Peace, du bör bli mycket duktigare på det här ämnet innan du avlägger några som helst kommentarer kring det när någon är närvarande som verkligen behöver stöd och hjälp som i det här fallet. Gör du något liknande på egen hand riskerar du ställa till det något helvetiskt.

Jag skrev att jag tyckte det verkade som att han var bortskämd vilket kanske förvärrade hans problem ännu mer, inte att hans problem berodde på att han var bortskämd. Men jag har ingen erfarenhet av barn med ADHD-problematik (eller barn överhuvudtaget), så ja, jag kanske har fel.
Och vad menar du att jag kan ställa till?

Jag känner igen mycket i TS berättelse, även om det inte är lika svårt hos mig. Min son har också hemska utbrott där han skriker elaka saker, slåss och förstör. Han kan inte komma igång eller hålla tråden och är oerhört lättkränkt. Ingen skulle säga att hans beteende är okej, men han gör så gott han kan med begränsade resurser. Ibland är han jätteledsen för att allt blir fel, och motsvarande glad när han får göra rätt.

Oförståelsen är massiv inför tyngden i uppgiften att ta hand om ett autistiskt barn. En del bra människor respekterar det, men innan man gjort det har man ingen aning om hur omöjlig och hjärtskärande tillvaron kan vara, speciellt om man själv är handikappad på ett liknande sätt.

Parvlon skrev:Även lugna personer kan ses som bortskämda men att en unge som (troligen) får skäll titt som tätt ska vara bortskämd förstår jag inte hur du fick det till.

Och var i hela friden har kabang skrivit att hon skäller på sonen titt som tätt?

Det har var det värsta jag läst på länge! En ny medlem anländer, Kabang, hon är helt förtvivlad och skriker: "Hjälp, vi går under!"

Då kommer det första svaret: "Det är nog DIG det är fel på!" Hur kan någon ha sådan total bristande empati?

Jag förstår om Kabang aldrig återvänder hit, fast jag ju hoppas på det. Själv skulle jag nog inte gjort det. Hur lång tid gick det innan hon fick ett PM som meddelade att Parvlon var anmäld samt lite tröst? Jag menar att man i känsliga lägen kan behöva snabbt förband på sina blödande sår. Att få höra att man är en värdelös morsa är en oerhört svår kränkning.

Nefarious skrev:

Parvlon skrev:Även lugna personer kan ses som bortskämda men att en unge som (troligen) får skäll titt som tätt ska vara bortskämd förstår jag inte hur du fick det till.

Och var i hela friden har kabang skrivit att hon skäller på sonen titt som tätt?

Vad vill du att jag ska svara på det?

Jag skrev troligen.

Debbido:

Debbido skrev:Jag förstår om Kabang aldrig återvänder hit, fast jag ju hoppas på det. Själv skulle jag nog inte gjort det. Hur lång tid gick det innan hon fick ett PM som meddelade att Parvlon var anmäld samt lite tröst? Jag menar att man i känsliga lägen kan behöva snabbt förband på sina blödande sår. Att få höra att man är en värdelös morsa är en oerhört svår kränkning.

Ja, det kan också vara ett problem här. Onekligen. Jag, som råkade bli den som påtalade och anmälde Parvlons inlägg, är inte i skick att skicka pm för närvarande. Och be någon annan om sådant i tråden kändes litet väl... förmätet.

Har ingen aning om någon annan har gjort det. Ledningen verkar inte ha som praxis att göra det, även om det förekommer; men kan sådant vara svårt för vanliga medlemmar ska vi ju akta oss för att anklaga dem heller.

Zombie skrev:

Debbido skrev:Jag förstår om Kabang aldrig återvänder hit, fast jag ju hoppas på det. Själv skulle jag nog inte gjort det. Hur lång tid gick det innan hon fick ett PM som meddelade att Parvlon var anmäld samt lite tröst? Jag menar att man i känsliga lägen kan behöva snabbt förband på sina blödande sår. Att få höra att man är en värdelös morsa är en oerhört svår kränkning.

Ja, det kan också vara ett problem här. Onekligen. Jag, som råkade bli den som påtalade och anmälde Parvlons inlägg, är inte i skick att skicka pm för närvarande. Och be någon annan om sådant i tråden kändes litet väl... förmätet.

Har ingen aning om någon annan har gjort det. Ledningen verkar inte ha som praxis att göra det, även om det förekommer; men kan sådant vara svårt för vanliga medlemmar ska vi ju akta oss för att anklaga dem heller.

