Vet inte riktigt vart jag ska börja. Så jag börjar här:
De senaste två åren har jag pluggat. Fick en diagnos, inom autismspekrat, för ett par år sedan och jag började nåt år efter jag fått denna plugga på distans.

Dessvärre har jag de senaste månaderna gått och blivit rätt deprimerad (det har hållit på en längre tid, men antar att det först nu det börjat slagit undan benen för mig). Jag vet inte hur detta kommer sig. Kanske är "tryggheten" med att veta vad man ska göra borta eller något.
Hur som helst verkar jag ha svårt att "få igång" livet efter skolan, och trots att jag till en början verkligen kände att jag skulle ta samma väg som alla andra (dvs skaffa ett jobb och fixa pengar) så har depressionen verkligen sugit ur musten ur mig totalt. Och då menar jag rätt grovt, det är inte bara en rough path.

Jag har nu två problem. Dels så måste jag komma igång och göra något i livet, som känns dugligt. Jag måste även säkra någon slags inkomst då jag lever på de sista pengarna jag har för tillfället.

Jag är rätt högfungerande och tror inte att de flesta skulle "märka på mig" att jag har en diagnos såvida jag inte sa det. Och jag känner att jag har "förmågan" att göra något, men jag har noll vilja för tillfället. Jag måste reda ut nedstämdheten först och främst.
Jag har börjat "gått hos doktorn" för att jag är deprimerad och försöker reda ut hela den biten. Hur kan jag "vinna tid" och reda ut det hela, innan någon kommer tvinga in mig på jobbmarknaden/liknande? Jag ogillar idéen att gå hos habiliteringen trots att jag varit kontakt med dem tidigare. Men antar att det är där jag kommer hamna och bli daltad med såvida jag inte blir bättre mycket snart (vilket verkar otroligt). Vet du/ni hur jag skulle kunna bete mig i denna situation? Bör jag främst "sikta på" socialen, försäkringskassan, arbetsförmedligen eller försöka skaffa något slags sjukintyg pga depressionen? Just nu vet jag varken in eller ut, och om folk skulle kunna kasta lite idéer med mig skulle jag vara tacksam.

Alltså, kort sagt. Jag måste dels ha en inkomst (av något slag) medan jag reder ut min depression, och jag känner även att jag måste komma igång med att göra något men jag känner att jag skulle vilja ta det lungt till en början pga denna anledning. Om jag blev inkastad i ett 9-5 jobb på direkten känns det rätt bokstavligen som att jag skulle dö för tillfället.

Tack på förhand.

Föreslår aktivitetsersättning hos f-kassan. Så har jag det. Din depression samt din autismspektrum diagnos kommer förmodligen innebära att du får det beviljat. Om du ser till att din läkare tar dig på allvar.

Aktivitetsersättning ger dig inkomst i ett år. Och vad gäller att komma igång med något, att försöka komma till rätta med depressionen tar upp rätt mkt tid och ork. Men när du börjar må bättre så kommer du förmodligen komma på vad du vill göra med ditt liv. Lycka till!

Föreslår anti deppresiva, funkar för mig

tycker du skriver ut ditt inlägg på papper, och tar med det till doktorn, om det är svårt att säga det du vill ha sagt till honom/henne.
Eller kanske mailar?

borde väll inte vara några problem för dig att bli sjukskriven och få pengar från socialen medans du reder ut ditt liv.

Jag är i en väldigt snarlik situation:
Aspergerdiagnos + depression (troligen dystimi eftersom jag varit nedstämd/negativ i halva mitt liv) + arbetslöshet + inga pengar

Jag är också sjukt orolig över min framtid. Mina pengar har tagit slut, och jag har möte med socialen om en månad. Skillnaden är dock att jag har rätt bra meriter (har gått två utbildningar - jag studerade för att ha en inkomst under mina första 4 år med CSN nämligen) och egentligen kan jobba.

