En sak (av många) jag inte blir riktigt klok på är mitt extrema behov av människor för att få saker och ting gjorda. Jag arbetar bäst i grupp men jag upplever aldrig någon grupptillhörighet. Jag behöver folk omkring mig för att inte falla i koma men jag har inget större behov av att umgås med dem. Det är som att de behövs för att jag skall komma på att man skall agera men de får inte bli för påträngande. Jag kan uträtta saker i ensamhet, men då måste det vara tydligt definierade och enkla praktiska saker som att gräva ett hål eller liknande. Insikten att hålet skall grävas kommer när andra personer finns omkring mig.
Jag kan ibland fantisera om att leva helt isolerad under en längre tid. Jag tror jag skulle trivas med det men troligen skulle jag sitta i samma position som jag lämnades, som en kvarglömd krukväxt.
Vad jag bli förbryllad över är detta stora behov av andra människor för att fungera samtidigt som jag inte har något större behov av att umgås med dem.
Någon som känner igen sig?

Det är inte så konstigt, jag funkar på samma sätt. Det handlar i mitt fall om att jag gillar det intellektuella utbytet, men skiter i den sociala biten. För mig är det intellektuella utbytet socialt.

Det är nog som du säger Lakrits att det är det intellektuella utbytet som är att vara social och det är ok för mig. Vad jag har svårare för är att jag bli så handlingsförlamad om jag inte har andra människor omkring mig. Just nu befinner jag mig på jobbet. Människor rör sig i rummen intill, jag kan höra dem svagt. Små impulser som håller mig igång. Det är som om systemet måste retas för att inte släckas.

Du kanske har en inbyggd fotocell. Som lamporna i trapphusen

Nej, skämt åsido. Då är du och jag rätt olika. Jag jobbar bra på egen hand, och klarar inte av umgänge hela tiden. Efter ungefär en dag i fält med en kollega börjar jag bli stressad och irriterad över att hela tiden behöva relatera till en annan människa.

beek skrev:Det är nog som du säger Lakrits att det är det intellektuella utbytet som är att vara social och det är ok för mig. Vad jag har svårare för är att jag bli så handlingsförlamad om jag inte har andra människor omkring mig. Just nu befinner jag mig på jobbet. Människor rör sig i rummen intill, jag kan höra dem svagt. Små impulser som håller mig igång. Det är som om systemet måste retas för att inte släckas.

När jag läser tänker jag först på ADHD och att ha för låg vakenhetsnivå och upprätthålla den genom t ex folk som stimuli. Många som har det och bråkar och retas gör det för att bryta tristessen och rutinen, inte för att vara taskiga.

Sen tänker jag på folk antingen med ADHD eller AS, med bristande "motor", alltså människor som behöver igångsättare och andra som puffar och drar. Det finns många barn med AS som gärna leker med andra barn om nån plingar på, men aldrig skulle ta sig för att ringa nån själva, som om möjligheten inte ens fanns.

Sen finns det också många exempel på folk med autismspektrumstörningar, som tilldelar andra människor funktioner och liksom använder andra instrumentellt. T ex att Den hjälper mig med det (och ingen annan, fast det finns andra med samma befattning).

Sån är min stora tös. Förutom att hon inte ens talar med vissa i personalen där hon är, så vill hon väldigt gärna ha folk omkring sig, men kan sen inte hantera samvaron så jättebra. Det att hon vill ha kompisar omkring sig gjorde att folk inte förstod vad det var hon hade för medfödd problematik.

Vet inte om nåt av det här kan ge dig nåt, men det var iaf det som kom för mig när jag läste.

Bra tillägg, alfapetsmamma! Dubbeldiagnoser är ju vanligt hos de här patiengrupperna. Men eftersom jag bara har AS (och lite "normala" autistiska drag), så glömmer jag bort det när jag skall svara...

Ja, som nämnts ovan (i andra ordalag) kan ju detta möjligen fungera som "brus" för dig. Det är känt att brus fungerar utmärkt på folk med ADHD för att det stimulerar dopamintillgången i hjärnan och ökar vakenheten. Jag är diagnosticerad AS (ej ADHD) och får i princip samma effekt. Jag klarar av saker mycket bättre i en miljö med bakgrundsljud och folk omkring mig än i en tyst stimulusfattig miljö.

Jag behöver bo i eller nära en storstad, men jag är inte intresserad av att ha ngn kontakt med dom som bor där. Max 3-4 personer är lagom, allt annat e jobbigt.

Tack skall ni ha.
Jag känner igen mkt av det alfapetsmamma skrev. Dels om igångsättande men också en instrumentell syn på omgivningen (låter kanske inte så charmigt). Summa summarum blir ett stort behov av människor, ett litet behov av att relatera till dem.

Nu såg jag Peters svar och till viss del är det nog så att jag vill ha folk som ett slags bakgrundsbrus.

Peter skrev:Ja, som nämnts ovan (i andra ordalag) kan ju detta möjligen fungera som "brus" för dig. Det är känt att brus fungerar utmärkt på folk med ADHD för att det stimulerar dopamintillgången i hjärnan och ökar vakenheten. Jag är diagnosticerad AS (ej ADHD) och får i princip samma effekt. Jag klarar av saker mycket bättre i en miljö med bakgrundsljud och folk omkring mig än i en tyst stimulusfattig miljö.

