Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav Fireblade » 2013-01-13 3:12:50

Jag har länge velat öppna upp och skriva av mig, nu verkar det som att jag äntligen hittat ett lämpligt ställe att göra det på. Jag tänkte berätta kort om min bakgrund, och framför allt vilka knep jag har varit tvungen att ta till för att klara mig i samhället.

Jag är inte diagnostiserad men har med största sannolikhet något som kallas högfunktionell autism. Jag hittade följande stycke på autism.se, där jag markerat med fet stil de rader som jag känner mig träffad i:

Kommunikationsavvikelserna vid autism hänger huvudsakligen samman med att förstå meningen med kommunikation och social interaktion och inte med rena språkproblem. Personer med autism verkar ha svårt att se meningen med att kommunicera med andra och här är bristen på ömsesidighet huvudproblemet. En stor minoritet (40%) av alla personer som har autism har inget språk alls och hälften utvecklar aldrig något användbart språk. De som utvecklar ett talat språk har vanligen problem med språkförståelse och uttrycksförmåga. En del förstår inte vad som sägs, andra kan ha en mycket bokstavlig och konkret förståelse av språket och av tillvaron i stort. Vissa personer med autism kan imitera hela fraser eller meningar, men kan sakna förmågan att använda dem.


Redan som barn hade jag märkliga relationer med andra, dock inte på ett sätt som väckte uppmärksamhet hos min omgivning. Jag var generellt sett mindre intresserad av att umgås med andra i min ålder. Jag hade svårt att förstå andra barns lekar eller passa in i deras gäng. Jag förstod sällan när de drev med mig och när jag försökte skämta till det så uppfattades det jag sa som något annat än det jag menade.

Istället ägnade jag mig åt saker som att skruva isär elektroniska apparater eller vara ute i skogen och beskåda naturfenomen. Minns väl när jag som barn med jämna klättrade upp på ett hustak mitt i natten med en kikare för att studera månen och stjärnhimlen, och föra anteckningar kring det observerade. När jag väl umgicks föredrog jag vuxet sällskap. Jag upplevde att det var lättare och tyckte oftast att det var intressant att lyssna på vad de hade att säga. Jag har alltid haft ett gott minne och klarade mig ganska bra i skolan bara genom att lyssna på läraren och rabbla upp deras ord på proven.

Under tonåren hade jag ett fåtal vänner men mestadels försökte jag att undvika mina klasskamrater då jag helt enkelt inte fungerade särskilt väl med dem. Jag upplevde dem som svårbegripliga och ibland hotfulla. På fritiden fortsatte jag utöva olika aktiviteter som jag kunde göra på egen hand.

På gymnasiet valde jag en teknisk inriktning och hamnade i en en klass med många "datanördar". Initialt störde jag mig på dem men utvecklade snabbt ett intresse för datorer och lärde mig blixtsnabbt, från att bara kunna surfa till att sätta upp servertjänster och konfigurera nätverk. För första gången på många år hittade jag jämnåriga människor som jag med lätthet kunde umgås med - nämligen att snacka om datorer! Inga obegripliga sociala spel, bara rak kommunikation om konkreta saker som jag begrep mig på.

Denna utveckling ledde till att jag direkt efter gymnasiet sökte mig till en datoringenjörsutbildning på en högskola. "Detta verkar vara det enda jag är bra på, min framtid är att sitta bakom en skärm" - löd mitt resonemang.

Under utbildningens gång kom jag i kontakt med nya människor och nya situationer. Ibland hade jag skitkul, ibland drabbades jag av en omotiverat hög rädsla & ångest. Jag hittade för första gången en festform som passade mig, nämligen gå på rave-fester.

Snart började ett mönster uppenbara sig. När jag la samman pusselbitarna till en helget höll jag på bryta ihop. Jag hade utvecklat en social fobi och ett effektivt flyktbeteende från social interaktion - gömma mig bakom datorskärmen. Innerst inne har jag alltid velat vara framgångsrik socialt - ha många vänner, ha roligt med andra, och inte minst umgås med tjejer och skaffa flickvän.

Jag stod inte ut en enda dag till att leva som jag gjorde och inledde det tunga och mödosamma arbetet med att utvecklas och förändra mig, att uppnå det jag så länge velat men varit tvungen att begrava långt ner i hjärtat. Denna resa inledde jag för drygt 8 år sedan, en resa som jag gör än i dag, och förmodligen kommer att göra resten av livet.

