KrigarSjäl skrev:Beror på.

Numera är jag rätt trött på festande.
varit där, gjort det.

Det värsta jag vet är högtidliga, uppstyltade sammanhang där man förväntas mingla och vara sådär kostymerat slipsklädd och jätteglad för nån annans skull.

Bröllop, födelsedagar, nyårsafton och sån skit.


Då sitter jag hellre i baren på nåt sunkhak.

Sen kommer jag bättre överens med rövare än med medelklassbarn.
Det bara är så.

Håller med fullständigt. Sen har jag svårt att känna glädje för andras skull för såna där saker. Inte att jag känner motsatsen till det, det är säkert roligt för dom och inget jag missunnar någon, men kan man inte relatera till grejen i sig trots att det är "nära och kära" så blir det bara att man måste leka skådespelare.

Japp, "rövare" är helt klart mer sansade och lättare att relatera till socialt än medelklassbarn. Det har väl kanske att göra med att dom inte följer den normala sociala strömmen och därför är mindre fejkade. Tycker konversationerna brukar bli mycket mer intressanta med sådana människor.

Jag brukar dricka hemma innan jag går till en fest. Så är man lite lullig och mer social direkt från början av festen. Det kan bli så. På grund av dopaminet.

Vet inget egentligen bra svar eftersom jag är en social kattastrof, bara att många aspisar avstår från umgängen de ändå inte klarar av, naturligtvis inte bra, men ångesten från att inte varit där är ändå lättare. Om någon undrar varför man inte kom kan man säga att magen inte var bra, för det var den ju inte när det var ett ofantligt orosmonster där, så då har man ju inte ljugit iaf...

Vid större sammankomster eller när det är fler än 4 personer på ett ställe så sjunker min sociala kompetens till noll. Det blir något bättre med lite alkohol för då blir jag mer social, men jag kan säga saker som kan uppfattas totalt fel. Jag har dock lärt mig att försöka hålla en skämtsam ton vid dessa tillfällen och på så sätt "rädda" mig.

Är alkohol inte inblandat så försöker jag så gott jag kan, men det slutar ofta med att jag sitter eller rör mig på ett begränsat område och inte säger särskilt mycket till någon. Kommer någon fram och frågar hur det står still och oroar sig för mig så brukar jag säga att jag har lite huvudvärk. Det är mer socialt uppskattat än att säga att man inte har en aning om hur man ska bete sig eller hur folk ens kan vara intresserade av irrelevanta konversationer.

Annars försöker jag lära mig att inte bry mig om vad andra tycker om mig som har andra behov och får ångest bara jag sätter min fot bland folk, de vet ändå inte hur det är.

Jag tänker att om man ska på ett bröllop till en nära vän så borde han eller hon veta hur man fungerar och ha förståelse för att man kanske sitter lite vid sidan av eller så...