Jag menade inte att anklaga vanliga medlemmar. Jag menade att det kan behövas snabb kontakt med tröst, om man mår riktigt dåligt. Jag själv fanns inte på den tråden.

Jag inser att det är ett praktiskt problem. Att det kan behövas ett snabbt tröst-PM är jag själv klar över, för jag kan störta annars. Om detta inte är genomförbart så kanske vi alla får skärpa oss och skriva några snälla ord till den som blivit påhoppad i ett uppenbart känsligt läge? Detta råd ger jag även till mig själv givetvis.

Det kan ju också vara så att, i det här fallet, Parvlon inte förstår hur det kan kännas att bli så nedvärderad som mamma till ett NPF-barn. Själv har jag fått hur mycket stryk som helst, och får det fortfarande. "Du måste klippa navelsträngen etc" fast jag vet vad han inte klarar av och att samhället inte tar hänsyn till detta. Så, jag kan ibland behöva fylla ut luckorna.

Massiv tortyr har jag som autist-mamma genomgått. När jag skickade honom till PBU i en ny stad, för att ge honom extrastöd sa psykologen: "Och hur länge har din mamma försökt få dig att tro att du är hjärnskadad?" Sonen marcherade snabbt ut ur rummet och slängde igen dörren. Han hade inte fått diagnos än (det ordnade sig senare) men var medveten om han att inte kunde läsa och skriva - for a reason. Jag hade säkert läst 1000 sagor för och med honom.

Debbido skrev:Jag menade inte att anklaga vanliga medlemmar.

Oj då. Så tog jag det inte heller. Det var en allmän formulering för att förebygga att någon gjorde det.

Jag känner en person som fick mycket skäll av sin ensamstående mamma och hotade flera gånger med att ta livet av sig. Hade även problem i skolan. Det slutade konstigt nog efter att han flyttat hemifrån. Blev en helt annan person.

Det är garanterat något som är fel om en unge hotar med självmord. Låtsas som att det är ungen det är störst fel på ä'r det värsta man kan göra. Ta i med silkes-vantar gör man när man torkar nån i arslet. Zombie kanske har erfarenheten och inte minst intresset men jag sysslar inte med sånt vilka regler som än finns.

LILITH_, tahlia, Angelic Fruitcake, Debbido, jag själv fast inte som förälder, segdeg skulle jag tro... några av oss har i den här tråden berättat de mest hårresande saker om vad man kan tvingas bära på, andra skulle nog kunna det.

Ingen av oss uppfattar det här fallet som du gör, Parvlon. Det borde om inte annat visa att det finns flera sätt att uppfatta det. Ändå tror jag rätt många har stött på eller hört talas om fall som det du relaterar också. Jag har det i alla fall. Och fortfarande: även om det vore som du säger kan jag inte se hur man hjälper någon med ditt sätt att uttrycka dig.

Parvlon skrev:Jag känner en person som fick mycket skäll av sin ensamstående mamma och hotade flera gånger med att ta livet av sig. Hade även problem i skolan. Det slutade konstigt nog efter att han flyttat hemifrån. Blev en helt annan person.

Det är garanterat något som är fel om en unge hotar med självmord. Ta i med silkes-vantar gör man när man torkar nån i arslet. Sånt sysslar inte jag med.

Tror du använder vedklabbar när du torkar ditt eget arsle, annars kan silkesvantarna användas till att torka ur skiten du har i ögonen när du skall läsa inlägg som nå'n för dig okänd skrivit för Råd i en svår och besvärlig situation, du...behövde inte...svara...pga nå'n erfarenhet av vad?

Det blir många på en gång nu. Jag svarar inte på dem förrän TS kommer tillbaka eller tidigast om ett år.

Framtida synpunkter på mitt beteende kan ni skicka via PM så svarar jag inom ett halvår eller inte alls.

Parvlon skrev:Jag känner en person som fick mycket skäll av sin ensamstående mamma och hotade flera gånger med att ta livet av sig. Hade även problem i skolan. Det slutade konstigt nog efter att han flyttat hemifrån. Blev en helt annan person.

Det är garanterat något som är fel om en unge hotar med självmord. Ta i med silkes-vantar gör man när man torkar nån i arslet. Sånt sysslar inte jag med.

Du kan ha rätt eller fel. Vad vet vi? Mamman är ju försvunnen nu.
Det finns något som heter autistiska tantrums/meltdowns, som innebär att man överreagerar...

http://www.youtube.com/watch?v=BDWEA3Jj ... re=related

och därför är det svårt för oss här att veta hur relevanta 12-åringens utbrott är. Utbrott kan vi autister få hela livet ut, fastän de då ev. ser annorlunda ut när vi blir äldre.

