan denne springa cirklar runt de neurotypiska.

Ja iförsig så har jag extremt svårt med flytet (enligt min egen upplevelse), och jag är väldigt ansträngd i det sociala spelet.. annorlunda.. och trasslar till det ja..

Jag har varit tvungen att vara bra på at läsa av människor i och med uppväxten och de människor jag mött. Och är intresserad av sociala utmaningar, min största livsdrivkraft är möten med människor. Men jag kan ju inte minnas svårigheter att just läsa av andra människor från början, endast svårigheterna i samspelet.

Tack för upplysningen.

Men jag förstår inte riktigt hur du menar med neurotypiska.. och skillnaden där.

Som öppna böcker.

Undefined skrev:Någon som är bra på att beskriva skillnaden mellan aspberger och "normal" syn på andra på denna punkten?

Jag kan bara läsa av folk när de visar tydligt med kroppen vad de känner, t.ex. om någon gråter (ledsen), skrattar (glad), höjer rösten/skäller (arg eller upprörd), skyndar sig (stressad), drar sig undan (vill vara ensam) etc.

Jag kan inte läsa av folk om de visar otydligt med kroppen vad de känner, vilket ganska ofta leder till missförstånd och konflikter, och att jag blir anklagad för att vara kall/okänslig.

Skulle tro att det kan vara skillnaden... att många med AS behöver "övertydlighet" för att kunna läsa av, medan folk utan AS i regel brukar kunna läsa av väldigt subtila vinkar/signaler.

Jag läser av rätt fort, och blir lätt lite distraherad (tar in för mkt information/dålig på att fokusera bort från den kanske) av allt minspel, så jag brukar 'flacka' lite med ögonkontakten, ta korta 'snapshots' och sen se bort för att låta hjärnan göra sitt med mer fokus. Är bra på kroppsspråk och min-tolkning, iaf med alla 'enkla' tolkningar. Förstå sig på folk är en annan femma som kräver lite mer tid än så..

Jag tror egentligen att jag är lika bra som en NT:are på att läsa av andra, men skillnaden är väl att min hjärna bara kan koncentrera sig på en sak i taget samt att jag medvetet måste koppla den funktion som ska användas, vilket leder till att jag ofta missar vad som händer runt omkring mig. Men om jag tänker att nu ska jag försöka läsa av den här personen samt att jag får lite tid på mig att tänka, så går det alldeles utmärkt. Dock ser inte verkligheten ut så och därför blir man en sådan som inte förstår/hänger med.

Jag tror att jag är mer bunden av regler när jag tolkar människor jämfört med de flesta andra. Jag blir lätt (inombords) frustrerad när jag tycker att människor beter sig inkonsekvent socialt.

Det är först på senare tid jag har reflekterat över det och jag har svårt att formulera tankarna kring detta.

Dessutom tror jag att jag ser färre signaler än genomsnittet, men lägger desto större betydelse i varje enskild signal. När jag överskattar signaler blir min tolkning av känsloläget/intentionerna/etc hos motparten väldigt fluktuerande. Detta förstärks av att jag har lätt att hamna i ett svart-vitt tänkande.

Däremot har jag efter ett liv av att försöka passa in lärt mig att hitta rollen jag tror att andra förväntar sig av mig någorlunda väl. Om jag känner för det vill säga. Under en arbetsintervju, möte med kunder etc tror jag att uppfattas som de flesta andra.

Ett experiment ni kan testa är att se ansiktsuttrycket de första 0,25 - 0,50 sekunderna när du möter någon annans ansikte (och ögonkontakt).

Ja, jeg er veldig dårlig på å lese andre mennesker, derfor at jeg ikke forstår meg på å lese mellom linjene.

Kan väl också säga som så här. Har man svårt för detta men hög IQ och energi så kan man läsa lite och använda hjärnkapaciteten för att ta sig an ett område som man normalt sett har svårt för.

