Går det att få hjälp?

Vårdfrågor, medicinska aspekter samt forskning- och vetenskapsämnen.

 Moderatorer: atoms, Alien

Går det att få hjälp?

Inläggav Allvitr » 2010-10-24 11:40:16

Hej!
Jag har alltid varit annorlunda, kan nog inte ens komma ihåg en tid då jag inte blivit kallad konstig. Jag kan å andra sidan inte komma ihåg en tid då jag inte kännt mig annorlunda heller. Jag har dock alltid antagit att det var fel på mig, att det var jag som var dum i huvudet, det fanns ju uppenbarligen nått jag inte fattade som alla andra verkade förstå. Ja, ni vet hur det funkar, så för att göra en lång historia kort så gjorde jag en ny bekantskap för några månader sedan och han påpekade att jag hade vissa aspergertendenser. Han är anhörig och har vissa tendenser han med, så han känner till hur det är. Hur som helst, har läst på lite sen dess och kriterierna och det folk berättar stämmer bra med mina egna upplevelser så det lutar väll åt att han har rätt.

Jag har haft ångest till och från så länge jag kan kan komma ihåg, men jag har alltid lyckats pussla ihop tillvaron ganska hjälpligt, iaf tillräckligt bra för att ingen annan ska märka nått. Men nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag inte orkar mer. Det går verkligen inte. Helst av allt vill jag bara sätta mig i ett hörn i min lägenhet och bara vara. Tyvärr funkar inte världen så. Men jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Finns det hjälp att få och hur får man den i så fall? Har hört att det är jättesvårt att få en utredning gjord. Och det här är nått jag kommer vara tvungen att göra ensam, det är sorgligt, men jag har knappt några vänner och framförallt inga som är tillräcklgt nära för att jag skulle kunna begära deras stöd eller få det på det sättet jag behöver. Min familj är det ännu sämre ställt med, är inte säker på att de skulle ta det på allvar ens om jag hade en diagnos. Så är det värt att försöka, eller ska jag ge upp redan nu? Jag har verkligen fastnat. Snälla, hjälp.

Hoppas nått av det här låter vettigt och inte är alltför rörigt.
MVH
/A
Allvitr
 
Inlägg: 38
Anslöt: 2010-10-24

Inläggav s.cat » 2010-10-24 13:12:37

Hej!
Jag känner igen mig i det du skriver. Fasader utåt, inne - kaos.
Hur skulle du vilja ha hjälp? Vill du ha en diagnos eller mer "hjälp i vardagslivet"?

Jag trodde det skulle gå relativt snabbt att få en diagnos, men så icke. Det är alltid bra att hoppas, så ge inte upp!
Personligen så ändrar jag strategi då och då, ett tag hoppades jag JÄTTEmkt, sen sket sig allt. Så nu "mörkar" jag mitt mående och försöker inbilla mig att jag mår bra. Man får helt enkelt prova sig fram vad som fungerar hyfsat bra.
s.cat
 
Inlägg: 324
Anslöt: 2010-09-03

Inläggav Allvitr » 2010-10-24 17:20:24

Hej!
Jag tror att en diagnos skulle vara bra för min egna förståelse, det blir på nått sätt nått som man kan peka på och säga ”Det är ok att jag är så här, det beror på det här”. Egentligen är alla de dåliga sidorna med det här ganska ologiska och jag tror att en diagnos skulle kunna hjälpa med att förstå just den biten. Sen gör ju inte en diagnos någon skillnad i praktiken, den löser ju inte vardagsproblemen och det är väll egentligen det jag vill ha hjälp med. Jag har dock antagit att man behöver en diagnos för att få hjälp där.

