Hej!

När jag växte upp talade man aldrig om aspergers, det fanns liksom inte på kartan då.

Jag tillhör de som tror att Aspergers inte finns, utan att det bara är ett sätt att skylla ifrån sig när man beter sig som ett svin. Jag kan applicera detta på mig själv:

- jag har extremt ensidiga intressen och svårt för att intressera mig för andras intressen, även då jag försökt. Detta gör att jag inte vill vara med andra människor eftersom inga delar mina intressen, och mina intressen är betydligt mer intressanta än folk som jag inte kan prata med om något

- jag delar in hela livet i rutiner. Går alltid upp en viss tid, äter vid en viss tid, tränar vid en viss tid, går och lägger mig vid en viss tid. Bryts detta mönster mår jag psykiskt dåligt.

- jag har svårt att ta kritik och vill helst vara för mig själv där jag får bestämma hur allt ska vara. Får spänningshuvudvärk när jag är i miljöer där man hela tiden måste göra saker man kanske inte tycker är så roliga, eller prata om saker man inte är intresserad av

- idag lever jag helt själv, utan vare sig vänner eller familj. Skulle kunna gå ut bland folk, men vill inte göra det för att jag då måste anpassa mig till dem.

Men här kommer förklaringen:

När jag var yngre kontrollerade min mamma mig extremt mycket. Och då menar jag verkligen extremt. Fick aldrig ha något ifred: hon gick alltid igenom väskor, lådor och privata saker för att hon ville ha total kontroll över vad jag gjorde - även i tonåren. Jag resonerar som så att även om flera av mina mönster stämmer in på aspergers så beror de istället på min uppväxt. Jag kan inte släppa det som hände.

Problem leder till andra problem, men om du är så säker är det ju bara att göra dig av med din diagnos och leva fritt med de andra svinen..

Hur är det att bara vara med andra, fungerar det? hur fungerar det med kärlekspartner?

plåtmonster skrev:Hur är det att bara vara med andra, fungerar det? hur fungerar det med kärlekspartner?

Fungerar gör det, men bara korta stunder åt gången. Jag är nästan aldrig med andra numera (kanske ett par gånger per år), men när det sker så vilk folk ofta prata om olika saker. Det vill inte jag. Jag har väldigt lätt att bli totalbesatt av saker som fångar mitt intresse, och det fungerar inte särskilt väl när man ska vara social och så. Folk vill ju inte prata om samma sak i flera timmar oftast.

Har ingen kärlekspartner.

Låter ju som ett helt solklart fall av svineri.

(ironivarning)

Du är så aspie som man kan va

Detta är nog sådant jag skulle vilja anse som klara indikationer på asperger:

whiteflower97 skrev:- jag har extremt ensidiga intressen och svårt för att intressera mig för andras intressen, även då jag försökt.

whiteflower97 skrev:mina intressen är betydligt mer intressanta än folk

whiteflower97 skrev:delar in hela livet i rutiner

whiteflower97 skrev:vill helst vara för mig själv där jag får bestämma hur allt ska vara

whiteflower97 skrev:Skulle kunna gå ut bland folk, men vill inte

Det där med mammans kontrollmani kan iofs kanske förklara rutiner, vara själv, osv. Men knappast fokuset på egna intressen.

Vilket är ditt intresseområde?
(antar att du är man)

plåtmonster skrev:Detta är nog sådant jag skulle vilja anse som klara indikationer på asperger:

whiteflower97 skrev:- jag har extremt ensidiga intressen och svårt för att intressera mig för andras intressen, även då jag försökt.

whiteflower97 skrev:mina intressen är betydligt mer intressanta än folk

whiteflower97 skrev:delar in hela livet i rutiner

whiteflower97 skrev:vill helst vara för mig själv där jag får bestämma hur allt ska vara

whiteflower97 skrev:Skulle kunna gå ut bland folk, men vill inte

Det där med mammans kontrollmani kan iofs kanske förklara rutiner, vara själv, osv. Men knappast fokuset på egna intressen.