Det är ett komplicerat ämne som skulle ta mig en halv dag att reda ut bara grunderna i.
Här är istället några korta svar på delar av frågorna:

Jag (och en hel del andra aspergare) kan läsa av bra under vissa omständigheter, ibland t.o.m. riktigt klarsynt (som plåtmonster är inne på). Skaplig IQ, intresse, träning och att man orkar se verkligheten ökar chanserna. "Läsandet" sker inte på riktigt samma sätt som hos icke-aspergare (NT), utan kräver ofta att man är mer fokuserad på det som skall läsas av, åtminstone för mig.

Jag (och många andra aspergare, kanske alla) har haft situationer då vi påfallande mycket har: missuppfattat NT-personer fel, inte kunnat läsa deras avsikter, litat för mycket på dem, o.s.v.

Fråga till frågeställaren (om du vill): Minns du sådana situationer som de i förra stycket från din barndom och ungdom, om du anstränger dig?

Min självupplevelse är att jag inte har några problem alls, att ta in, läsa eller tolka andras signaler.
Mitt problem är att jag inte kan filtrera bland alla signaler.
Det blir liksom bara för mycket, hela tiden.

Uppfattar det som att männsikor runt mig sänder ut en mängd signaler som egentligen inte alls har med interaktionen med mig att göra. De vet inte om det bara.
Jag kan inte filtrera bort det som inte gäller mig.

Det blir inte bättre av att jag är extremt analytisk och analyserande. Allt som tas upp av mina "antenner" processas, näst intill absurdum, och då kommer alla de där "konstiga" frågorna som ibland väcker.. anstöt.. väcker.. missförstånd.. osv

Jag blir ju så trött. För att ladda energi igen måste jag vara själv. T.o.m. med TV blir "overload".
En bok eller sova går bra, kanske prata på telefon.

Jag känner av energier snabbt, blir det då motsägelsefullt med energin till vad de säger eller gör så blir jag förvirrad. Jag litar inte på min intuition att det jag känner stämmer, och försöker förstå folk rationellt, men då blir det förvirrande. Exempel, gick hos en frisörska som klart skickade ut vibbar av motvilja och olust när hon klippte mig, sen när jag betalat och skulle gå säger hon glatt efter mig 'välkommen tillbaka' och jag hajade till varenda gång, jag trodde inte hon ville klippa mig men nu säger hon sådär. Jag begriper att hon kanske var tvungen att säga så av salongens chef, men om hon verkligen inte ville klippa mig kunde hon väl skippa entusiasmen i uttrycket. Det var så pass förvirrande att jag gick tillbaks till henne flera ggr.

Trodde att jag inte hade problem med theory of mind, men sa nyligen till en annan Aspergare att inte göra en sak, och hon gjorde det ändå. Då insåg jag att jag borde ju såklart berättat hur hon ska göra och varför och inte förvänta mig att hon förstod det automatiskt om jag bara informerade om vad som inte fungerar...

Nåt som stör mig är hur jag reagerar på olika gruppenergier, kommer jag till en tyst och förskrämd grupp, så tycker jag att de överdriver dramat, oftast i samband med ngnting nytt och folk inte känner varandra, och kommer jag till en glad och uppsluppen grupp så blir jag nästan motsatsen. Känner mig som en motvallskärring då :/

Förmodar att kvinnor sminkar sig och klär upp sig för att tilltala andra människor och för att det i bästa fall tilltalar dem själva, men oftast har det en motsatt effekt på mig. En psykolog jag träffade var hårt sminkad och hade högklackade stövlar på sig inomhus, hon fick mig att undra varför hon höll upp en sån fasad, vad ville hon dölja? Vad hade hänt om hon hade slappnat av lite och släppt på fernissan... Sen kan man absolut sminka sig och klä sig fint utan att jag får de vibbarna, det är bara med vissa, ganska många faktiskt.