Så vad exakt har jag gjort, och hur har det gått?

För att bli kvitt med den värsta sociala ångesten gick jag till en läkarmottagning och fick medicin utskrivet, som hade en önskad effekt, nämligen att ge mig lugnet att börja jobba med mig själv.

Rötterna till svårigheterna låg i min begränsade sociala förmåga. Jag förstod inte vad som hände runt omkring mig, hur kommunikation på en icke-intelektuell nivå fungerar, eller vad jag ska prata om med andra människor. Jag har alltid varit duktig på att suga upp information, och det var där jag började. Jag skaffade bok efter bok som behandlade social kompetens i dess olika former och sammanhang. Jag läste på nätet, kollade på seminarier, skrev flitigt på diverse forum, prövade göra det ena efter det andra. Jag bodde till och med i Indien i ett tag för att studera yoga, meditation och andlighet.

Förutom teknik har jag alltid varit intresserad av affärer och tog en sälj & affärsutbildning på en högskola, med målet att börja jobba mer med människor och på så sätt utveckla min sociala kompetens ytterligare. Det hela har lett till att jag har framgångsrikt jobbat med tjänsteförsäljning, rekrytering, IT-konsult mm och har idag eget företag.

Men i grund och botten är jag den samma. Jag har egentligen bara byggt upp ett gigantiskt bibliotek av information som jag ständigt använder mig av för att klara mig i diverse sociala situationer. Till exempel kan jag varenda fråga som kan tänkas komma på en anställningsintervju och har således ett professionellt svar på allt. Jag vet precis vad jag behöver säga och vad rekryteraren vill höra, även om jag inte alltid själv förstår vad jag säger. Jag har bara lärt mig att i situation A ska man göra så, i situation B ska man säga si osv.

Med det vill jag avsluta med att konstatera att när det kommer till karriär och fungera i samhället i stort har jag lyckats rätt bra med. Men i andra områden har jag ännu inte lyckats särskilt väl i, och i dagsläget vet jag inte om jag någonsin kommer att klara det.

Nämligen när det kommer till relationer (speciellt intima sådana) med det motsatta könet, dejting etc, samt "vanliga" sociala tillställningar där folk pratar mycket utan att säga något konkret. Det spelar ingen roll vad jag gör, det klickar bara inte. När jag kommer utanför det konkreta och in i det abstrakta och känslomässiga kollapsar fysikens lagar. Någon som känner igen sig?

Stort tack för att du orkade läsa!!
Har du nån fråga, vill ge feedback eller bara snacka så är du välkommen att skriva! :)
Fireblade
 
Inlägg: 23
Anslöt: 2013-01-13

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav Gafsan » 2013-01-13 3:27:07

Hej och välkommen till forumet! Det var ett långt och intressant inlägg du skrev och många av dina erfarenheter låter ganska typiska för oss med AS (även om man såklart aldrig ska försöka ställa diagnos på någon på distans).

Själv känner jag igen delar av det som du beskriver, om känslan av att vara utanför och annorlunda. Kanske är det för att jag är ganska "lindrigt" drabbad av AS, kanske beror det på att jag är kvinna (kvinnor anses ofta ha ett försprång vad gäller social förmåga) eller så har jag bara haft tur, men jag har ändå haft någotsånär fungerande relationer (vänner, partners osv). Men det känns ändå som om jag får kämpa så oerhört för att få relationerna till andra att fungera, och min infallsvinkel är alltid lite annorlunda än alla andras. På gott och ont naturligtvis, för det kan ju vara positivt att vara den som ser saken ur ett annat perspektivt, men mestadels känns det som om det ställer till en massa extra arbete.

Hur ser du själv på insikten att du kanske har en autismspektrumproblematik? Har du försökt att få en utredning?
Gafsan
 
Inlägg: 3595
Anslöt: 2011-01-23
Ort: En väldigt trevlig liten stad nånstans

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav Issa Jesus » 2013-01-13 5:18:53

hej å välkommen!

jao känner igen mkt av det du skriver om. jag har en odiagnosicerad asperger antar jag, med en viss autism och eventuellt en psykossjukdom.

jag trivs bäst hemma på datan.
och ger jag mig ut på strapatser funkar det med, men jag e inte så social, försöker dock va det, för min tro bjuder mig att predika och profetera offentligt.

det där funkar sådär men jag gör mest nytta här vid tangentbordet.

hälsningar

Issa Jesus,
lärjungen magnus.
Issa Jesus
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2245
Anslöt: 2012-01-06
Ort: lulea, atlantis.

