Har varit borta en period och har ägnat lite tid åt att kika igenom trådar som skapats och utvecklats sedan jag tog en liten semester. Vet inte om det är mitt perspektiv eller forumet som ändrats men känner att det är lite negativt (de gånger vi trillar utanför alla lektrådar) och ville därför ge oss en chans att svänga lite på kurvan.
Tyvärr blir nog denna tråd lite smått diskriminerande mot nya medlemmar men tror ändå det kan finnas en hel del intressant för dem att läsa (förutsatt att ni har lust att bidra).

Innan jag drog iväg fick jag anledning att spana in några av mina äldre inlägg. Något som direkt slog mig var hur annorlunda jag, med dagens ögon, uppfattar många av de diskussioner och de svar jag fick samt även mina egna inlägg.

När jag kom hit hade jag nyligen fått min diagnos, satt fast i en föreställning om att diagnosen var mer eller mindre en dödsdom - den sa mig att saker aldrig skulle kunna bli bättre, att jag skulle må skit resten av livet. Inte långt efter det plöjde jag igenom förnekandet - jag letade alla tänkbara och imaginära orsaker till varför jag skulle vara feldiagnostiserad. Strax efter det kutade jag runt en sväng i förnekelselandet - jag ville minsann inte ha med någon människa att göra någonsin och mådde skitbra på det viset.

Idag har jag accepterat mina svaga sidor till den grad det går. Det händer att jag åker ned i ett mörker där jag mest önskar jag var någon annan och där jag förbannar allt vad Aspergers heter - men på det stora hela är jag ok med det.

Jag har den unika möjligheten att följa alla mina svängar med hjälp av detta forum och de inlägg jag gjort här. Det är långt ifrån alltid en trevlig upplevelse att titta på sig själv i backspegeln men helt klart nyttigt.

Många av er "inventarier" (långvariga medlemmar) känns, som minst, som gamla bekanta och många gånger har jag sett förändringar som oroat mig - någon som mår sämre för tillfället, någon som drar iväg ordentligt från sitt vanliga jag etc. Alla har sina egna avslöjande tecken på olika perioder, så även jag.

Så, jag vill uppmana alla att kika runt lite bland sina gamla inlägg. Uppfattar ni diskussionerna på samma vis som ni gjorde då? Känner ni igen er i era egna resonemang? Är människan som fanns här för ett par år sedan samma människa ni är idag?
Kort och gott - har ni förändrats sedan ni kom hit?

Det är inte sällan sådana här trådar dör ut med omedelbar verkan men jag hoppas innerligt att ni vill spåna ut i de här markerna med mig, inte minst för att jag tror att vi alla har en chans att lära oss något av oss själva och av varandra.

Jag vet inte vad du förväntar dig att man ska skriva men när jag registrerade mig så var det chatten som lockade och att jag trodde man skulle hitta likasinnade på denna platsen. Dock vet jag idag att jag känner inte igen mig i mångas beskrivningar av deras Asperger. Visst har man som individ en egen variant på hur man påverkas av just asperger. Men vissa medlemmar har fått fått mig via sina inlägg att tvivla på om jag fått rätt diagnos. Sen har jag tänkt att vad vet några " randoms" på ett internetforum som inte min psykolog vet? Så jo jag har Asperger men en egen variant.

Att hitta likasinnade ja, nä inte många härifrån som jag kan kalla för likasinnad med mig. Kan bero på att många har större problem med tex. social fobi än vad jag har. Att jag är kanske rätt ensam om att enbart ha Asperger. De flesta har ju tex. ADHD vid sidan om sin Asperger.Kan ju påverka en del. Visst jag har saker jag har vid sidan om min Asperger men det är mest persomlighetstyp och att jag har både sockerberoende och höst och vinterdeoression. Depressionen beror delvis på min känslighet mot mörker och delvis på att jag varit ensam. ensam är jag inte längre så den detaljen har jag förhoppningar om ska bli bättre.

