För det första är det viktigt att sonen får genomgå utredning så man kan ringa in hans svårigheter mer exakt, antagligen är det en NPF-diagnos.
För det andra skulle man kanske behöva sonens version av tillvaron för att få en komplett bild, men jag förstår det svåra i att barn skulle skriva på forumet.

Vad gäller autism och AS är det i princip alltid viktigt med lugn och ro och förutsägbarhet. Plötsliga förändringar och en kaotisk, växlingsrik tillvaro full av intryck kan vara direkt skadligt för oss, vi blir utbrända, deprimerade och får humörsvängningar av det.
Det är knepigt med NPF-personligheter och familjeliv, i synnerhet om andra i familjen är NTs. Man talar olika språk och förstår inte varandra. Själv kommer jag från en ganska dysfunktionell familj, NT-föräldrar, flera yngre syskon, där förståelsen för mina aspergerdrag ibland varit lika med noll eller rentav minusgradigt. Vilket gör eventuella grundproblem betydligt större än vad de behöver vara.

Förutom grundskolans eget lilla helvete blev jag ivägtvingad på diverse fritidsaktiviteter av social karaktär eftersom det skulle vara "nyttigt" och det mådde jag bara genuint dåligt av. Fotboll, scouting, simning, födelsedagskalas etc. Jag hatade varje minut av det och ser inget som helst värde i det idag, 20 år senare. Barn i grupp kan vara en pest och snarare behövde jag vara hemma för att vila upp mig från skolan med alla dess irrationella och påtvingade gemenskapskrav.

Kanske en familjerådgivare kunde vara något? En med kunskap om NPF då alltså.

Men mitt i all kaos ska du veta att det går att komma till rätta med ganska mycket. Vissa saker måste din son finna sig i, i andra delar kan det vara han som har rätt och då ska han få slippa problem så långt det är möjligt. Det handlar mer om att underlätta tillvaron för honom än om att korrigera beteenden - beteenden BEROR nämligen på något och allt som heter konsekvenspedagogik och behaviorism vill jag starkt avråda ifrån, vis av erfarenheten.

KrigarSjäl skrev:För det andra skulle man kanske behöva sonens version av tillvaron för att få en komplett bild

Jag tror inte att det är möjligt att någon i den åldern kan beskriva sin egen version, men det du skriver har definitivt relevans.

KrigarSjäl skrev:Men mitt i all kaos ska du veta att det går att komma till rätta med ganska mycket. Vissa saker måste din son finna sig i, i andra delar kan det vara han som har rätt och då ska han få slippa problem så långt det är möjligt. Det handlar mer om att underlätta tillvaron för honom än om att korrigera beteenden - beteenden BEROR nämligen på något och allt som heter konsekvenspedagogik och behaviorism vill jag starkt avråda ifrån, vis av erfarenheten.

Det här tror jag på - även om det kan vara en lång väg att gå, och en som kräver mycket stöd på vägen. På Attentions diskussionsforum finns en mamma som är helt fantastisk när det gäller att dela med sig av vad hon har gjort för att komma tillrätta med svårigheter hemma i deras familj. Jag tror att hon också är ensamstående flerbarnsmamma. Jag vet inte om det är tillåtet att tipsa om vad hennes alias är? I vilket fall som helst tror jag att du hittar hennes inlägg lätt. Där finns en hel skatt att ösa ur.

Tintomara Ariadne skrev:På Attentions diskussionsforum finns en mamma som är helt fantastisk när det gäller att dela med sig av vad hon har gjort för att komma tillrätta med svårigheter hemma i deras familj. Jag tror att hon också är ensamstående flerbarnsmamma. Jag vet inte om det är tillåtet att tipsa om vad hennes alias är? I vilket fall som helst tror jag att du hittar hennes inlägg lätt. Där finns en hel skatt att ösa ur.

Du kan länka till de delar som är öppna för icke medlemmar och om för delar som inte är öppna kan du länka till forumet och i PM kan du skicka länkar till andra av deras medlemmar.

Kära kabang, förstår dig väldigt väl.