Jag ska prata med psykiatrin nu i veckan. Jag hoppas bara de tar mig på allvar, men nånstans måste man ju börja. Är det nånting jag har lärt mig hittills så är det att det här inte kommer försvinna av sig självt. Just nu lever jag lite i vad jag vet är en bubbla där jag tänker att det här borde gå ganska smidigt. Samtidigt finns den lilla rösten i bakhuvudet som säger att det snarast kommer vara som att dunka huvudet i väggen. Men jag hoppas att det går på nått sätt. Får komma ihåg att inte ge upp och att det tar tid för alla.
Tack för ditt svar, det är skönt att veta att nån tar en på allvar. Det här ska gå, på nått sätt.
Allvitr
 
Inlägg: 38
Anslöt: 2010-10-24

Inläggav LILITH_ » 2010-10-24 17:49:47

Allvitr, fortsätt som du gör nu dvs. sök mer info om AS tex. här på forumet och försök hitta de beröringspunkter som du känner igen dig själv i och utforska de funktionshinder och styrkor du kan identifiera dig med.
Ju mer du vet hur du själv fungerar och inte fungerar desto lättare blir det att formulera din problematik inför psykbesöket.
Samt att god självkännedom är nog vägen ut ur det mesta. Ingen kan hjälpa dig tillräckligt om inte du själv är någorlunda medveten om vari problemen består just för din del.

Stå på dig! Det kommer nog att lätta så småningom. Tjata till dig en utredning om det behövs, ge inte upp och våga vara påstridig om det behövs.
Beroende på var du bor i landet kan du ju försöka delta i de aspergerträffar som ordnas lite varstans. Det kan lätta upp ensamheten lite.
LILITH_
f.d Eyes wide open
 
Inlägg: 1594
Anslöt: 2009-12-26
Ort: Månens baksida

Inläggav NoteToSelf » 2010-10-24 21:10:32

Skriv upp vilka kriterier som du tycker passar in på dig, och skriv upp konkreta exempel! Jag tror detta kan hjälpa vid psykbesöket, det kanske går lite fortare frammåt.
Men stå på dig, och kom ihåg att du inte är ensam med de där känslorna. Och det finns hjälp.
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Inläggav Allvitr » 2010-10-28 12:43:26

Hej!
Ursäkta att jag inte svarat förns nu. Tack så jättemycket för tipsen. Det är bra och konkreta saker som gör mig lite mindre nervös att gå dit. Jag tror inte jag kommer kunna känna mig tillräckligt förberedd, men nu har jag i alla fall nån form av checklista som gör att jag känner mig lite mindre vilsen.
Fånigt egentligen, att jag är så nervös, rent logiskt inser jag ju att de antagligen kommer vara ganska snälla. Men men, logik har inget med saken att göra tyvärr :roll: :)
Återigen tack. Era svar betyder mycket
Allvitr
 
Inlägg: 38
Anslöt: 2010-10-24

Inläggav ufo » 2010-10-28 14:27:05

Att begära en utredning bara för att man har ett par aspiga saker för sig, placerar dig bara sist i kön.
Påvisa istället hur de här misstankarna ställer till oreda i din arbetsförmåga.
Så ökar chansen att de påskyndar en npf-utredning.
ufo
 
Inlägg: 4637
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav Allvitr » 2010-10-30 10:11:08

Så jag var och pratade med dem igår, de var faktiskt jättesnälla, så nu har jag en tid inbokad på måndag då jag ska komma och prata lite mer. Är jättenervös. Vad kommer de säga? Vad vill de veta? Tänk om jag blir så nervös att jag inte kan komma på vad jag ska säga och så sitter jag bara där. Kommer de tycka att man är konstig om man har med sig en "fusklapp"? Jag har genom åren utvecklat en överlevnadsstrategi som i just det här sammanhanget är mest ivägen. Om jag har en bra dag så kan jag knappt komma ihåg hur de dåliga dagarna är och om jag har en dålig dag kan jag inte förmå mig att prata om hur det är. Det här strategin har hjälpt mig överleva i perioder med självmordtankar, men den har också gjort det omöjligt för mig att söka hjälp eftersom jag en bra dag tycker att det är nog inte så farligt ändå. Att kunna reda ut tankarna i lugn och ro innan hade varit skönt, men jag tänker mig att det kan verka lite konstigt.
Ursäkta att jag babblar. Ville mest säga tack och berätta hur det gick
Allvitr
 
Inlägg: 38
Anslöt: 2010-10-24

Inläggav Zombie » 2010-10-30 13:42:59

Det är ju det vanligaste i världen att man inte kommer ihåg vad man ska säga eller vad det är som är ens problem när man har hög ångestnivå, är extremt stresskänslig, har odlat fasadhållning till en andra natur eller liknande.