Jag vet inte hur jag utvecklats under min tid på detta forum. Inte alls egentligen skulle jag påstå. Möjligen har jag fått en insikt om att folk i allmänhet har tappat acceptans och respekt för andras olikheter och problem. Och att det finns en ovilja att ta till sig fakta som man får.

" Jag har aldrig hört talas om det där så det kan inte vara möjligt" tänker många.

Jag var tonåring under 80 - talet och jag hade ju min asperger i bakgrunden utan att veta om det men jag hade väldigt mycket lättare att komma fram till folk, att folk förstod mig och jag förstod dom än vad som förekommer idag 2013 när alla borde vara så upplysta av all information som dränker en varje dag.Folk var enklare förr.

Som sagt jag vet inte vad du tänkt dig för svar men detta är mitt i alla fall.

En del gamla inlägg jag gjort tycker jag är så bra att jag tänker "wow, vad smart jag var förr i tiden". Nu känner jag mig inte särskilt smart och dessutom har jag mycket sämre ork.

Jag har förstås gått igenom en vanlig fas med "nyförälskelse" typ "äntligen trevliga och normala människor" till en mer luttrad inställning "de flesta är inte som jag, jag förstår dem inte och de förstår inte mig", oavsett om de är AS el NT.

Jag har också undrat "tycker vanligt folk att jag är lika besvärlig som jag tycker vissa andra aspergre är".

Annars har inte min uppfattning om min AS ändrats. Men det verkliga livet har ändrats och gjort mig mycket tröttare. Eller så är det AF som slitit ut mig.

kullan skrev:alla borde vara så upplysta av all information som dränker en varje dag. Folk var enklare förr

Sedan när tog normalbefolkningen till sig saker om något?
(utom idoler möjligtvis )

Det är en sådan lång och besvärlig analys juu. Jag verkade i alla fall mer positiv, skämtande och lättsam när jag först kom hit 2008. Sedan dess har ju tilltron till samhället bara dalat.

Jag har ju inte varit här SÅ länge i jämförelse med många andra, men en sak har jag lärt mig: att aspergare är fruktansvärt olika, trots att de har samma diagnos. Detta var inte någonting jag förväntade mig, jag trodde nog att det skulle finnas mer som länkade gruppen samman.

Å den andra sidan, så tvivlade jag mycket på min f.d. psykoterapeut när hon förde misstanken om att jag har asperger på tal. Det jag hade läst mig till om asperger innan, stämde ju inte så bra in på mig. Jag var ju trots allt kvinna och började närma mig 30 då, och kriterierna är ju inte skrivna med vuxna kvinnor som utgångspunkt. Om jag hade vetat det då misstanken om asperger först kom på tal, så kanske jag hade varit mer öppen för en ev. diagnos. Nu tog det flera år och ett annat landsting innan jag till slut blev diagnosticerad, men men; nu är jag här.

Det jag vill säga är att jag först via forumet verkligen har landat i min diagnos. Jag har lärt mig om beteenden som jag delar med andra, beteenden som jag inte tillskrivit som typiskt aspiga innan men som jag nu förstår är en del av kakan. Jag har insett att jag inte har mer gemensamt med vissa aspies än vad jag har med vissa NT. Jag har förstått varför psykologen tvekade i att sätta diagnos på mig ifrån början, eftersom jag utåt sett inte alltid ger ett aspigt intryck och jag är nog inte den mest svart-vita aspien. Att diagnosen är rätt tvivlar jag dock inte på.

Jag har träffat några aspies på en träff arrangerad via forumet, vilket var mycket intressant. Jag lärde mig en sak om mig själv då, som känns värdefull för mig att ta med mig. Jag tänker gå på fler träffar framöver, kanske knyta lite kontakter om allt känns rätt och lära mig mer om mig själv.

Har väl kommit till insikt. Mina misstankar om mig själv har nog på ett sätt besannats. Frågan är väl bara vad gör jag nu? Hur går jag vidare? Det blir intressant att se vad jag kan göra med detta. Som många a.s. gör jag en lista på detta mentalt.

