Min dotter, nu 15 år har för ca 1½ år sedan fått diagnosen (eller möjligtvis tillfälliga?) "Misstänkt asperger syndrom".

Hon genomgick en svår depression och fick medicin för det, hon var frånvarande från skolan i 2 månader och allt var kaos. När den kaos tiden var över gick det mycket bättre. Skolan har fungerat bra sedan dess och hon har ett gäng kompisar som bryr sig om henne. Dock umgås hon ALDRIG med dem utanför skolan. Hon tar ALDRIG själv kontakt med dem. Hon sitter bara med sin dator i soffan och läser bloggar och facebook. Hon är som en mussla, säger inget, och om hon säger något är det oftast något taskigt eller otrevligt. Hon tycks inte "känna" något,hon vill inte prata alls. Oftast svarar hon "Vet inte" på allt man frågar och hon pratar helst bara om hon vill något. I övrigt är hon mycket noga med sitt utseende, gillar kläder, parfymer, smink och musik. Hon är som andra ungdommar men ändå inte. Hon är en mussla, går aldrig ut (vilket jag i och för sig är tacksam för att hon inte hänger på stan) umgås inte med folk, hon är sur och tvär, men det är ju många

Detta är mina funderingar, hon vill inte kännas vid detta alls. Hon har blivit ombedd att göra en utredning men det vill hon inte. Hur kan jag hjälpa henne?? Jag har också as, men det visste jag inte när jag var tonåring. Då kännde jag bara att jag var annorlunda och livet blev svårt väldigt ofta. Så vill jag inte att min tjej ska få det. Vill bara att hon ska må bra, men jag når henne inte genom hennes "pansarskal". Nu har det mesta av vår koncentration lagts på vår son som har fått adhd diagnos och tics. Min man förstår inte dottern alls utan anser att det är oförskämda tonårsfasoner hon håller på med. Det är mycket bråk dem emellan.

Kanske att någon har lite råd att ge mig...?

Vad säger hon om du försöker berätta lite för henne om hur det var för dig när du var tonåring?

"Jaha Bryr mig inte" svarar hon....

Råd:
Fixa en riktig utredning. Det finns inget som heter "Misstänkt aspergers syndrom" - det låter som nå jävla BUP-trams ställt av en kurator eller liknande som inte har någon egentlig rätt att ställa riktiga diagnoser.

Jag önskar att mina föräldrar hade "fattat" att mitt beteende i tonåren (var asocial som fan utanför skolan och hade aldrig något egentligt "tonårstrots" i mig) inte var normalt för fem öre, och fixat så att jag blev utredd då. Tidiga insatser hade förbättrat mitt liv avsevärt.

Hej Inna
Jag ska klura på saken om hur du kan nå henne. Jag har tre flickor, alla är tonåringar. En av dem har ADHD. Jag förstår hur svårt det är att prata med ett stort barn som inte vill lyssna. Varken hot, mut eller tukt funkar i den här åldern. En sak kan jag säga och detta är jag ganska säker på. Det du säger som inte hon inte verkar lyssna på, hon hör precis vad du säger. När du inte ser så processar hon det. Försök följa rådet ovan med att berätta om din egen tonårsperiod. Lycka till så länge. Kram!

läs min livs berättelse.
Vad har föräldrar med aspergers att göra, ingenting.

Det finns inget jag hatar så mycket i aspergare diskutionen
och kampen för våra rättigheter så mycket som
alla dessa rädda föräldrar som kämpar för att få makt
och ser till att all publik uppmärksamhet får oss att framstå
som barn och inte vuxna.

Vi är inte utvecklingstörda, vi har inga stora problem.
Det är ni som GÖR OSS utvecklingstörda, genom att isolera oss
och bestraffa oss och försöka ändra på oss
och få oss normala tills vi blir hellt galna
och tycker allt vi gör automatisk är fel.

Jag har aspergers jag vet bättre än experterna, det finns inga experter.

Jag går okså på medicin och har depression.
Hon verkar leva ett mycket bättre liv än jag.
Jag ber om ursäkt, jag såg inte att modern hade aspergers.
Som aspergers borde mamman veta att dottern kan bli våldsam eller mer deprimerad
om man försöker borra genom skalet.
I alla fall är jag sådan.

Dessutom så är alla andra bara idioter, varför ska man göra nåt annat
än sitta vid datorn?
Jag gör inget annat.

Inna74 skrev:Min dotter, nu 15 år har för ca 1½ år sedan fått diagnosen (eller möjligtvis tillfälliga?) "Misstänkt asperger syndrom".