Jag tycker du ska lägga fram för din läkare att ditt nuvarande tillstånd gör det oerhört svårt för dig att motivera dig och orka arbetssöka. Säg att du är för sjuk - för det låter verkligen som att du behöver en paus. Är inte läkaren en jubelidiot så ska det gå vägen och du bli beviljad aktivitetsstöd. Men det är då viktigt att läkaren är tydlig på läkarintyget och verkligen skriver - i procent - hur arbets(o)förmögen du är.

FaZeLuls skrev:Föreslår anti deppresiva, funkar för mig

Varför det? Alla reagerar olika på antidepressiva. Jag har provat både SSRI och MAOI -medicinknark utan något som helst resultat. Allt för många läkare idag skriver ut denna skit och blundar sedan och hoppas på det bästa - det har jag personlig erfarenhet av.

Rabies skrev:Föreslår aktivitetsersättning hos f-kassan. Så har jag det. Din depression samt din autismspektrum diagnos kommer förmodligen innebära att du får det beviljat. Om du ser till att din läkare tar dig på allvar.

Aktivitetsersättning ger dig inkomst i ett år. Och vad gäller att komma igång med något, att försöka komma till rätta med depressionen tar upp rätt mkt tid och ork. Men när du börjar må bättre så kommer du förmodligen komma på vad du vill göra med ditt liv. Lycka till!

Om jag tidigare fått ersättning tror du detta underlätta min "handläggning" där på något sätt?

Jagers skrev:tycker du skriver ut ditt inlägg på papper, och tar med det till doktorn, om det är svårt att säga det du vill ha sagt till honom/henne.
Eller kanske mailar?

borde väll inte vara några problem för dig att bli sjukskriven och få pengar från socialen medans du reder ut ditt liv.

Har nog inte svårt att säga det. Då jag redan tagit tag i det.
Jag utgår bara från att "allt" ska skita sig och jag försöker gardera mig så gått som det går. Är det hos doktorn man bör börja om man vill bli sjukskriven? Är det rätt ände?

Deadly_Nightshade skrev:Jag är i en väldigt snarlik situation:
Aspergerdiagnos + depression (troligen dystimi eftersom jag varit nedstämd/negativ i halva mitt liv) + arbetslöshet + inga pengar

Jag är också sjukt orolig över min framtid. Mina pengar har tagit slut, och jag har möte med socialen om en månad. Skillnaden är dock att jag har rätt bra meriter (har gått två utbildningar - jag studerade för att ha en inkomst under mina första 4 år med CSN nämligen) och egentligen kan jobba.

Jag tycker du ska lägga fram för din läkare att ditt nuvarande tillstånd gör det oerhört svårt för dig att motivera dig och orka arbetssöka. Säg att du är för sjuk - för det låter verkligen som att du behöver en paus. Är inte läkaren en jubelidiot så ska det gå vägen och du bli beviljad aktivitetsstöd. Men det är då viktigt att läkaren är tydlig på läkarintyget och verkligen skriver - i procent - hur arbets(o)förmögen du är.

FaZeLuls skrev:Föreslår anti deppresiva, funkar för mig

Varför det? Alla reagerar olika på antidepressiva. Jag har provat både SSRI och MAOI -medicinknark utan något som helst resultat. Allt för många läkare idag skriver ut denna skit och blundar sedan och hoppas på det bästa - det har jag personlig erfarenhet av.

Det låter tämligen likt min situation då depressionen har hängt med mig sen tonåren. Har skyllt den på andra mer fysiska problem tills nu dock. Det var faktiskt när läkaren jag gick till sa "det låter som att du varit deprimerad en lång tid" jag kanske tyckte det lät som någon som var möjligt.
Är egentligen inte en person som "skäms" för sådana saker men då det varit en del av mig så länge känns det nästan som att det skulle varit något mer "fysiskt". Speciellt då det hela oftast manifesterat sig i extrem trötthet.

Hur har det gått för dig hittills? Börjar du vid socialen?