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav Kostymhippie » 2013-01-13 11:04:58

Välkommen Fireblade!

Känner absolut igen mej i din situation på många sätt och vis.
Som liten hade jag svårt för andra barn, tyckte dom var oberäkneliga, elaka och dumma.
Mina stora intressen, fastigheter, bilar och vvs-teknik, var inget som gick att snacka med jämnåriga om.
Allteftersom jag blev äldre växte ett samhällsintresse fram, vid 15 års ålder bestämde jag mej för att utbilda mej till statsvetare.
Vid samma tid blev jag också politiskt aktiv och tvingades därför lära mej grundläggande sociala koder.
När jag började plugga på universitet fick jag, precis som du, alltmer problem med ångest, delvis beroende på att jag hamnade i ett dåligt bostadsområde och hade en flickvän som var helt galen.
Har nu masterexamen i statskunskap och har sedan några år hittat rätt politisk/filosofisk organisation för mej, och genom detta också en partner som passar mej, hon är lugn och stabil men samtidigt väldigt spontan vilket triggar mej att lära mej mer om NT och deras komplicerade sociala koder.

Jag har ännu inte lyckats lika bra i min karriär som du, men jag har hittat mitt livs stora kärlek.
Vill därför tipsa dej om att försöka skaffa en kvinna genom något av dina intressen.
Om du fortfarande har naturintresse kan föreningsliv inom detta hjälpa dej mycket både med att förstå folk överlag och att hitta partner.

Lycka till!
Kostymhippie
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 2573
Anslöt: 2011-10-12

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav TORatANDET » 2013-01-13 11:13:50

Fireblade skrev:som att skruva isär elektroniska apparater eller vara ute i skogen och beskåda naturfenomen.

Tack för din berättelse. Inspirerande med folk som har fått till det OK i arbetslivet!
Jag är klassisk aspergare och känner igen mig: Valet av intressen jag kunde utöva själv, hårt aktivt arbete med social träning (mer eller mindre träffsäkert), att gå utbildningar som ger stora utmaningar (socialt), och sen försörja sig på eget företag.

Med "klassisk asperger" menar jag som fenomenet beskrevs av Hans Asperger och sammanfattades av Gillberg och Gillberg (1989), (med vissa modifikationer för ordval/värderingar, kön, utelämnande) snarare än som AS beskrivs i DSM. Termerna "klassisk asperger" och "klassisk aspergare" är inte väletablerade (än).

Om man skall få till det i kärleksrelationer påverkas ofta en hel del av faktorer man inte direkt kan påverka: utseende, status, socialt nätverk, intressen, livsmål, handikapp, kön ... Är dessa då värda besväret att försöka ändra?
Prioriteringar och mål i kommunikation och socialt liv skrev jag lite om igår (sprak-och-koordination-t30034.html#p957270).
Den känslomässiga nivån av kommunikation kan man träna upp i viss mån, men klassiska aspergare får även sen anstränga sig mer än andra. Till vilken grad är det värt besväret?
Kanske är det bättre att lägga sin energi på aktiviteter där man har mer fallenhet, och som därför ger mer tillbaka??
Frågorna är inte speciellt riktade bara till trådskaparen.
Men om du vill kan du ju berätta hur du ser på problemet (att få kärleksrelation).
TORatANDET
 
Inlägg: 828
Anslöt: 2006-06-30
Ort: Falköping

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav Svart el Vitt - On el Off » 2013-01-13 14:05:39

Välkommen Fireblade.

Jag blir imponerad av ditt intresse, och vilja att kunna lära dig NT-s sociala koder.
Även fast jag har blivit bättre genom år av misslyckande på det arbetsmässiga planet så tar det fortfarande så mycket energi, har nu gett upp och skaffat ett yrke som innebär ensamarbete.

Nu skrev du inte något om hur din familj har behandlat dig under uppväxten men jag har haft en väldigt destruktiv uppväxtmiljö.
Detta innebar att jag blev väldigt utåtagerande, även fast jag är kvinna, tom mobbade andra i skolan.
De jag mobbade var människor som till skillnad från mig, vågade vara udda, tom med stolthet.
Jag försökte bara att vara sk normal, något som mina föräldrar också ville och det var en stor tung tid av psykisk misshandel och ett stort maktmissbruk från mina föräldrars sida.

Naturligtvis misslyckades jag under skoltiden, oavsett hur lätt jag hade för mig att ta in fakta som intresserade mig så blev det skolk, skolhem mm mm.