Har alltid varit ett ufo på sätt och vis, som tänker på andra sätt än det gängse. Var nog ett ganska sorgset och ensamt barn med få kompisar. Men då kom det ngt som hette Lego. Så då gjorde jag inte annat än satt och byggde med Lego hela dagarna. Allt från broar, hus och ja hela städer, åtm i min fantasi.

Min ungdomstid var nog ovanligt normal, hade vänner och var nog nästan populär. Det fanns tillfällen jag hade flera flickvänner, SAMTIDIGT. Fattar inte idag hur det kunde ske

Problemen började väl efter skolan, när man kom ut idet verkliga livet, och inser att man inte är som andra. Bad om en utredning, som dom kom fram till att jag var borderline. Hade utredningen skett idag, kan man nog luta sig åt en annan diagnos. Ibland har jag fått för mig att dom använde borderline som en slaskdiagnos med de som är svårplacerade.

Vad ville jag då komma fram till? jo det här och andra forum är nog väldigt bra att kunna komma fram till en hel del. Faran kanske är om man är väldigt dålig och inte mår bra. Och kanske får dåliga idéer. Men för egen del är det väl bra om man kan lufta åsikter, med de som är mer som en själv. Är fortf. rätt ny här och har väl inte hunnit så mycket men det blir väl.

Nu vet jag inte riktigt hur "gammal" medlem man ska vara för att du ska vilja ha svar, men om du tycker att jag är för ny så får du väl strunta i mitt svar.

Men i alla fall så tycker jag nog inte att jag själv har förändrats så värst sen jag anslöt till forumet men däremot har min uppfattning om många andra forumister ändrats ganska mycket. Vissa som jag från början uppfattade som kloka och vettiga har jag ändrat åsikt om (ibland mycket radikalt) genom årens lopp efter att ha läst vad de har att säga i olika frågor, och andra som jag kanske från början hade svårt för pga deras sätt att uttrycka sig, har jag med tiden insett att jag kan sympatisera mera med. Och så finns det förvånansvärt många som jag fortfarande inte tycker att jag fått något som helst grepp om. Jag kan inte utläsa vare sig personlighet eller värderingar utifrån deras inlägg. Det är synd. Det finns många här på forumet som jag verkligen önskar att jag förstod mig på bättre.

När jag läser mina gamla inlägg så tycker jag att jag kan stå för det allra mesta som jag skrivit. Ibland kan jag tycka att mina formuleringar i gamla inlägg är lite naiva (det tog ett tag innan jag lärde mig att uttrycka mig på ett sätt som fungerar på ett forum där minsta tveksamhet i ens formuleringar kan leda till att man blir totalt nedsablad av någon självutnämnd språkpolis eller att trådämnet försvinner i ett träsk av avsiktliga felciteringar och ordmärkerier) och att jag tenderar att utgå från "allmänt vedertagna fakta" på samma sätt som man kan göra i diskussioner IRL, men inte alltid här på forumet. Annars är det inte så värst stor skillnad på det jag skrev förr och det jag skriver nu. Visst finns det enstaka frågor där jag ändrat synvinkel men inte så många tror jag.

Den största skillnaden mellan mina tidiga inlägg och det jag skriver nu är att jag har oerhört mycket mera kunskap om AS nu än jag hade från början. Jag själv och ett av mina barn har gått igenom utredning och diagnosticering och jag har läst allt jag kommit över på området, och varit en flitig läsare (och periodvis skribent) här på forumet. Från början var min kunskap om AS ganska dålig och jag tenderade att lita på forumister som uttryckte sig väl och verkade säkra på sin sak. Med tiden har jag mer och mer insett att en god verbal förmåga inte alltid går hand i hand med faktiskt vetande (det gäller förstås människor i allmänhet men uppenbarligen i ännu högre grad oss med autismspektrumproblematik).