Ang. antidepp medicinerna så är det något jag frågade efter en rätt depressiv period tidigare i mitt liv. Antar att de sorterade in det hela i "tonårsångest" (or whatever) så fick inget då. Skulle inte ha något emot att udden av min depression bedövades så att jag kan "leva" ett tag. Så jag är beredd att pröva dem nu. Ett tag... Instinktivt ogillar jag idéen om att vara på medicin pga det mentala dock.

Tack för svaren btw.

Vill du ha antidepressiva är det nog bara att beskriva hur du mår och säga att du vill prova med medicin som kanske kan hjälpa dig.

Antidepressiva brukar inte direkt vara svårutskrivna.

Är du ung (under 30) bör du kunna få aktivitetsersättning (det är lika bra att passa på innan Alliansen kanske fasar ut den ersättningen också, Folkpartiet är ju iaf nällade på det)

Är du äldre och har jobbat upp en SGI bör du kunna få sjukpenning en period.

Det viktigaste är nog att du har en engagerad läkare (gärna psykiatriker) som är insatt i din situation, (och som vet att skriva bra och tydliga läkarintyg)

Hoppas du får det bättre.

Jag har väldigt ofta självmordstankar och gråter och det känns som att alla mobbar mig. Jag förstår inte varför. Jag har ingenting att leva för. Jag behöver stöd av någon.

IndividualThoughtPatterns skrev:Hur har det gått för dig hittills? Börjar du vid socialen?

Ang. antidepp medicinerna så är det något jag frågade efter en rätt depressiv period tidigare i mitt liv. Antar att de sorterade in det hela i "tonårsångest" (or whatever) så fick inget då. Skulle inte ha något emot att udden av min depression bedövades så att jag kan "leva" ett tag. Så jag är beredd att pröva dem nu. Ett tag... Instinktivt ogillar jag idéen om att vara på medicin pga det mentala dock.

Ja jag har ansökt om socialbidrag nu.
Läs mina sista inlägg här för en summering: autister-och-ekonomisk-ersattning-fran-stat-och-myndighet-t20222-48.html

Eftersom jag söker socialbidrag så är jag tvingad till ett sk jobbtorg, som är ett ställe där arbetsökande kränks och övervakas systematiskt. Man ska gå dit, logga in, hänga där ett tag och sen logga ut - varje dag, bland massor av andra människor. Man förväntas söka mcdonaldsjobb samt acceptera arbetsträning och praktik - saker som jag egentligen är överkvalificerad för.
Att jag redan söker massa jobb via arbetsförmedlingen spelar ingen roll alls. Dessutom tyckte socialsekreteraren att 1500kr är en skälig hyra att betala för ett inneboendekontrakt i Stockholm där allting ingår (hyran är på nästan 6000).

Så vad kan jag säga? Jag mår sämre än nånsin.

1500 är INTE skäligt! Det finns troligen prejudikat på sånt och du måste överklaga, gärna med hänvisning till tidigare domar om skälighet (jag har tyvärr ingen möjlighet f.n. att hjälpa dig att leta).

Varför kan du inte bli sjukskriven?

1) SJUKSKRIVNING goddamit! Ffs om man känner att livet bara glider en ur händerna så är det det som gäller: inga vuxendagis via AF eller några andra klantarslen. SJUKSKRIVNING!!

2) Vilket gör att du måste ta dej till DOKTORN för att få denna sjukskrivning. Så länge du är sjukskriven på 100% FÅR soc inte göra något för att tvinga dej till arbetsförnedringen.

3) Om du ser till att bli sjukskriven sfsm kan du ha sk SGI - SjukpenningGrundande Inkomst. CSN räknas det också. Då kan du få ersättning från FK direkt och slipper soc öht. Men då krävs det att det gått allramest tre månader mellan senaste utbetalning av lön/CSN och ditt sjukskrivningsdatum. En del doktorer är vettiga som fan och kan sjukskriva en retroaktivt. Andra är rigida paragrafryttare och vägrar godkänna nåt annat än from den dag man varit hos dem och hälsat på. Håll tummarna för att du träffar en vettig mao!

