Som rubriken säger.
För "normal" för daglig verksamhet,
men nu får jag inte jobb någonstans (av anledningar relaterade till min AS).
Så istället vill kommunen att jag ska "praktisera".
Dvs, jobba gratis.
Plus att företaget som får gratis arbetskraft även får betalt för detta.
Den enda som inte får betalt är jag.
Börjar inse att jag kommer skyfflas runt på div praktikplatser
i resten av mitt liv (jag är ändå bara 30).
Leva på bidrag på minimibelopp.
Aldrig kunna spara ihop till något, aldrig kunna åka på semester.
Leva och dö i en etta.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här.
Nån som har något tips?

Vad kan du? Vad vill du pyssla med och går det att tjäna pengar på det?

Gå en utbildning till något intressant och jobba samtidigt på dina svårigheter, sen har du en större chans att jobba och tjäna pengar.

Vad vill du göra?

Mina intressen är inget man får jobb på.
Ingen utbildning och ingen erfarenhet.
Ska man plugga blir man av med bidraget
och måste ta studielån.
Har problem med social fobi och kan inte riskera att
försöka plugga på heltid helt plötsligt,
inte klara av det/orka med det och bli av med all inkomst.

Önskar verkligen jag kunde ge några vettiga råd. Befinner mig i nästan precis samma situation som du beskriver. Försöker att bara ta en dag i taget. Vilket är lättare vissa dagar än andra.

Ska bli intressant och se om någon kan komma med några tips/råd.

trams skrev:Mina intressen är inget man får jobb på.

Vad har du för intressen då? Det mesta går att utveckla på något sätt.

trams skrev:Ska man plugga blir man av med bidraget
och måste ta studielån.

Men det är en investering i framtiden och i längden så blir det mer pengar av det.

trams skrev:Har problem med social fobi och kan inte riskera att
försöka plugga på heltid helt plötsligt,

Kanske du skulle prova att plugga på distans? Får du någon behandling för den sociala fobin? Får du inte det så tycker jag du ska ta upp det med hab.

Mina intressen?
Smink, djur, musik, böcker.
Vad blir man på det?
Jag har försökt att plugga på komvux (vanligt och på distans)och misslyckats.
3 gånger.
Nu har jag inte råd att misslyckas mer.
Finns det andra människor med i bilden så slutar det med att jag ger upp.
Eller ok, att jag får panik och sticker.
Har gått i terapi sen jag var tonåring...

Vad har du försökt att plugga? Utan motivation är det ofta dömt att misslyckas.

Smink - makeup artist...
Djur - djurskötare...
Musik - musiker?
Böcker - bibliotekarie...

Dem intressena går att bygga vidare på hur bra som helst. Miche har bra exempel på vad du kan satsa på, om du googlar lite så ska du se att det finns mycket mer att göra.

Man behöver motivation för att lyckas med det man pluggar. Borde du inte kunna få någon slags anpassning i dina studier pga din diagnos?

haha, ni är väldigt tålmodiga...
tyvärr handlar det inte bara om att utbilda sig, finns det inga jobb och andra mer kvalificerade så...ja, ni hajar.
har ingen gymnasiekompetens.

trams skrev:Mina intressen är inget man får jobb på.

Ja, så har det alltid varit för mig också.

Sluta vara negativ, jobba med din sociala fobi, skaffa en utbildning inom något av dina specialintressen som det finns en realistiskt chans att få jobb inom.

Finns en hel del om man bara tänker efter
Smink: sminkör, jobba med försäljning av sminkprylar
Djur: veterinär, jobba i djuraffär
Musik: musiklärare, jobba i musikaffär, jobba i studio
Böcker: litteraturhistoriker, jobba i bokhandel, bokbindare
+ det som Miche redan tipsat om.
Inom dom flesta intressen kan man hitta jobb som passar både om man är blyg och tillbakadragen eller framåt och nyfiken.

Men utan motivation funkar ingenting tyvärr, så det viktigaste är att du först hittar den, vilket dom borde kunna hjälpa dej med på habiliteringen eller om deras metoder inte funkar konsultera någon privatpraktik, det är värt den extra kostnad det innebär.

"värt den extra kostnad"?
du har uppenbarligen aldrig levt på existensminimum.

jag kan inte ta chansen att ens försöka få gymnasiekompetens.
jag kan knappast vara den enda aspergare som inte klarat av gymnasiet,
hur har ni andra gjort?

trams skrev:jag kan inte ta chansen att ens försöka få gymnasiekompetens.

Den negativiteten kommer inte ta dig någonstans, det enda som finns kvar är eget företagande.