Ha absolut med dig fusklapp om det kan vara till hjälp. Och var öppen om de problem som gör att du är tvungen att ha den, liksom till exempel om du generar dig för att konsultera den fast du sitter där med minnet blankt - allt det är väl i högsta grad en del av problembilden, eller hur?

Söker man hjälp gör man det väl inte för att sitta där och framstå som problemfri på det område man söker hjälp för? ;)

Lycka till!
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav s.cat » 2010-10-30 18:23:07

Allvitr skrev: Jag har genom åren utvecklat en överlevnadsstrategi som i just det här sammanhanget är mest ivägen. Om jag har en bra dag så kan jag knappt komma ihåg hur de dåliga dagarna är och om jag har en dålig dag kan jag inte förmå mig att prata om hur det är. Det här strategin har hjälpt mig överleva i perioder med självmordtankar, men den har också gjort det omöjligt för mig att söka hjälp eftersom jag en bra dag tycker att det är nog inte så farligt ändå.


+1
s.cat
 
Inlägg: 324
Anslöt: 2010-09-03

Inläggav Allvitr » 2010-10-31 2:48:46

Zombie skrev:Söker man hjälp gör man det väl inte för att sitta där och framstå som problemfri på det område man söker hjälp för? ;)

Lycka till!

Nej, det är ju sant förståss :lol: Och jag är nog knappast den enda människa de träffat som är nervös i en sån situation. Är så himla nojjig att jag ska glömma bort något och att de inte ska ta mig på allvar bara. Men som sagt, jag är ju inte den första människa de träffat som tycker det är jobbigt i en sån situation.

s.cat: På riktigt? Hur har du kommit runt det hela?
Allvitr
 
Inlägg: 38
Anslöt: 2010-10-24

Inläggav s.cat » 2010-11-03 22:02:05

Allvitr skrev:s.cat: På riktigt? Hur har du kommit runt det hela?


På riktigt. Svaret är väl att jag helt enkelt fungerar så.
Som du sa, en bra dag gör att jag tänker äsch det är väl inte så farligt, jag mår finfint. Sedan kommer de dåliga och fy vilka tankar jag får.
Jag har verkligen jättesvårt att erkänna och förklara mitt mående, därav tar jag sällan emot hjälp vilket är synd. Så att komma runt det hela går nog inte, däremot kan man ju alltid försök och i mitt fall blir det att jag försöker låtsas att allt är bra tills det inte längre går.
s.cat
 
Inlägg: 324
Anslöt: 2010-09-03

Inläggav Allvitr » 2010-11-05 2:15:31

På riktigt-kommentaren lät nog lite konstig om man inte träffat mig irl. Det är nått jag brukar säga när jag blir förvånad. Blev bara så överaskad att det fanns folk som var som jag på den punkten. Det du skrev skulle kunna vara skrivet av mig.

Just nu försöker jag verkligen komma på ett sätt att komma runt det dock. Ironiskt nog verkar psykologbesöket i måndags kunna hjälpa lite på den punkten, inte för att det gick bra, tvärtom, men det gav en molande känsla av att jag måste lösa problemet och det innan nästa krasch. Så jag försöker lite tvinga mig själv att skriva ner allt som jag kan komma ihåg att jag upplever på de dåliga dagarna, även det som känns fånigt och "inte så farligt". Jag känner mig jättefånig och just nu kan jag inte ens tänka mig att visa det jag skrivit för nån, men om det finns där så kanske det gör det lite lättare nästa gång jag börjar må riktigt dåligt igen.