Det du beskriver låter mycket likt min syster, som fick syrebrist i hjärnan vid födseln och som alltid haft ett mycket eldfängt temperament och extremt stark vilja (till skillnad mot mig som var mycket blyg och timid som barn och bara har AS, inte ADHD). När syrran blir arg (vilket hon mycket lätt blir när hon inte får som hon vill, när hon blir väckt, stressad, när någon ställer helt rimliga krav som att hon tar ut sin kopp till köket) kan ljudvolymen väcka hela grannskapet och föremål som råkar finnas i närheten (inkl tunga, vassa och krossbara) flyger utan urskillning. Ingen tanke på var eller på vem de landar. Ren tur att ingen blivit allvarligt skadad ännu. Ibland även fysiskt våldsam mot sina närmaste när hon känner sig missförstådd eller inte får som hon vill. Kan vara väldigt empatisk och gullig ibland, bara inte just när hon är arg, trött, stressad eller vill något specifikt.

Ingen skillnad gjordes i hur vi blev behandlade av våra föräldrar som barn (förutom att hon krävde mer övervakning p g a risken att skada sig själv eller andra) ändå kunde hon redan som mycket liten få utbrott i affären och "limma fast sig" i golvet och tjuta för full hals om hon inte fick något hon bestämt sig för att hon ville ha (vilket var extremt ovanligt på den tiden). Hon var ständigt igång behövde mycket lite vila eller sömn, var omöjlig att få i säng och vaknade alltid i ottan för att ställa till nya hyss innan övriga familjen vaknade.

Känner även igen den där svårigheten att få barnet nöjt. Minns en gång när vi varit på Gröna Lund och alla trodde att "nu borde hon väl vara glad i alla fall" men när vi skulle åka hem blev det ändå ett utbrott för att syrran hade velat vara där ännu längre, trots att vi redan gjort det mesta som gick att göra där. "Hon blir ju aldrig nöjd" suckade mamma förtvivlat.

På 60-talet när vi var små fanns inga diagnoser men i efterhand har jag och mamma känt igen beskrivningar av MBD/lindrig autism och sedan ADHD (vilket även hennes psykolog håller med om fast hon aldrig fått någon officiell diagnos), kanske även någon medfödd personlighetsstörning.

Vi blev verkligen inte bortskämda och mamma har alltid ansträngt sig för att behandla oss rättvist och sätta rimliga gränser, samtidigt som hon varit mycket tolerant och tålmodig.

Så långt syrran. Ville bara visa att det finns parallellfall och att det inte behöver bero på dålig föräldring. Har även haft kontakt med föräldrar både i Sverige och USA (som ofta själva haft AS eller ADHD) som givit beskrivningar av sina diagnosticerade bokstavsbarn som är ännu mer på pricken lika det du beskriver.

När det gäller din son så låter det som om han bland mycket annat har problem med överkänsliga sinnen, vilket är vanligt hos personer med NPF (jag har det själv). Där är det inte "bortskämdhet", trotssyndrom el dyl som gör att han måste ha just de byxorna eller absolut inte kan ha de sockorna etc, utan det blir ett direkt fysiskt lidande som överröstar allt annat om inte kläderna känns helt rätt på alla sätt och inte skaver, sitter åt, har fel färg, fel material etc. (För mig har rätt kläder alltid varit bland det viktigaste för att jag alls ska fungera. Föredrar löst sittande kläder, klipper bort skavande etiketter, och har fått leta i åratal för att hitta skor som både är snygga och bekväma med exakt rätt höjd, vinkel och placering av klacken.)

Även mat kan höra till de rent sensoriska problemen, där man bara måste ha maten på sitt eget vis för att alls kunna få ner den. (Detta är jag oändligt tacksam för att mina föräldrar hade förståelse för och lät mig hållas. Jag har som vuxen lärt mig äta något mer normalt men det behövde jag få göra i min egen takt.)