Rent generellt, för vanliga barn, gäller att tjat och gnat är negativt. Att föra in barnet på positiva lekar/intressen, stötta upp på ett kreativt sätt är det bästa. Men, vad gör man om barnet har bristande impulskontroll?

Parvlon skrev:Framtida synpunkter på mitt beteende kan ni skicka via PM så svarar jag inom ett halvår eller inte alls.

Jag skulle ha skrivit i tråden även om jag hade varit i skick att också skriva pm. Vi har alla, så fort vi skriver, vårt ansvar för att folk får en juste behandling. Det här är dessutom en mycket allvarlig sak.

Zombie skrev:Det här är dessutom en mycket allvarlig sak.

Jätteallvarligt är det. Jag håller med dig. Hot om självmord ska man inte se mellan fingrarna.

Vad tycker du är ett lämpligt straff?

Debbido skrev:Jag förstår om Kabang aldrig återvänder hit, fast jag ju hoppas på det. Själv skulle jag nog inte gjort det. Hur lång tid gick det innan hon fick ett PM som meddelade att Parvlon var anmäld samt lite tröst? Jag menar att man i känsliga lägen kan behöva snabbt förband på sina blödande sår. Att få höra att man är en värdelös morsa är en oerhört svår kränkning.

Moderator:
Som moderator kan jag inte åta mig att både moderera och trösta. Att fundera ut lämplig åtgärd, formulera mig och skriva i tråd och pm tar liksom mycket kraft från mig. Att skriva tröst-pm känns som att man bör kunna formulera sig med fingertoppskänsla, vilket jag kanske inte har kraft till direkt efteråt. Kort sagt, det är bättre om andra forumister gör det, om de orkar.

Nu har jag iaf sent omsider skrivit till Kabang. Men jag vet ju inte om hon öht läser det; hon kan tyvärr ha beslutat att aldrig mer gå in på AF.

Hej alla och tack för era svar och ert välkomnande till forumet!

Jag har inte kunnat gå in här i helgen. Jag försöker aktivera ungarna och hitta på något kul och sedan vill jag föregå med gott exempel och inte hänga framför datorn när jag inte tillåter sonen att göra det. Glad och varm blev jag när jag gick in här i morse och fann alla era funderingar och tankar.

För att ta diskussionen kring bortskämd/hysterisk mamma så har jag hört båda delar tidigare. Jag tror inte att jag skämmer bort mina barn. Jag försöker vara tydlig men samtidigt lyssna och inte vara omöjlig. Men jag skriker ytterst, ytterst sällan på barnen. Jag försöker tänka att jag pratar med barn på samma sätt som jag vill att andra (vuxna) ska prata med mig och jag vill inte bli skrikt åt eller behandlad nedsättande. Detta har medfört att vissa tycker att jag inte är tillräckligt hård mot sonen. Men att "sätta hårt mot hårt" är inte aktuellt. Han är inte bortskämd, det är inte därför han får utbrott. Och att behandla honom som om det bara borde räcka för honom att "skärpa till sig" skulle bara undergräva hans självkänsla och vår relation ännu mer.

Att, som i lördags, en snart 11-åring ligger och hyperventilerar på golvet och fortfarande efter 40 minuter vrålar att alla ska dö, bara för att jag vänligen sagt att det räcker med att äta EN glass, det kan bara inte vara som det ska. Det är det jag menar med att han vägrar att acceptera min roll som vuxenauktoritet. Det blir strid om allting från att han måste borsta tänderna varje kväll till att han vill att jag köper honom en ny dator.

Jag har avlastning en kort helg i månaden (fredag kväll-sönd morgon) sonen totalvägrar ofta att åka dit (den 4:e kontaktfamiljen i ordningen. Jag har börjat inse att det inte är familjerna det är fel på, utan att det är han som inte vill åka ifrån mig). Han vill alltid vara nära mig. Kan inte gå in i ett rum ensam, än mindre vara själv hemma. Detta har gjort att jag inte vågat anmäla honom till sommarkollo etc. Dels för att han ändå troligen kommer att vägra och dels för att jag är rädd att han ska bli retad om han åker (han blev retad på ett läger förra sommaren för att han hade med sig gosedjur).

Tack och lov är det inte BUP som ska utreda utan Prima Barn. Efter fjärde telefonsamtalet dit lovade de att vi skulle få komma! Tack för tipsen om vad vi ska tänka på.