4) Antidepp kan hjälpa en förbi den mest akuta delen av depressionen när du väl får rätt medicin. Än så länge finns det inga gentester för SSRI/SNRI så man måste prova sej fram. Man ska dock alltid väga nackdelarna mot fördelarna - det finns biverkningar hos allt och man måste avgöra själv om biverkningen är värd det bra man får ur medicinen. Se till att ha läkarkontakt när du sätter ut grejerna. Har man inte det så kan det ofta gå snett. Många som talar illa om medicinen och hänvisar till "egen erfarenhet" har ofta satt ut medicinen alldeles för tidigt, provat alldeles för få sorter och inte följt läkarens ordinationer.

Miche skrev:1500 är INTE skäligt! Det finns troligen prejudikat på sånt och du måste överklaga, gärna med hänvisning till tidigare domar om skälighet (jag har tyvärr ingen möjlighet f.n. att hjälpa dig att leta).

Varför kan du inte bli sjukskriven?

Kan och kan - det har aldrig vart på tal. Först och främst så har jag ingen läkarkontakt överhuvudtaget - aldrig haft. Jag snackar bara med psykolog. Jag har bara varit hos henne två gånger - ett intro-hej-låt-oss-känna-dig -möte på habiliteringen och endast ett annat terapisamtal som var den 20 juni typ... så det har väl inte kommit på tal helt enkelt. Sen så är det sommar och semester nu, så jag har fått lov att vänta 4 veckor eftersom hon ska vara ledig.

Sen så ställer jag mig väldigt tveksam till att jag ens hade fått igenom det om jag påpekat det. Eftersom jag ju kan arbeta, eller kunde. Jag söker ju heltidsjobb inom det jag är utbildad till, och dessutom har jag har fått ett jobberbjudande efter sommaren. Jag har ingen aning om det börjar i September eller senare - men alla (arbetsförmedling, socialsekreterare, psykolog, LSS-handläggare) känner till detta då jag påpekat det. Om jag då kommer och "klagar" så ser dom det såhär: "okej den där vill bli sjukskriver för att slippa jobba 1-2 månader"

Deadly_Nightshade skrev:Dessutom tyckte socialsekreteraren att 1500kr är en skälig hyra att betala för ett inneboendekontrakt i Stockholm där allting ingår (hyran är på nästan 6000).

Så vad kan jag säga? Jag mår sämre än nånsin.

Jag har ett minne av något min kusin som är socialsekreterare sade att de får föreslå i princip vad som helst bara det är lagligt även om de inte kan kräva samma sak.
Jag tror det var ett försök att påverka dig på något sätt men vad jag förstår så är de alltid tvungna att hjälpa till.

När mina föräldrar gjorde konkurs med sitt företag så behövde de socialhjälp en kort tid, de hade hus som kostade en hel del.
De försökte få dem att gå med på att vi skulle tränga ihop oss i en liten lägenhet, föräldrarna gick ut hårt o sade att "var o ett av barnen ska ha eget rum, det blir dyrare än huset", då gick soc med på att betala vad det kostade att bo i huset det fast det blev bara en kort tid, mamma o pappa hade snart jobb bägge två.

Nu har jag återgått till hab och ringt socialen. Vilket känns lite av ett steg bakom i förhållande mot hur jag tänkt att det skulle bli. Men, jag antar att det är så saker ter sig ibland.
Då jag är tämligen högfungerande i övrigt känns det rätt motigt att vara i kontakt med habiliteringen igen och det känns lite som en förlust trots att jag behöver det nu (Har 0 vilja/förmåga att styra upp saker, så lite daddande känns det som att jag kan ta för tillfället). Och andra sidan är jag rätt positiv när det kommer till min "potentiella" försörjning då jag varit i kontakt även med socialkontoret förr. De verkade förhållandevis positiva och förstående.
Jag kommer anta att jag får hjälp från dem. For now...

