Jag råkade för typ 4 år sen säga högt att jag nog inte skulle klara av om en av mina föräldrar dog typ min pappa och tänkte inte på att en person i min klass pappa dött några veckor tidigare, kom inte på fören det var försent vad jag sagt och hon hade hört, hatar mig själv djupt i perioder för det och fick aldrig chansen att be om ursäkt för det var inte menat mot henne! Usch får ångest varje gång jag tänker på det, vad för hemska saker har du sagt till folk när fu inte tänkt dig för?

När jag var 11 år sa jag till en killkompis "Har du dopat hjärnan eller?" när han blev färdig med svenskauppgifter snabbare än jag. Det var menat som ett skämt men det tyckte inte han...

Jag kallade min syster hora en gång. Det var inte meningen men inget annat jag sa hjälpte och jag kunde inte gå därifrån så till slut sa jag hora åt henne och då gick hon. Är inte stolt över det men kunde inte styra det liksom.

År 2004 när det var populärt att säga "din mamma" så sa jag det till en vän vars mamma precis hade dött. Det blev tyst i Ventrilo och jag kände mig ganska förlägen, men mer än så var det inte. Annars har jag mördat min farsa med ord några gånger men det skäms jag för mycket över för att citera.

Efter ett seglingspass väntade jag tillsammans med en elev som efter lång tid ännu inte hade blivit upphämtad. Han satt ganska tyst och petade runt med grus varför jag ville lätta upp stämningen; jag frågade honom därför skämtsamt "Har du inga föräldrar eller?", varpå han med gråten i halsen svarar "Jo, en mamma.". Då förstod jag att det jag just sagt hade varit ganska hemskt och vår fortsatta väntan präglades av en ännu mer dämpad tystnad, om än ackompanjerad med högljutt larmande tankar av ånger.

Jag har sagt riktigt brutala saker, har varit en riktigt hemsk person..
särskilt mot min mor, det ångrar jag djupt,
har kallat henne sjuka och orelaterade saker som hora och bett henne söka hjälp för att hon är så jävla sjuk i huvudet osv.

Jag har väl sagt saker som jag inte är stolt över. Främst under bråk och aldrig obefogat.
Ångrar mig dock ändå för tycker att jag är bättre än så.. Att släppa på spärrarna och ordkräkas är helt enkelt egentligen under min värdighet..

/Elisabet

Sagt hemska saker för att skrämma folk, men bara till dom som har förtjänat det

"Äh, ta dig i brasan", till en mellanstadielärare jag tyckte hade sagt något dumt(!) till mig. Jag var 11-12 år, han säkert 50... jag var "tuff" på den tiden ... trodde jag.

och jo, jag har då och då ångrat mig...

Nu kommer nog det värsta som kommer att skrivas i den här tråden:

När jag var i tonåren sa jag till min flickvän som hade problem med ganska elakartad akne: Det ser ut som någon skjutit dig i nyllet med en hagelbössa.
Konstigt nog höll förhållandet i ytterligare två år efter händelsen ovan. Fattar själv idag inte hur fan man kunde bete sig på det sättet.

När jag hade syslöjd i femman en gång (usch hemska ämne) var läraren arg på våran grupp då vi var allmänt stökiga. Hon frågade något i stil med "Varför är det ingen som lyssnar?" Då sa jag "Det finns faktiskt de som är döva här" och då menade jag INTE mig själv, utan de andra. Detta var menat som ett skämt, herregud jag fattade inte alls det här med skämt när jag var liten

Råkade säga "Dö inte" till en boende på ett hem för äldre som jag sommarjobbade på när han skulle ut och sola i värmen.

Jag: "Det är väll bara att starta fabriken igen med din fru" (skaffa fler barn).
Han: "Hon dog förra året".

Jag stod säkert i flera minuter efter det och ville förklara hur jävla puckad jag var och hur lite jag beblandar mig socialt med andra på jobbet. Men det gick inte, först timmar senare klara jag av att ta mig i kragen och säga mer än det ynka förlåt jag sa precis efter händelsen.

En sak som jag inte tycker var elakt, men som uppfattades som kränkande av personen var när jag frågade vart i Afrika hon kom ifrån. Hon blev skitsur och sa hon kom ifrån Indien. Tydligen var hon mer negativ till afrikaner än jag, och hon HAR en bred näsa...

Jag sa att mamma var självisk en gång..

Inget jag sa men väl gjorde. Det var i gymnasiet på ämnet bild. Vi skulle teckna av varandras ansikten i profil.

Jag ritade av en tjej. Jag ritade henne som ett monster och jag förstorade upp lite skavanker och egenheter i hennes utseende. Inte så att hon var ful, tror hon var rätt fin. Eller genomsnittlig iaf.

Jag tyckte det var en kul ska att göra så. Visade runt bilden till andra i klassen. Hon tyckte inte det var lika roligt och blev skitsur. Jag tror inte vi pratade nåt mer under resten av gymnasietiden. Jag fick prata med läraren och han tyckte inte det var nån superhit att göra så då folk tar illa upp. Men han tyckte det var lite roligt han med och jag fick bra betyg på den (4 av 5) då han tyckte jag ritade bra.

Josefine98 skrev:Jag sa att mamma var självisk en gång..

Är väl inget hemskt? Låter mer som ärlig kritik

Till ett ex: "Du kan dra åt helvete din jävla fittjävel, jag kommer aldrig mer prata mig dig. Jag hatar dig så jävla mycket. Dra för i helvete, gå här ifrån. Jag vill aldrig mer se dig."