För mig (som har dubbeldiagnos) funkade det mkt bättre att plugga på fik med lite tanter som sorlar och plingar lite med kaffekoppar än nånstans där det var "tyst" men med en tystnad som bröts av smaskande på tuggummi (då blir jag mordisk), knäckande med fingrar, en mobilsignal för att nån glömt eller skitit i att stänga av osv. De där oväntade ljuden som skar sönder den relativa tystnaden, de var helt nervkrullande. Ett jämnt sorl däremot är kanon. Det upptäckte jag låååångt innan jag ens tänkte på bokstäver vad det gäller mig.

Jamen så var det ju för mig med. När jag satt hemma och skulle plugga effektivt fick jag aldrig något gjort. Satt alltid på något fik eller i skolan. Inte i någon studiesal utan gärna där det var lite rörelse.

Vilken intressant tråd!

När jag var som mest autistisk och överkänslig hade jag omättligt behov av total ensamhet 99% av tiden men behövde samtidigt praktisk hjälp ibland, vilket var plågsamt eftersom jag helst hade sluppit kontakt med omvärden ö h t då.

Jag känner också delvis igen mig i passiviteten, även om den inte är så extrem hos mig. Jag kan nog sysselsätta mig rätt bra på egen hand med det jag har framför näsan, men har svårare att ta initiativ 'utåt'. Har dock blivit lite bättre på det med åren men har hög tröskel när det gäller att t ex ta kontakt med folk jag inte känner, eller åka till någon plats jag inte varit på förut. Det invanda går bättre.

När det gäller behov av bakgrundssorl känner jag inte igen mig alls. Ska jag koncentrera mig på något behöver det vara 100% tystnad annars blir jag galen.

beek skrev:En sak (av många) jag inte blir riktigt klok på är mitt extrema behov av människor för att få saker och ting gjorda. Jag arbetar bäst i grupp men jag upplever aldrig någon grupptillhörighet. Jag behöver folk omkring mig för att inte falla i koma men jag har inget större behov av att umgås med dem.
...

Känner väl igen det, kanske lite för att jag har ett bedrövligt tråkigt jobb och behöver känna mig lite övervakad för att få något gjort över huvud taget.

Jag mår definitivt bättre när det finns människor omkring mig men som tidigare sagt så handlar det mer om ett bakgrundsbrus än att bli direkt stimulerad. Ska jag engagera mig i människor ska de verkligen engagera sig tillbaka.

Så är det ju det där med att arbeta i grupp. Alla lysander idéer kommer när jag arbetar i en grupp även om de ofta går stick i stäv med vad de övriga tycker och jag inte känner någon samhörighet med den. Det är nog så att jag har en tendens att se gruppen som ett verktyg som jag använder mig av. Hur som helst så blir jag ju väldigt beroende av den.

Känner jag igen mig? O ja.
Underligt är det definitivt.

Jag har sett det faktum att jag kommer till min rätt i grupper som ett argument mot att jag skulle kunna ha as. Det kanske inte är så enkelt.

Å nu fick min handledare för sig att jag fr.o.m imorn är <i>Projektledare</i> på praktikplatsen jag nu är på.
Säkerligen planerat drag. Men iaf. Äntligen blir jag inte åsidosatt för att jag är tyst och inte vill delta i småprat vid lunch och fikastunder!!!

Hehe, har 10 personer under mig och 1 person över mig.

Rent personligen i grupper är jag en ren "katastrof". Jag kan inte småprata och hålla "off-topic" diskussioner uppe, drf är jag tyst. Men kan bli totalt uppslukad av alla intryck och nya fakta och helt plötsligt stannar jag till och funderar lite snabbt vad i helvete jag sysslar med och kommer på att "oj, jag bestämmer ju... jag snackar också! ... de gör som jag vill?! ... Det är inte sant! it's staged! .. aja, får väl fortsätta då "

Men det är sån jag är. Finns intresset för uppgiften så tar jag steget och känner en spontan vilja att få ordning på arbetet och bli <i>den allvetande</i>. Detta anammar jag såväl individuellt och i grupp såvida ingen annan mer naturligt van ledare finns i gruppen eller om ämnet är för mig totalt ointressant.

imperativ: låter udda o få en sådan placering med bara en praktikplats

Lakrits skrev:Det är inte så konstigt, jag funkar på samma sätt. Det handlar i mitt fall om att jag gillar det intellektuella utbytet, men skiter i den sociala biten. För mig är det intellektuella utbytet socialt.

Jag har varit likadan själv, dock jobbar jag på att bli mera social, för när man väl börjat fatta hur det funkar med kallprat, flams och socialt dösnack (vilket jag börjat göra på senare år) så inser man att även det fyller en viktig funktion (inte minst för humöret och välbefinnandet), precis som det mer djupa snacket gör på ett intellektuellt plan. Generellt sett är det dessutom oftast det sociala umgänget som vanligen för folk samman, när man skall skaffa sig en vänkrets.

Däremot skulle jag vilja träna på att bli ännu mer social, för att få ett större umgänge av både NT:s och aspiesar.

DIProgan skrev:imperativ: låter udda o få en sådan placering med bara en praktikplats

Ja, det tyckte jag också. Men det är klart den nyttigaste erfarenheten jag någonsin kommer få innan jag är klar med min utbildning. F.ö funkade första dagen som projektledare väldigt bra.

Lakrits skrev:Det är inte så konstigt, jag funkar på samma sätt. Det handlar i mitt fall om att jag gillar det intellektuella utbytet, men skiter i den sociala biten. För mig är det intellektuella utbytet socialt.

Tack! äntligen fick jag en koncis mening på det jag försöker föklara ibland. Jag gillar det intellektuella utbytet men trivs bäst när jag slipper göra det face to face så att säga. På internet kan man välja själv att gå ifrån och vara "osocial" man behöver inte ens ursäkta sig innan man går