Special-anpassad gymnasium-utbildning på komvux + Intensiv terapi mot den sociala fobin, det är nog vägen jag hade tagit om jag varit i din sits.

Om du nu har gått i terapi sedan du var tonåring och det inte funkat tillräckligt så tycker jag du ska skaffa en ny behandlare och kanske prova på andra metoder.

Kom ihåg att man måste våga för att vinna.

Själv ska jag utmana mig själv med att lära mig jobba i grupp samtidigt som jag går högskola, det kommer knappast bli lätt men jag kan inte kasta bort min framtid bara för det.

jag har redan försökt gå på komvux tre gånger.
inte klarat av tempot eller den sociala biten
och blivit återbetalningsskyldig.
jag har inte ekonomiskt sett råd att göra om det.

har haft många olika terapeuter och blivit bättre och sämre.
nu klarar jag iallafall av att gå och handla på ica vilket är en enorm förbättring.
jag hade nyligen ett möte med en studievägledare som avrådde mig att försöka igen.
senaste gången jag misslyckades blev jag så deprimerad att jag nästan inte orkade längre.
jag vet att aspergare kanske inte är så himla jättebra på empati men jag hade väl kanske hoppats att någon annan här som varit i samma situation hade något att berätta.

Då missförstod jag dig i första inlägget, trodde du ville ha tips. Stod inget om empati över situationen.

Jag har levt på existensminimum större delen av mitt vuxna liv förutom när jag studerat på universitet, så jag vet mycket väl hur knepigt det är, allt handlar om prioriteringar i detta liv.

Kommer inte lägga mer energi i denna tråd eftersom det är uppenbart att ts inte alls är ute efter konkreta tips på förbättring av sin livssituation utan bara gillar att gnälla och vara negativ. Den attityden har jag fått nog av.

inte konstigt att vi med asperger får dåligt ryckte, blir mobbade etc.
ni är ju riktigt obehagliga.
antar att ni är män...

trams; Tror du är långt ifrån ensam om din situation. Det är många som hamnar i det mellanläget. De tips jag har är nog att inte tänka för långt fram.

Saker som i nuläget kan tyckas omöjliga kan förändras med tiden. Om du börjar (eller eg fortsätter med) att jobba för att må bättre och öka din självkännedom, kanske det kommer bli lättare att se vad det är som orsakar svårigheterna och att hitta strategier för att kunna gå förbi dem och komma vidare.

Tillåt dig själv att det tar tid. Bara för att det känns hopplöst just nu innebär det inte att det är så. Din känsla inför situationen och svårigheterna du har nu pga diagnoserna etc kan också ändras.

Jag hoppas det kommer att gå bra för dig, och att du hittar sätt att använda dina kunskaper och goda förmågor till att kryssa förbi (eller om/när det går - lösa) det som ger dig problem.

För mig är det iallafall en tröst att hålla i minnet att tillvaron inte är statisk. Saker ändras (antingen vi vill eller ej), hur vi ser på dem ändras också, chanser vi inte har en aning om ännu kan dyka upp, lösningar vi inte ens tänkt på likaså...

Lycka till!

Jag har varit i precis samma situation som du, fast då hade jag ingen diagnos att falla tillbaka på så jag fick inte ens sjukbidrag. Jag fick tvinga mig själv att ta jobb som jag inte orkade, sociala jobb som är det enda man kan få utan utbildning.
Har heller inget gymnasieslutbetyg, är nu 26 år. I mitt fall berodde det på en hjärtoperation under gymnasiet, och att min pappa dog i samma veva. Gick ett extra år på gymnasiet vilket bara ledde till skolk på grund av den stökiga miljön, jag kunde inte koncentrera mig. Fick ren panik av de andra eleverna.
Försökt mig på Komvux tre-fyra gånger och lyckats halvdant (bra betyg i det jag tog mig igenom, men för få poäng då jag hoppade av en del kurser). CSN tog slut när jag bara hade 300 poäng kvar att ta. Så jag fick lägga studierna på hyllan och jobba för att få in pengar.

Jag hade precis samma mörka tankar som du, allt var hopplöst och jag såg ingen framtid. Utan att veta vad mina problem berodde på. Men längst bak i huvudet ville jag inte ge upp, så jag kämpade på (med vissa bakslag i form av sjukskrivning för invalidiserande trötthet) och lyckades år 2010 av ren tur få ett heltidsjobb på stället jag arbetade på. Detta jobb har bränt ut mig helt så jag bara sover under ledig tid. Vill inget annat än att plugga nu och få ett icke-socialt jobb. Hab kommer hjälpa mig att plugga på distans igen, så jag kommer ta delvis studieledigt i höst. Nu har mina ursprungliga betyg gått ut, men jag kan få dispens genom intyg av av psykiatrikern.