Om du läser engelska så har jag skrivit en hel del om både sensorisk överkänslighet, matproblem, sömnproblem mm på min hemsida som jag länkar till i signaturen här nedanför. Det finns även engelskspråkiga forum för personer med så kallad "Sensory Processing Disorder" samt böcker om ämnet. Det är tyvärr inte riktigt godkänt som egen diagnos än men det kan ev vara på gång. Tror att det i alla fall blivit mer känt inom neuropsykiatrin att över- eller underkänsliga sinnen ofta hör ihop med AS, ADHD och andra NPF. Finns även viss behandling mot sensorisk över- resp underkänslighet men jag vet inte om den kommit till Sverige än (tror inte det).

Men bara för att man har överkänsliga sinnen - vilket din son uppenbarligen har när han reagerar på sin systers fullt normala ljud - så betyder det inte att man har rätt att terrorisera resten av familjen och alltid måste få sin vilja igenom i övriga frågor. Här gäller det att skilja mellan sådant som plågar honom rent fysiskt och försöka minimera detta så långt det bara är mänskligt möjligt (t ex med sömnmask eller öronproppar på natten om han inte kan sova; låt honom bara inte ha dem jämt eftersom detta kan förstärka ljudöverkänslighet) och situationer där han har lärt sig att han kan dominera och få sin vilja igenom genom att få utbrott etc, så att ev gränser kan sättas i rätt sammanhang. Självklart är det fortfarande inte lätt eftersom han kanske (ännu) inte kan kontrollera sina impulser.

Sedan verkar han i likhet med många andra med NPF ha dålig tidsuppfattning och vara oförmögen att stressa. Jag kan vrida upp tempot om jag måste men kommer då lätt i obalans så att allt går snett (och blir sjuk om jag måste göra det ofta). Syrran kan inte stressa alls och om man försöker skynda på henne det allra minsta resulterar det ofelbart i ett vulkanutbrott så att det tar ännu längre tid att bli klar. Vet inte om det går att göra något åt, tvivlar på det.

Att du inte fått någon förståelse för dessa saker från BUP är ju helt skandalöst!
Hoppas du orkar fortsätta kämpa för din rätt och att du inte tar åt dig av deras tvivel.

Jag är själv en mamma till en son som ska genomgå en utredning till hösten. Hans utbrott är inte riktigt så svåra som din sons, men så är han bara åtta år också.

Om man inte har barn själv kan man nog inte sätta sig in i hur det känns när barnen mår dåligt på det här viset. Har man bara upplevt att vara i barnets situation är det nog lätt att anklaga föräldern. Som förälder själv vet man att det är omöjligt att vara perfekt.

Visst försöker man vara pedagogisk så långt man bara kan, men man är ju ingen robot. Det är ansträngande och ibland har man dagar då bägaren bara rinner över och man blir irriterad. Det hjälper ju aldrig med de här barnen och det vet jag om, men jag är inte mer än människa och speciellt vid "den tiden i månaden" kan jag fräsa åt ungarna. Men då förklarar jag sedan när jag lugnat mig att det var dumt av mig och att jag har en dålig dag och det är inte deras fel.

Jag har mitt eget autismliknande tillstånd och ADD att kämpa med, så ibland blir livet för stressigt och jag klarar inte att vara så tålmodig som jag borde. Men har jag en bra dag kan jag skämta med sonen och avleda honom när jag märker att ett utbrott är på väg (som när han vaknar sist till exempel, vilket gör honom jättesur).

Jag vet att det inte är någon idé att linda in saker med honom eller förklara varför han ska göra något, för då är det som om han inte uppfattar budskapet. Jag får köra med kort information. "Nu får du klä på dig", "nu går vi till bilen" osv. Inte "nu får du klä på dig för annars hinner vi inte ut till bilen och då kommer vi för sent till skolan". Men det är viktigt hur mitt tonfall låter. Jag får inte låta irriterad eller befallande för då blir han ledsen eller arg, utan det får sägas med vänlig röst.

Jag menar inte att detta gäller även för din son, men så fungerar det med min. Min dotter är helt annorlunda. Hon har också vissa drag av autism (dålig på att läsa andra till exempel) men har alltid varit som en liten vuxen som jag kunnat förklara för varför man ska göra saker. Sonen bara protesterar och bestämmer sig för att hans uppfattning är den rätta. Har han bestämt sig för att jorden är platt så är den det, därmed basta!