F ö mår jag kanske sämre än någonsin nu. De första veckorna på antidepp kändes rätt bra, men mest för att de faktiskt trubbade av känslorna. Jag "orkade med" att vara passiv, med andra ord.
De sista dagarna har varit förfärliga och jag är väldigt trött igen (Vilket jag varit i perioder under livet av diverse anledningar, psykiska som fysiska). Jag är "glad" att jag inte har något speciellt åtagande i mitt liv. För att jag hade fått lov att totalt "droppa det" hur som helst. På den "positiva" sidan (även om jag har svårt att logiskt och emotionellt erkänna det) så känns det lite som att en viss "kvickhet" kommit tillbaka i min skalle. Jag verkar ta in samt förmedla information lite bättre än för t ex två månader sedan. Och andra sidan känner jag mig så plågad att bekymmerslös apati känns rätt mycket bättre för tillfället, men då och då har jag en ljus stund. De är dock snabbt över och långt ifrån något som jag skulle kunna "leva ett normalt liv" på.
(Funderar på om det har att göra med att jag inte druckit någon som helst alkohol på x antal månader. Inte för att jag brukat det i något jättestor utsträckning förut. Men det är svårt att säga varför jag känner mig snäppet kvickare. Kanske är det bara önsketankar).


Hur som helst, tänkte att de som svarat förtjänade en update. Och sen hoppades jag på att ni kanske har ytterligare förslag/inlägg ang. det hela.

På återseende.

Sådär är jättevanligt att man reagerar på antideppmedicin. Man inser liksom hur jävla nere man varit/är och mår skit över det också, samtidigt som medicinen faktiskt gett en såpass mkt kraft att man orkar ta livet av sej. Därför är det VIKTIGT SOM FAN att man har regelbunden kontakt med vård och/eller vänner de första typ två månaderna av medicineringen.

Just det här står i FASS och läkaren måste ha sagt det åt dej - att först kan det mycket väl kännas sämre och man upplever MER dåligtmående innan det går uppåt. Det är som sagt vanligt att man reagerar som du. Det gjorde jag också. Det går över efter ett tag. Men jobbigt som fan medan det håller på!!

weasley skrev:Sådär är jättevanligt att man reagerar på antideppmedicin. Man inser liksom hur jävla nere man varit/är och mår skit över det också, samtidigt som medicinen faktiskt gett en såpass mkt kraft att man orkar ta livet av sej. Därför är det VIKTIGT SOM FAN att man har regelbunden kontakt med vård och/eller vänner de första typ två månaderna av medicineringen.

Just det här står i FASS och läkaren måste ha sagt det åt dej - att först kan det mycket väl kännas sämre och man upplever MER dåligtmående innan det går uppåt. Det är som sagt vanligt att man reagerar som du. Det gjorde jag också. Det går över efter ett tag. Men jobbigt som fan medan det håller på!!

Jo, har hört talas om/läst (Gillar läsa om mina mediciner, etc) och delvis upplevt det innan. Har varit på antidepressiva mediciner förut men de har varit relativt verkningslösa. Har faktiskt hunnit ökat dosen en gång på denna med, för att ursprungsdosen gjorde varken för eller till. Fick bara mer magkatarr än vanligt.
Så vi får se, trots att det känts rätt illa under tillfällen, så har jag knappast varit i stadiet där jag står med snaran runt halsen. Och tror att det ska till rätt mycket innan jag står där med om jag ska vara ärlig, hahaha.
Man har ju en viss logisk komponent av det hela att spela på med. Depression är trots allt "bara" känslor, borde kunna gå att släta ut på något sätt.

Måste bara reda ut hela mitt liv nu känns det som. Är för mycket som är "snett" (Vet faktiskt inte om att arbeta en 8 timmarsdag ens är aktuellt i framtiden, t ex :/). Tack för inputen dock!

