I snart 30 jag har runt utan att misstänka att det varit nått fel på mig. Tvärtom. Jag har istället sökt och hittat fel och brister i folk omkring mig, och har inte varit blyg om att upplysa det till dom. Arrogans. Men på senare dar, efter jag successivt förlorat dom flesta mina vänner på ett mer eller mindre charmerande sätt och blivit mer och mer isolerad, jag har insett, med hjälp av min barndomsvän, att jag med största sannorlighet har AS. Men det är ett par saker som talar emot att jag har det men samtidigt så mycket som talar för det, och det är här ni kommer in i bilden. Jag vill vara övertygad på att jag har AS innan jag går och söker "hjälp" för det.

Saker som stärker misstanke om AS:

Osocial. I alla fall med folk jag inte känner väldigt väl. Jag avskyr att prata med främlingar, men värst om jag känner dom lite grann. Jag är totalt hopplöst på att kallprata. Jag tar omvägar för att slippa prata med folk. Det räcker med att expediter frågar om jag behöver hjälp när jag provar på nya kläder så blir jag obekväm.

Besatt i vissa intressen; Jag spelade väldigt populärt online spel i 10 år, ~7h per dag i sträck utan paus. Jag blev toppnoterad på det men förstörde samtidigt min skolgång. Men skolan intresserade mig inte längre så kunde inte bry mig mindre om det då. Intresset dog til slut.

Känslighet och perfektionism: Sitter inte en tröja/byxor/skor perfekt, finns det inte en chans att jag kan ha de på mig. Varenda etikett på vartenda plagg som jag äger är borttaget även om det inte skaver. Jag köpte ca:20 datormöss under ett år och slängde en efter en eftersom klicket inte kändes som min gamla mus, men kunde inte testa dom i affären innan så gav bort eller slet sönder och kasta.

OCD beteende(vanligt bland AS?):Det var mycket värre förr, men lite sitter kvar ännu. Vissa glas jag ställer in i skåp får helst inte nudda varndras sidor. Är jag ute och går och går finner jag mig själv sätta foten mellan sprickor och inte på. Tvättar händerna ofta, inte för att jag har basillskräck, mer att jag hatar klibb och smuts på fingrarna.

Impulsiv: Träffade en tjej i Asien på en resa, som jag tokförälskade mig i. Såpass mycket att jag släppte allt för att vara med henne. Poker, som är min enda inkomst la jag åt sidan och spenderade all min tid med henne. Bjöd hem henne till Sverige och var med henne tills 100-tusentals kr var spenderade och hon var tvungen att åka hem igen.

Oförmögen att tala i telefon: Inget som gör mig osäkrare än telefonsamtal. Jag har undvikit dom som pesten själv dom seneaste 10 åren.

Skyhöga poäng på aspie test: http://www.rdos.net/Aspie-quiz/poly12c. ... 1=79&p12=9


Saker som talar emot AS:

1. Jag har sett 100-tals aspie vloggar på youtube och nästan alla pratar väldigt monotont, känsolöst, med stirrande död blick. Detta stämmer inte överens med mig på nått sätt och det gör mig väldigt osäker att jag kan ha AS själv.

2. Jag förstår mig på ironi och sarkasm och skillnaden på dom. Jag kan läsa av ansiktsuttryck och missuppfattar aldrig när folk skämtar med mig. Detta, för mig, verkar stämma överens på varenda aspie vad jag sett.

3. Trots att jag en ensamvarg nu, så var jag väldigt utåtriktad som liten. Var nästan aldrig hemma, utan hos nån kompis och var ute hela dagarna.


Ok, väldigt få saker som talar emot, men när jag ser dokumentärer om AS så ser jag sån markant skillnad på mig och dom såpass att jag tvekar att jag ens har det. Men samtidigt så vet jag att jag har världens sämsta självinsikt.



Men psykiska störningar är det ingen tvekan om att jag har. Men frågan är om dom är allvarliga att söka vård för? Sedan jag brännde alla pengar så jag har inte råd, i alla fall inte i nuläget att betala för en diagnos.

Jag plågas inte av min isolering och har inget intresse av att lära mig att vara med folk jag undviker vanligtvis, men är fortfarande intresserad av en diagnos.


Av vad ni kan läsa, är det öppenbart att jag har AS? Uppfyller jag kriterierna för att få en utmätning?

Tacksam för svar!

Japp

Ingen här kan veta om du har as, det kan bara en utredning tala om.
Men däremot kan vi säga om vi känner igen oss i det du beskriver.

Alla Aspies pratar inte montont. Snarare skulle jag säga att alla Aspies jag har träffat har haft något särskilt med talet, men det behöver inte vara att det är monontont. Det finns de som pratar för högt eller för lågt eller har nån lustig "accent". En del har inte riktigt "jämn flyt", dvs. har pauser lite ojämnt eller hakar upp sig ibland... eller annat.

"Stirrande, död blick" har inte heller alla. Många kan se lite nollställda ut, men jag känner faktiskt också flera stycken som ler jämnt.

Dataspel kan man iofs lätt fastna i, även om man inte har Asperger. Men.... ingen kan säkert säga om du har Asperger. Inte så här över nätet i alla fall. Du får väl gå till din lokala vuxen-psyk-mottagning och ta upp frågan där. De kan utreda dig eller remittera dig om de känner att de själva inte har kompetensen.

Nej

Kanske, det är en subjektiv gränsdragning när det kommer till gränsfall. Man brukar säga att om man som gränsfall har stora svårigheter att leva ett normalt liv så ska man ha diagnos och annars är den överflödig.