Min son har svårt att koncentrera sig i skolan och har haft en period av mycket trötthet och ledsenhet. Men nu har vi dels fått ordning på hans mage (som varit förstoppad nästan jämt från födseln) och ger honom vitaminer och omega 3 varje dag och ser en viss förbättring. Just omega 3 sägs vara väldigt bra för ADHD-barn och det tror jag på.

Tack för alla svar. Jag känner igen så mycket av det ni skriver.

Det senaste är att sonen vägrar sova i sitt rum därför att hans säng är äcklig. Det har hållt på några nätter nu. Jag orkar inte mer. Jag gör verkligen inte det. Va f*n ska jag ta mig till?

Kanske är det dags att ge dig själv en andningspaus?
Sjukskriv dig ett tag och ta igen dig.
Det är inte alls konstigt att orken till sist tar slut (fast att man ändå fortsätter på något sätt) samt helt förkastligt att tvinga sig att gå över alla sina mentala och fysiska gränser då det säkerligen kommer att straffa sig förr eller senare och resultera i utbrändhet, utmattningsdepression eller dylikt.

Vad är det för fel på sängen, tycker han? Går det att åtgärda på något sätt?
Kan han sova på soffan tills vidare eller någon annanstans utan att allt blir omkullvänt så är det kanske bättre att låta honom göra det tills han själv tröttnar.

Välj dina strider noga.

Hm, vart tog signaturerna vägen? Jag såg nu att min är borta och därmed också länken till hemsidan: http://insideperspectives.wordpress.com/

Håller med om att det nog är bäst att låta honom hållas när det gäller sängen. Han har säkert någon sensorisk orsak till att sängen känns äcklig just nu. Se om det går att identifiera och åtgärda orsaken, alt låt honom välja annan sovplats tills vidare.

OT:

Miche skrev:Jag tror inte att det är möjligt att någon i den åldern kan beskriva sin egen version, men det du skriver har definitivt relevans.

Nu förstår jag inte vad du menar. Självklart finns det många 11-åringar som kan beskriva sin egen version av besvärliga händelser. Man brukade kunna hitta sånt i Kamratposten. Själv skrev jag dagbok om hur det kändes att vara mobbad i skolan etc. (Att för den skull släppa in en 11-åring för att diskutera med vuxna människor är ändå olämpligt bl a på grund av den skeva maktbalans som blir.)

Din son har allvarliga problem. Jag tvivlar inte en sekund på att han kommer få en diagnos. Måtte det ske nu meddetsamma så att han och hela familjen kan få den hjälp och det stöd ni behöver. Kanske kan han vara på ett avlastningsboende någon helg i månaden så att du och dottern kan få känna på ett mer normalt liv ibland.

Sonen behöver hjälp, massor med hjälp. Med kunniga och professionella personer kanske det går att ge honom det stöd han behöver för att sedan så sakteliga få grepp om sig själv och kunna hantera sin frustration. Men han mår verkligen inte bra och skälla, hota, straffa osv (jag säger inte att DU gör det) hjälper inte utan gör snarare att hans beteende försämras ytterligare eftersom det bara blir än mer stress för honom. Kanske kan han ha hjälp av någon medicin till en början. Det är inte säkert han kommer behöva den när han mognat och lärt sig vad som är ett acceptabelt beteende.

Om jag hade haft ett barn som beter sig på det viset då hade jag krävt att få komma till ett utredningshem. Jag hade inte känt att jag haft så mycket att förlora faktiskt. Jag beundrar dig som orkar. Jag föreställer mig att jag bara åker upp till socialförvaltningen och säger "vassego här är ungen, nu orkar jag inte mer". Men som mamma så vet jag å andra sidan att det inte är så enkelt. Man älskar ju sina barn, trots allt.

Bjäbbmonstret skrev:OT:

Miche skrev:Jag tror inte att det är möjligt att någon i den åldern kan beskriva sin egen version, men det du skriver har definitivt relevans.

