Lavender_Blue lättar sitt hjärta

I morgon skall jag för första gången träffa min nya AS-inriktade psykolog.

Jag har gått hos kuratorer och psykologer av och till sedan jag släpades till BUP vid 6 års ålder, och nu är det första gången jag skall få träffa någon som är särskilt inriktad på autismspektrum.

Som det verkar är detta bara ett inledande samtal, och det kommer bli än mer väntetid innan jag får börja träffa psykologen regelbundet. (Är det inte lite hemskt att det har tagit över 1,5 år att komma ens hit?)

Måste säga att jag är nervös. Får tankar av typen "tänk om h*n inte tycker att jag är aspig nog trots diagnosen?" Jag menar, jag klarar ju mig bra i vardagslivet, men sämre i olika sociala situationer och relationer. Och alla de här överkänslighetsgrejerna (är känslig för allt utom ljus) ... de går ju inte att göra så mycket åt.

Jag "krävde" att få komma till en psykolog, inte en kurator eller liknande. Jag förstår att man inte kan dra likhetstecken mellan välutbildad och kompetent, men dels känner jag att jag behöver träffa någon jag känner akademiskt förtroende för (så att säga) eftersom jag är mer än nödvändigt välutbildad själv, dels vet jag vad det kan vara för resonerandenivå på socionomer

Är det elittänkande? Jag vet inte, men lite känns det så att eftersom jag blivit bollad mellan så många under mina 36 år, och lidit så djävulskt mellan varven, så känns det som att jag förtjänar att kunna ställa krav.

Nåväl ... jag fiskar väl efter lite pepp antar jag Känns jobbigt att behöva börja om igen med ytterligare en ny person inom vården. Att repa/rapa upp ALLT som hänt en i livet ... det känns ju som om alla detaljer som gjort mig till den jag är och givit mig de problem jag har, är lika viktiga. Hur skall man kunna sovra?

Som jag ser det är psykologer överlägsna socionomer inte pga akademiska meriter utan pga att psykologer måste gå igenom egenterapi. Påtvingad konfrontation med ens egna beteende är ett effektivt filter mot politiskt indoktrinerade batikhäxor.

*pepp pepp pepp*

Hur hittade du en AS-inriktad psykolog? Jag har inte råd att gå privat och kan inte hitta nån i landstinget, men skulle nog behöva samtalsterapi.

tveskägg skrev:politiskt indoktrinerade batikhäxor.

Haha, det påminner mig om en kurator jag träffade för någon månad sedan. Jag hade nyss fått diagnosen, och det skulle bestämmas Now What?

Jag, min läkare (som jag har stort förtroende för) och denna kurator enligt beskrivning ovan satt och skulle diskutera vilka åtgärder som var aktuella för mig.

Jag ställde tre krav. 1. Jag vill börja träffa en AS-vänlig psykolog regelbundet. 2. Det måste vara en kvinna. 3. Det måste vara en svensk/västerlänning.

"Är du rasist, lilla Lavender_Blue?", hörde jag batikhäxan tänka när hon frågade mig varför. Saken är den att jag har träffat en läkare (man med arabiskt namn, sort okänd) som verkligen misshandlade mig rent medicinskt, och en psykolog som yttrade de nu legendariska orden "Tänk på den muslimske mannen".

Situation: Jag gick hos denne psykolog (muslimsk kurd, något han ofta och gärna talade om), och ett av de problem jag försökte få rätsida på var att jag alltid har haft problem med att dra gränser vad gäller män.

Eftersom jag kan vara väldigt glad och entusiastisk har en och annan tydligen uppfattat mig som flirtig - och sedan blivit väldigt ledsna/besvikna/arga när de sent omsider insett att jag inte menade något sådant. Detta ville jag arbeta med. (Kom ihåg att detta var pre-diagnos.)

Min psykologs fantastiskt bra råd var då: "Tänk på den muslimske mannen."
Va?
"Ha den muslimske mannen som rättesnöre."

Alltså - jag fattar ju NU att jag borde ha anmält honom. Men jag blev "bara" arg och krävde att få byta psykolog.

Denna episod berättade jag för min läkare och för batikhäxan. Min (kvinnliga) läkare himlade med ögonen och suckade (jag är säker på att det var av medlidande) och batikhäxan svarar: "Ja nu förstår jag faktiskt inte vad du menar med det."

