Som högfungerande upplever jag mig ofta befinna mig i ett gränsland mellan neurotyp och neurodivers. Tror få skulle misstänka mig för att vara anormal utan att känna mig djupare. Jag har kompenserat för mina brister. Har ett avslappnat kroppsspråk, ser folk i ögonen, behärskar kallprat, söker kontakt och är bra på anpassa mig till sociala miljöer och förstå även det outtalade. Framförallt har jag lärt mig tygla mig själv när det kommer till hur jag framställer mig själv i sociala situationer; via språkbruk och vilka intressen jag förmedlar ut. En hög verbal förmåga är enbart en fördel om man lär sig använda den rätt. Jag har arbetat bort min blyghet och blivit mer utåt. Lärt mig uppskatta ålderstypiska aktiviteter som att festa. Flackat runt mellan kretsar som varit varandras extrema motpoler i ett försenat tonårsuppror. Haft oräkneligt med mer eller mindre destruktiva relationer med kvinnor av neurotypisk art.

Men det är en persona, ett skal utåt. Jag lever ett dubbelliv. Skrapar man på fernissan upptäcker man att jag är en person med ganska tydligt handikapp. Mitt humör oscillerar flitigt fram och tillbaka, likaså mina intressen. Att blicka igenom min lista över studerade kurser på universitet ger en tydlig bild av någon som inte vet vad han vill. Likaså kan jag aldrig behålla ett jobb. Trots mitt, till en början idoga engagemang, så är jag "utbränd" några månader senare. Att överhuvudtaget slutföra något eller fokusera på en sak under en längre tid tycks omöjligt. Söker ständigt stimuli och prokrastinerar allt som inte känns stimulerande för stunden. Både mitt hem och hjärnkontor är i total röra. Men värst av allt är att behöva bära sin märkliga och stundtals tragiska uppväxt på ryggen utan insikt i hur man ska bearbeta den. Likt stenbumlingen faller till botten varje gång Sisyfos närmar sig toppen, så känns det som hjärnspökena hemsöker mig varje gång jag är på väg att få riktning i livet.

Det får en att fundera på om man valt rätt stig. Ofta önskar jag man kunde gå tillbaka till den tid i livet då allt var mindre komplext, eller i alla fall leva om livet för att korrigera alla fel man begått på vägen. Har blivit allt mer undflyende på sistone och undvikit att träffa nya människor för att jag inte orkar låtsas längre. Det är ju ändå knappast som att vi kan relatera till varandra på riktigt. Har tappat all struktur och saknar mål. Inget känns längre motiverande.

Börjat fundera på om jag ska självmedicinera för att fungera ett tag till eller snarare bli bättre på att försöka omhulda min autistiska sida. Fått en remiss till vuxenhabiliteringen, men är livrädd för att jag ska bli klappad på huvudet och matad med haklapp. Känner inte alls igen mig i den bild av AS som förmedlas via stereotyper, och det gör att jag har svårt att identifiera mig med diagnosen. Antar att jag måste svälja stoltheten. Att låtsas om att allt är bra och att försöka leva upp till en neurotypisk världsbild fungerar ju uppenbarligen inte.

Hur hittar man sig själv och slutar blicka bakåt? Borde man flytta ut till en koja i skogen långt från civilisationen?

För det första måste man acceptera sina tillkortakommanden och inse att försöka bli den stereotypa NT:personligheten som samhället hela tiden idealisera är det lögn i helsike att försöka sig på. Så länge du är ung kan man alltid kompensera men när man blir äldre orkar man inte längre och behöver mer egentid, vila etc och det tolereras svårligen av NT:gemenskapen, utan man ses som konstig. Så försök istället fokusera på det du är bra på i högre grad än "vanligt" folk, så kan du klara dig bra, rent av bli framgångsrik, så lycka till...

Bra inlägg och bra svar från antonius.

Jag tror många lever på det här sättet, i limbo. Personer tror att de ger mig en uppmuntrande komplimang när de säger att det inte märks på mig att jag har aspergers. Men jag gjorde ju inte utredningen för skojs skull. Svårigheterna finns ju där även om en är bra på att kompensera. Men skillnaden från att gå från löneslav till försäkringskassans slav är ändå ganska stor. På det ena stället låtsas en vara normal och på det andra mer störd än verkligheten. Jag vet inte riktigt vilket som är värst. Min dröm är att finna någon väg där mitt emellan och tron på att jag ska göra det är det som ger mig mest styrka just nu

Och så är det jäkligt skönt att träffa på lite aspiesar då och då och kunna slappna av från allt spelande av roller

Surkatt skrev:Bra inlägg och bra svar från antonius.