Min son var 5 när hans pappa gick bort. De stod varandra mycket nära. Just nu har vi ingenting. Sonen fick gå ett tag till en jättebra kvinna, men efter 8 månader var hon lika rådvill som jag. Jag kämpar för att få till ett möte med soc, skolan och hans fd terapeut för att reda ut hans skolsituation.

Och visst är det så att jag älskar min son. Mitt hjärta går i tusen bitar av att se honom ha det så jobbigt och samtidigt bli bortknuffad av honom. Han vill inte ha min hjälp men är livrädd för att jag ska försvinna. Så tolkar jag hans beteende.

Får jag till sist fråga hur man ska göra för att få iväg honom i tid till skolan? När jag säger "Nu, älskling, behöver du ta på dig för att hinna" så vrålar han "HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA BÖGJÄVEL, DU SKA ALLTID BARA FÖRSTÖRA ALLTING!" och jag fattar, som vanligt, ingenting. Eftersom han inte har någon bra tidsuppfattning går det inte att jag överlämnar ansvaret på honom. Då kommer han inte iväg över huvudtaget.

...Och sedan såg jag att det visst fanns en sida till med kommentarer, som jag inte hade läst innan jag postade mitt svar... Det var inte meningen att orsaka storm och oro här på forumet...

Jag har egentligen ingenting att säga kring de inledande antagandena om mig som mamma. Jag tycker att det är relevant att fråga sig i vilken utsträckning man själv har del i att ens barn inte mår bra. Jag växte själv upp i en extremt dysfunktionell familj och jag har kämpat hårt för att inte gå under av det. Min största skräck är att jag skulle upprepa något sådant gentemot mina egna barn.

Däremot är det synd att så många verkar anta sig veta hur man är istället för att fråga.

kabang skrev:Jag tycker att det är relevant att fråga sig i vilken utsträckning man själv har del i att ens barn inte mår bra.

Visst är det det. Men jag tror fler än jag tänkte som så, att den man inte känner, som beskriver en sådan här situation hur subjektivt det vara må, får man vara försiktig med innan man känner henne bättre, och här finns saker nog att kommentera tills man ser vad man får för svar på dem. Den som redan är överbelastad är inte alltid i skick för kritik på vilket sätt som helst.

Jag tycker att din son verkar ha stora problem med exekutiva funktioner, alltså att kunna tänka i flera steg.
Tror det skulle kunna förklara varför han brister tålamod och de följande utbrotten. Min tanke är att han kanske inte förstår att "jag vill ha xx > jag måste säga till att jag vill ha xx > jag måste lugna mig tills mamma har tid att ge mig xx > jag får xx av mamma", att han kanske inte kan tänka i så många steg.

Jag tror nog att det är något han måste få mycket hjälp med. Men det är som sagt bara min teori. Lycka till iaf!

Förresten, jag kan tipsa om en föreläsning av Lotta Abrahamsson som heter " ADHD - Hjälp, hur gör man?". Den riktar sig egentligen till skolpersonal som jobbar med elever med AS/ADHD. Där berättar hon om en metod hon använder sig av för att förstå varför barnen får utbrott eller beter sig på ett sätt som hon inte förstår. Tror det skulle vara till stor hjälp för dig, och för din son.

Tack för alla svar. Vill bara förtydliga att jag INTE menar att jag specifikt upplever att ni här antar saker. Jag menar folk i allmänhet.

Aha. Missförstånd utklarat.

kabang skrev:...Och sedan såg jag att det visst fanns en sida till med kommentarer, som jag inte hade läst innan jag postade mitt svar... Det var inte meningen att orsaka storm och oro här på forumet...

Detta skriver jag som moderator (dock inte för denna avdelning):
Det var inte du som orsakade stormen och oron, det var kommentarer till dig som nybliven medlem här som orsakade upprörda känslor eftersom flera ansåg att det var ett väldigt dåligt sätt att bemöta en helt ny medlem på forumet.

Vi är glada att du inte har blivit avskräckt och hoppas att du kommer att stanna kvar här. Det här är ett forum där nästan allt mellan himmel och jord diskuteras, allt från tunga världspolitiska frågor, via massor med specifika problem kring Aspergers syndrom (AS) och andra neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) till rent nonsens, grundkraven på medlemmarna är ett respektfullt bemötande av andra medlemmar och att vi inte inom forumet begår olagliga handlingar.

---

Rent privat kan jag tillägga att jag tycker att det märks tydligt att du verkligen kämpar för dina barn och deras välmående och jag hoppas att du med tiden kan skapa ett rimligt liv för alla inblandade, läget du har nu måste verkligen slita på både dina och dina barns ork.