Nu förstår jag inte vad du menar. Självklart finns det många 11-åringar som kan beskriva sin egen version av besvärliga händelser.

Miss av mig, glömde att sonen var 11 (blandade nog ihop det med en annan tråd)!

Gud, vad glad jag är att jag hittat hit och för ert stöd. Tack, underbara ni!

Första natten när sängen var äcklig (för att den är "smutsig") dammsög jag hela sängen och hela hans rum. Kl 23 på kvällen. För, nej, det går inte att förhandla eller säga att det inte är sant. Det slutade med att han ändå fick sova i min säng på nedervåningen och jag lade mig hos lillasyster på övervåningen. Men efter halva natten upptäckte han att han var själv, och det vågar han inte, så han gick upp och lade sig i sin säng ändå.

Följande nätter har han flyttat från plats till plats. Han har dragit omkring med sina täcken och kuddar och lagt sig i hallen, suttit i en stol... I princip har han försökt sova överallt utom i sin säng. Jag har sagt att han får sova i min säng men jag fixar inte att sova i samma rum som honom eftersom han är som en bil på tomgång hela nätterna och snor runt och "låter" (har olika ljud för sig som hostningar och harklingar).

Soc har pratat om behandlingshem. Är det samma sak som utredningshem? Det är exakt en vecka kvar tills vi får komma på mötet på Prima barn. Snacka om att räkna ner. Vad som händer om de bestämmer sig för att inte gå vidare vet jag inte.

Jag har sagt att jag helst skulle vilja härda ut tills hans sommarlov börjar, för att han ska slippa känna att han "inte ens klarat av att gå ut skolan". Han är så himla känslig och har dåligt självförtroende och han älskar sin lärare och känner sig förhållandevis trygg i klassen. Men efter det måste vi nog få komma iväg på något. Det känns som vi behöver lugn och ro att bygga upp och reparera vår familj igen. Den är helt slagen i spillo nu.

Vi har en kontaktfamilj, men sonen vägrar oftast att åka dit. Det är tänkt att de ska vara där fredag kväll-söndag morgon en helg i månaden. Vilket är rätt lite, speciellt som jag oftast inte får med honom. Han vägrar att vara ifrån mig. Den enda person han accepterar är min mamma, men vi har dålig kontakt och hon bor 50 mil bort och är nästan 80 år.

Det är svårt med kontaktfamiljen för de förstår inte att sonens beteende inte handlar om att han är bortskämd. Det gör att han känner sig ifrågasatt och gjord till åtlöje. Jag förstår honom delvis, även om problemet också är att han inte vill vara ifrån mig (detta är den 4:e kontaktfamiljen som han vägrar att vara hos). Så, han behöver en kontaktperson/hjälp som är införstådd med hans problematik och som inte skäller på honom och tycker att han ska "skärpa till sig".

Jag vet ju inte själv riktigt utan går på intuition och testar mig fram. Men så mycket kan jag säga att han INTE är bortskämd. Däremot går det inte att resonera med honom som det går att göra med andra barn. "Nejdå, det går visst att äta smörgåsen!" är inget som funkar om han bestämt sig för att någons andedräkt har landat på hans ost. Eller "Jag kan byta sänglakan i morgon men i natt får du sova i de gamla" är inte heller ett svar som funkar eftersom hans värld går under NU därför att hans lakan är äckliga NU. Så då är det bara att byta laken eller erbjuda en annan säng. Däremot är det tvärnej om han vill ha snask eller leksaker eller annat oavsett hur mycket hans värld håller på att gå under.

Ja, jag vet inte. Jag skulle verkligen behöva veta hur man ska navigera i detta minfält av känslor.

Förresten. Det där med utredningshem. Kan ni berätta mer om det? Åker man iväg hela familjen då under tiden han blir utredd? Hur länge är man där? Vad är det för folk som jobbar där?

kabang, du resonerar precis som jag gör. Det är skillnad på att vilja ha något och att inte klara av en specifik situation eller händelse. Min son tjatar öronen av mig om legogubbar just nu, och där är det nej, men om han säger att han MÅSTE ha med sig en speciell gubbe till skolan gör jag vad jag kan för att hitta den. Om han absolut inte vill byta tröja slipper han, men vi avtalar om att göra det nästa dag. Han är en fantastisk förhandlare, på gott och ont.

kabang skrev:Tack för alla svar. Jag känner igen så mycket av det ni skriver.

