Verkar vara ett vettigt initiativ där de ska titta lite närmare på hur filmen sprider och upprätthåller stereotypa bilder av olika funktionshinder.

http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2011&news_id=1137

Verkar intressant:

Under helgen 8-9 oktober visas sammanlagt 13 filmer som på något sätt skildrar människor med olika funktionsnedsättningar på Historiska museet i Stockholm. Bland filmerna finns äldre alster som Repulsion av Roman Polanski (1965) och Mask av Peter Bogdanovich (1985), men här visas också den svenska filmen I rymden finns inga känslor av Andreas Öhman (2010). Dessutom blir det dokumentärer och informationsfilmer.
– Poängen är att uppmärksamma och inte minst ifrågasätta de bilder och representationer som ges i filmer av funktionshinder och personer med olika funktionsnedsättningar, säger Claes Ohlsson etnolog och handikapphistoriker som ingår i festivalledningen.

Om filmen I rymden finns inga känslor har det ju varit en livlig diskussion här på formet: i-rymden-finns-inga-kanslor-film-t16757.html

Tror det är svårt för oss med Funktionshindret att blanda oss i.
Det är många på forumet som tycker "I rymden finns inga känslor" är fördomsfull medans jag fullkomligt älskar den, ser inga fördomar eller problem med filmen förutom att man kanske skulle förklara att huvudpersonen i filmen har en väldigt extrem form av AS och att det finns så extremt många olika grader i diagnoserna.

Åh, jag hade velat se den ökända Freaks! Jag är tyvärr upptagen hela helgen. De borde visa Elefantmannen också, den är så himla fin.

Det finns en "handikappfilm" som jag tycker är så himla fin, men som verkar helt omöjlig att få tag på (jag har sett den otextad och uppfragmenterad på You Tube). Den heter Tell me that you love me, Junie Moon (jag har nämnt den förut, ja, jag vet...) och handlar om tre udda, trasiga personer som möts på ett sjukhus och sedan flyttar in i ett gammalt ruckel tillsammans: Junie Moon har fått ansiktet vanställt av batterisyra som en galen pojkvän kastat på henne, Warren sitter i rullstol efter att ha blivit skjuten av en kompis (som han gjorde närmanden mot) och Arthur har någon sorts neurologisk sjukdom som ingen förstår sig på. Filmen är jättefin och varm. Ingen av huvudpersonerna är någon "ååh, stackars"-figur, alla tre blir älskade precis som de är och filmen är också väldigt fördomsfri gällande homosexualitet och förhållanden mellan svarta och vita (vilket förvånade mig, för jag tror den är från 1970).