En annan förändring är att jag är mindre intresserad av att framstå i god dager i det som jag skriver. Efter att ha uppfattat väldigt många på forumet som mycket kloka och kunniga kom jag ganska snart att inse att även om många verkligen ÄR kloka, kunniga och sympatiska så finns det även en hel del småsinthet, okunskap och allmän illvilja på forumet (och många som mestadels verkar vettiga kan ändå bli aggressiva och irrationella i somliga diskussioner). Den insikten fick mig att bli mycket försiktig och aningen konflikträdd, vilket mestadels gått över.

Jag har blivit trött, slapp i röven och snart 33 år gammal. Under de snart åtta år jag har varit medlem så är det som om livet nu har tagit slut. Allt är sagt och gjort. Nu återstår en slentrianmässig upprepning av alla livets vämjeligheter. Möjligtvis blir tillvaron än mer olidlig i framtiden.

Mina äldre inlägg präglas av ungdomlig osäkerhet men de håller en högre språklig nivå än vad jag förmår prestera idag. Jag har tappat en betydande del av min språkliga förmåga. Förfall.



Tillvaron är ett vämjeligt™ skit
Ett släpande och slit
Hit och dit
Meningslös och full av skit

Kristofer - du blir mer lik nallen för var dag som går.

Hmmm, tack för den passningen...

Största skillnaden å mig, i attityd och skrivandet är nog att jag fått mindre ork med dumskallar och att jag tröttnat på att vrida och vända på saker. Jag föredrar att ge och få raka besked utan att tramsa med motiveringar och resonemang om det inte är nödvändigt (vilket det bara är ibland, då kan man fråga). Sen saknar jag ett antal numera bannade eller inaktiva personer och en hel del av de mer kreativa och obskyra referenslekar som numera tycks ha förfallit till infantilt tramsande.

nallen skrev:Hmmm, tack för den passningen...

Värt att notera här är att jag inte på något vis försökte antyda att din bakdel saknar diverse strategiskt placerade muskler. Det hela handlade snarare om rent resonemang (ytligt sett) och personliga likheter (på djupare plan). Vidare bör noteras att jag på intet vis påstod att detta skulle vara något negativt. Tvärs om faktiskt - jag uppskattar er båda en hel del.

Nja, K skriver ju uttryckligen att han är i förfall. Om han då blir alltmer lik mig så måste jag ju redan ha förfallit. Vilket för all del är sant på ett antal sätt.

Inte mycket men iofs har jag längre skägg. Alltid varit intresserad av hur saker fungerar men är mindre utseendefixerad och normalfaschist. Något som jag planerat hålla i sig hela livet.

Blivit en helt annan person.
Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv som nu.
Jag vet vem jag är. Jag har fått massa nya vänner här.
Jag känner att jag verkligen blomstrar:
Jag har blivit tryggare lugnare och jag älskar mig själv.
Ps hoppas jag kan smitta någon med att se era tillgångar.
Kram

Blivit en helt annan person.
Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv som nu.
Jag vet vem jag är. Jag har fått massa nya vänner här.
Jag känner att jag verkligen blomstrar:
Jag har blivit tryggare lugnare och jag älskar mig själv.
Ps hoppas jag kan smitta någon med att se era tillgångar.
Kram

Jag har blivit sömnig med och dubbel postar

Nej det är vi andra som ser dubbelt

nallen skrev:Nja, K skriver ju uttryckligen att han är i förfall. Om han då blir alltmer lik mig så måste jag ju redan ha förfallit. Vilket för all del är sant på ett antal sätt.

Snälla söta du, kan du försöka att inte plocka det negativa den här gången - speciellt när jag försökt förklara att det inte alls var så jag tänkte?

Så igen, för tydlighetens skull, jag la ingen vikt vid specifika negativa uttalanden som t.ex slappa kroppsdelar eller förfall.

jag är mindre påflugen i mina attityder,
och samtidigt har ett sätt som är tillvissdel
mer observant för folks åsikter.

folk vill ju förstå. även jag.

hälsningar

Issa Jesus,
Jesuiten magnus.

plåtmonster skrev:Nej det är vi andra som ser dubbelt

Ha ha det var sött svarat!