Mycket har jag kunnat ta igen från skoltiden, tex en del yrkesutbildningar och eget intresse för psykologi, beteendevetskap mm och har tom landat, blivit trygg i mig själv och kunnat utveckla min styrka som individ i autismspektrumet.
Har brytit med stora delar av min familj, föräldrar syster bla och umgås bara med folk som respekterar mig.

När det gäller partners har jag tyvär tidigare bara valt killar som varit mycket lik min pappa, förekommit både fysiskt och psykisk misshandel.
Detta destruktiva mönster slutade med min fd, som gick alldeles för långt, tom gick på hästar mm men kom undan polisanmälan grov kvinnofredskränkning då åtalet las ner pga brist på bevis.

Efter detta bestämde jag mig för att bryta mina egna mönster, val i livet och flydde från allt och alla och sökte hjälp psykiskt.
Gick i terapi ett år som fick alla pusselbitar på plats.
Förstod mina föräldrars inverkan, det sociala arvet och i slutändan hamnade jag stark med nya insikter, nytt sätt att kunna hantera omgivningen.

Några år efter detta tog jag mod till mig och bad om en utredning men visste redan svaret, de flesta verkar veta detta och då även jag men det är ganska svårt som vuxen, vid +40 år med en NFdiagnos kan jag tycka.
Inte för att vara bitter men tänk vilken skillnad det skulle ha innebärt om min omgivning visste och respekterade mig som liten med en diagnos redan då, jag hade haft en helt annan förutsättning att klara av skolan tex.

Men men, man kan inte byta ut sina föräldrar eller ändra gången tid.
Bara att göra det bästa här och nu.
Svart el Vitt - On el Off
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2009-05-05
Ort: Sthlm

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav Fireblade » 2013-01-14 22:27:25

Kul att ni känner er inspirerade, för jag tror stenhårt på att det mesta är möjligt, även om vissa av oss får kämpa lite mer än andra.

Jag har inte försökt få nån diagnos, för att jag kommer inte känna någon tröst av att få nån bokstavskombination stämplad. Ser inte vad det skulle göra mig för nytta. Den tiden då jag skulle ha behövt hjälp är under tidig tonår, men istället fick jag klara mig själv. Jag växte upp i en fattig familj och föräldrarna förstod mig inte för att kunna ge ett bra stöd (även om de ville väl), vilket bidrog till min drivkraft i det långa loppet.

Jag ser mig inte som sjuk på något sätt, bara lite egen, vilket är en självbild jag trivs med. Jag är rätt selektiv när det kommer till människor jag umgås med och behöver träffa rätt många innan jag hittar de jag trivs bra ihop med. Samtidigt behöver jag hitta rätt ställen att leta på (traditionella nattklubbar & krogar funkar ej). Något jag funderar på att göra är att vara stugvärd i nån fjällstuga i några månader. Kommer verkligen bo mitt i vildmarken och samtidigt träffa många vandrare som stannar över natten. Mina gamla beteendemönster var att utöva fritidsintressen själv men nu siktar jag på att göra saker å ting med andra som delar mitt intresse.

Vad som är värt besväret är en fråga som man bara själv kan svara på. Alla har vi olika behov. Men generellt så skulle jag säga att om man verkligen vill något och det är realistisk att nå dit utifrån ens livssituation och förmåga - go for it! Det jag ångrat är det jag inte gjort snarare än det jag har gjort. På det stora hela känner jag mig nöjd med tillvaron och är tacksam över allt jag har.

Råkade alldeles nyligen hitta en bild som förklarar förvånansvärt träffsäkert min filosofi och erfarenheter. Inte så lätt alla gånger dock. :)
Bild
Fireblade
 
Inlägg: 23
Anslöt: 2013-01-13

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav La Toya » 2013-02-20 17:51:17

... :-)154 wonderful,fireblade... :-)154
La Toya
 
Inlägg: 24
Anslöt: 2013-02-04
Ort: stockholm

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav magdalena » 2013-05-01 13:32:04

Tack, Fireblade, för din personliga och inspirerande berättelse.

En fråga till dig. Du beskriver de sociala koder och svar du lärt in (som många aspergare verkar göra). Du vill vara socialt framgångsrik.
VARFÖR vill du det? Har det varit värt det? Du skriver att det är som ett bibliotek att plocka ur, jag tänker, det kommer inte ur hjärtat så att säga..