Alla fraser såsom "Vad trevligt", "Vällkommen åter/tillbaka", osv är ofta mekaniska fraser som har liten eller ingen koppling till det egentliga sinnesläget. Kika istället på vad folk faktiskt gör och vilka ansiktsuttryck de har. Eller om de frågar något kvalificerat om något du företar dig.
Det finns väl något som kallas koherens, så att om personen ser ut såsom du sagt något riktigt dumt, och visar ett stelt ansiktsuttryck och säger "åh vad trevligt" så är signalerna inte i fas med varann.

Se speciellt upp med de i serviceyrken! de har som jobb att vara trevliga och kanske inte säger ifrån förrän det är försent vad de egentligen känner.

De flesta har väl varit med om klassikern där en 5-åring ritar en teckning från helvetet och föräldrarna utropar vilken fin teckning det är..

När det gäller smink och klä sig snyggt har jag fått uppfattningen att många gör det för att må lite bättre än vad de egentligen gör, så det är ett helt egoistiskt tänk (och varför inte, dölja sin morgontrötthet och dåliga humör bakom lite smink, så kanske det faktiskt gör att de mår lite bättre...)

Sminket skickar ut signaler som ger mer uppmärksamhet än annars.

Rent krasst så sminkar sig många efter de biologiska markörerna att det är fertila och håller på att få orgasm. Vilket så klart resulterar i större uppmärksamhet från hanarna. Vilket var syftet i stort sett..

Vi är väl rätt OT nu...

Det tråkiga är när hannarna tar det som signaler att det är fritt fram (vilket det oftast inte är), kanske ett tecken på dålig avläsningsförmåga lm man enbart går på det visuella och på konstgjorda dofter...

Själv föredrar jag naturliga dofter, fan så mycket mer äkta och upphetsande när man kommit så långt (vilket inte tillhör det vanliga för mig), lite smink kan dock vara trevligt när det inte går till överdrift eller möjligen för att skapa någon speciell effekt...

Liksom på andra områden stämmer inte schablonbilden av aspergare som känslomässigt (och motsvarande) nedsatta. Många är det – det kan också finnas en sneddiagnosticering på grund av schablonbilden – men andra är faktiskt överkänsliga, och åter andra har olika kombinationer av över- och underkänslighet (efter delområde av saken, situation, stressbelastning och annat).

Den gemensamma nämnaren är i stället brister i sådant som balans, hanteringskapacitet, tolkningsförmåga, praktiska färdigheter, automatisering av färdigheter.

Det grundar jag inte på någon forskning – dels för att jag inte orkar hänga med aktivt, dels för att forskningen såväl ligger efter som är dålig på att behandla sina forskningsobjekt som mänskliga subjekt som forskarna kan ta tips av – men väl på mina och flera andra (även vetenskapligt skolade) personers iakttagelser under flera år. Dock har jag sett att insikten att aspergare kan vara överkänsliga i fråga om stress och på det sensoriska området har börjat sippra in i forskningsvärlden.

Är usel på att läsa av andra människor, brukar mer fokusera på rösten för att försöka höra mig till vad andras intentioner är.

Zombie skrev:Liksom på andra områden stämmer inte schablonbilden av aspergare som känslomässigt (och motsvarande) nedsatta. Många är det – det kan också finnas en sneddiagnosticering på grund av schablonbilden – men andra är faktiskt överkänsliga, och åter andra har olika kombinationer av över- och underkänslighet (efter delområde av saken, situation, stressbelastning och annat).

Den gemensamma nämnaren är i stället brister i sådant som balans, hanteringskapacitet, tolkningsförmåga, praktiska färdigheter, automatisering av färdigheter.

Det grundar jag inte på någon forskning – dels för att jag inte orkar hänga med aktivt, dels för att forskningen såväl ligger efter som är dålig på att behandla sina forskningsobjekt som mänskliga subjekt som forskarna kan ta tips av – men väl på mina och flera andra (även vetenskapligt skolade) personers iakttagelser under flera år. Dock har jag sett att insikten att aspergare kan vara överkänsliga i fråga om stress och på det sensoriska området har börjat sippra in i forskningsvärlden.