Jag gjorde en ansats att börja förklara och hon avbröt mig snabbt och sa att vi naaaatuuuurligtvis skall försöka tillgodose mina krav.

Varför kan de inte bara erkänna att det kanske finns vissa problem i att sätta en ung kvinna med sociala/kommunikationsproblem i stolen hos en medelålders muslimsk man?

*morr*

Jag tycker inte att det är vare sig elitistiskt eller rasistiskt att vilja hitta någon man kan kommunicera med, när just mänsklig kommunikation är ett av ens stora problem

Angelic Fruitcake skrev:Hur hittade du en AS-inriktad psykolog? Jag har inte råd att gå privat och kan inte hitta nån i landstinget, men skulle nog behöva samtalsterapi.

Jag hade en sådan otrolig tur att det finns inom landstinget där jag bor.

Lavender_Blue skrev:Varför kan de inte bara erkänna att det kanske finns vissa problem i att sätta en ung kvinna med sociala/kommunikationsproblem i stolen hos en medelålders muslimsk man?

*morr*

Jag tycker inte att det är vare sig elitistiskt eller rasistiskt att vilja hitta någon man kan kommunicera med, när just mänsklig kommunikation är ett av ens stora problem

*morrar med*

Nä, det är mycket många ansvariga inte riktigt verkar kunna haja alla gånger...

Jag har också en asperger-psykolog och det är inte elitistiskt.

Hihi Lavender blue.... vilken osannolikt otrolig historia med den manlige psykologen. Det borde ha blivit problem vilken ras, religion mm han än hade haft. Förlåt att jag fnissar lite men eftersom jag själv har den utbildningen så vet jag ju lite om hur det funkar i praktiken och vad man får lära sig under utbildningen. Och en viktig sak man lär sig är att kunna avgöra när man ska ta en terapi och när man inte ska göra det. Det är det som är att vara professionell. Och det var han uppenbarligen inte.

Vilken otrolig tur du har som bor där det finns AS-kunniga psykologer.
Skulle väldigt gärna vilja veta vilket landsting om du vill berätta det, du kan pm:a isf. Jobbar ju med att tipsa folk så all info är välkommen.

Skillnaden mellan kuratorer och psykologer är ju utbildningen som är helt olika inriktad och innehåller mycket olika saker även om det finns vissa delar som kan se liknande ut.

Kuratorer är ju socionomer och har en social inriktning medan psykologer ju har en psykologisk inriktning och utbildningsinnehållet är därefter. En psykolog har därför i allmänhet betydligt större möjligheter att jobba mycket mera djupgående och med individinriktade terapeutiska metoder än socionomer har. Det finns ju naturligtvis undantag som då beror på främst personlig lämplighet och fallenhet.

Förresten så kan du ju fortfarande anmäla honom iaf till Psykologförbundets etiska råd.

Min erfarenhet av kuratorer är att de inte vet någonting om neuropsykiatri. Det är inte så konstigt att de inte vet det eftersom de inte är utbildade inom det; de har ju ofta läst socialt arbete. Jag minns när jag pratade med en kurator om att jag har svårt att förstå sociala normer. Han svarade att "sociala normer är inget fast som alla känner till utom du, det finns olika sätt att se på vad som är normativt". Det har han väl rätt i men det hjälpte inte precis mig, för att det finns normer som jag inte förstår, och som jag får problem av att inte förstå, är ett orubbligt faktum.

En AS-psykolog är inte elitistiskt. Det är inte mer elitistiskt än att gå till en ortoped när man brutit benet i stället för att nöja sig med en annan läkare.

Laika skrev:En AS-psykolog är inte elitistiskt. Det är inte mer elitistiskt än att gå till en ortoped när man brutit benet i stället för att nöja sig med en annan läkare.

Tack, där sammanfattade du min åsikt.

Att bli klar över vad man behöver och sedan be om det är att ta ansvar för sig själv.

Jag tycker inte det är elistiskt eller rasistiskt att vilja ha nån som har förutsättningar att förstå en bättre, när man dels mött oförståelse tidigare, dels har kommunikationsproblem.

Själv tyckte jag inte det var svårt att bli förstådd av den muslimske (eller nej, det vet jag inte, men arabiske- jag vet jag vet, det är inte alls samma sak) utredningsläkaren. Och inte heller akupunktören jag går till, som också är arab och medelålders- är något problem att kommunicera med.

