Jag pendlar mellan dessa tankar, att mitt beteende är för att jag är ett ego, utöver det vanliga eller att jag har ett funktionshinder. Om det är en ovillja eller oförmåga att se var andra människor kommer ifrån. Att jag är så upptagen med mig och mitt och få världen att fungera efter mina önskemål.

Det lutar åt att jag är otroligt självupptagen, så känns det i alla fall, jag är så självupptagen att andra människor ter sig ointresanta och ger mig ingenting.

Berätta mer. Hur är du egocentrisk? Det finns ju många olika sätt man kan vara egocentrisk och det skiftar nog ganska mycket i intensitet utan att vara konstigt. Tex jag kan få ytterst svårt att se utanför mig själv om jag mår riktigt dåligt, men andra gånger så kan jag inte se till mina egna behov utan bara lida med andra.

Har du läst nåt om narcissism och de personlighetsstörningarna som finns där? Där tycker jag att man kan hitta de olika sätten som det kan yttra sig på, som referensmaterial. Den totala motsatsen till narcissism har jag inte funnit nån beskriven personlighetsstörning på, så det kan vara svårt att sätta ihop i ett normalt perspektiv.

zport skrev:Jag pendlar mellan dessa tankar, att mitt beteende är för att jag är ett ego, utöver det vanliga eller att jag har ett funktionshinder. Om det är en ovillja eller oförmåga att se var andra människor kommer ifrån. Att jag är så upptagen med mig och mitt och få världen att fungera efter mina önskemål.

Det lutar åt att jag är otroligt självupptagen, så känns det i alla fall, jag är så självupptagen att andra människor ter sig ointresanta och ger mig ingenting.

Stör du dig på att människor sällan sköter sig och sitt?

Jag har ett väldigt stort ego och har en egen absolutpunkt som jag utgår från hela tiden. Jag vet det kan ställa till med en del kommunikationsproblem när jag verkar omkring folk som förhåller sig på ett annat sätt än mitt. Men släpper jag på min absolutpunkt så tappar jag hela förståelsen för "verkligheten".

Roligt uttryckt: Jag är för "dum" för att tänka på flockens välbefinnande.

Jag tror att om man spenderar majoriteten av sin tid ensam (oavsett anledning) så måste man helt enkelt vara lite egofixerad för att överleva.

"självupptagen" (eller insnöad i sitt eget intellekt) relevant del av AS. Det betyder dock inte nödvändigtvis att man är ego eller helt ointresserad av andra.

carl skrev:Har du läst nåt om narcissism och de personlighetsstörningarna som finns där? Där tycker jag att man kan hitta de olika sätten som det kan yttra sig på, som referensmaterial. Den totala motsatsen till narcissism har jag inte funnit nån beskriven personlighetsstörning på, så det kan vara svårt att sätta ihop i ett normalt perspektiv.

Mjaa...Förmodligen för att det anses vara "sunt" (= normalt) hos flera av de psykpraktiserande personerna, en normal följd av livets upp-och-ned-gångar s.a.s.

Jantelagen har väl en del med saken att göra också, att man inte ska tro man är något, för då är man onormal nämligen. Det är inte ok att tro man är något bättre.

Jag menade givetvis motpolen till narcissism, vilket kanske inte framgick alltför tydligt.

Många Aspergare är EXTREMT egotrippade. Men jag har märkt att även vi med Asperger kan mogna och bli vuxna.

Jag har själv genomgått en sån förändring och blir mer vuxen för varje år som går nu.

Jag har börjat uppleva mer empati, sympati och kan visa mycket hänsyn åt andras fel och brister. Anmärker inte längre när folk råkar säga nåt fel tex.

Att vara Aspergare innebär inte att man måste vara en besserwisser skitstövel. Känns skönt att veta hehe.

Många Aspergare har en tendens att VÄGRA lämna bebis-stadiet bakom sig och dör som små spädbarn med hänsyn på mognad.

Fast alla väljer det dom väljer. Bara jag slipper de mest egofixerade människorna är jag KALASNÖJD hehe.


PEACE LOVE AND UNDERSTANDING MY CHILDREN!!!!


(hohoho nu kommer jag få smisk....)

I många fall handlar det snarare om en försvarsmekanism att vara "ego". Man är så pass överempatisk att man nästan går sönder om man inte lär sig att stänga av och ignorera andra. Tyvärr så finns det dock många som misstolkar detta för känslolöshet, vilket inte gör saken lättare för någon.

treeman skrev:Många Aspergare är EXTREMT egotrippade. Men jag har märkt att även vi med Asperger kan mogna och bli vuxna.

Jag har själv genomgått en sån förändring och blir mer vuxen för varje år som går nu.

Jag har börjat uppleva mer empati, sympati och kan visa mycket hänsyn åt andras fel och brister. Anmärker inte längre när folk råkar säga nåt fel tex.

Att vara Aspergare innebär inte att man måste vara en besserwisser skitstövel. Känns skönt att veta hehe.

Många Aspergare har en tendens att VÄGRA lämna bebis-stadiet bakom sig och dör som små spädbarn med hänsyn på mognad.

Fast alla väljer det dom väljer. Bara jag slipper de mest egofixerade människorna är jag KALASNÖJD hehe.


PEACE LOVE AND UNDERSTANDING MY CHILDREN!!!!


(hohoho nu kommer jag få smisk....)

Inte upplevt den där sympatin och ökade empatin direkt men annars håller jag med överallt såatteee ^^