Vilket är ditt intresseområde?
(antar att du är man)

Tv-spel och anime/manga. Även detta härstammar från då jag var barn då vår familj hade ganska så knapert=få leksaker. Jag och min bror hade ofta väldigt tråkigt, men vårt Nintendo var den enda ljuspunkten i underhållningsväg. Därav blev jag väldigt fäst vid det.

Min bror är dock inte alls likadan, men han har väl andra gener. Idag har han många olika intressen, men jag har låst mig vid det jag gillade som barn/tonåring. Till exempel har jag bestämt mig för vilka fyra serier inom manga/anime jag vill följa, så jag ignorerar allt annat men köper allt jag har råd med när det gäller dessa fyra serier.

Har försökt att gå på fester, flera gånger med olika människor. Det som händer är att jag hamnar utanför för jag förstår inte eller intresserar mig inte för relationssnack, skvaller, bilar, status eller andra typiska "vuxensaker" man pratar om. Jag vill ju bara prata anime och spel.

Hittade en kompis som också var spel och animeintresserad, men hon tröttnade på min ensidighet efter ett tag (jag vill bara spela Nintendo och vill bara följa vissa serier).

Jag kan rannsaka mig själv som ett egotrippat svin, och det har jag inga problem med - det är nämligen det som känns bäst att vara. Jag har försökt att vara mindre egoistisk, men det slutat alltid med att det känns som att folk utnyttjar mig. Och jag har tröttnat på att leta efter människor som har exakt samma intressen som mig.

Jag tror inte detta beror på en psykisk diagnos eller medärvt fel, utan på att min mamma var för kontrollerande när jag var liten. Jag fick inte bestämma någonting - inte ett skit. Delade rum med min bror, och då var det förstås han som fick bestämma exakt hur rummet skulle vara (eftersom han är äldre).

Idag känner jag bara ett stort begär att uppleva andras lidanden och förnedring. Det är en till anledning jag inte vill umgås med andra människor. Jag njuter av att se folk lida, inte fysiskt med psykiskt. Det är ett hämndbegär från när jag var liten och själv led (blev mobbad i skolan, kontrollerad hemma och till med när jag flyttade fortsatte mamma att försöka kontrollera mitt liv så att det blev som hon ville ha det).

Vad är det för inriktning på KTH du läser?

Ang Nintendo så föredrar jag personligen maskiner som man själv kan programmera alla gånger

whiteflower97 skrev:relationssnack, skvaller, bilar, status

Det finns fler än du som är måttligt intresserade av sådant. Det handlar mest om vad de flesta människor vill snacka om. Du kan se det som att deras "intresse" är relationer mellan människor direkt eller indirekt. Skvaller, statusprylar, osv handlar om att kontrollera vem som är högsta hönset.

whiteflower97 skrev:Idag känner jag bara ett stort begär att uppleva andras lidanden och förnedring.

Det där är däremot något du bör försöka förändra för att undvika en destruktiv livsföring. Du råkade säkert ut för skit men det blir destruktivt att överföra det på andra som inte har något med dina tidigare upplevelser att göra. Det finns många skitmänniskor men låt istället bra människor och miljöer definiera ditt liv.

Det är lite som klister, ju mer man mixtrar med det, desto kladdigare blir det.

Ang intressen så bör du nog försöka hitta fler saker som du iaf kan acceptera för att få fler människor som du fungerar med.

Aspergers är mer eller mindre ärftligt. Kanske moderns onormala kontrollbehov beror på att allt inte stod rätt till där heller? Asperger kan ju slå lite olika.

Huggorm skrev:Aspergers är mer eller mindre ärftligt. Kanske moderns onormala kontrollbehov beror på att allt inte stod rätt till där heller? Asperger kan ju slå lite olika.

Så har jag också tänkt. Hennes barndom har jag dock aldrig fått grepp på, förutom att hon var den av alla syskon som var annorlunda och stannade hellre med sin hund än att "ränna efter killar".

Hon förnedrade mig sexuellt vid upprepande tillfällen då jag var i tonåren. Inget allvarligt, men tillräckligt märkbart för att sätta sig.

