Det visade sig att kamrater på forumet ville he det häringa inlägget i en tråd man kan skriva i, varså god.

Precis när jag skulle trycka på "Skicka" låstes tråden! Då får man väl göra det själv. Alltså, detta skulle ha postats i tråden "Hur gör ni?"

Det finns en föreställning hos de flesta av oss att det finns ett egentligt jag som bor inom oss och som vi inte kommer åt. Så fort vi kommer nära så flyr det undan. Detta egentliga, verkliga jag finns hela tiden nästan inom synhåll, men inte riktigt. Det finns nära men går inte att fånga. Det viskar men vi kan inte riktigt att höra var det säger.

Det är på sätt och vis en tease. (Se annan tråd.)Det lovar mycket men håller litet, just för att det alltid lyckas fly undan.

Hur gör man då? Ett sätt skulle kunna vara att hitta sätt som det verkliga jaget visar sig på, ungefär som elementarpartiklar i en dimkammare.

Och tänk om det finns det? Tänk om det är våra forhoppningar och drömmar som är tecknet. Vi kanske inte kan se det vi egentliogen är, men vi kan se spåren av det i:

Den vi vill vara!

Det skulle då visa sig varje gång vi vill vara nåt annat. Och på samma sätt visa sig när vi är nöjda med oss själva.


Vi förverkligar oss själva genom att bli den vi vill vara.

Det är uppdraget. Det är vårt stora projekt. Det enda projekt som egentligen spelar nån roll. Att bli den vi vill vara. Och den dagliga striden är att varje dag försöka ta ett litet steg dit. Men då gäller det att ha varit såärlig mot sig själv att man verkligen vet vem man vill vara. Så att man kan ta sig dit.

Ganesh skrev: Ett sätt skulle kunna vara att hitta sätt som det verkliga jaget visar sig på, ungefär som elementarpartiklar i en dimkammare.

Den gillade jag. En begriplig och mycket illustrativ analogi. Tack.

Tack! För jag tyckte det var ett bra inlägg o. när jag kom till tråden var den redan låst. Det var även en bra tanke av trådskaparen av den låsta tråden, men han fick lite "fel" svar innan detta inlägget så tyvärr hade han nog inte tålamod o. bad om låsning av tråden troligen av rädsla för att inte råka ut för ngt.

Har inte så mkt. att tillägga nu, men värt att fundera på!

Ja, Ganesh!

Dunderbar
När du bad om att få din tråd låst - om det möjligen spelade in att du var rädd för att bli påhoppad igen, och i något som är mycket viktigt och känsligt:
det var just det vi var några som upplevde att du gjorde mot oss tidigare. Men:

Jag kan ju inte tala för någon annan. Men jag tror vi är flera här som är villiga att se det som ett misstag (i medvetande om att man har gjort en del själv, och ännu inte sitt sista...) och dra ett streck över saken.

Det skar mig verkligen i hjärtat när jag såg några inlägg av dig, som gav ett helt annat intryck, nakna och ärligt frågande. Och så bad du att få tråden låst.

Det är inte vad det här forumet ska vara till för.

Ganesh skrev:Hur gör man då? Ett sätt skulle kunna vara att hitta sätt som det verkliga jaget visar sig på, ungefär som elementarpartiklar i en dimkammare.

Eller som densitetsskillnader (mellan jaget och resten av personligheten) som bara bildar synliga virvlar när vätskan ändrar rörelse?

Ganesh skrev:Och tänk om det finns det? Tänk om det är våra forhoppningar och drömmar som är tecknet. Vi kanske inte kan se det vi egentligen är, men vi kan se spåren av det i:

Den vi vill vara!

Det skulle då visa sig varje gång vi vill vara nåt annat. Och på samma sätt visa sig när vi är nöjda med oss själva.

När vätskan ges fart eller tillåts avstanna?

Ganesh skrev:Vi förverkligar oss själva genom att bli den vi vill vara.

Det är uppdraget. Det är vårt stora projekt. Det enda projekt som egentligen spelar nån roll. Att bli den vi vill vara. Och den dagliga striden är att varje dag försöka ta ett litet steg dit. Men då gäller det att ha varit såärlig mot sig själv att man verkligen vet vem man vill vara. Så att man kan ta sig dit.