Anledningen att jag frågar är att jag själv aldrig försökt, men nu tänker tanken att jag vill lära mig och bli mer social. Samtidigt är jag rädd, att det ska kännas som att spela ett spel, och ytlighet dränerar mig. Hört talas om många som länge försökt, men till slut inte orkar, och till och med ångrar att de lagt all sin energi på att försöka passa in.
magdalena
 
Inlägg: 95
Anslöt: 2010-12-25

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav Frimodig » 2013-05-01 13:42:19

Fireblade skrev:Jag har länge velat öppna upp och skriva av mig, nu verkar det som att jag äntligen hittat ett lämpligt ställe att göra det på. Jag tänkte berätta kort om min bakgrund, och framför allt vilka knep jag har varit tvungen att ta till för att klara mig i samhället.

Jag är inte diagnostiserad men har med största sannolikhet något som kallas högfunktionell autism. Jag hittade följande stycke på autism.se, där jag markerat med fet stil de rader som jag känner mig träffad i:

Kommunikationsavvikelserna vid autism hänger huvudsakligen samman med att förstå meningen med kommunikation och social interaktion och inte med rena språkproblem. Personer med autism verkar ha svårt att se meningen med att kommunicera med andra och här är bristen på ömsesidighet huvudproblemet. En stor minoritet (40%) av alla personer som har autism har inget språk alls och hälften utvecklar aldrig något användbart språk. De som utvecklar ett talat språk har vanligen problem med språkförståelse och uttrycksförmåga. En del förstår inte vad som sägs, andra kan ha en mycket bokstavlig och konkret förståelse av språket och av tillvaron i stort. Vissa personer med autism kan imitera hela fraser eller meningar, men kan sakna förmågan att använda dem.


Redan som barn hade jag märkliga relationer med andra, dock inte på ett sätt som väckte uppmärksamhet hos min omgivning. Jag var generellt sett mindre intresserad av att umgås med andra i min ålder. Jag hade svårt att förstå andra barns lekar eller passa in i deras gäng. Jag förstod sällan när de drev med mig och när jag försökte skämta till det så uppfattades det jag sa som något annat än det jag menade.

Istället ägnade jag mig åt saker som att skruva isär elektroniska apparater eller vara ute i skogen och beskåda naturfenomen. Minns väl när jag som barn med jämna klättrade upp på ett hustak mitt i natten med en kikare för att studera månen och stjärnhimlen, och föra anteckningar kring det observerade. När jag väl umgicks föredrog jag vuxet sällskap. Jag upplevde att det var lättare och tyckte oftast att det var intressant att lyssna på vad de hade att säga. Jag har alltid haft ett gott minne och klarade mig ganska bra i skolan bara genom att lyssna på läraren och rabbla upp deras ord på proven.

Under tonåren hade jag ett fåtal vänner men mestadels försökte jag att undvika mina klasskamrater då jag helt enkelt inte fungerade särskilt väl med dem. Jag upplevde dem som svårbegripliga och ibland hotfulla. På fritiden fortsatte jag utöva olika aktiviteter som jag kunde göra på egen hand.

På gymnasiet valde jag en teknisk inriktning och hamnade i en en klass med många "datanördar". Initialt störde jag mig på dem men utvecklade snabbt ett intresse för datorer och lärde mig blixtsnabbt, från att bara kunna surfa till att sätta upp servertjänster och konfigurera nätverk. För första gången på många år hittade jag jämnåriga människor som jag med lätthet kunde umgås med - nämligen att snacka om datorer! Inga obegripliga sociala spel, bara rak kommunikation om konkreta saker som jag begrep mig på.

Denna utveckling ledde till att jag direkt efter gymnasiet sökte mig till en datoringenjörsutbildning på en högskola. "Detta verkar vara det enda jag är bra på, min framtid är att sitta bakom en skärm" - löd mitt resonemang.

Under utbildningens gång kom jag i kontakt med nya människor och nya situationer. Ibland hade jag skitkul, ibland drabbades jag av en omotiverat hög rädsla & ångest. Jag hittade för första gången en festform som passade mig, nämligen gå på rave-fester.

Snart började ett mönster uppenbara sig. När jag la samman pusselbitarna till en helget höll jag på bryta ihop. Jag hade utvecklat en social fobi och ett effektivt flyktbeteende från social interaktion - gömma mig bakom datorskärmen. Innerst inne har jag alltid velat vara framgångsrik socialt - ha många vänner, ha roligt med andra, och inte minst umgås med tjejer och skaffa flickvän.