Hallå tahlia, och jättetack till dig för ditt kloka härliga inlägg!

Men nu till mina funderingar på hur jag har förändrats sedan jag blev medlem här. Jag har blivit en tryggare, mer självmedveten och mer utåtriktad person genom de nya vänner jag hittat och fått bland er andra här, hittat lösningar och möjligheter att använda mig av i min ibland snåriga "djungel" jag fått att vandra i sedan jag blev medveten om min personlighets alla knepigheter. Och särskilt en medlem här har berikat mitt kulturliv på ett väldigt levande och fint sätt.

Jag tillhör de äldre forumisterna på alla sätt. När jag kom hit hade jag på flera sätt redan landat i min diagnos efter tre år i kö till utredning och ett och ett halvt år med diagnos. Jag hade läst otroligt mycket och ändå gav det många ahaupplevelser att komma hit. Det var befriande på många sätt, här kunde jag vara mig själv kände jag. Först.

Jag blev tidigt medlem av forumledningen som moderator och under ett antal år som admin. Det gjorde att jag dels fick en närmare kontakt med en del andra forumister och dels såg en del bakom fasaden här. Självklart har det påverkat mig, även om det är svårt att skilja det från annat som hänt under tiden. Forumet har varit en oerhört stor del av mitt liv under lång tid.

Jag har gått från att känna en stor delaktighet med hela forumet och er som är en del av det till att allt mer känna att väldigt många av er har jag väldigt lite gemensamt med - fast på olika sätt. Jag har blivit mer distanserad och känner att jag har allt svårare att "ta in" nya forumister, det krävs mycket mer för att väcka mitt intresse. Så många har kommit och gått under åren att jag inte orkar börja intressera mig på nytt i varken forumister eller diskussioner. Jag känner allt oftare att "det här har vi diskuterat många gånger förr".

Ändå har jag för första gången någonsin hittat en plats jag trivs på, en slags virtuell kvarterskrog och ett halvöppet vardagsrum att gå till och det är viktigt. Här finns människor jag delat några oerhört viktiga år med. Jag har fått ett rikare socialt liv tack vare er samtidigt som jag orkar allt sämre med att umgås med er. En paradox.

En viktig del jag inte kan komma runt är naturligtvis att jag hittat en livskamrat här, en man jag delar hela livet och halva vardagen med sedan fem år tillbaka. Att leva tillsammans med någon som tänker och fungerar så i grunden lika är en gåva! Det gör också att en del av mitt fokus har flyttat från forumet till familjen. De diskussioner vi för privat ersätter många av de diskussioner jag annars kunde fört med er. Jag har också fått en bredare syn på Asperger och andra npf, vilket har varit till både glädje och nytta när det gäller min egen självinsikt och förståelse för hur barnen fungerar.

Så ja, visst har jag mognat som människa under åren här. Jag har lärt mig mycket av det en del tycker är jobbigt här - vetskapen om att allt jag skriver finns kvar och kommer att nagelfaras om och om igen i minsta stavelse. Det tvingar mig att skärpa intellektet och precisera vad jag menar och hur jag tänker även inför mig själv. Jag tycker det är bra och jag blir besviken varje gång någon läser det jag skriver annorlunda än jag menade, det känns som ett misslyckande från min sida. Det är en intellektuell utmaning att vara här och det uppskattar jag även om det kändes mer så för några år sedan än nu.

Men jag kommer aldrig mer att ha ett så personligt förhållande till forumet som förr och jag tar in mycket mer än jag ger ut - även om jag tar in allt mindre som person. Det krävs mer än bara "mer av samma som så många gånger förr" för att fånga mig och jag hoppas fortfarande på lite engagerande forumutveckling att sätta tänderna och händerna i...

@Titti, Det är väl ganska naturligt att det är mest givande med viss kunskap första gången. De efterföljande gångerna blir ju upprepning. En lösning kan vara att ta sig an forum med mer utmaning.