Men jag förstår att man kan fastna i att ogilla eller bli nervös för en sorts personer, även om andra ur den gruppen inte skulle vara som den som gjort att man blivit negativt betingad. I synnerhet om man har AS.

Nej, stå på dig du.

Och gällande socionomer så har jag blivit så avog mot den gruppen att jag t o m sa till en bra som jag mötte att TACK för att du är som du är, du kanske kan rädda mig från att bli socionom-allergisk!

Som många sagt så har psykologer en - i allmänhet- annan infallsvinkel på saker, en infallsvinkel som i bästa fall bättre stämmer överens med "oss", som grupp. Om man får generalisera grovt, vilket vi ju gör här.

Det finns ju antagligen ett gäng med manliga medelålders muslimska socionomer som skulle vara helt okej även i kontakten med en aspig kvinna som inte riktigt vet när hon uppfattas som flirtig, t ex, antar jag.

Liksom det finns en massa svenska åtminstone i teorin AS- och NPF-kunniga psykologer och läkare osv som inte funkar alls. Kemi och hur man utövar sitt jobb, inte bara vad man har för utbildning och poäng, spelar ju roll.

Så, slutpredikat!

Lavender_Blue skrev:

tveskägg skrev:politiskt indoktrinerade batikhäxor.

Haha, det påminner mig om en kurator jag träffade för någon månad sedan. Jag hade nyss fått diagnosen, och det skulle bestämmas Now What?

Jag, min läkare (som jag har stort förtroende för) och denna kurator enligt beskrivning ovan satt och skulle diskutera vilka åtgärder som var aktuella för mig.

Jag ställde tre krav. 1. Jag vill börja träffa en AS-vänlig psykolog regelbundet. 2. Det måste vara en kvinna. 3. Det måste vara en svensk/västerlänning.

"Är du rasist, lilla Lavender_Blue?", hörde jag batikhäxan tänka när hon frågade mig varför. Saken är den att jag har träffat en läkare (man med arabiskt namn, sort okänd) som verkligen misshandlade mig rent medicinskt, och en psykolog som yttrade de nu legendariska orden "Tänk på den muslimske mannen".

Situation: Jag gick hos denne psykolog (muslimsk kurd, något han ofta och gärna talade om), och ett av de problem jag försökte få rätsida på var att jag alltid har haft problem med att dra gränser vad gäller män.

Eftersom jag kan vara väldigt glad och entusiastisk har en och annan tydligen uppfattat mig som flirtig - och sedan blivit väldigt ledsna/besvikna/arga när de sent omsider insett att jag inte menade något sådant. Detta ville jag arbeta med. (Kom ihåg att detta var pre-diagnos.)

Min psykologs fantastiskt bra råd var då: "Tänk på den muslimske mannen."
Va?
"Ha den muslimske mannen som rättesnöre."

Alltså - jag fattar ju NU att jag borde ha anmält honom. Men jag blev "bara" arg och krävde att få byta psykolog.

Denna episod berättade jag för min läkare och för batikhäxan. Min (kvinnliga) läkare himlade med ögonen och suckade (jag är säker på att det var av medlidande) och batikhäxan svarar: "Ja nu förstår jag faktiskt inte vad du menar med det."

Jag gjorde en ansats att börja förklara och hon avbröt mig snabbt och sa att vi naaaatuuuurligtvis skall försöka tillgodose mina krav.

Varför kan de inte bara erkänna att det kanske finns vissa problem i att sätta en ung kvinna med sociala/kommunikationsproblem i stolen hos en medelålders muslimsk man?

*morr*

Jag tycker inte att det är vare sig elitistiskt eller rasistiskt att vilja hitta någon man kan kommunicera med, när just mänsklig kommunikation är ett av ens stora problem

Du har så rätt. När mitt barn var sjukt en gång kom vi till en läkare med minst sagt tvivelaktiga kunskaper i det svenska språket. Det visade sig flera år senare att jag missuppfattat diagnosen.

En update:

Kan säga att det var en Helt Annan Sak att prata med en AS-inriktad psykolog. Allt det där som tidigare tagit session efter session att förklara förstod psykologen direkt. Följdfrågorna var helt mitt i prick och kändes väldigt relevanta. Efter ett besök där hade mer kommit fram än vad jag lyckats förmedla på tio träffar med tidigare psykolog. Naturligtvis har det att göra med att JAG numer vet att jag har AS och att jag inte visste det tidigare, men det kändes lättare att andas, helt klart.

