Hantera ofrivillig ensamhet

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav forgotten » 2015-07-25 14:27:07

Jag har asperger och desvärre ett starkt socialt behov. Hur jag än försöker att intala mig att ensam är stark osv så ligger känslan av ofrivillig ensamhet och gnager. Min största önskan vore att inte längre ha några känslor för det tär så oerhört på mig att må så här.

Min fråga är inte riktad till er som trivs i er ensamhet utan snarare till de som känner som jag.
Hur hanterar ni att ingen tycks vara intresserade av att umgås med er? Har ni hittat ett sätt att stänga av era känslor, i så fall hur? Jag skulle hellre vara en känslolös robot än människa pga min situation.
forgotten
Ny medlem
 
Inlägg: 10
Anslöt: 2015-07-20

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav habiti » 2015-07-25 14:29:08

Har kämpat med det i tio år....har inte lyckats acceptera det.

Kommer vara ensam tills jag dör.... :cry:
habiti
 
Inlägg: 502
Anslöt: 2014-08-23

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav Jackal » 2015-07-25 14:36:42

forgotten skrev:Jag har asperger och desvärre ett starkt socialt behov. Hur jag än försöker att intala mig att ensam är stark osv så ligger känslan av ofrivillig ensamhet och gnager. Min största önskan vore att inte längre ha några känslor för det tär så oerhört på mig att må så här.

Min fråga är inte riktad till er som trivs i er ensamhet utan snarare till de som känner som jag.
Hur hanterar ni att ingen tycks vara intresserade av att umgås med er? Har ni hittat ett sätt att stänga av era känslor, i så fall hur? Jag skulle hellre vara en känslolös robot än människa pga min situation.

Jag tror att både du och jag överskattar hur många vänner andra har.
Jag tror dom allra flesta i vårt moderna svenska samhälle är ganska ensamma, frivilligt eller ofrivilligt.
Jag har bara två grannar och dom får nästan aldrig några besök, annat än av sina anhöriga.
Jag tror att dom är helt normala för dom har jobb och sånt.
Jackal
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 763
Anslöt: 2010-04-02
Ort: Guds högra sida

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav forgotten » 2015-07-25 14:49:48

Jackal skrev:
forgotten skrev:Jag har asperger och desvärre ett starkt socialt behov. Hur jag än försöker att intala mig att ensam är stark osv så ligger känslan av ofrivillig ensamhet och gnager. Min största önskan vore att inte längre ha några känslor för det tär så oerhört på mig att må så här.

Min fråga är inte riktad till er som trivs i er ensamhet utan snarare till de som känner som jag.
Hur hanterar ni att ingen tycks vara intresserade av att umgås med er? Har ni hittat ett sätt att stänga av era känslor, i så fall hur? Jag skulle hellre vara en känslolös robot än människa pga min situation.

Jag tror att både du och jag överskattar hur många vänner andra har.
Jag tror dom allra flesta i vårt moderna svenska samhälle är ganska ensamma, frivilligt eller ofrivilligt.
Jag har bara två grannar och dom får nästan aldrig några besök, annat än av sina anhöriga.
Jag tror att dom är helt normala för dom har jobb och sånt.

Definera "överskatta". Är det att överskatta att anta att andra i alla fall har en enstaka vän? Sen bryr jag mig mycket lite om vad som är normalt eller inte. Jag vet bara att varje gång jag bokar in en ny tid hos psykologen så passar varje tid och varje dag oavsett vecka och månad. Hur vet jag det? Jo för att min kalender är helt tom. Aldrig inskrivet att jag ska träffa någon. (med undantag av vården då)

Om jag nu mår så dåligt av att vara ensam, varför ringer jag inte en kompis? Jo för att min enda vän ofta är upptagen. Varför fixar jag inte nya vänner då? Jag har försökt men ingen annan har något intresse av att vara min vän.