Kan du inte prata med habiliteringen om att få hjälp med studier? Kanske kan du få aktivitetsersättning under tiden, eftersom du har speciella anledningar?

trams skrev:inte konstigt att vi med asperger får dåligt ryckte, blir mobbade etc.
ni är ju riktigt obehagliga.
antar att ni är män...

What?! Jag ser bara att folk här försöker hjälpa dig ur situationen genom att visa att man kan tänka annorlunda. Men jag förstår om du mår så dåligt att du inte ser det. Svårt att se en ljusning. Det måste få ta tid att bearbetas.
Äter du någon antidepressiv medicin?

P.S. Jag är tjej...

trams skrev:Som rubriken säger.
För "normal" för daglig verksamhet,
men nu får jag inte jobb någonstans (av anledningar relaterade till min AS).
Så istället vill kommunen att jag ska "praktisera".
Dvs, jobba gratis.
Plus att företaget som får gratis arbetskraft även får betalt för detta.
Den enda som inte får betalt är jag.
Börjar inse att jag kommer skyfflas runt på div praktikplatser
i resten av mitt liv (jag är ändå bara 30).
Leva på bidrag på minimibelopp.
Aldrig kunna spara ihop till något, aldrig kunna åka på semester.
Leva och dö i en etta.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här.
Nån som har något tips?

Att ta sig ur det här är en fråga om att "gilla läget" eller att resa på sig upp och börja argumentera för sin egen överlevnad. Men ack vad trött man blir av det ...

trams skrev:inte konstigt att vi med asperger får dåligt ryckte, blir mobbade etc.
ni är ju riktigt obehagliga.
antar att ni är män...

Om du ber om tips så är det det du får, tror inte det hade varit annorlunda på ett annat forum. Nej jag är inte man...

Vad har jag skrivit som är så obehagligt?

pointblank skrev:trams; Tror du är långt ifrån ensam om din situation. Det är många som hamnar i det mellanläget. De tips jag har är nog att inte tänka för långt fram.

Ja, mellanläget känner jag igen. Jag har kämpat hårt med mitt motstånd mot sociala situtioner och sociala arbeten. Endast små förbättringar efter många års hårt jobb. Ju mer jag kämpade med mina problem på det sociala området ju mer avslöjades min autism. Jag VILLE INTE fika och tramsa socialt eller ha med med kunder/patienter att göra. Insåg mer och mer att jag hade ett RATIONELLT MOTSTÅND mot sådant som sög energi. Klassisk social fobi är att vilja allt det där sociala men inte våga. Det är något helt annat det. Ta reda på Trams, om det är social fobi du har eller ett autistiskt och därmed rationellt motstånd (utifrån att autistiska människor inte blir påfyllda av att jämt ha människor omkring sig).

Den lovprisade och upphöjda KBT:n botar inte någon heller om man inte samtidigt lär känna sig själv och sina gränser. Stolpskott som kör på med enkelriktad KBT kör tyvärr duktigt över andras gränser. Dock har jag nytta av en del ifrån KBT och annan klokskap som vävts samman i en mix som fungerar för mig.

Det handlar om att hitta rätt balans mellan att kriga mot sina svårigheter och realistiskt acceptera sina begränsningar. Det är inte samma sak som att ge upp! Snarare att sluta fred och göra det bästa av sin situation.

Att acceptera är ett aktivt förhållningssätt där det handlar om vad jag vill/ vad jag har för
mål och har för förutsättningar att nå målen.

Jag har försökt byta jobb flera gånger genom utbildningar för att komma bort från arbetslöshet eller städjobb. Jag har genomfört en som inte gav jobb. Har hoppat av tre högskoleutbildningar när studietakten, grupparbeten och svårigheterna att sålla tog ut sin rätt.

Tyckte mig gång på gång komma tillbaka till samma ingenmansland, samma mellanläge. Min lösning just nu är att plugga på sparade pengar, halvfarts studier. För att bli mindre sårbar för FK och Af lever jag enkelt, bor "lever och dör i en etta" som du skrev. Min högsta prioritet nu är att jobba halvtid eller läsa halvtid och återhämta mig med konstnärliga intressen och det som gör mig gott. Jag utnyttjar mitt handlingsutrymme maximalt i ett mellanläge och gör det bästa av min situation. Lever fattigare än många och ser mycket vunnet med att inte pressa sig till heltid. Tror att varje människa trots sina begränsningar, ekonomiskt som psykiskt, har ett visst handlingsutrymme.