Jag funderar på vad man kan syssla med för att ge andra en möjlighet att lära känna en. Vill man bara lära känna sig själv så räcker det att betrakta saker och studera sina reaktioner.

Nån som vill rapportera vad för betraktande som får den att känna sig som sig själv?

Vill man ge andra en möjlighet att lära känna en så måste man ge tydliga uttryck för sina reaktioner vid betraktande eller så måste man göra saker. Det gäller då att antingen det betraktade eller reaktionerna eller det man gör eller kombinationer av dem, är så intressanta att "de andra" stannar kvar länge nog för att lära sig något om en. Där går jag bet men vi ska inte bli off topic här. Tråden lagom-mycke ... t5341.html tar så väl hand om den delen av komplexet.

Tack Ganesh!

Ett fint inlägg!

Och kan bara tillägga: "Go for it!!"

Ganesh skrev:Det visade sig att kamrater på forumet ville he det häringa inlägget i en tråd man kan skriva i, varså god.

Precis när jag skulle trycka på "Skicka" låstes tråden! Då får man väl göra det själv. Alltså, detta skulle ha postats i tråden "Hur gör ni?"

Det finns en föreställning hos de flesta av oss att det finns ett egentligt jag som bor inom oss och som vi inte kommer åt. Så fort vi kommer nära så flyr det undan. Detta egentliga, verkliga jag finns hela tiden nästan inom synhåll, men inte riktigt. Det finns nära men går inte att fånga. Det viskar men vi kan inte riktigt att höra var det säger.

Det är på sätt och vis en tease. (Se annan tråd.)Det lovar mycket men håller litet, just för att det alltid lyckas fly undan.

Hur gör man då? Ett sätt skulle kunna vara att hitta sätt som det verkliga jaget visar sig på, ungefär som elementarpartiklar i en dimkammare.

Och tänk om det finns det? Tänk om det är våra forhoppningar och drömmar som är tecknet. Vi kanske inte kan se det vi egentliogen är, men vi kan se spåren av det i:

Den vi vill vara!

Det skulle då visa sig varje gång vi vill vara nåt annat. Och på samma sätt visa sig när vi är nöjda med oss själva.


Vi förverkligar oss själva genom att bli den vi vill vara.

Det är uppdraget. Det är vårt stora projekt. Det enda projekt som egentligen spelar nån roll. Att bli den vi vill vara. Och den dagliga striden är att varje dag försöka ta ett litet steg dit. Men då gäller det att ha varit såärlig mot sig själv att man verkligen vet vem man vill vara. Så att man kan ta sig dit.

Jag tycker också att det kan vara svårt att höra den där lilla rösten... Fast ofta hör man den men har inte riktigt förstått och kommit till insikt i att den bör följas. Jag tror man får ha lite tålamod med sig själv och våga sig igenom erfarenheter och "prova" den lilla rösten. Vad säger den och varför säger den just det den säger....?

Fats jag måste medge att ibland är det ett väldans sorl och mummel av en hel hög med olika röster... Kanske ska jag på något sätt bestyrka att jag faktiskt inte är schizofren.... Med sorl menar jag röster som andra har lagt i ens huvud... deras åsikter, tankar och meningar... Ibland kan det vara svårt att veta om det man tänkte var en tanke som man själv faktiskt lever efter eller står för.

Sådant som reducerar känslan av press och stress... och som producerar ro, glädje och inspiration... Borde inte det kunna vara ett rättesnöre i jakten på det egna jaget? Hoppsan så fyndig jag var nu då... Jaga jaget liksom...

Fast jag tror man kan göra skillnad på olika sorters tillfredsställelse... Jag brukar tycka att olika sorters glädje har olika mycket värde. Glädje för att man tar hand om sitt liv och tex skadeglädje gör jag stor skillnad på... Det är väl därför man måste tänka efter riktigt noga och lyssna på lilla rösten... Det jag gör och så jag lever... Är det något jag vill att mitt liv ska fyllas av...?

Ibland är det lättare sagt än gjort att följa rösten. Det kan vara bekvämare att INTE följa den stundvis... Som att vara ärlig mot sig själv när man faktiskt inte orkar gå på släktmiddag... det kan ju bli så många ledsna miner om man inte dyker upp... Så lika bra att strunta i lilla rösten och göra vad någon annan skulle ha gjort eller förväntar sig av en...?