Är jag motsägelsefull? Förmodligen men jag bryr mig inte, för jag har legat i sängen i några timmar nu pga att jag inte står ut med att må så här.
forgotten
Ny medlem
 
Inlägg: 10
Anslöt: 2015-07-20

Re: Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav kullan » 2015-07-25 16:28:20

Det är hopplöst. Lika bra att ge upp. Har sökt vänner i flera år men ingen verkar vilja mig som vän. Någon enstaka kanske men man träffar dom så sällan.
kullan
 
Inlägg: 28430
Anslöt: 2011-04-15
Ort: Katastroflandet Jag

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav Datakillen » 2015-07-26 22:00:50

Jag är också ofrivillig ensamhet. Varit det enda sedan skoltiden för 15 år sedan. Har ibland fått vänner men de har bara velat vara vänner med mig max en månad sen har de slutat velat träffa och har kontakt med mig utan förklaring.

Tycker jag är snäll och trevlig och hjälpsam och kan tänka mig göra lite vad som helst med vänner om jag hade några, promenader, spela spel kolla på tv, göra mat och andra vanliga aktiviteter. Jag har aktivitetsersättning och över 6000 i hyra så har inte råd att göra saker som kostar pengar hela tiden.
Datakillen
Ny medlem
 
Inlägg: 8
Anslöt: 2014-11-17

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav blyger » 2015-07-28 0:37:37

Ja samma här.
Periodvis försöker jag verkligen, utsätter mig för nya människor och tillfällen och allt vad goda råd brukar lyda.
Hjälper inte. Jag har ju inte lust att kedja fast mig vid folk för att tvinga dom att umgås med mig.

De bekanta jag har eller har haft hör bara av sig när dom behöver hjälp med något.

Ja jag längtar efter en vän, att hjälpa, hitta på saker med, dricka kaffe, bara vara utanför familjen.
blyger
 
Inlägg: 404
Anslöt: 2011-04-26

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav RapeRegs » 2015-07-28 1:03:56

Att skaffa nya vänner är bara 10% av arbetet. När du väl har vänner måste du aktivt vårda relationerna. Det gäller särskilt om du tänker bli ihop med någon.

När jag var yngre trodde jag att vänskap skötte sig själv och att jag skulle kunna slappna av / vara mig själv. Det är liksom inte så det fungerar. Inte på något sätt. Aldrig någonsin.

Om folk tröttnar på dig efter en månad har du spelat fel.
RapeRegs
 
Inlägg: 942
Anslöt: 2015-06-19

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav snuggelhund » 2015-07-29 3:09:27

Jodå, jag känner igen mig.

Hade barndomsvänner, i gymnasiet hade jag blott bekanta. Nu har jag ingen.

Min sociala fobi gör det svårt att skaffa nya vänner samtidigt som jag vet att jag hade ändå hade haft svårt att behålla dem pga bristande engagemang från min sida.
Det där med underhållande av relationer är svårt när ens energinivå för det mesta är väldigt låg.
snuggelhund
 
Inlägg: 3257
Anslöt: 2010-07-16
Ort: Eslövs kommun

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav Jonmpa » 2015-08-02 21:19:41

Jag med är helt ofrivilligt ensam och har varit det i omgångar har nätdejtat, Gått med i varenda singelgrupp på Facebook för den enda som brytt om mig och tagit Mig för den jag är hon har tagit ett långt uppehåll över hela sommaren jag har haft så jäkla nära på panikångest och känt mig helt värdelös så känner igen mig helt å hållet
Jonmpa
 
Inlägg: 148
Anslöt: 2011-02-04
Ort: Vårberg, Stockholm

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav Elize » 2015-08-03 1:02:28

Det finns ju många föreningar som kontinuerligt ordnar aktiviteter tillsammans som går ut på att umgås, göra nytta eller att dela ett intresse - kan man inte finna vänner på det viset? Jag tror det är lättast att knyta band till andra människor genom att man faktiskt sökt sig till något man har gemensamt vare sig det är arbetsplats, skola, hobby, föreningar, resor eller liknande. Ta ett steg i taget och försök att inte sätta upp ett visst "mål" utan försök istället att känna nyfikenhet inför aktiviteter och gemenskap med andra människor som kommer med att ni testar något nytt tex:

Hitta nya vänner genom aktivitetssidan:
https://www.aktivitetssidan.se

Bli volontär för något som intresserar dig:
http://www.volontarbyran.org/for-volontarer/

Volontär - Stockholms stadsmission:
http://www.stadsmissionen.se/Stodoss/Vo ... cgodHvgHxg