Jag borde kanske berätta lite om måndagens smått intressant upplevelse. Det gick ungefär lite sämre än vad jag trodde var möjligt till och med för mig. Jag var så nervös att jag satt och hyperventilerade i omgångar under hela förmiddagen så redan innan jag kommit dit hade jag jobbat upp mig ganska rejält. När jag väl kommit in till psykologen var jag så nervös att jag knappt kunde prata sammanhängande och det hela resulterade i att jag började gråta inom 2 minuter från det att jag kommit in i rummet och satt mig ner. Jag som aldrig gråter kunde inte få fram ett ord utan att gråten blev värre. Något som naturligtvis gjorde hela situationen ännu jobbigare. Det slutade med att hon ställde lite frågor och jag fick inte sagt ens hälften av det jag ville ha sagt. Sen fick jag veta att jag inte hade aspergers eftersom jag hade ögonkontakt och visade känslor. Enligt henne har inte aspergare känslor. Att jag är på god väg att sabba ytterliggare en utbildning var för henne ett annat exempel på att jag inte har AS. Hade jag haft AS hade jag gett mig den på att klara den där utbildningen och inte låtit något stå i min väg.

Sen konstaterade hon med några enkla frågor att jag bara hade ångest och inte var deprimerad och att vi nästa gång skulle prata om olika behandlingsmetoder och deras biverkningar. När jag frågade vad hon menade med biverkningar förtydligade hon och sa biverkningar av mediciner. Till saken hör att jag inte sagt något om självmordstankar eller destruktiva beteenden utan bara svarat på hennes frågor. Så hur hon avgjorde att jag kan behöva medicineras har jag inte en aning om.

Ber om ursäkt om det här blev rörigt och osammanhängande. Jag är fortfarande ganska upprörd över hela incidenten. Så dåligt som jag mådde efter besöket har jag nog aldrig mått och jag har inte kunnat tänka på det förns nu. Har dock blivit övertalad att skriva en egenremiss. Vet inte hur jag ska göra med det, men det är antagligen den bästa vägen att gå även om det kommer vara minst lika jobbigt. Men det kan nog bli lite väl intressant det här med psykologen, det ska nästan bli spännande att se vad som händer nästa gång jag ska dit.

Återigen, ber om ursäkt om det är osammanhängande och dåligt stavat.
Allvitr
 
Inlägg: 38
Anslöt: 2010-10-24

Inläggav Alien » 2010-11-05 3:37:37

Allvitr skrev: Jag borde kanske berätta lite om måndagens smått intressant upplevelse. Det gick ungefär lite sämre än vad jag trodde var möjligt till och med för mig. Jag var så nervös att jag satt och hyperventilerade i omgångar under hela förmiddagen så redan innan jag kommit dit hade jag jobbat upp mig ganska rejält. När jag väl kommit in till psykologen var jag så nervös att jag knappt kunde prata sammanhängande och det hela resulterade i att jag började gråta inom 2 minuter från det att jag kommit in i rummet och satt mig ner. Jag som aldrig gråter kunde inte få fram ett ord utan att gråten blev värre. Något som naturligtvis gjorde hela situationen ännu jobbigare. Det slutade med att hon ställde lite frågor och jag fick inte sagt ens hälften av det jag ville ha sagt. Sen fick jag veta att jag inte hade aspergers eftersom jag hade ögonkontakt och visade känslor. Enligt henne har inte aspergare känslor. Att jag är på god väg att sabba ytterliggare en utbildning var för henne ett annat exempel på att jag inte har AS. Hade jag haft AS hade jag gett mig den på att klara den där utbildningen och inte låtit något stå i min väg.

Sen konstaterade hon med några enkla frågor att jag bara hade ångest och inte var deprimerad och att vi nästa gång skulle prata om olika behandlingsmetoder och deras biverkningar. När jag frågade vad hon menade med biverkningar förtydligade hon och sa biverkningar av mediciner. Till saken hör att jag inte sagt något om självmordstankar eller destruktiva beteenden utan bara svarat på hennes frågor. Så hur hon avgjorde att jag kan behöva medicineras har jag inte en aning om.


