Hej alla. Något FEL är det på mig! Gaah blir tokig. Jag har alltid känt mig udda. Eller, jag har alltid varit det men inte insett det förrän en bit in i livet. Jag har mått kass större delen av mitt vuxna liv för att jag gjort mitt bästa för att förtränga den här sidan av mig själv och försöka tänka och agera som alla andra. Men NO MORE!

Vad blir man om man försöker förtränga hela sin person? Varför ska man göra det? Varför kan man bara inte få vara den man är? Jag är så rädd för att bejaka mig själv, alla sidor som är jag. För jag tycker jag är så fånig och löjlig och pinsam när jag gör det. Jag är jätterädd för att följa min inre röst, som kanske vill leda mig rätt trots allt.

Jag har rätt goda erfarenheter av vården. Jag har en ganska bra bild av vem jag är och hur jag fungerar. De har velat utreda mig för asperger då jag visat sådana tendenser. Men jag var så trött på vårdapparaten vid tillfället och kände att jag fått tillräckligt med diagnoser att jag avböjde.

Jag har tills ganska nyligen i mitt liv haft en bild av mig som jag idag inte riktigt tycker har stämt. Den bild jag börjar greppa nu är en annan, inte alls smickrande, men jag känner mindre förakt gentemot den då jag vänjer mig vid den. Det är en process jag är inne i nu. Jag känner att jag hellre har en sann bild av mig själv som är osmickrande än en osann som är det motsatta.

För det mesta går att vänja sig vid, jag tror det, och att acceptera. Och det är när man gör det tror jag som man kan bli frisk. För man kan väl vara sjuk fast samtidigt känna sig frisk? Det är nog i alla fall så nära friskhet jag kommer komma.

Om jag får säga vad jag lärt mig så här långt så är det: Acceptera dig själv. Släpp taget.

För det är det där "taget" jag inte velat släppa. Kontrollen. Det har gett mig jättemycket ångest att försöka förutse framtiden och hela tiden ha koll på saker och ting men framförallt mig själv. Inte fela, snubbla, göra misstag. Är man samtidigt en impulsiv person som har lätt för att kasta sig in i olika situationer i pendlande känslotillstånd så är det nästan omöjligt att alltid vara kontrollerad och närvarande.

Vad gör jag nu då? Nu låter jag det som sker ske. Jag kommer åka på törnar i framtiden med, det är det enda jag vet med säkerhet. Så varför bemöda sig med att försöka väja för dem? Man kan försöka begränsa de negativa konsekvenser som kan uppkomma som följd av ens handlande men ingen är ju perfekt. Några kanske ligger närmare begreppet än andra men inte mer än så.

Jag önskar bara att jag inte vore så feg. För det har jag alltid varit. Men jag blir faktiskt bättre på den punkten. Målet är att...ja, jag vet nog inte förrän jag är där. Men...Go with the flow. Let go.

Tack för ordet.

/Kakmonstret

Varför kan man inte bara få vara den man är? Ja, det är det stora dilemmat som jag brottats med. Men om jag var mig själv, så accepterades jag inte. Så om jag inte kunde bli som "alla andra", så måste jag försöka bete mig som "alla andra".

Låter som du är på rätt väg iaf!

Hej Kakis! För långt inlägg för sent på natten för mig men kul att se dig igen!

Hej på er!
Jag har varit en kameljont stora delar av mitt liv, ja under tonåren särskilt. Jag minns att jag var väldigt medveten om att jag var tvungen att spela ett spel för att bli accepterad. Som en instinkt, en vetskap, att: Du kan inte vara dig själv, det är obra. Läs nu av situationen och agera på det sätt du tror förväntas av dig.

Ändå har det inte fungerat. Jag minns den chock och den sorg jag kände i gymnasiet när jag på omvägar fick höra att jag var udda. Jag har alltid varit väldigt utåtgående och social och har velat knyta kontakter och det lyckades jag med på den tiden. Men där så avvek jag, även om ingen sa det direkt till mig.

Det har så länge jag kan minnas funnits två av mig. En inre individ som jag upplevt fallit så långt från normen att jag inte inte gett någon plats alls utan hållit tillbaka. Sedan den yttre, oriktiga bilden av mig själv, vars fasad jag försöker hålla upp, särskilt för nära och kära, av rädsla för att falla ifrån och göra folk upprörda och besvikna.

Jag tror att detta är en orsak till att jag mått så himla dåligt under stora delar av mitt vuxna liv, med ångest och depressioner. Att jag vandrat för långt bort från mitt sanna jag och att jag till slut gått vilse och inte kunnat vända tillbaka igen. Jag känner nu, efter att ha återhämtat mig från en mörk episod av mitt liv, hur jag börjar ta trevande steg tillbaka mot det som känns rätt. Och det känns så bra varje gång jag lyckas.

Vad roligt Alien att du tror att jag är på rätt väg . Det låter som om du upplever samma sak. Vem lever vi för egentligen? När vi förmodligen bara har ett liv och det är så kort? Samtidigt, man vill inte hamna utanför, ensam.

Kul att se dig igen också Inger! Hoppas på lite intressant meningsutbyte och trevliga pratstunder

/Kakis

Inte så extremt för mig men visst är jag mer "autistisk" inuti än utanpå. När jag är som känsligast mår jag egentligen som bäst, men kan inte ha med folk att göra då.

Har inte haft någon instinkt att försöka smälta in, snarare motsatsen - korkat nog, jag behöver inte precis anstränga mig för att opassa.

Däremot tycker jag att jag med åren helt av sig självt blivit mer normal/mindre udda när jag är bland folk och att jag fått lite bättre koll i sociala situationer. Börjar kunna tolka kroppsspråk, vara trevlig, kallprata, göra min röst hörd i en grupp NTs etc. Därför blir jag rätt paff när folk ändå tar sig friheten att vara oförskämda mot mig utan att jag gjort nåt, vilket hänt mig nu två gånger under samma vecka.

De senaste 1-2 åren har jag på allvar antagit min "riktiga" personlighet på ett liknande sätt som beskrivs här. Fast personligheten jag upptäckte var ju inte samma, dvs jag upptäckte inte att jag var mer udda än jag trott.

Jag tycker fortfarande det "nya" är en pinsamt löjlig filur (läs. luftskalle.), men jag orkar inte upprätthålla den gamla fasaden av en iskall pragmatiker. Jag kompromissar genom att tolka in mitt "nya" jag i mina gamla mallar, så på utsidan verkar det mer som att jag fått mer djup helt enkelt. t.ex skriver jag det här sakligt istället för poetiskt/känslosamt.