IndividualThoughtPatterns skrev:Depression är trots allt "bara" känslor

När jag hade det som allra värst tänkte jag "Ångest är bara adrenalin" för att överleva dagen. Tack vare bra människor i närheten samt en bra kontakt med vården släppte adrenalinpåslaget så småningom. Men under de hemskaste stunderna, de där när varje sekund räknas, då plockade jag fram den där tanken.

weasley skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Depression är trots allt "bara" känslor

När jag hade det som allra värst tänkte jag "Ångest är bara adrenalin" för att överleva dagen. Tack vare bra människor i närheten samt en bra kontakt med vården släppte adrenalinpåslaget så småningom. Men under de hemskaste stunderna, de där när varje sekund räknas, då plockade jag fram den där tanken.

Jag gillar weasleys approach bättre. Allting är kemi och biologi. Allvarligt alltså. (Fast nog lär ett sådant uttalande uppfattas som stötande för X antal religioner, kyrkor, kreationister osv osv osv)

Kemi och biologi. Face fact liksom. Glöm Freud och hans sexuellt perverterade bebisar, in med KBT.

KBT, förresten, som är ett annat ord för vanligt sunt jävla bondförnuft. Känns faktiskt lite som psykiatrins revansch på Freuds och Gökboets nidbild som förvridit mänskligheten i över 100 år. Och helt över är det inte än tyvärr. Det sitter djupt.

barracuber skrev:

weasley skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Depression är trots allt "bara" känslor

När jag hade det som allra värst tänkte jag "Ångest är bara adrenalin" för att överleva dagen. Tack vare bra människor i närheten samt en bra kontakt med vården släppte adrenalinpåslaget så småningom. Men under de hemskaste stunderna, de där när varje sekund räknas, då plockade jag fram den där tanken.

Jag gillar weasleys approach bättre. Allting är kemi och biologi. Allvarligt alltså. (Fast nog lär ett sådant uttalande uppfattas som stötande för X antal religioner, kyrkor, kreationister osv osv osv)

Kemi och biologi. Face fact liksom. Glöm Freud och hans sexuellt perverterade bebisar, in med KBT.

KBT, förresten, som är ett annat ord för vanligt sunt jävla bondförnuft. Känns faktiskt lite som psykiatrins revansch på Freuds och Gökboets nidbild som förvridit mänskligheten i över 100 år. Och helt över är det inte än tyvärr. Det sitter djupt.

Well... Jag håller med dig. Det var väl det jag försökte komma åt/menade med min ursprungliga kommentar. Jag får ursäkta om du/ni uppfattade det som något annat.

"(Fast nog lär ett sådant uttalande uppfattas som stötande för X antal religioner, kyrkor, kreationister osv osv osv)".
Humoristiskt

IndividualThoughtPatterns skrev:..
Well... Jag håller med dig. Det var väl det jag försökte komma åt/menade med min ursprungliga kommentar. Jag får ursäkta om du/ni uppfattade det som något annat.

Jag kan förstå att det lät så. För jag ska ärligt säga att jag inte läste från början utan dök rätt in och såg senaste inlägget (weasleys). Inte bra, jag vet, men så var det. Hade en ganska stressig dag (mitt och många andras twitterkonto blev hackat på eftermiddagen vilket tog ett tag att reda ut) men tror att torsdag kommer bli bättre.

IndividualThoughtPatterns skrev:"(Fast nog lär ett sådant uttalande uppfattas som stötande för X antal religioner, kyrkor, kreationister osv osv osv)".
Humoristiskt

Ja, faktum var att jag skrev det med humor (frånsett kreationisterna som jag nog aldrig lär begripa mig på). Och jag är verkligen en stor anhängare av religion i dess äkta form (i meningen att inte bli missutnyttjad av andra krafter), dvs som källa till saker som ibland känns allt glesare i samhället - värme, medmänsklighet, tolerans, solidaritet, gemenskap, vänskap, kärlek, tro, hopp. Och inte minst det allra viktigaste som religionen alltid står för oavsett om den är drabbad av sekularisering eller inte - nämligen den allra viktigaste hjälpen i frågor om liv och död. Kan inte nog understrykas.