Vilken jobbig upplevelse! Betr det jag fetmarkerat vill jag bara säga att psykologen har en alltför ensidig och stereotyp bild av aspergare.

Och "bara ångest", det kan vara mycket handikappande. Iofs finns det mediciner även mot ångest. Men vad hindrar att man lider av både depression och ångest?
Alien
Moderator
 
Inlägg: 42919
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Inläggav Zombie » 2010-11-05 3:52:21

Tycker inte du behöver be om ursäkt för något. Jag vet precis hur både löjligt och ångestmättat det kan kännas att skriva en sådan där "fusklapp" och jag vet hur man kan må både under och efter ett sådant där besök. Jag tycker du sköter dig skitbra jag! (Även ditt sammanbrott under besöket hade ju varit "ändamålsenligt" om psykologen hade kunnat sitt jobb.)

Och det där med egenremiss verkar ju tyvärr vara alldeles rätt väg att gå. Tycker också det är underbart att läsa att du tar psykologen som ett "fall" och är spänd på nästa gång ur den synvinkeln. Det verkar ju vara på den nivån det är, i varje fall i fråga om hennes omdöme att hantera klienter där man i minsta lilla grad kan misstänka något neuropsykiskt. Var bara beredd på att du kan behöva byta ut henne för att du själv ska få någon hjälp. Och får du tillfälle utan att behöva råka illa ut själv, varna andra för henne.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav milve » 2010-11-05 11:14:32

Sen fick jag veta att jag inte hade aspergers eftersom jag hade ögonkontakt och visade känslor. Enligt henne har inte aspergare känslor. Att jag är på god väg att sabba ytterliggare en utbildning var för henne ett annat exempel på att jag inte har AS. Hade jag haft AS hade jag gett mig den på att klara den där utbildningen och inte låtit något stå i min väg.

Det hon säger är helt fel! Det är det som är så plågsamt med att ha As, det verkar som att ingen har fattat hur vi har det. Det låter mer som att du har kämpat väldigt länge och håller på att ta slut.
milve
Inaktiv
 
Inlägg: 785
Anslöt: 2007-11-13

Inläggav snuggelhund » 2010-11-05 20:03:45

Trist att du verkar ha träffat en sådan trångsynt psykolog. Det är det sista man behöver i din situation. :(

Jag instämmer helt med det milve skriver ovan.
snuggelhund
 
Inlägg: 3257
Anslöt: 2010-07-16
Ort: Eslövs kommun

Inläggav s.cat » 2010-11-06 21:47:01

Strunta i dem! Vissa undrar man verkligen om de passar för sitt yrkesval...
Hoppas du får en utredning iaf. Lycka till! :)
s.cat
 
Inlägg: 324
Anslöt: 2010-09-03

Inläggav Allvitr » 2010-11-07 17:20:29

Tack så jättemycket för era svar. Det betyder mycket att ha någon som lyssnar. Ibland börjar jag tro att jag inbillar mig allt och bara klagar över sånt som alla andra klarar utan problem. Det kanske bara är slöhet som gör att jag misslyckas med mina utbildningar och dumhet som gör att jag känner mig instängd och ostimulerad och därför inte kan behålla ett jobb särsilt länge. Och alla har väll dagar när de inte är jätteglada, eller hur?

Men sen läser jag något nån med AS har skrivit om de problem som de har i vardagen och hur de tänker kring saker och jag inser att jag känner igen en hel del av det. Och någonstans långt i bakhuvudet vet jag att de flesta människor nog inte har funderingar på huruvida idag är en bra dag att dö på och hur det i så fall skulle gå till. Bara för att min värld ser ut så, betyder det inte att alla andra har det likadant. Det är nog annars mitt största problem i det här sammanhanget, att jag alltid ser allt utifrån mig själv och därför antar att alla andra tänker och har det likadant som jag. Det gör det ju svårt att be om hjälp utan att känna att man klagar i onödan.