Det senaste är att sonen vägrar sova i sitt rum därför att hans säng är äcklig. Det har hållt på några nätter nu. Jag orkar inte mer. Jag gör verkligen inte det. Va f*n ska jag ta mig till?

Så bra att du vågade återvända hit!

Min son vågade inte sova i eget rum förrän han var 10. Men, jag hade delad vårdnad och bara en tvåa så då gjorde det inget. Han kände sig otrygg i en otrygg värld där skolan var det stora helvetet. Vet inte om din son är mobbad? Om man inte vill gå till skolan så vill man ju inte heller klä på sig. Om man är rädd så vill man inte sova ensam.

En gång sa sonen till mig att jag var rufsig och behövde kamma mig Nå, jag gick till toaletten och då passade han på att gör det han skulle där. Han kunde förstås ha sagt: "Jag vill inte gå ensam på toalettet", men det kändes väl inte så bra att erkänna, så han hittade en annan väg...Det tog mig några sekunder innan jag hann "tolka" det han hade sagt. Barn behöver nog ofta "översättas". Inte så enkelt!

När jag fick vårdnanden och ville satsa på något fritidsintresse fick han testa en del saker, som inte funkade. Men ridning gick bra. Hästar har en lugnande effekt på många barn. För övrig har jag inga tips. Allt beror ju på vilken typ av funktionshinder/tillgångar just ditt barn har.

Debbido skrev:Men ridning gick bra. Hästar har en lugnande effekt på många barn.

Även en hund/katt/marsvin/whatever kan ha lugnande effekt på barn (och vuxna)! Många människor inser intuitivt att man måste visa hänsyn till djur och slutar därför med en "störande" beteenden.

Miche skrev:

Debbido skrev:Men ridning gick bra. Hästar har en lugnande effekt på många barn.

Även en hund/katt/marsvin/whatever kan ha lugnande effekt på barn (och vuxna)! Många människor inser intuitivt att man måste visa hänsyn till djur och slutar därför med en "störande" beteenden.

Ja, djur är nästan ett måste! Fast, man får ju fundera på om man orkar sköta både barn och djur...Hästarna slapp jag i alla fall sköta. Värre var det med vattensalamandrarna som rymde ur akvariet hela tiden och sonens tårar när vi hittade dem en stund senare i form av finska pinnar, fast utan salt på.

Sonen hade alltid en katt i sängen, som extra trygghetsskapare. Tänk, de ville aldrig sova hos mig, men hos honom sov de alltid. "Tessan" låg som en mössa över huvudet på honom. Gissar att det var modersinstinkterna hos henne som slog till.

"Fighter" adopterade vi när sonen blivit tonåring. Fighter hade haft en svår uppväxt (före oss alltså... ). En enormt pampig katt, nästan som ett lodjur, nästan lika stor som sonen. De blev riktiga bästisar för de visste båda vad det innebar att fightas med livet - och överleva!

Jag har verkligen försökt med alla typer av djur. Sonen är helt underbar med dem och äääälskar djur. Men... både han och jag utvecklade pälsdjursallergi. Shit, smärtan över att behöva lämna bort katten... Hans enorma, enorma sorg. Det var tufft.

Han är tack och lov inte mobbad. Han går i en fantastisk skola där barnen tillåts vara sig själva i stor utsträckning. Men det är klart, om man hela tiden drar på sig negativ uppmärksamhet så tröttnar ju omgivningen på en till slut. Men han har fantastiskt stöd av några i klassen och en helt suverän klasslärare.