Frågan är där vad som är hönan och ägget. På sina håll har diagnostiseringen av autism och ADHD ökat 300%. Stressjukdomar kan orsaka adhd och autismliknande symptom, som att ha svårare med socialt samspel, koncentration m.m.. I vårt samtida samhälle är det också så jävla viktigt att klara av väldigt höga krav, både socialt och rent praktiskt, på ett annorlunda sätt än förut. Mitt förslag är att folk börjar läsa på om psykiatrins (idé)histora. Vilken har skiftat fram och tillbaka övertid.

Något jag annars tycker mig ha skådat är att många jag har pratat med på forumet har haft en rätt dysfunktionell uppväxt. Vilket även det kan leda till stora svårigheter med "stress-coping" eller sociala relationer.

Samt, precis som du säger är forskningen ringa. Dessa diagnostiseringar sätts utifrån så kallad expertis, men riktig mätbar forskning uteblir. Jag är även skeptisk till experter, d.v.s. exempelvis under rasbiologins tid var det just dessa "experter" som kunde avgöra om du var en utvecklad respektive underutvecklad människa. Visst kan diagnoser vara bra, men då förklarar man enbart hur saker och ting fungerar. Istället för att fokusera på t.ex. varför (orsak).

Visst finns det människor som skulle kunna sälla sig till riktig autism, men många har troligen bara blivit miljödrabbade.

Zombie skrev:Dock har jag sett att insikten att aspergare kan vara överkänsliga i fråga om stress och på det sensoriska området har börjat sippra in i forskningsvärlden.

Någon som har sett forskningsrapporter på detta?
(gärna avhandlingar mm)

Jag upplever, precis som du, att jag oftast har lättare för att läsa av andra människor än de flesta. Ändå visade det sig att jag hade svårt för det när min utredare testade mig. Har en tanke att det kan vara så att om man har lite svårare för att läsa av människor av att bara titta på dem, så utvecklar man det på ett annat sätt i stället, ungefär på samma sätt som en människa utan armar blir bra på att skriva med fötterna. Själv har jag väldigt lätt för att känna vad en annan människa känner, men vet inte vad jag skall göra med det.

Det andra, som att veta vad som anses "normalt" och inte, är inövat. Alla tjatade på mig om att bli mer social som yngre, så blev tvungen att titta på andra och försöka lista ut vad deras rörelser betydde.

Att läsa av människor är ett intressant och komplicerat ämne. Jag tror att vi är många aspergare som inte alls har några som helst problem med att läsa av och förstå schematiska, enkla bilder av mimik, av den typen som förekommer på Habiliteringen, KAT-kit, eller serieteckningar. Problemet är att människor väldigt sällan ser ut så!

Yviga gester och starka ansiktsuttryck hos ett livligt ansikte brukar inte vara svårt att tolka. Värre är det med det slutna och sammanbitna ansiktet som kan betyda tusen saker. Eller när människor varierar sin mimik ytterst små nyanser.

När en person är ironisk och inte ändrar en min blir det också förvirrande. Jag får ingen ledtråd om personen säger det med glimten i ögat eller om det är ett sätt att visa makt.

Jag är känslig för att kolla in responsen i andras ansikten förutsatt att det inte är för mycket folk i rummet och andra intryck stör uppmärksamheten. Någonting händer i personens mimik, jag får en känsla och en inre respons men kan ändå inte alltid tolka och förstå. Väntar in fler ledtrådar. Trots att en snabb bana i hjärnan uppfattar och ser räcker det inte. Informationen måste gå en längre omväg i hjärnan och jämföras med tidigare kunskap, erfarenheter och analyseras. Min hjärnans svar på det som sker runtomkring kommer ofta för sent, socialt i baktakt.