Jag stod inte ut en enda dag till att leva som jag gjorde och inledde det tunga och mödosamma arbetet med att utvecklas och förändra mig, att uppnå det jag så länge velat men varit tvungen att begrava långt ner i hjärtat. Denna resa inledde jag för drygt 8 år sedan, en resa som jag gör än i dag, och förmodligen kommer att göra resten av livet.

Så vad exakt har jag gjort, och hur har det gått?

För att bli kvitt med den värsta sociala ångesten gick jag till en läkarmottagning och fick medicin utskrivet, som hade en önskad effekt, nämligen att ge mig lugnet att börja jobba med mig själv.

Rötterna till svårigheterna låg i min begränsade sociala förmåga. Jag förstod inte vad som hände runt omkring mig, hur kommunikation på en icke-intelektuell nivå fungerar, eller vad jag ska prata om med andra människor. Jag har alltid varit duktig på att suga upp information, och det var där jag började. Jag skaffade bok efter bok som behandlade social kompetens i dess olika former och sammanhang. Jag läste på nätet, kollade på seminarier, skrev flitigt på diverse forum, prövade göra det ena efter det andra. Jag bodde till och med i Indien i ett tag för att studera yoga, meditation och andlighet.

Förutom teknik har jag alltid varit intresserad av affärer och tog en sälj & affärsutbildning på en högskola, med målet att börja jobba mer med människor och på så sätt utveckla min sociala kompetens ytterligare. Det hela har lett till att jag har framgångsrikt jobbat med tjänsteförsäljning, rekrytering, IT-konsult mm och har idag eget företag.

Men i grund och botten är jag den samma. Jag har egentligen bara byggt upp ett gigantiskt bibliotek av information som jag ständigt använder mig av för att klara mig i diverse sociala situationer. Till exempel kan jag varenda fråga som kan tänkas komma på en anställningsintervju och har således ett professionellt svar på allt. Jag vet precis vad jag behöver säga och vad rekryteraren vill höra, även om jag inte alltid själv förstår vad jag säger. Jag har bara lärt mig att i situation A ska man göra så, i situation B ska man säga si osv.

Med det vill jag avsluta med att konstatera att när det kommer till karriär och fungera i samhället i stort har jag lyckats rätt bra med. Men i andra områden har jag ännu inte lyckats särskilt väl i, och i dagsläget vet jag inte om jag någonsin kommer att klara det.

Nämligen när det kommer till relationer (speciellt intima sådana) med det motsatta könet, dejting etc, samt "vanliga" sociala tillställningar där folk pratar mycket utan att säga något konkret. Det spelar ingen roll vad jag gör, det klickar bara inte. När jag kommer utanför det konkreta och in i det abstrakta och känslomässiga kollapsar fysikens lagar. Någon som känner igen sig?

Stort tack för att du orkade läsa!!
Har du nån fråga, vill ge feedback eller bara snacka så är du välkommen att skriva! :)


Man ansvarar själv.

Lennart Frimodig
Frimodig
 
Inlägg: 9703
Anslöt: 2011-07-15

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav imagine » 2013-05-02 22:48:10

Det där är typ min historia. Har du säkerhetskopierat min hjärna och tagit all information därifrån? :p

Redan som barn hade jag märkliga relationer med andra, dock inte på ett sätt som väckte uppmärksamhet hos min omgivning. Jag var generellt sett mindre intresserad av att umgås med andra i min ålder. Jag hade svårt att förstå andra barns lekar eller passa in i deras gäng. Jag förstod sällan när de drev med mig och när jag försökte skämta till det så uppfattades det jag sa som något annat än det jag menade.

Istället ägnade jag mig åt saker som att skruva isär elektroniska apparater eller vara ute i skogen och beskåda naturfenomen. Minns väl när jag som barn med jämna klättrade upp på ett hustak mitt i natten med en kikare för att studera månen och stjärnhimlen, och föra anteckningar kring det observerade. När jag väl umgicks föredrog jag vuxet sällskap. Jag upplevde att det var lättare och tyckte oftast att det var intressant att lyssna på vad de hade att säga. Jag har alltid haft ett gott minne och klarade mig ganska bra i skolan bara genom att lyssna på läraren och rabbla upp deras ord på proven.