Behandlingshem kan vara en riiiiktigt dålig idé och då speciellt för barn med NPF. Det finns ett antal trådar om det tidigare, har inte riktigt tid att leta reda på dem nu bara.

kabang skrev:Jag vet ju inte själv riktigt utan går på intuition och testar mig fram. Men så mycket kan jag säga att han INTE är bortskämd. Däremot går det inte att resonera med honom som det går att göra med andra barn. "Nejdå, det går visst att äta smörgåsen!" är inget som funkar om han bestämt sig för att någons andedräkt har landat på hans ost. Eller "Jag kan byta sänglakan i morgon men i natt får du sova i de gamla" är inte heller ett svar som funkar eftersom hans värld går under NU därför att hans lakan är äckliga NU. Så då är det bara att byta laken eller erbjuda en annan säng. Däremot är det tvärnej om han vill ha snask eller leksaker eller annat oavsett hur mycket hans värld håller på att gå under.

Låter som helt rätt strategi.

Det där med att äcklas av saker var ett av mina många småproblem som barn. Om någon tog i en macka jag skulle äta så hade jag mycket svårt att få ned den. Inte för att jag hade bacillskräck (hade inget begrepp om sånt) utan för att jag äcklades ändå. I andra fall kunde det vara mer subtilt som att någon av okänd anledning hade obehaglig utstrålning. Då ville jag inte gärna behöva låna något de använt, t ex en kudde. Det var bara vissa jag äcklades av, andra berörde mig inte alls på det viset. Skillnaden mot din son var att jag var för timid för att ställa till en scen, istället försökte jag så gott jag kunde slippa komma i kontakt med 'kontaminerad' mat eller dito föremål, och om det inte gick försökte jag diskret liksom 'borsta av dem' när ingen såg.

weasley skrev:Behandlingshem kan vara en riiiiktigt dålig idé och då speciellt för barn med NPF. Det finns ett antal trådar om det tidigare, har inte riktigt tid att leta reda på dem nu bara.

Några trådar i ämnet, vet inte vad jag kan ha missat. Som framgår lär det nog vara nödvändigt att vara vaksam på både kommunens och behandlingshemmens såväl NPF-kompetens (och motsvarande) som deras själva vilja att hjälpa en själv eller ens barn och behandlingshemmens utformning och hederlighet. Sedan vet inte jag i vad mån hälsan tiger still; men att den som har otur kan få riktigt stora problem har även massmedia vittnat om.

hej-om-ett-aspergerboende-t20066.html
hjalp-fange-hos-asp-center-t11946.html
pojke-med-as-vackt-av-polis-i-vimmerby-for-lvu-hem-beslut-t17914.html
olagliga-metoder-pa-vardboenden-t13724.html
hej-jag-har-ett-stort-problem-vet-inte-hur-jag-skall-gora-t10520.html

nagon-med-liknande-erfarenheter-t13699.html
rapport-synar-hvb-hem-t12705.html
socialtjansten-tog-inte-hansyn-till-jonas-diagnos-t12483.html
ett-farligt-exempel-pa-vardare-t10018.html
om-lvu-och-hvb-sarskilda-ungdomshem-och-sis-institutioner-t11950.html

om-lvu-och-andra-myndighetsingripanden-t10737.html
asperger-och-lvu-t4965.html
vad-tycker-ni-om-gruppboenden-och-behandlingshem-t6780.html
inkompetenta-socialarbetare-odelagger-liv-t5291.html
overgrepp-pa-funktionshindrade-t4980.html

myndigheters-omhandertagande-av-npf-barn-t4329.html
as-och-behandlingshem-t4137.html

Herregud, jag inser hur desperat jag är...

Vi hamnade på familjehem när jag blev (fysiskt) sjuk en tid efter min man gått bort och det var utan jämförelse den mest förödmjukande upplevelse jag varit med om. Trodde utredningshem var bättre, men tydligen inte. Jag tycker att det är oerhört märkligt att vem som helst verkar kunna starta verksamhet.

Tack för upplysningen. Jag ska se till att hålla mig så långt borta jag kan från hemmen. Såvida det inte finns någon av er som faktiskt vet om något ställe som är riktigt bra.

Är http://www.enigmaomsorg.se/ bra då? Det var någon som tipsade om det stället i en av trådarna.