Har alltid varit en självständig person som left i min egen lilla värld allt annat utanför hemmet var lockande, hästar och skog o natur... det var min "sång" det..

Morssan är en överbeskyddande person som nu för tiden blivit med som en kompis än som en mor, har hållt mig undan när lillasystern hela tiden knöat sig fram och stört i situationer när man pratat om nått eller visat något.. gått utan och ist och undvikit att sedan söka upp kontakten igen... hade inget direkt behov av närhet i de situationer bara vskärmade mig från allt..

morssan själv är en sönderstressad person med brokigt och traumabelastat förflutet och problem med att bekräfta sakero ting och ge emotionellt beröm, man kan få svar "akk okej" o kanske någon motfråga/följd fråga men thats it.. så man har ingen glädje av att dela med sig av något till henne..

hennes egen lilla värld e kaotisk, och hon har varit sjukpensionär (förtid) sedan innan hon enns han sluta grundskolan...

Pappa e numera dö sedan -09 ... men så går det när man aldrig kan säga nej till flarran... och när man väljer gång på gång den framför familj.

det knasiga i det hela är att jag alltid kännt att man skulle vilja ha en bättre sammanhållning något som visserligen aldrig ens existerat... samtidigt som jag har världens problem att hålla kontakten med folk, när det väl blir blir det otroligt intensivt i början sen försvinner jag bara bort.... kan inte riktigt hålla greppet o vänner som jag lär känna många gånger blir besvikna...samtidigt som man försökt förklara att man fortfarande ALLTID kommer finnas kvar där för dem trots att man e kass på att höra av sig...

Idag är min mors relation o min enligt mig ganska kylig och avaktande, då jag känner mig som hennes personliga bollplank mer o en vän än som en dotter o jag ska vägleda henne när det gäller en jobbig storasyster som kväver vår mor med sin psykiska ohällsa och ett enormt sjukligt ego som inte kan se till andras bästa som i detta fall morssans hällsa...

skulle vilja beskriva min familj som Dysfunktionell helt enkelt med undantag för mina två äldre bröder som är mina typ "vägledare" har familj o jobb bra sammanhållning i familjerna osv osv där saker o ting är mer ordnade än hemma hos modern... systrarna (lilla och stora) dem e raka motsatsen.. men det är ett helt annat kapitel....blåslapevarning! ^^

Husky skrev:
det knasiga i det hela är att jag alltid kännt att man skulle vilja ha en bättre sammanhållning något som visserligen aldrig ens existerat... samtidigt som jag har världens problem att hålla kontakten med folk, när det väl blir blir det otroligt intensivt i början sen försvinner jag bara bort.... kan inte riktigt hålla greppet o vänner som jag lär känna många gånger blir besvikna...samtidigt som man försökt förklara att man fortfarande ALLTID kommer finnas kvar där för dem trots att man e kass på att höra av sig...

Ja, varför ska det vara så svårt att hålla kvar greppet, varför kan man inte bara vara duktig och bra på att sköta relationer?

Någonstans antar jag att man måste känna ett begär, eller ett starkt behov av det, oavsett om det handlar om familj eller vänner. Jag är ledsen på ett sätt att jag inte har den förmågan. Men även om jag önskar att jag var bättre på att höra av mig och skulle vilja orka vara mer tillgänglig så kan jag inte ändra på den jag är. Men kanske förändras jag med åren, den som lever får se.

Alltid varit väldigt bunden till min mamma, är det fortfarande på sätt och vis. Jag var länge en mespropp när det gäller henne men har skärpt mig den senaste tiden. Min pappa har jag ingen kontakt med.

Pratar vi biologiska föräldrar: nej, det har nog aldrig funnits något så kallad relation.
Andra människor, som kommit och gått har agerat föräldrar och det har funnits relation ibland.
På det stora hela, rätt så...föräldrarlös

Min pappa och jag har en dålig relation till varann.

Min mamma har jag psykologiskt varit och är fortfarande väldigt beroende av. Det är därför som jag i ett försök till en sorts frigörelse ska flytta från min hemkommun. Det börjar bli dags att stå på egna ben.

Jag har en bra relation till mina föräldrar. De börjar bli lite äldre nu och det händer att jag undrar hur jag ska klara mig utan dem. Inte praktiskt, sånt klarar jag själv, men känslomässigt. Det är trevligt att veta att det finns människor som älskar en och tror på en till etthundra procent.

När jag växte upp var det kämpigt periodvis, mina föräldrar undrade nog varför jag var "som jag var". Men jag har mestadels tagit intryck av det som de sagt och jag är glad att jag haft den uppväxt som jag har haft. Även om de inte alltid förstått sig på mig så har de alltid varit tydliga med att de älskar mig och stöttar mig.

Älskar min mor som alltid stöttat mig och kämpat för mig, särskilt genom de tuffa åren i grundskolan. Har tyvärr inte en lika god relation till min far dock är det självförvållat då hobbier och studier/jobb gick före än att hjälpa i hemmet. Idag har jag ändå en hyfsad relation till min far som numera bor 40/50 minuters tågfärd ifrån mig.

NoteToSelf skrev:Har egentligen ingen relation till mina föräldrar, trots att jag bor hos dem. Är då och då (okej, relativt ofta) besviken eller arg på dem, dock. Är stundvis övertygad om att de inte älskar mig.

Det känns som att mina föräldrar inte älskar mig. Det känns så ibland.

Jag har ingen föräldrar-barn-relation till några andra föräldrar än mina egna.

Jag har sedan tonårstidens slut (lite drygt 30 år sedan nu) en "vuxen" och väldigt otvungen relation till morsan. Hon (och alla mina syskon/syskonbarn, för övrigt. Farsan dog när jag var bara två och ett halvt år) känner till min diagnos Aspergers syndrom med inslag av DAMP. Dessutom har hon flerårig erfarenhet som psykolog, kurator (tror jag), personalvårdskonsulent i olika sammanhang. Så hon är väl införstådd med den problematik jag kan hamna inför i vissa situationer, och gör ingen "affär" av det.

Jag har på senaste tiden fått sämre relation till min mamma. Sorgligt nog.

Jag känner av svårigheter att kommunicera med henne. Vi pratar inte samma språk numera. Känns det som.

kullan skrev:Jag har på senaste tiden fått sämre relation till min mamma. Sorgligt nog.

Jag känner av svårigheter att kommunicera med henne. Vi pratar inte samma språk numera. Känns det som.

Det händer mig med lite då och då. Hon slarvar bort saker och jag tvingas flänga runt som fan för att leta, vilket är jobbigt då jag är trött eller upptagen med annat, då blir jag irriterad och stressad.