Kamratstöd - RUS
http://www.rus-riks.se/om_rus.asp

Klubb Eken Stockholm:
http://singelporten.se/texter/kartsok.p ... ckholm.jpg

Singelaktiviteter och kurser:
http://www.alltomstockholm.se/stadsliv/ ... 081845.aos

Engagera dig ideellt genom kyrkan:
http://m.svenskakyrkan.se/?di=781379

Singelevents Stockholm:
http://www.singleevents.se

Bara lite alternativ som man kan kolla upp om man vill.
Elize
 
Inlägg: 97
Anslöt: 2015-07-21

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav Jonmpa » 2015-08-03 1:05:47

Elize skrev:Det finns ju många föreningar som kontinuerligt ordnar aktiviteter tillsammans som går ut på att umgås, göra nytta eller att dela ett intresse - kan man inte finna vänner på det viset? Jag tror det är lättast att knyta band till andra människor genom att man faktiskt sökt sig till något man har gemensamt vare sig det är arbetsplats, skola, hobby, föreningar, resor eller liknande. Ta ett steg i taget och försök att inte sätta upp ett visst "mål" utan försök istället att känna nyfikenhet inför aktiviteter och gemenskap med andra människor som kommer med att ni testar något nytt tex:

Hitta nya vänner genom aktivitetssidan:
https://www.aktivitetssidan.se

Bli volontär för något som intresserar dig:
http://www.volontarbyran.org/for-volontarer/

Volontär - Stockholms stadsmission:
http://www.stadsmissionen.se/Stodoss/Vo ... cgodHvgHxg

Kamratstöd - RUS
http://www.rus-riks.se/om_rus.asp

Klubb Eken Stockholm:
http://singelporten.se/texter/kartsok.p ... ckholm.jpg

Singelaktiviteter och kurser:
http://www.alltomstockholm.se/stadsliv/ ... 081845.aos

Engagera dig ideellt genom kyrkan:
http://m.svenskakyrkan.se/?di=781379

Singelevents Stockholm:
http://www.singleevents.se

Bara lite alternativ som man kan kolla upp om man vill.
Tack åh tack, Äntligen nån som kommer med en lista vart vi ofrivilligt ensamma kan vända oss exempelvis, Mycket bra initiativ
Jonmpa
 
Inlägg: 148
Anslöt: 2011-02-04
Ort: Vårberg, Stockholm

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav Elize » 2015-08-03 1:14:16

Jonmpa skrev:
Elize skrev:Det finns ju många föreningar som kontinuerligt ordnar aktiviteter tillsammans som går ut på att umgås, göra nytta eller att dela ett intresse - kan man inte finna vänner på det viset? Jag tror det är lättast att knyta band till andra människor genom att man faktiskt sökt sig till något man har gemensamt vare sig det är arbetsplats, skola, hobby, föreningar, resor eller liknande. Ta ett steg i taget och försök att inte sätta upp ett visst "mål" utan försök istället att känna nyfikenhet inför aktiviteter och gemenskap med andra människor som kommer med att ni testar något nytt tex:

Hitta nya vänner genom aktivitetssidan:
https://www.aktivitetssidan.se

Bli volontär för något som intresserar dig:
http://www.volontarbyran.org/for-volontarer/

Volontär - Stockholms stadsmission:
http://www.stadsmissionen.se/Stodoss/Vo ... cgodHvgHxg

Kamratstöd - RUS
http://www.rus-riks.se/om_rus.asp

Klubb Eken Stockholm:
http://singelporten.se/texter/kartsok.p ... ckholm.jpg

Singelaktiviteter och kurser:
http://www.alltomstockholm.se/stadsliv/ ... 081845.aos

Engagera dig ideellt genom kyrkan:
http://m.svenskakyrkan.se/?di=781379

Singelevents Stockholm:
http://www.singleevents.se

Bara lite alternativ som man kan kolla upp om man vill.
Tack åh tack, Äntligen nån som kommer med en lista vart vi ofrivilligt ensamma kan vända oss exempelvis, Mycket bra initiativ