Vi bråkade, jag och ett ex, och hon lyssnade inte på mig. Hon betedde sig förvirrat och försökte gå förbi mig, men jag ville prata klart. Så jag fick panik och blev lite för arg. Öppnade dörren och drog ut henne (inte våldsamt), slängde igen dörren och skrek riktigt hårt. Jag var 17 år.

Jag har bett om förlåtelse på ett fint sätt, det accepterades. Tänker inte på det.

---

Det elakaste som jag inte fattade att det var elakt var när en ex-flickvän sa till mig att hon inte trivdes med sin vikt. Jag sa då att om det verkligen är så jobbigt så finns möjligheten att göra en fettsugning, men att jag tycker hon är vacker precis som hon är. Hon var liksom mer "busty" med fylliga bröst, inte tjock.

Det här fick jag så jävla mycket skäll för! Av hennes kompis, som var bekant till mig. Hon sa att jag skulle dra åt helvete, för vem säger så?

Jag gav bara ett förslag, i mina ögon. Jag var så fruktansvärt arg då. Vilken idiot, tänkte jag. Men jag förstod lite senare att det kunde tolkas riktigt illa.

Detta kan jag fortfarande ha dåligt samvete för, faktiskt. Ganska mycket. Det var ett ärligt misstag, men det känns ändå fortfarande ganska jobbigt. Jag blev förlåten och vi har pratat om "mitt beteende" och varför jag kunde säga sådant. Jag fick höra att jag lät mogen och som att jag verkligen tänkt på det. Kändes ok, men ja.. Det kan kännas ibland, när jag tänker på det.

En gang ble jeg sint på min mor, og sa til henne at du ligner din mor. Det var veldig stygt sagt, men på den annen side har hun siden ikke lignet sin mor.

Jag är ond i jämförelse med er.

earlydayminer skrev:Jag är ond i jämförelse med er.

Haha, tänkte precis samma sak. Det är ju småpotatis jämfört med när jag öppnar munnen och samtidigt råkar vara på dåligt humör.

earlydayminer skrev:Jag är ond i jämförelse med er.

Fast ska man inkludera uppsåtligt hemska saker man sagt till andra blir ju listan både lång och ondskefull. Det är ju klart att man har varit genuint elak mot medmänniskor några gånger i livet. Din första berättelse om flickvännen är ju ganska elak medan din andra berättelse mer är som de övriga i tråden: ett resultat av ett missförstånd. För övrigt hade jag nog också kunnat säga något liknande ifall någon talat med mig om att denne tyckte att den var för tjock. Man vill ju hjälpa till. Jag tycker inte att man ska fråga om något man inte tål att höra svaret på så enligt den principen hade jag inte bett om ursäkt utan istället tagit avstånd från väninnan. Jag är ganska hård och principfast när det gäller falska anklagelser mot mina intentioner.

Med detta ville jag få sagt att jag inte tycker att du verkar vara så ond. Det är en komplimang.

Jag är nog för snäll, har funderat sen tråden startades och inte kommit på nåt.

Alltså, jag säger ytterst sällan direkt och avsiktligt aggressiva saker. De värsta sakerna jag säger är ofta välmenande ord som sägs i helt fel sammanhang och när jag själv mår riktigt dåligt, eftersom jag inte tagit in var jag har den andre och inte ser i vilket sinnestillstånd jag egentligen är. När jag inte sovit sammanhängande på över en månad, gått ner i vikt för att jag inte äter ordentligt, grubblar på allt dygnet runt samtidigt som jag blivit isolerad från andra när jag fastnat i någonting - ja, då kan det bli djävligt fel och jag känner mig förvirrad och sätter stor press på mig själv helt i onödan. Det värsta är att jag kan ha betydligt mer dåligt samvete för kritik jag gett på ett konstruktivt sätt och som blivit väl mottaget än när jag slängt ur mig dumma saker pga. den här pressen, trots att den andre tagit det positivt. Eller just därför! För egentligen är det ju fasligt obehagligt att komma med kritik. Innerst inne vill man ju inte det. Har det då blivit väl mottaget känner jag mig kanske som en stor åsna sen.

En gång sa jag "Mår du bra nu?" på ett sarkastiskt sätt i ett hetsigt gräl med en kvinna en gång, men den formen av aggressivitet är ytterst sällsynt att jag ger uttryck åt. Men visst skämdes jag. Vid ett annat tillfälle tappade jag behärskningen när hon blev irriterad på mina barnsliga skämt och tyckte att den gången var det hon som fick backa! Det gjorde hon och jag har haft världens dåligaste samvete för det i alla år efteråt sen!

Det jag däremot brukar ha problem med är att tvångsmässigt vräka ur mig det ena problemet efter det andra eller den ena analysen efter den andra till en samtalspartner. Det kan gå så långt att jag inte känner det som att det är jag som gör det, utan jag bara passivt iakttar mig själv göra det. Sen blir jag för påträngande när jag inte mår bra pga. isolering och oro som sagt, eftersom jag sätter press på mig själv.

Dumma saker jag sagt är oftast inte elakt menade. De är ofta egentligen inte alls riktade mot den andre. Vid ett tillfälle sa jag "Synd jag inte visste det från början så jag inte behövt slösa min tid och energi på detta." Impulsivt. I de lägena är jag blind för vad den andre skriver också. Jag ser inte. Vilket gör det ännu värre. Men det är naturligtvis egentligen ett uttryck för uppgivenhet, maktlöshet eller en protest att det här klarar jag inte av själv! eller - väldigt ofta - egentligen ett angrepp på mig själv som tar sig det uttrycket. Har svårt för att stå ut med mig själv.