Vad glad jag blev av att läsa ditt senaste inlägg här, Lavender_Blue !
Grattis är väl faktiskt på sin plats ... kan ju bara tala för mig själv, men den där känslan av att på något sätt "nå fram" när man t.ex. träffar sin psykolog, ja den är enorm !

Håller för övrigt med alla föregående "talare" här i tråden ... det är då verkligen inget "elittänkande" att vilja ha/be om att få träffa en psykolog som förstår din problematik och sedan är det ju bara helt superbt om man redan vid "första försöket" kan få någon där också personkemin stämmer, för utan den ...

Stå på dig om det strular igen framöver, Lavender_Blue och för att härma Pemer så sänder även jag mina

*pepp pepp pepp*

... du/vi gör faktiskt "rätt för oss" vare sig det gäller att betala för en privat behandlare eller via vår skatt betala för den vård som vi har rätt till här i Sverige !

/ Bali

Lavender_Blue skrev:En update:

Kan säga att det var en Helt Annan Sak att prata med en AS-inriktad psykolog. Allt det där som tidigare tagit session efter session att förklara förstod psykologen direkt. Följdfrågorna var helt mitt i prick och kändes väldigt relevanta. Efter ett besök där hade mer kommit fram än vad jag lyckats förmedla på tio träffar med tidigare psykolog. Naturligtvis har det att göra med att JAG numer vet att jag har AS och att jag inte visste det tidigare, men det kändes lättare att andas, helt klart.

Men vad bra, grattis!! Sen är det roligt att läsa inte bara för din del utan för att det inspirerar andra att våga strida för att hamna rätt.

Lavender_Blue skrev:Är det elittänkande? Jag vet inte, men lite känns det så att eftersom jag blivit bollad mellan så många under mina 36 år, och lidit så djävulskt mellan varven, så känns det som att jag förtjänar att kunna ställa krav.

Enligt wikipedia så ska narcissister kräva specialbehandling och själv vill jag försöka att inte belasta andra människor för mycket i onödan. Dessutom finns en tendens i vården att vilja under pressade situationer kräva på gränsen till vad som fungerar. DVS att man kan "offra" sig lite.

Jag vet inte om de inom vården stämplar en som arrogant om man kräver mer och att man måste förklara sig, fast känslan har funnits många gånger. Vilket gjort att jag själv stått tillbaka många gånger eftersom det "bara" handlar om mig själv. Jag har ju fått lära mig under uppväxten, skolan och jobb, att klagar gör man då inte.

Välutbildad betyder inte att det är den bästa psykologen eller som passar dig, finns vissa som kan vara väldigt bra psykologer utan att ha studerat långt på skolan, de kanske har arbetat mer i den offentliga sektorn eller privata och fått erfarenheter istället, och det är nog en definitionsfråga vad du anser vara en bra psykolog tillskillnad från någon annan, så jag ser inte vad studier har med saken att göra. Alla psykologer går igenom likvärdiga grundstudier, sedan om de vill inrikta sig speciellt på något brukar de läsa på fritiden.

Så snöa dig inte in för mycket på det, bara personkemin passar bra, och psykologen förstår dig så kommer det gå galant.

carl skrev:Vilket gjort att jag själv stått tillbaka många gånger eftersom det "bara" handlar om mig själv. Jag har ju fått lära mig under uppväxten, skolan och jobb, att klagar gör man då inte.

Tack för era peppande ord.

Att det "bara" handlar om en själv, ja ... jag vet precis vad du menar. Jag kommer dessutom ur en norrländsk arbetarklassfamilj där man hellre dör än att klaga; man sätter på ett plåster och håller käften (och tar sig en sup) oavsett om det är cancer eller krossat skallben. Lyckligtvis är mina föräldrar mycket förstående, även om jag märker att de ser på min aspergers som om jag exempelvis hade fått amputera ett ben, och att jag av den anledningen inte klarar vissa saker.

Men klagar gör man inte.

Fast jag resonerar ändå på så vis att jag har 1) mått dåligt hela livet och aldrig fått hjälp, och 2) betalat skatt sedan jag var 16, så jag kanske förtjänar att få vettig hjälp nu.