Det var inte meningen alls att trampa i klaveret. När jag blev sjuk försvann mina vänner så jag vet själv hur det är att vara vuxen och ensam. Jag var isolerad med brinnande nervsmärtor i kroppen så livet var ingen fest just då. Jag kom dock i kontakt med fantastiska nya människor genom Studiefrämjandet varav en idag är min bästa vän. Så det var bara tips i all välmening - högst frivilligt att ta till sig.
Elize
 
Inlägg: 97
Anslöt: 2015-07-21

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav Neurofunk » 2015-08-03 22:27:23

Vet hur det är. Jag är så pass ensam att jag motvilligt och okontrollerat börjat prata med människor som inte finns, för att fylla tomrummet. Det känns i stunden väldigt behagligt att få vara "social" men när det fantasilekande "samtalet" är över påminns jag om hur patetiskt det är att ha varit vänd mot soffan och pratat med någon som skulle kunna ha suttit i soffan men som inte är där. När det väl sker går jag dessutom in i hyperfokusläge och har enormt trevligt och ibland i flera timmar, vilket gör att jag inte känner mig lika ensam med denna fantasikompis, men frågan är samtidigt hur sorgligt det är att det har behövt gå så långt. Jag vill ju inte att det ska behöva gå så långt att jag utvecklar någon sinnessjukdom och börja hallucinera fram min låtsaskompis, om jag nu gör det, även om det ändå vore förståeligt att det gått så långt som det gått när jag har det stora sociala behov jag har kontra utdelningen jag får.
Neurofunk
 
Inlägg: 306
Anslöt: 2013-12-09
Ort: Uppsala

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav snuggelhund » 2015-08-05 20:06:54

Neurofunk skrev:Vet hur det är. Jag är så pass ensam att jag motvilligt och okontrollerat börjat prata med människor som inte finns, för att fylla tomrummet. Det känns i stunden väldigt behagligt att få vara "social" men när det fantasilekande "samtalet" är över påminns jag om hur patetiskt det är att ha varit vänd mot soffan och pratat med någon som skulle kunna ha suttit i soffan men som inte är där. När det väl sker går jag dessutom in i hyperfokusläge och har enormt trevligt och ibland i flera timmar, vilket gör att jag inte känner mig lika ensam med denna fantasikompis, men frågan är samtidigt hur sorgligt det är att det har behövt gå så långt. Jag vill ju inte att det ska behöva gå så långt att jag utvecklar någon sinnessjukdom och börja hallucinera fram min låtsaskompis, om jag nu gör det, även om det ändå vore förståeligt att det gått så långt som det gått när jag har det stora sociala behov jag har kontra utdelningen jag får.


Känner igen mig. Även om det sker i kortare perioder och inte timmar.

Lever mycket i en fantasivärld. (Fullt medveten om det)
snuggelhund
 
Inlägg: 3257
Anslöt: 2010-07-16
Ort: Eslövs kommun

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav forgotten » 2015-08-13 0:25:12

Jag vet mycket väl att jag gör något fel, men eftersom jag är för socialt efterbliven för att kunna lista ut vad det är och ingen säger vad jag gör fel så är det ju svårt att rätta sig.

Om någon har något tips på självhypnos eller någon form av hjärntvätt som kan hjälpa en att bli av med behov så vill jag gärna lära mig att stänga av allt vad sociala behov innebär. Jag är duktig på att arbeta och programmera och vill kunna göra det utan att ha ett behov av sociala kontakter. Kortfattat vill jag bli en "robot". Om jag fick välja att inte känna något alls så skulle jag välja det. Allt positivt som går att känna väger inte upp för det negativa jag känner. Både omgivningen och jag själv skulle gynnas bäst om jag var mer robot än människa.
Eftersom den enda funktionen jag kan fylla är att arbeta, varför måste jag då känna något? Kan jag inte bara få vara en känslolös robot istället?