Under tonåren hade jag ett fåtal vänner men mestadels försökte jag att undvika mina klasskamrater då jag helt enkelt inte fungerade särskilt väl med dem. Jag upplevde dem som svårbegripliga och ibland hotfulla. På fritiden fortsatte jag utöva olika aktiviteter som jag kunde göra på egen hand.

gymnasiet valde jag en teknisk inriktning och hamnade i en en klass med många "datanördar". Initialt störde jag mig på dem men utvecklade snabbt ett intresse för datorer och lärde mig blixtsnabbt, från att bara kunna surfa till att sätta upp servertjänster och konfigurera nätverk. För första gången på många år hittade jag jämnåriga människor som jag med lätthet kunde umgås med - nämligen att snacka om datorer! Inga obegripliga sociala spel, bara rak kommunikation om konkreta saker som jag begrep mig på.

Denna utveckling ledde till att jag direkt efter gymnasiet sökte mig till en datoringenjörsutbildning på en högskola. "Detta verkar vara det enda jag är bra på, min framtid är att sitta bakom en skärm" - löd mitt resonemang.

Under utbildningens gång kom jag i kontakt med nya människor och nya situationer. Ibland hade jag skitkul, ibland drabbades jag av en omotiverat hög rädsla & ångest. Jag hittade för första gången en festform som passade mig, nämligen gå på rave-fester.

Snart började ett mönster uppenbara sig. När jag la samman pusselbitarna till en helhet höll jag på bryta ihop. Jag hade utvecklat en social fobi och ett effektivt flyktbeteende från social interaktion - gömma mig bakom datorskärmen. Innerst inne har jag alltid velat vara framgångsrik socialt - ha många vänner, ha roligt med andra, och inte minst umgås med tjejer och skaffa flickvän.

Jag stod inte ut en enda dag till att leva som jag gjorde och inledde det tunga och mödosamma arbetet med att utvecklas och förändra mig, att uppnå det jag så länge velat men varit tvungen att begrava långt ner i hjärtat. Denna resa inledde jag för drygt 8 år sedan, en resa som jag gör än i dag, och förmodligen kommer att göra resten av livet.

Så vad exakt har jag gjort, och hur har det gått?

För att bli kvitt med den värsta sociala ångesten gick jag till en läkarmottagning och fick medicin utskrivet, som hade en önskad effekt, nämligen att ge mig lugnet att börja jobba med mig själv. (läkarmottagning för annat, och också annat än riktig medicin först men det gick lika bra)

Rötterna till svårigheterna låg i min begränsade sociala förmåga. Jag förstod inte vad som hände runt omkring mig, hur kommunikation på en icke-intelektuell nivå fungerar, eller vad jag ska prata om med andra människor. Jag har alltid varit duktig på att suga upp information, och det var där jag började. Jag skaffade bok efter bok som behandlade social kompetens i dess olika former och sammanhang. Jag läste på nätet, kollade på seminarier, skrev flitigt på diverse forum, prövade göra det ena efter det andra. Jag bodde till och med i Indien (England) i ett tag för att studera yoga, meditation och andlighet.

Förutom teknik har jag alltid varit intresserad av affärer och tog en sälj & affärsutbildning på en högskola, med målet att börja jobba mer med människor och på så sätt utveckla min sociala kompetens ytterligare. Det hela har lett till att jag har framgångsrikt jobbat med tjänsteförsäljning, rekrytering, IT-konsult mm och har idag eget företag.

Men i grund och botten är jag den samma. Jag har egentligen bara byggt upp ett gigantiskt bibliotek av information som jag ständigt använder mig av för att klara mig i diverse sociala situationer. Till exempel kan jag varenda fråga som kan tänkas komma på en anställningsintervju och har således ett professionellt svar på allt. Jag vet precis vad jag behöver säga och vad rekryteraren vill höra, även om jag inte alltid själv förstår vad jag säger. Jag har bara lärt mig att i situation A ska man göra så, i situation B ska man säga si osv.

Med det vill jag avsluta med att konstatera att när det kommer till karriär och fungera i samhället i stort har jag lyckats rätt bra med. Men i andra områden har jag ännu inte lyckats särskilt väl i, och i dagsläget vet jag inte om jag någonsin kommer att klara det.

Nämligen när det kommer till relationer (speciellt intima sådana) med det motsatta könet, dejting etc, samt "vanliga" sociala tillställningar där folk pratar mycket utan att säga något konkret. Det spelar ingen roll vad jag gör, det klickar bara inte. När jag kommer utanför det konkreta och in i det abstrakta och känslomässiga kollapsar fysikens lagar. Någon som känner igen sig?