För något år sedan lärde jag känna pappan till en av mina vänner. Den pappan är en typisk företagspamp som helt självklart får allt han vill - han vet att han förtjänar det och med den pondusen är det självklart för alla andra också. Faktum är att jag har försökt köra med hans "självklara" stil på vissa områden - och det har funkat. Om man är nog övertygande i att man självklart förtjänar något, så kommer man en bra bit på väg helt automatiskt.

Säkerligen är det så inom vården också. Det tragiska är att man måste må någorlunda okej för att få den vård man skulle ha behövt när man mådde avgrundssämst :/

opteron skrev:Välutbildad betyder inte att det är den bästa psykologen eller som passar dig, finns vissa som kan vara väldigt bra psykologer utan att ha studerat långt på skolan, de kanske har arbetat mer i den offentliga sektorn eller privata och fått erfarenheter istället, och det är nog en definitionsfråga vad du anser vara en bra psykolog tillskillnad från någon annan, så jag ser inte vad studier har med saken att göra. Alla psykologer går igenom likvärdiga grundstudier, sedan om de vill inrikta sig speciellt på något brukar de läsa på fritiden.

Så snöa dig inte in för mycket på det, bara personkemin passar bra, och psykologen förstår dig så kommer det gå galant.

Ursprungstanken var nog mest att jag inte ville nöja mig med en kurator. Jag håller med dig i det du skriver.

Dock funkar det inte så bra när man har en psykolog som den jag hade när allmänläkaren knäckte gåtan med att jag har AS - den psykolog jag gick hos då sa rakt ut att han "inte tror på aspergers" - dvs han tyckte inte att den diagnosen hade existensberättigande. Och detta får man höra när man precis "sett ljuset" och börjat förstå vad det var som var "fel" med en :/

Jag är SÅ tacksam för den helt vanliga allmänläkare som bara behövde ögna igenom min journal för att se AS i mig. Hon har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

Lavender_Blue skrev: Jag kommer dessutom ur en norrländsk arbetarklassfamilj där man hellre dör än att klaga; man sätter på ett plåster och håller käften (och tar sig en sup) oavsett om det är cancer eller krossat skallben.

Ja samma här. Det kanske finns ett samband.

Du, Lavender Blue

Den psykologen som "inte tror" tycker jag du ska "naila".
Anmäl honom/henne till SoS, de ser rätt så allvarligt på att deras kunskapsdokument nonchaleras och att "personliga" teorier tillåts styra hur patienter bemöts.

Själv kommer jag framöver att anmäla/påtala allt jag stöter på eftersom jag tror det är ända sättet att få bukt med dessa "trosvissa" tendenser, ffa inom psykologkåren - som dessutom har en rätt stor genomslagskraft.

A skrev:Du, Lavender Blue

Den psykologen som "inte tror" tycker jag du ska "naila".

Han har gått i pension nu. Kanske bäst så ...

carl skrev:

Lavender_Blue skrev:Är det elittänkande? Jag vet inte, men lite känns det så att eftersom jag blivit bollad mellan så många under mina 36 år, och lidit så djävulskt mellan varven, så känns det som att jag förtjänar att kunna ställa krav.

Enligt wikipedia så ska narcissister kräva specialbehandling och själv vill jag försöka att inte belasta andra människor för mycket i onödan. Dessutom finns en tendens i vården att vilja under pressade situationer kräva på gränsen till vad som fungerar. DVS att man kan "offra" sig lite.
Jag vet inte om de inom vården stämplar en som arrogant om man kräver mer och att man måste förklara sig, fast känslan har funnits många gånger. Vilket gjort att jag själv stått tillbaka många gånger eftersom det "bara" handlar om mig själv. Jag har ju fått lära mig under uppväxten, skolan och jobb, att klagar gör man då inte.

Ja, det borde också finnas en diagnos antinarcissism som medför krav på det allmänna att ge särskild hänsyn och hjälp redan i vårdkontakteriet.

(Skämtar bara delvis.)

carl skrev:

Lavender_Blue skrev: Jag kommer dessutom ur en norrländsk arbetarklassfamilj där man hellre dör än att klaga; man sätter på ett plåster och håller käften (och tar sig en sup) oavsett om det är cancer eller krossat skallben.

Ja samma här. Det kanske finns ett samband.

Känner också till det där. En livsfientlig jantelag som man garanterat inte ska gå efter.