Tack! Ja jag har väl nämnt det i andra inlägg att NT:gemenskapen är så sabla kvick på att sätta etiketter på människor och då är man både lat och farlig. Men de är så uppstressade i sin tillvaro så att kolla upp hur saker och ting förhåller sig ryms inte på deras agenda, fast samhället i gemen hade tjänat på mer acceptans...

känner igen mig lite i en del av det du skriver.

o ena sidan tror jag det kan vara bra/lärorikt samt även underlätta på många vis då man är tvungen att lära sig o navigera i en NT värld.

o andra sidan tror jag det kan vara skadligt att kämpa för att överleva i en NT omgivning, och kan leda till kompenserande fientlighet, självförakt, förlust av motivation etc.

som yngre kan det säkert vara bra med det förstnämnda så länge det inte går över styr, då kan skadan hinna bli för stor innan man kommer upp i den ålder när "skiftningen" sker och man inte längre orkar "spela".

debase skrev:Haft oräkneligt med mer eller mindre destruktiva relationer med kvinnor av neurotypisk art.

Destruktivt på vilket sätt?

debase skrev:överhuvudtaget ]slutföra något eller fokusera på en sak under en längre tid tycks omöjligt.

Inget som intresserar dig djupt?

debase skrev:Men värst av allt är att behöva bära sin märkliga och stundtals tragiska uppväxt på ryggen utan insikt i hur man ska bearbeta den.

Kanske det är självkänslan och brist på bekräftelse som spökar?

debase skrev:Har blivit allt mer undflyende på sistone och undvikit att träffa nya människor för att jag inte orkar låtsas längre. Det är ju ändå knappast som att vi kan relatera till varandra på riktigt.

Leta efter folk att lära känna i andra miljöer där det naturligt förekommer avsevärt mindre neurotyper?

debase skrev:Fått en remiss till vuxenhabiliteringen, men är livrädd för att jag ska bli klappad på huvudet och matad med haklapp.

Testa men utvärdera kontinuerligt om de faktiskt är till hjälp.

debase skrev:Känner inte alls igen mig i den bild av AS som förmedlas via stereotyper,

Det beror väl mest på vilka som bestämmer vad som skall förmedlas och vilka som inte kan undvika att bli förmedlade.

Det kanske är läge att omvärdera vilka och vad som hjälper. Även om vissa organisationer officiellt är till för att hjälpa och statligt sanktionerade så innebär det inte att de faktiskt besitter den kompetensen. Och när det gäller umgänge så kan det vara läge att fundera på i vilka miljöer som det kanske finns mer passande personer.

triggerhappyD skrev:som yngre kan det säkert vara bra med det förstnämnda så länge det inte går över styr, då kan skadan hinna bli för stor innan man kommer upp i den ålder när "skiftningen" sker och man inte längre orkar "spela".

Man bör använda orken till att ta sig till situationer som är hållbara i längden.

plåtmonster skrev:

debase skrev:Haft oräkneligt med mer eller mindre destruktiva relationer med kvinnor av neurotypisk art.

Destruktivt på vilket sätt?

I regel tappar jag antingen intresset och vill ta mig ur, eller så blir jag väldigt svartsjuk på tidigare partners.Förenklat investerar jag antingen för mycket eller för lite i relationen. Dessutom har vi oftast varit väldigt olika som personer.

debase skrev:överhuvudtaget ]slutföra något eller fokusera på en sak under en längre tid tycks omöjligt.

Inget som intresserar dig djupt? [/quote]

Filosofi är väl något som följt mig genom livet. Men det är ett ämne med stor bredd och jag tenderar att bli fixerad vid en filosof eller ett ämne under en period för att sedan hoppa till något annat.

debase skrev:Men värst av allt är att behöva bära sin märkliga och stundtals tragiska uppväxt på ryggen utan insikt i hur man ska bearbeta den.

Kanske det är självkänslan och brist på bekräftelse som spökar?[/quote]

Jag vet inte riktigt. Det känns bara så jobbigt att ha levt annorlunda och inte kunna koppla samman till andras upplevelser under i synnerhet tonåren.

debase skrev:Har blivit allt mer undflyende på sistone och undvikit att träffa nya människor för att jag inte orkar låtsas längre. Det är ju ändå knappast som att vi kan relatera till varandra på riktigt.

Leta efter folk att lära känna i andra miljöer där det naturligt förekommer avsevärt mindre neurotyper? [/quote]

Vad är det för miljöer då?

RSMH och Attention är miljöer där de flesta är neurodiversa.

Och så är det jäkligt skönt att träffa på lite aspiesar då och då och kunna slappna av från allt spelande av roller

Roller ja. Det är bara med de få vännerna jag är som jag är, nästan. På ett avslappnat sätt.

Men fö tycker jag det är NT som spelar roller hela tiden, eller har en mask de sätter upp, fast man (jag) ser att de inte är sanna. Säger en sak med munnen och en annan med kroppen. Det är så jobbigt! Jag upplever så många som lögnare just därför, ingen går ju att lita på.

Ibland dyker det upp kunder på jobbet som är väldigt raka i sitt sätt, inget hyckleri eller tillgjordhet. Skönt tycker jag, lite jobbiga och burdusa tycker mina kollegor. Originalen är intressantast att prata med

En dag i taget. Vissa dagar går bättre än andra.