Stort tack för att du orkade läsa!!
Har du nån fråga, vill ge feedback eller bara snacka så är du välkommen att skriva!
imagine
 
Inlägg: 115
Anslöt: 2013-03-29

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav imagine » 2013-05-03 10:00:41

Har du märkt att "vuxna" har blivit mindre och mindre intressanta att prata med ju mindre nytt som man har kunnat lära sig av dem?

Nu är det bara ted.com personligheter som duger.. :p
imagine
 
Inlägg: 115
Anslöt: 2013-03-29

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav Abskissa » 2013-06-13 23:40:27

imagine skrev:Har du märkt att "vuxna" har blivit mindre och mindre intressanta att prata med ju mindre nytt som man har kunnat lära sig av dem?

Nu är det bara ted.com personligheter som duger.. :p


Väl talat! Men håller inte med om TED, önskar mig en AS-version! :)
Ack, om alla vore lika späckade som Temple.
Abskissa
 
Inlägg: 107
Anslöt: 2012-11-12
Ort: Södern

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav plåtmonster » 2013-06-14 1:30:08

På vilket sätt är TED inte aspigt?
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav TORatANDET » 2013-06-14 8:46:10

Abskissa skrev:Väl talat! Men håller inte med om TED, önskar mig en AS-version! :)

Presentationen kan ju vara "AS" på olika sätt: talare, innehåll, vinkel, arrangör, form.

RSA Animate har en FORM som är människobildsfri, osocial, snabb, visuell och utan nonsens.
Det är föreläsningar som illustreras med bra teckningar. Se:
http://www.youtube.com/watch?v=3-son3EJTrU
(Stå ut med med kort reklam och penngnissel i starten, sen blir filmen bättre och bättre i 10 minuter!)
Just det klippet ger bra insikter, som är till hjälp för att överleva i samhället (eller mer precist: klara sig så bra som möjligt i socialt liv).
TORatANDET
 
Inlägg: 828
Anslöt: 2006-06-30
Ort: Falköping

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav Bazooka » 2013-06-16 11:00:54

Inspirerande TS av Fireblade:

Känner igen mycket av det med data, försöken att komma ur skalet, men jag har valt andra vägar, även om jag är välbetald i IT-världen på annat sätt.
Det jag undrar över är en stor skillnad mellan mej och Fireblade. Kanske du och andra här kan belysa:
Du beskriver att du kunde sitta och lyssna, och att du snabbt lärde dig nätverk och servergrejer. Själv har jag väl, eftersom det alltid gick bra i skolan och går bra på arbetet, lätt för att fatta, men jag har ingen som helst uthållighet i att lyssna eller i att lära mig en massa detaljer om saker, jag blir uttråkad väldigt fort.

Vad är det som är mest typiskt Aspie? Att kunna hålla på med något (som inte är jätteinspirerande) länge, eller att bli uttråkad fort?
Bazooka
 
Inlägg: 206
Anslöt: 2012-11-03

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav plåtmonster » 2013-06-16 16:19:20

Sitta med sådant som till synes är tråkigt som du själv tycker är tråkigt men som du vet leder till något som väcker din nyfikenhet och får dig att bara ta in och förstå allt som behövs för att komma vidare på vägen till målet.
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav Abskissa » 2013-10-17 20:04:34

plåtmonster skrev:På vilket sätt är TED inte aspigt?


Jag menar inte att TED inte kan vara aspigt upplagt, men jag hade gärna haft ett filter som sorterade ut allt som inte är det. Därför tröttnar jag på TED; jag måste själv stå för filtrerandet, så som med allt annat. Uttrycket AS-version var mest ett skämt. Jag menar att jag vill veta att jag får tillräckligt hög informationsdensitet.
Abskissa
 
Inlägg: 107
Anslöt: 2012-11-12
Ort: Södern

Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse

Inläggav ullstrumpan » 2013-10-18 13:48:39

Hej Fireblade ! Och välkommen till forumet, Det var ett långt inlägg du skrev. Har bara läst delar av det, men du verkar trevlig.
Har du funderat på att gå på AS-träff nån gång? Jag blir nyfiken på dig när man tittar på dina inlägg, Du verkar vara en trevlig person,
Bor du i Stockholmsområdet så skulle det vara trevligt om du dök upp på en AS-träff nån gång. Just saying, :-)Happy
ullstrumpan
 
Inlägg: 411
Anslöt: 2011-11-27
Ort: Stockholm

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in