I nuläget så är det närmsta jag kommer till ett inre lugn när jag skär mig. Ingen medicin jag provat hittills ger mig det lugnet. Jag tappar hela tiden motivationen till att bli frisk eftersom min existens känns helt meningslös. Varför ska jag ens försöka? Så att jag kan fortsätta mitt patetiska liv i ensamhet eller? Jag är så patetisk och feg att jag inte ens vågar avsluta mitt liv. Med andra ord har jag ett helt "liv" fullt av tomhet framför mig tills jag dör gammal, bitter och ensam. Jag ser verkligen ner på mig själv för mina tankar, min feghet och min svaghet.
forgotten
Ny medlem
 
Inlägg: 10
Anslöt: 2015-07-20

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav Elize » 2015-08-13 5:12:21

forgotten skrev:Jag vet mycket väl att jag gör något fel, men eftersom jag är för socialt efterbliven för att kunna lista ut vad det är och ingen säger vad jag gör fel så är det ju svårt att rätta sig.

Om någon har något tips på självhypnos eller någon form av hjärntvätt som kan hjälpa en att bli av med behov så vill jag gärna lära mig att stänga av allt vad sociala behov innebär. Jag är duktig på att arbeta och programmera och vill kunna göra det utan att ha ett behov av sociala kontakter. Kortfattat vill jag bli en "robot". Om jag fick välja att inte känna något alls så skulle jag välja det. Allt positivt som går att känna väger inte upp för det negativa jag känner. Både omgivningen och jag själv skulle gynnas bäst om jag var mer robot än människa.
Eftersom den enda funktionen jag kan fylla är att arbeta, varför måste jag då känna något? Kan jag inte bara få vara en känslolös robot istället?

I nuläget så är det närmsta jag kommer till ett inre lugn när jag skär mig. Ingen medicin jag provat hittills ger mig det lugnet. Jag tappar hela tiden motivationen till att bli frisk eftersom min existens känns helt meningslös. Varför ska jag ens försöka? Så att jag kan fortsätta mitt patetiska liv i ensamhet eller? Jag är så patetisk och feg att jag inte ens vågar avsluta mitt liv. Med andra ord har jag ett helt "liv" fullt av tomhet framför mig tills jag dör gammal, bitter och ensam. Jag ser verkligen ner på mig själv för mina tankar, min feghet och min svaghet.


Hej! Jag blir väldigt ledsen av att höra om hur ensam du känner dig. Du ÄR värdefull som människa precis som du är och jag är övertygad om att du kommer finna en för dig, meningsfull väg till slut.
Gör upp en plan, en strategi om hur det skulle kunna bli bättre.
Precis som du säger, så är det ofta ingen som vågar påpeka när någon tabbar sig socialt, så hur ska man då lära sig vad som blir fel?
Om du inte redan har en - så förök skaffa en stödperson, ge er ut i det sociala livet och kommunicera om precis allt. Be stödpersonen att påpeka hur man kanske kunnat uttrycka sig smidigare i olika situationer så att du har en chans att lära dig? Du vet ju mycket väl om att man kan programmera om både saker och människor, så varför inte försöka att programmera in "sociala skills" istället för att bli en robot? Jag förstår att vägen dit är tuffare, men utdelningen blir desto större när du får brutit din isolering.

Du kan ju likadant gå med i någon form av bokcirkel eller liknande, där man för diskussioner och berätta att du faktiskt är där för att du vill lära dig att komma in i det sociala livet - be dem hjälpa dig och inte tiga när det ibland blir fel i en diskussion.

Det låter som att du är väldigt nere, har du någon kurator eller liknande att tala med? Vore nog bra att försöka bearbeta själva smärtan oxå så att du kommer ifrån skärandet.

Jag önskar verkligen dig en ljus framtid och jag hoppas att du orkar komma på fötter för att utforska den.
Elize
 
Inlägg: 97
Anslöt: 2015-07-21

Hantera ofrivillig ensamhet

Inläggav plåtmonster » 2015-08-13 15:10:07

forgotten skrev:Jag vet mycket väl att jag gör något fel, men eftersom jag är för socialt efterbliven för att kunna lista ut vad det är och ingen säger vad jag gör fel så är det ju svårt att rätta sig.

Det där är väl mångas problem i ett nötskal. "Alla" tycker att personen gör fel. Men de kan inte vara ärliga med vad som är fel. Men man kan ju anta att de är oförmögna till klarsynt analys och ärlighet.

Ett tips är för övrigt att vara selektiv med vilka du försöker vara social med. Vissa typer av personer är ingen större idé att socialisera med. Det är lite som att filosofisk diskussion med en pappegoja ;)
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in