Och jag har försökt bli av med de elaka tankarna, men de vill inte släppa. Fantiserar varje dag om hur jag ska göra de få jag känner så illa som möjligt rent psykologiskt för att också ska få känna på hur det är. Kanske min mamma kände likadant och gjorde så mot mig, vad vet jag. Hon gjorde mig veterligen aldrig så mot min äldre bror iaf.

Det fungerar ganska bra att leva själv förutom att det är väldigt ensamt. men som sagt, hellre det än att anpassa sig efter andra. Finns folk som har det mycket värre, det är inte meningen att detta ska bli en klagotråd, ville mest ha feedback till min skepsism angående aspberger kontra barndomen.

Det kan varit så att hon ville kontrollera dig för att hon ansåg att du kanske inte insåg faror osv.

whiteflower97 skrev:Fantiserar varje dag om hur jag ska göra de få jag känner så illa som möjligt rent psykologiskt för att också ska få känna på hur det är.

Ofta bättre isåfall att träffa personer som har varit med om jobbiga saker. De har antagligen mer att ge än vanliga personer. De flesta människor som inte råkat ut för något har stora svårigheter att begripa sådant här.

plåtmonster skrev:Det kan varit så att hon ville kontrollera dig för att hon ansåg att du kanske inte insåg faror osv.

whiteflower97 skrev:Fantiserar varje dag om hur jag ska göra de få jag känner så illa som möjligt rent psykologiskt för att också ska få känna på hur det är.

Ofta bättre isåfall att träffa personer som har varit med om jobbiga saker. De har antagligen mer att ge än vanliga personer. De flesta människor som inte råkat ut för något har stora svårigheter att begripa sådant här.

Ja, så kanske det är. Hon försvarar det jämt själv med att hon "bryr sig" till skillnad från andra föräldrar som släpper sina barn vind för våg.

Hon kanske har rätt i vissa saker, men jag tror det vore bra om du säger ifrån när det går över gränsen direkt och helt enkelt upprätthåller en viss distans till henne.

plåtmonster skrev:Hon kanske har rätt i vissa saker, men jag tror det vore bra om du säger ifrån när det går över gränsen direkt och helt enkelt upprätthåller en viss distans till henne.

Precis det jag gjort. Hur bedömer du följande:

jag svarade inte på hennes mejlspam (hon är ensam idag och skriver minst 4-5 mejl per dag om vad hon gör för att hon inte har någon att prata med) på fyra dagar, då blir hon så orolig att hon ringer polisen som med huvudnyckel klampar in i min hyresrätt prick 12 på natten.

Innan jag började lära mig kampsport hade jag gott om lust att ge en del folk på käften, men det försvann mestadels (hehe) när jag lärt mig hur man gjorde och visste att jag kunde om jag ville.

Finns det kurser i psykologisk krigföring mot neurotypiker på vuxenhab månntro?

Vuxenhab lär befolkas av neurotypiker och lär inte inse behovet att bekämpa dessama..

whiteflower97 skrev:jag svarade inte på hennes mejlspam (hon är ensam idag och skriver minst 4-5 mejl per dag om vad hon gör för att hon inte har någon att prata med) på fyra dagar, då blir hon så orolig att hon ringer polisen som med huvudnyckel klampar in i min hyresrätt prick 12 på natten.

Du får skriva ett datorprogram som svarar varje email med någon form av ofarlig ordsallad.. "blåbärsdrycken hamnade i salladen som sprang iväg"..

Apropå polisen så får du väl helt enkelt säga till att din mamma är onödigt ängslig. När det gäller huvudnyckel så finns det ett effektivt sätt att göra livet surt för dess innehavare. Köp en planka ca 1m lång med ett litet hål i ändan där handtaget träs in. När någon försöker öppna så blir det stopp i handtaget oavsett om man har huvudnyckel. Se dock till att ha egen brandvarnare!

Måste dock säga att det där med 3-4 email om dagen + nattligt polisbesök är klart över gränsen.

Om du varit fungerande NT och så personlighetsstörd som du beskriver dig hade du redan för länge sedan skaffat besöksförbud och förmodligen satt henne och andra på plats.

Jag fantiserade också om att vara fullt fungerande men störd.. verkar mycket roligare.