Jag är urkass på att se folks känslor och ansiktsuttryck....jag kan missa att se när nån sitter framför mig och är jätteledsen och gråter... jag kan se ibland när nån är riktigt arg på mig...det kan bero på den höga rösten och höttandet med näven och orden som sägs... men om någon är diskret i ansiktsuttrycken kan jag inte se känslan den förmedlar... Kan allt ha ett samband med den extremt dåliga ansiktsigenkänningen?

Det är iallafall ett mycket stort problem då familjen tror att jag är känslokall och inte bryr mig... Jag kämpar och försöker vara uppmärksam, men ju mer jag kämpar och försöker och tänker, desto värre verkar det bli....Jag vill bara att jag inte ska göra mera misstag mera hela tiden. Min hjärna tänker också väldigt konstigt...till exempel om jag faktiskt märker om nån är ledsen, så kan jag få för mig nåt konstigt sätt att få den glad igen. eller så säger jag något till tröst, och sen tror att dens känsla gått över. Den tror då att jag inte bryr mig, och är känslokall....Vad kan jag göra? Hjälp... Är det någon som känner igen sig?

Jag tycker du ska vara tydlig mot familjemedlemmar och andra närstående och förklara att du har svårt att tolka ansiktsuttryck. Säg att om de vill att du ska förstå hur de känner sig så måste de säga det med ord. Förklara att du bryr dig om vad de känner och gärna vill veta, men att du helt enkelt inte kan veta hur andra känner sig om de inte talar om det.

När någon berättar hur de känner sig (om personen t.ex. är ledsen) så kan du ju svara med att säga "jag förstår att det måste vara jobbigt, finns det någonting jag kan göra för att du ska känna dig bättre?" eller "vill du prata om det?" eller något i den stilen. Det är bättre än att försöka gissa för det är ju svårt även för icke-aspergare att veta vad andra behöver och vill ha utan att fråga.

Det där att det kan vara svårt att veta hur länge känslor sitter i känner jag igen. Även här är det nog viktigt att använda ord för att kommunicera när man har svårt att tolka ansiktsuttryck. Du kan ju säga t.ex. "du var ju ledsen förut, hur känner du dig nu?".

Det låter som att du tar på dig väldigt mycket av ansvaret för att du missar information om andras känslotillstånd. Men tänk på att människorna i din omgivning också har ett ansvar! Du måste förklara för dem hur du fungerar, men sen är det också upp till dem att hjälpa till ge dig känsloinformation i form av ord så att du har en chans att välja ett bra sätt att svara på.

Soyagumman, på vilka sätt är det du kan visa att du bryr dig, när du väl förstår hur folk känner sig? Man kan ju inte göra så väldigt mycket egentligen, ingen kan det, utom när nån vill att man löser något praktiskt problem mer eller mindre handgripligen.
Jag tänker att du kanske kan känna dig bättre till mods om du logiskt kommer fram till att du gör allt du kan - och att du så fort du kan lär dig göra mer.

Så jag skriver en liten uppställning nedan som känns logisk och användbar för mig men som kanske känns onödig och/eller helt eller delvis ologisk för dig. Det får du gärna tycka och jag ber om ursäkt ifall jag skriver självklarheter på sätt som känns förolämpande! Det är inte menat så.

..........................

Många mänskor försöker ju - mer eller mindre skickligt och många ickeaspisar är ju klantskallar på området - säga "rätt" saker, för att visa att de bryr sig om hur andra känner sig. Det är sannerligen en svår konst att lära sig - jag själv säger alltför ofta saker som känns logiskt kloka men som kan tolkas som oförskämda. Men det var värre förr, det går att lära sig.

Ett annat sätt är att säga så litet som möjligt och låta kroppsspråket tala. Det är jag nog själv baske mig bättre på än på att säga kloka saker. Fast då måste man ha övat upp sin förmåga att använda kroppsspråk, förstås. Det fina är är väl dock att det är fullt tillåtet att dramatisera litet, att spela upp kroppspråk aktivt, nästan alla gör det; man behöver inte ha mycket eller något automatiskt kroppsspråk, något som kommer av sig självt, alls.

Ett tredje sätt att visa att man bryr sig är att försöka komma på lösningar på problem, när det är problem som gjort någon ledsen eller arg eller något annat. Det blir somliga oftast irriterade på men det kan man kanske stå ut med. Ibland tolkar folk problemlösningsförsök som att man är "kall och inte bryr sig" men det är bara vissa personer som tolkar en så. Man kan lära sig vilka.

.................

Känns konstigt att bara sluta inlägget här men det får bli så.

Tack så mycket...

Om asperger (med vad vi nu råkar ha av de vitt skilda uttryck den kan ta sig) märktes lika tydligt som något yttre handikapp i stil med att vara blind eller rullstolsbunden eller sakna en arm, skulle folk skämmas för hur de bråkade med oss.

Men båda sakerna är lika mycket handikapp. Och även om man kan försöka "vara som andra" som både aspergare och rullstolsbunden så finns det en gräns där man inte ens ska försöka vara det, för då sliter man ut sig. Vilket är extra illa när man redan behöver arbeta mycket hårdare än andra för samma eller sämre resultat. Det här måste folk förstå. Särskilt de man har närmast sig, för de ska inte ta mer krafter än de ger en, dem ska man kunna hämta krafter med.

Tack alla... jättebra råd... Jag skriver inte så mycket, för jag vet inte vad jag ska skriva, och mitt förra svar blev bara ett tack, för jag var så ledsen då.men jag är tacksam. Tack än en gång..

Det ända sättet att se ansiktuttryck är att titta på folk och göra lite fel då och då.

Fatzer skrev:Det ända sättet att se ansiktuttryck är att titta på folk och göra lite fel då och då.

Bra sagt.