Men jag ska ge det ett försök till, men då gå direkt till rätt folk. Jag hoppas det går bättre med dem och om jag pratat med rätt folk så kan jag acceptera om de säger att jag inte har AS eftersom de i alla fall vet vad de pratar om.
Allvitr
 
Inlägg: 38
Anslöt: 2010-10-24

Inläggav s.cat » 2010-11-07 20:51:05

Allvitr skrev: Och någonstans långt i bakhuvudet vet jag att de flesta människor nog inte har funderingar på huruvida idag är en bra dag att dö på och hur det i så fall skulle gå till.


En intressant tanke som slagit mig med. Hur ofta tänker man på döden alltså? Vad räknas som normalt?
s.cat
 
Inlägg: 324
Anslöt: 2010-09-03

Inläggav NoteToSelf » 2010-11-07 21:10:26

s.cat skrev:
Allvitr skrev: Och någonstans långt i bakhuvudet vet jag att de flesta människor nog inte har funderingar på huruvida idag är en bra dag att dö på och hur det i så fall skulle gå till.


En intressant tanke som slagit mig med. Hur ofta tänker man på döden alltså? Vad räknas som normalt?


Det undrar jag också; vad räknas som normalt, i just detta avseendet? Jag tänker rätt mycket på döden, men jag mår ju inte vidare bra heller så..
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Inläggav s.cat » 2010-11-09 16:31:17

NoteToSelf skrev:
s.cat skrev:
Allvitr skrev: Och någonstans långt i bakhuvudet vet jag att de flesta människor nog inte har funderingar på huruvida idag är en bra dag att dö på och hur det i så fall skulle gå till.


En intressant tanke som slagit mig med. Hur ofta tänker man på döden alltså? Vad räknas som normalt?


Det undrar jag också; vad räknas som normalt, i just detta avseendet? Jag tänker rätt mycket på döden, men jag mår ju inte vidare bra heller så..


+1! Vad anser du som rätt mycket?
Själv kan det nästan bli dagligen, men ibland kan det även vara skönt. Missförstå mig inte men jag ser det som en utväg och det kan kännas lättare i många stunder.
s.cat
 
Inlägg: 324
Anslöt: 2010-09-03

Inläggav Allvitr » 2010-11-14 21:51:48

s.cat skrev:+1! Vad anser du som rätt mycket?
Själv kan det nästan bli dagligen, men ibland kan det även vara skönt. Missförstå mig inte men jag ser det som en utväg och det kan kännas lättare i många stunder.

Samma här, jag har haft det som "reservplan" i ganska många år och jag tycker det är skönt att veta att om det blir värre så har jag en väg ut som jag är beredd att ta. Jag anser inte att det är själviskt med självmord (som många andra verkar tycka) utan anser att förutsatt att man verkligen försökt alla andra sätt så är det upp till var och en att besluta huruvida man vill leva eller ej. Jag blir snarast irriterad på människor som anser det självsikt, har man inte haft ångest själv anser jag att man inte bör dömma de som väljer denna slutgiltiga lösning. Men det är en helt annan diskussion.

Problemet som jag stötte på i mina senaste krasch var dock att jag inte ville dö, men jag konstaterade också att jag inte vill eller kan leva som jag gör. Att inte ha utvägen att dö gör ångesten mycket svårare att ta. Men vad som är normalt vet jag faktiskt inte, men jag misstänker att de flesta inte tänker på självmord på regelbunden basis.
Allvitr
 
Inlägg: 38
Anslöt: 2010-10-24

Inläggav snuggelhund » 2010-11-14 22:49:17

Nej, de allra flesta tänker nog väldigt sällan om ens aldrig på självmord som en utväg. Att man gör det är ett tecken på att man mår dåligt.

Själv befinner jag mig i en djup kris just nu och tänker på det väldigt ofta, precis som du skriver inte så att jag egentligen vill dö utan att jag inte vill må som jag gör nu. När jag mådde snäppet bättre (dock inte direkt bra) så tänkte jag nästan aldrig på det.
snuggelhund
 
Inlägg: 3257
Anslöt: 2010-07-16
Ort: Eslövs kommun

Återgå till Aspergare och vården



Logga in