Hon genomgick en svår depression och fick medicin för det, hon var frånvarande från skolan i 2 månader och allt var kaos. När den kaos tiden var över gick det mycket bättre. Skolan har fungerat bra sedan dess och hon har ett gäng kompisar som bryr sig om henne. Dock umgås hon ALDRIG med dem utanför skolan. Hon tar ALDRIG själv kontakt med dem. Hon sitter bara med sin dator i soffan och läser bloggar och facebook. Hon är som en mussla, säger inget, och om hon säger något är det oftast något taskigt eller otrevligt. Hon tycks inte "känna" något,hon vill inte prata alls. Oftast svarar hon "Vet inte" på allt man frågar och hon pratar helst bara om hon vill något. I övrigt är hon mycket noga med sitt utseende, gillar kläder, parfymer, smink och musik. Hon är som andra ungdommar men ändå inte. Hon är en mussla, går aldrig ut (vilket jag i och för sig är tacksam för att hon inte hänger på stan) umgås inte med folk, hon är sur och tvär, men det är ju många

Detta är mina funderingar, hon vill inte kännas vid detta alls. Hon har blivit ombedd att göra en utredning men det vill hon inte. Hur kan jag hjälpa henne?? Jag har också as, men det visste jag inte när jag var tonåring. Då kännde jag bara att jag var annorlunda och livet blev svårt väldigt ofta. Så vill jag inte att min tjej ska få det. Vill bara att hon ska må bra, men jag når henne inte genom hennes "pansarskal". Nu har det mesta av vår koncentration lagts på vår son som har fått adhd diagnos och tics. Min man förstår inte dottern alls utan anser att det är oförskämda tonårsfasoner hon håller på med. Det är mycket bråk dem emellan.

Kanske att någon har lite råd att ge mig...?

klaswullt skrev:läs min livs berättelse.
Vad har föräldrar med aspergers att göra, ingenting.

Det finns inget jag hatar så mycket i aspergare diskutionen
och kampen för våra rättigheter så mycket som
alla dessa rädda föräldrar som kämpar för att få makt
och ser till att all publik uppmärksamhet får oss att framstå
som barn och inte vuxna.

Vi är inte utvecklingstörda, vi har inga stora problem.
Det är ni som GÖR OSS utvecklingstörda, genom att isolera oss
och bestraffa oss och försöka ändra på oss
och få oss normala tills vi blir hellt galna
och tycker allt vi gör automatisk är fel.

Jag har aspergers jag vet bättre än experterna, det finns inga experter.

Håller med dig helt och fullt....

Ja det låter som om din dotter är en introvert aspergertjej. Asperger är ärftligt så det gäller att man är noga i sitt val av partner om det ska bli hyggligt stuk på ungarna.

Vilka krav har du ställt på din man att försöka sätta sig in i vad asperger är och innebär?

tack för att ni svarar- både med positiva tankar och kritik! Kritiken vill jag svara på så här:

Klaswult, Jag anser självklart att jag som förälder har med min dotters välbefinnande att göra. Jag vill att hon ska få en trygg utgång i livet, kanske eftersom jag inte hade det själv. Ingen förstod att jag hade As och jag kände mig missförstådd, annorlunda, bortglömd, osynlig osv. Det vill jag inte att min dotter ska känna. Jag har med hennes AS att göra, så att vi kan stötta henne på vägen. Varken hon eller jag är utvecklingstörda, inte ni heller. Min dotter är tvärtom, fantastiskt intelligent, har talanger som knappast ingen rår på.Dessutom är hon (tyvärr) smartare än mig på en del områden;) Jag förstår att hon är nöjd med sin tillvaro framför datorn många gånger, men jag märker också att hon blir mer kontaktbar när hon tex av någon anledning inte har tillgång till sin dator.

Den som satt den diagnosen är en i vår stad mycket välkänd, barn psykiatiker med bred och lång erfarenhet, han är påläst och mycket tillförlitlig. Han sätter visst den typen av diagnos i väntan på utredning. Han ville att min dotter ska göra en utredning, men HON vill inte. Hon vill ingenting.
Jag har berättat för henne om min barndom och så. Antar att hon lyssnar men att allt stannar innom henne.

Defekt Mupp skrev:Asperger är ärftligt så det gäller att man är noga i sitt val av partner om det ska bli hyggligt stuk på ungarna.

Även om det är ärftligt så har mina barn inte fått så mycket att de kan få en diagnos men det är ett väldigt bra stuk på ungarna, vi föräldrar har fått mycket beröm för att våra tonåringar sköter sig enormt bra.